– Jag växte upp på barnhem i Gorkij, eller Nizjnij Novgorod heter det nu. När kriget började 1941 ville jag till fronten direkt, men jag var ju för ung.

Till slut fick Galina Sokolova börja på en militär utbildning för unga spanare som skulle smyga sig över fronten till tyskockuperat område. Kvinnor ansågs lämpliga, eftersom de väckte mindre misstankar.

På spanarkursen lärde hon sig också den nya sovjetiska nationalhymnen. Före kriget fanns ingen nationalhymn, bara Internationalen.

– När jag kom till fronten så fick ställa mig upp framför hela truppen och lära ut sången.
Galina sjunger de första verserna och får tårar i ögonen. "De fria republikernas eviga förbund…"

Två gånger gick hon över frontlinjen. Tredje gången blev hon sårad när hon skulle krypa tillbaka över en äng. I sicksack som hon hade lärt sig, annars kunde tyskarna se spåret efter henne och skjuta.

– Så hörde jag att det låg någon annan där på ingenmansland och ropade efter sjukvårdare, på ryska. Han hade fått en granatskärva i magen och höll med båda händerna så att inte tarmarna skulle komma ut.

Galina kunde inte bära den sårade soldaten själv, men hon visste att de sovjetiska positionerna var nära. Hon började också ropa efter sjukvårdare. Då började tyskarna skjuta och hon fisk tre granatskärvor i sitt högra ben. Men båda klarade sig.

Efter kriget bosatte Galina Sokolova sig i det tyska Königsberg som nu hade blivit det ryska Kaliningrad. Här träffade hon Anatolij, gifte sig, och fick en dotter.

Nu är Anatolij sedan länge död, men Galina har sin dotter, och dottersonen Sergej. Han jobbar inom polisen och bor i grannhuset.

Själv klarar Galina sig på sin lilla pension, hon har inga höga anspråk och är mest glad över att hon ser rätt bra igen efter starroperationen.

– Men de har byggt så många konstiga hus. Den nya kyrkan är ju fin, men de kunde ha byggt den någon annanstans, så hade de inte behövt flytta Leninstatyn.

En något förkortad version av texten publicerades i Sydsvenskan den 15.6.2009.

Mer på temat:

• Hela intervjun som ljudfil (på ryska)
• Stalins slaviska Kaliningrad och andra historier (dokumentfilm om Kaliningrad 1949)

Mandag og tirsdag skal jeg disputere for PhD-graden i russisk filologi på universitetet i Bergen. Mandag ettermiddag skal jeg holde en 45 min prøveforelesning med tittelen “Standard Language(s) and Contemporary Russian Literature” (kl 1630, Aud B, Sydneshaugen skole). Tirsdag finner selve disputasen sted (kl 0930–1230, samme auditorium). Der skal jeg diskutere avhandlingen Hegemonic Language and Literature: Russian Metadiscourse on Language in the 1990s med Henning Andersen (UCLA) og Michael S. Gorham (University of Florida).

Avhandlingen tar for seg språkdebatten i Russland på 1990-tallet, og fokuserer på forholdet mellom standardspråket og litteraturen. Studien er basert på en undersøkelse av russiske litteraturkritikeres kommentarer til språket i fire litterære verker. Språkdebatten forstås her som en eksplisitt metadiskurs om språk og undersøkes i forhold til to konsepter: normforhandlinger og språkideologi. Samlet fungerer disse to konseptene som et redskap til å tolke litteraturkritikernes kommentarer til språket i Russkaja krasavitsa (1990) av Viktor Jerofejev, Norma (1994) og Roman (1995) av Vladimir Sorokin, og Generation “P” (1999, oversatt til norsk som Generasjon P), av Viktor Pelevin. Min undersøkelse viser at de russiske litteraturkritikerne definitivt diskuterer språket i sine anmeldelser. Kritikernes kommentarer om språket er ofte relatert til andre kritikeres utsagn, og noen ganger til en mer generell offentlig metadiskurs om språket. Noen av dem forhandler i hvilken grad bannord eller engelske lånord skal aksepteres i språket, andre diskuterer standardspråkets utvikling.

Alle interesserte er hjertlig velkomne til begge arrangementene.

Först undrade han varför Glazunov har målat Stalin och Trotskij bredvid varandra på tavlan Det eviga Ryssland. Det kan man ju undra om man följer den traditionella sovjetiska historieskrivningen. Där retuscherades förrädaren Trotskij alltid bort från historiska foton.

Förresten kallade Putin inte Stalin för Stalin. I stället använde han den hövliga ryska formen "Josif Vissarionovitj". Trotskij däremot fick förbli Trotskij, och inte "Lev Davidovitj".

Så fick Putin syn på martyrerna Boris och Gleb som mördades i samband med maktkampen efter prins Vladimirs död år 1015. Här kom Putin med en liten moralkaka:

Boris och Gleb är helgon, det är klart. Men de gav bort allt utan strid. Det kan inte tjäna som exempel för oss. De lade ner sig och väntade tills man dödade dem.

När konstnären Glazunov pekade på Ivan den Förskräcklige var Putin mer uppmuntrande: "En rejäl karl", sade han enligt Komsomolskaja Pravda. Och log.

Sin viktigaste kommentar fällde Putin kanske ändå när han tittade på målningen "Prins Oleg och Igor" :

Varför har prins Oleg så kort svärd? Den ser ju ut som en pennkniv. En sådan hjälte, men svärdet kan han bara ha till att skiva korv med.

Enligt Nestorskrönikan lurade prins Oleg ut de styrande i Kiev och dödade dessa kring år 882. Han tog sedan själv makten i staden och införlivade senare stora områden till sitt rike. Så det är klart att en pennkniv inte duger.

När Ilja Glazunov höll med och lovade att rätta till den kända målningen (som han färdigställde 1973) tyckte Putin ändå av någon anledning att detta inte var nödvändigt. Men varför använde han inte sin magiska penna som kan rätta till allt?

Mer på temat:

• Stuff.co.nz - Putin criticises painter's sword size
• МК - Премьер оценил картины Глазунова
• Известия - "Меч коротковат, как перочинный ножик"
• КП - Владимир Путин: «У князя Олега меч - как перочинный ножик: как будто им колбасу режут…»
• ЕЖ - Новая российская святость

I måndagskvällens Aktuelltsändning fick också svenskarna se Putins propagandasnutt.

Därefter kommenterade Stig Fredrikson händelsen:

…nu har ryska regeringens ton mot de här oligarkerna hårdnat, nu får de klara sig själva…. Det vi ser i den här scenen är ett uttryck för att [Deripaska] inte längre har råd att stöta sig med regeringen om han vill behålla det han har kvar av sitt företagsimperium.

Dock är det är ju knappast så att Deripaska måste klara sig själv. Tvärtom har det statliga Vnesjekonombank löst ut oligarkernas dyra valutalån, konverterat dem till rubel innan rubeln blev för billig, och nu senast förlängt lånetiden med ett år. Deripaskas lån på 4,5 miljarder rubel förlängdes i den "elake" Vladimir Putins närvaro, bara ett par dagar före scenen i Pikaljovo.

Dessutom var avtalet som Deripaska "tvingades" skriva under i själva verket fördelaktigt för honom, hävdar Julija Latynina i tidningen Novaja Gazeta. Tidningen illustrerar hennes artikel med en karikatyr där Vladimir Putin agar Oleg Deripaska med en tjock bunt sedlar.

Ibland är Latynina ute och cyklar, och det kan ju vara så också i det här fallet. Dock handlade avtalet bevisligen om rabatterade råvaruleveranser till Deripaskas farbik, även om han givetvis gärna hade velat ha ännu större rabatt.

Men hur som helst, i verkligheten har oligarkerna inte haft råd att stöta sig med regeringen sedan den 23 oktober 2024. Då greps Michail Chodorkovskij av k-pistbeväpnade specialtrupper. De behöver knappast heller påminnas om detta genom en scen inför den samlade pressen. Det räcker alldeles utmärkt med den andra Chodorkovskijprocessen som pågår just nu.

Scenens betydelse kanske snarare var att än en gång demonstrera Vladimir Putins makt utåt. Och om den behöver demonstreras så är den kanske inte längre så stark som den nyss var.

Tidningen Vedomosti ser Putins penna i Pikaljovo som en symbol för all världslig egendom som den store ledaren kan ta tillbaka när han så behagar:

Jag tror att man ska förstå denna episod på följande sätt: det ryska affärslivet har bara fått fullmakt att tillfälligt förfoga över det som affärsmännen tror att de äger - rätt som det är så kan det hända att man måste lämna tillbaka allt detta. Vad gäller marknadens osynliga hand, så är den ingenting jämfört med premiärministerns penna, eftersom han är deux ex machina.

Pennan mot den osynliga handen. Det blir intressant. Speciellt när arbetarna i ytterligare hundra kraschade enfabriksstäder kräver att få hjälp av Vladimir Putins magiska penna.

Mer på temat:

• SvD - Protesterna mot Putin (ovanligt korkad rubrik)
• WSJ - Putin Visits Town, Scolds Authorities
• ЕЖ - И бить, и уступать
• Polit.ru - «Пикалево» повторяется в Иркутской области

Med nöd och näppe klarade han livhanken. Han var nära att bli överkörd av en mörk BMW, men i sista stund räddade han sig tillbaka till trottoaren.

Andrzej Zaucha är Moskvakorrespondent för en polsk tv-kanal. Eftersom han inte är ryss förstod han inte att han hade sig själv att skylla som litade på grönljuset. Han skrek något mot bilen, vad exakt minns han inte längre.
Då tvärbromsade bilen, tre män hoppade ut och började puckla på honom. Nu ligger han på sjukhus med fraktur i käken.

– Det är inte som i Europa här. Man ska aldrig lita på att bilarna stannar vid övergångsstället, varnade radiostationen Echo Moskvys trafikexpert dagen därpå.

För en dryg månad sedan tiodubblades bötessumman. Att inte stanna vid ett övergångsställe i Ryssland kostar nu tusen rubel, närmare trehundra kronor. Vem bryr sig?

Den 13 maj klockan 9.30 hade två bilar stannat vid ett övergångsställe i Moskva för att släppa över 33-åriga Lena Sjumm. Hon väntade sitt andra barn och var gravid i sjunde månaden.

Det såg inte polismannen Roman Zjirov från sin stadsjeep. Han var visserligen inte i tjänst, men han hade bråttom ändå och inte tid att vänta bakom de två bilarna som av för honom okänd anledning hade stannat.

Roman Zjirov körde över den heldragna linjen, och över Lena Sjumm. Så tryckte han gasen i botten och smet från olycksplatsen. Lena Sjumm avled på sjukhus senare samma morgon.

Vittnen antecknade bilnumret, men föraren greps inte, ingen förundersökning inleddes, papprena skickades bara fram och tillbaka mellan olika instanser tills de hamnade på det polisdistrikt där Roman Zjirov själv tjänstgjorde.

Då fick Lenas man Aleksej nog och skrev om händelsen på sin blogg. Inlägget har fått över tusen kommentarer, fallet har fått stor uppmärksamhet i ryska medier, och den 2 juni häktades Roman Zjirov.

De senaste dagarna har ryska tidningar skrivit om flera nya fall där poliser kört på fotgängare på övergångsställen. De har rimligtvis inte blivit fler, men på grund av uppmärksamheten är det just nu inte ofarligt för ryska poliser att köra över folk.

Det innebär inte att den ryska polisen skulle ha ändrat sin grundläggande affärsidé. Trafikpolisen stoppar inte i första hand dem som bryter mot trafikreglerna, utan dem man kan tjäna mest pengar på.

Anonyma intervjuer med poliser på olika nivåer visar att systemet är genomkorrumperat. En lönsam chefstjänst inom polisen kostar mycket i mutor, och de underlydande tvingas dela med sig av sina sidoinkomster. En ärlig polis blir oftast inte långlivad i tjänsten.

Polisen säljer sina tjänster till högstbjudande. Den starka har rätt, den svaga gör bäst i att huka sig. Försöker man hävda något annat kommer man inte långt i Ryssland.

Sydsvenskan 2024-06-09

Mer på temat:

• Aleksej Sjumms blogg
• Gazeta.pl - Korespondent TVN, Andrzej Zaucha pobity w Moskwie
• Эхо - В Москве избит польский журналист Анжей Зауха
• Amic.ru - Милиционер сбил насмерть беременную женщину на пешеходном переходе
• Regions.ru - В Подмосковье милиционер сбил на пешеходном переходе ребенка
• Комсомольская Правда - В Перми пьяный милиционер сбил 76-летнюю старушку
• Комсомольская Правда - Милиционера, который сбил беременную, пока не арестуют
• Interfax - Рассмотрение вопроса об аресте милиционера, сбившего в Москве насмерть беременную женщину, отложено на трое суток
• Вести - Милиционер, сбивший беременную женщину, признался в преступлении

På väg hem från kompis A:s datja stöter vi oväntat på trafikstockning och DPS-bilar (trafikpolisen). Det visar sig att vägen vi tänkt åka är avspärrad. “Varför är vägen spärrad?” muttrar A:s pappa som kör. “Ah, det ligger en stor kyrkogård däråt.” kommer han på någon sekund senare.

Att kyrkogården skulle vara skäl till vägspärrar föreföll mig inte helt självklart. Men det var troitsa. Eller pingst som (väl?) är den svenska motsvarigheten. Och denna dag ska man absolut gå till kyrkogården. Min rysklärare förklarade för någon vecka sedan att de döda sover på vintern, och därför ska man inte gå till kyrkogården då. Men till påsk eller åtminstone till troitsa ska man gå dit och göra fint på gravarna.

Troitsa betyder treenighet, men som så många andra krista högtider har även denna förkristna rötter. Den har också någon koppling till björkar, på gatorna traskar folk runt med björkruskor och på kyrgogården är en del gravar dekorerade med björkris. A:s föräldrar förklarade att innan troitsa ska man inte göra veniki till banjan, dvs björkruskor som man piskar sig med i bastun (en lite hårdare variant är att göra veniki av enris). Jag tror det var för att björken har för mycket sav tidigare om våren.

Den kanadensiska antropologen Margaret Paxon beskriver troitsa i en nordrysk by. Till kyrkogården tar man förutom blommor och annat att göra fint med, även med sig mat och dryck. Så slår man sig ner vid graven där de nära och kära är begravda, ofta är denna avgränsad med ett staket. Man äter och dricker, skålar för de avlidna och berättar om hur de levande har det. Sen ropar kanske någon på en angränsande grav att kom hit och skåla för min pappa, kom och minns min farmor!

På den kyrkogård som är närmast mig ser jag inte så mycket festande, däremot massor med folk, smyckade gravar och en hel del glada duvor. För även här har döingarna bjudits på frukt, godis och kex.

Det har varit mycket snack om korruptionen och kriminaliteten inom den ryska polisen sedan den lokala polischefen Denis Jevsiukov i Moskvastadsdelen Tsaritsyno i april gick ut på stan, sköt ihjäl tre och skadade sex slumpmässigt utvalda Moskvabor. Självaste president Medvedev sparkade Jevsiukovs chef, men någon mer omfattande reform av det genomkorrumperade systemet lär det inte bli.

Michail Pasjkin är ordförande i det alternativa polisfacket i Moskva. Hans fackförening kritiserar den nuvarande ordningen, vilket bland annat lett till att polisens avdelning för ekonomiska brott i april beslagtog fackföreningens sju datorer och alla medlemsförteckningar. På vilka grunder, undrade Pasjkin. Jo, facket har ju ingen kassamaskin för att registrera medlemsavgifterna.

Till saken hör att fackföreningar enligt lagen inte behöver ha någon kassamaskin. På andra håll inom det ryska polisväsendet skulle det finnas desto större användning för kassamaskiner. Enligt Pasjkin kostar en generalsbefattning inom polisen i Moskvaregionen en halv miljon dollar. I själva staden Moskva är priset enligt honom ännu högre, kanske det dubbla.

Hur jag vet? Vi har en fackförening i regionen också. Våra medlemmar där har berättat att en avdelningschef samlade pengar för att bli general. Han talade om det öppet och sade att han redan hade 100.000 dollar, men att det behövdes en halv miljon.

Just den avdelningschefen åkte fast, förmodligen eftersom han var för lösmynt. Men han är ju inte den enda. Hur samlar polischeferna ihop sina pengar då? Michail Pasjkin berättar vidare i tidningen Izvestija:

Från företagare. Från dem som arbetar på hans territorium. På det viset har polisen sedan länge trängt ut banditerna, som fanns på 90-talet. Taxan varierar beroende på hur omfattande verksamheten är, från 5.000 till 10.000 dollar. De beskyddar olagliga bordeller - där tar de också från 3.000 till 10.000 dollar. Det finns 200-300 olagliga bordeller i Moskva. Det är bara att räkna ihop.

Magasinet Bolsjoj Gorod (Storstaden) har intervjuat sju poliser som berättar om sitt arbete. Sex av poliserna ville vara anonyma. Den sjunde är Michail Pasjkin. Här berättar Sergej V. som arbetat inom Moskvapolisen i fjorton år:

Jag är en polisman. Jag har rätt att göra allt. Jag ska berätta för er hur våra patruller arbetar. Vi år tre personer i bilen när vi åker ut. Vi bestämmer över en järnvägsstation. Alla människor som står där och säljer cd-skivor, varje kiosk som har öppet betalar oss. Från varje handelsställe får vi varje dag från hundra rubel till två tusen. Och det finns närmare femtio sådana handelsställen. Vi har alla handlarnas telefonnummer. Du åker dit, de kommer med pengarna, och det är klart - vi håller oss borta från det stället till nästa gång.

Vasilij T är trafikpolis i Moskvaregionen sedan åtta år. Summorna han nämner är inte officiella bötesbelopp, utan tvärtom priset på att slippa officiella påföljder:

Åker man över den heldragna linjen här i regionen så kostar det minst 5.000 rubel, rattfylla kostar minst 30.000. Och priset är inte beroende på vad man har för bil - det händer att någon kör en stadsjeep men inte har pengar, en annan gång kan en gammal Lada ha 30.000 rubel i beredskap för dig. Den exakta summan bedömer man efter omständigheterna, varje trafikpolis är ju en erfaren psykolog. De äldre har ju lärt oss: "Kunden måste vara nöjd när han åker i väg." Annars kan han skvallra. Det är vad vi utgår ifrån när vi bestämmer priset.
/…/
Jag skulle inte önska någon att åka på en utfrågning hos internutredningsgruppen. Man kan få sparken, och åka in - de har ju också sin plan som de måste uppfylla. Men det är klart, de gillar också pengar, jag har hört att man ofta kan komma överens med dem. Priset på en sådan lyckad utgång ligger på minst 5.000 euro.
Om jag hade haft en ordentlig lön - hundra tusen, exepelvis - då hade jag absolut inte tagit mutor. Då hade jag levt i lugn och ro, med rent samvete, utan att vara rädd för något. Nu skinnar man folk, och så får man stå där och vara rädd. Det vill jag inte, men vad kan jag göra? Min lön är 20.000 rubel! Hur ska jag och frugan och barnen klara oss? Så jag tar hos bilförarna, det kan bli upp till 150.000 i månaden.

150.000 rubel motsvarar drygt 40.000 svenska kronor. Det är vad en enkel trafikpolis kan dra in. En polischef får givetvis in betydligt mer.

Mer på temat:

• Известия - Лидер профсоюза милиционеров Михаил Пашкин: "Генеральская должность в Москве стоит миллион долларов"
• Большой Город - Семеро смелых
• Новая газета - Дань уважения
]]> Sun, 07 Jun 2024 20:12:20 +0000 http://www.kniivila.net/2009/polen-inte-skyldigt-till-andra-varldskriget/ http://www.kniivila.net/2009/polen-inte-skyldigt-till-andra-varldskriget/ internationell uppmärksamhet för artikeln som hävade att Polen startade andra världskriget. I går strök Rysslands försvarsministerium texten från sin webbsida. Nu återfinns den i stället på en rysk nazistsida. (Время Новостей 1) (Время Новостей 2) (AP 1) (AP 2) ]]> Fri, 05 Jun 2024 08:52:28 +0000 https://www.blogger.com/comment.g?blogID=2722646145071348375&postID=2585419238041458694 https://www.blogger.com/comment.g?blogID=2722646145071348375&postID=2585419238041458694

"Rätt, rätt! utbrast hon, – såklart. Han har alltid rätt, denna gudsfruktiga, genrösa man! Ja, en nedrig, ond människa! Och det är ingen annan än jag som ser eller förstår detta; och jag kan inte förklara det. De säger att han är religiös, sedlig, ärlig och klok man; men det ser inte det jag ser. De vet inte hur han i åtta år kvävt mitt liv, kvävt allt hos mig som en gång var vid liv. De vet inte hur han inte en enda gång sett mig som en levande kvinna i behov av kärlek." ur Anna Karenina av Lev Tolstoj (egen övers.)


I Tolstojs värlsberömda roman är Anna Karenina gift med den torra tjänstemannen Alexej Karenin. Själv är hon en mycket vacker, älskvärd och elegant kvinna som faller för den unga Greve Vronskij. Det enda hon vill är att älska och bli älskad. Kärlek är dock något helt främmande för Karenin. Hellre än att skilja sig med Anna och fläcka sitt rykte - erbjuder han Anna att fortsätta se Vronskij - bara hon stannar hos honom och hela affären sker obemärkt. Men Anna kan sedan hon träffat Vronskij inte gå med på en sådan kompromiss.


Citatet ovan beskriver så väl Annas dilemma. Karenin är en ansedd man och hon har som hans fru förpliktelser gentemot honom. Men hur kan hon fortsätta kvävas, nu när hon äntligen kippat efter luft?








]]> Tue, 26 May 2024 16:36:00 +0000 http://www.kniivila.net/2009/okande-sjamanov-nu-chef-for-landsattningsstyrkan/ http://www.kniivila.net/2009/okande-sjamanov-nu-chef-for-landsattningsstyrkan/ Sydsvenskan) (Human Rights Watch) (Независимая Газета) ]]> Tue, 26 May 2024 15:14:52 +0000 http://www.kniivila.net/2009/nya-rykten-om-kabajeva-och-putin/ http://www.kniivila.net/2009/nya-rykten-om-kabajeva-och-putin/ ryktena förra året skulle gifta sig med Vladimir Putin - verkar ha fått barn, men ingen vet vem som är far till barnet. Den riktiga fru Putin hade inte synts till på länge. Det räckte för att ryktena skulle ta fart igen. Nu har Ljudmila och Vladimir Putin till slut visat sig i rampljuset tillsammans, men ryktena tystnar inte. (Siberian Light) (Московский Комсомолец) (RFE/RL) (Радио Свобода) ]]> Tue, 26 May 2024 15:14:51 +0000 http://www.kniivila.net/2009/vapenhandlaren-viktor-och-andra-esperantister/ http://www.kniivila.net/2009/vapenhandlaren-viktor-och-andra-esperantister/ Hans namn är But. Viktor But. Dödens handelsman. Så hette boken om honom. Filmen hette Lord of War och Nicolas Cage hade huvudrollen.

I väst får han ofta heta Bout i efternamn. Varken But eller Butt passar så bra på engelska. Han är rysk medborgare, kommer från Tadzjikistan, och sitter nu i fängelse i Thailand - trots att han inte brutit mot några lagar. Det säger han i alla fall själv. Det säger man inte sällan också i ryska massmedier - där framställs han i stället som en ärlig företagare som ogillas av västvärlden därför att han är ryss och alltför framgångsrik.

Det är ganska uppenbart att han har bra kontakter i den ryska maktapparaten. Han efterlystes internationellt av Interpol i 2024. Då meddelade ryska myndigheter att But inte finns i landet - samtidigt som vapenhandlaren Viktor själv satt i direktsänd interjvu på radiostationen Echo Moskvy på Novyj Arbat, ungefär en kilometer från Kreml.

Trots efterlysningen kunde Viktor But bo i Moskva helt öppet ända till mars förra året. Då greps han i Thailand efter en komplicerad amerikansk brottsprovocerande operation, där han lurades att tro att han hade kontakt med den terrorstämplade colombianska gerrillaorganisationen Farc som ville köpa ryska luftvärnsrobotar av honom. I stället var det amerikanska agenter som dök upp.

Och där sitter han, i Thailand. Myndigheterna vet inte riktigt vad de ska göra med honom. USA har begärt honom utlämnad, men But har ju mäktiga vänner i Ryssland. De kan bli arga om han skickas till USA. Å andra sidan kan USA surna till om han inte skickas till USA. Det tål att fundera på.

För en vecka sedan förkunnade domstolen i Bangkok sitt beslut. Nämligen att det inte blir något beslut nu. Parterna ska lämna in sina synpunkter skriftligt. Den 11 augusti faller domen. Kanske.

Ett diplomatiskt och klokt uttalande av domstolen. Ingen blir arg. I alla fall ingen förutom But själv, som höll på att gå i taket när han hörde att domstolen efter ett år fortfarande inte ens är nära ett beslut. Men han är väl kriminell? Det hävdar i alla fall USA.

Fast nu har han fått stöd från ett oväntat håll. Tadzjikistans esperantoförbund har skrivit ett brev till hans stöd.

I början av 80-talet var Viktor But medlem i esperantoklubben i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. När det blev känt att den gode esperantisten hade blivit lurad i en fälla av elaka amerikaner blev många i Tadzjikistan upprörda. Det blev också det lokala esperantoförbundets ordförande Firdaus Sjukurov, som formulerade brevet:

Tadzjikistans Esperantoförbund
Nr. 12, den 17 december 2024
Till hr. Viktor But
Thailand, Bangkok
Saluton, estimata kamarado!
Ärade vän, Viktor But,
Vi, Tadzjikistans esperantister, har genom tidningar och tv-nyheter fått veta om Er nuvarande belägenhet. Vi är djupt indignerade över att Ni har fängslats av lögnerna, och vi känner med er.
Vi kommer ihåg Er som en aktiv, ärlig och samvetsgrann esperantist, när ni studerade det internationella språket esperanto i Tadzjikistan. Ni hade hjärtat på rätta stället och Ni var alltid beredd att bistå dem som var i behov av hjälp. Ni var medlem i vår Klubb. Vår klubb var grunden till Tadzjikistans Esperantoförening. År 2024 grundade vi Tadzjikistans Esperantoförbund.
Vi hoppas att sanningen snart kommer att segra, att Ni blir fri och kan återgå till Er verksamhet för samhällets bästa. Vi skulle bli mycket glada om Ni kunde besöka vår soliga republik, där Ni gick i skola och gjorde Era första steg i det självständiga livet.
Ordförande i AEF, Sjukurov F.A.
Styrelsemedlem, Rachmatov M.R.

Verksamhet för samhällets bästa, sannerligen. Man upphör aldrig att förvånas. Brevet blev senare offentligt, men det har ännu inte skickats till Thailand, eftersom ordförande Sjukurov blev rädd för att det kunde vara till nackdel för den samvetsgranna esperantisten Viktor But. Det finns fortfarande tid, beslutet kommer först i augusti. Kanske kan ett brev från Tadzjikistan hjälpa Viktor But att bli fri.

Det mest förvånande är ändå att jag faktiskt känner brevskrivaren Firaus Sjukurov. Jag träffade honom i Dusjanbe precis när inbördeskriget i Tadzjikistan höll på att börja, våren 1992. Jag har till och med skrivit en utlandskrönika om honom.

Världen är liten. Känner man inte vapenhandlaren så känner man alltid någon som känner honom.

Mer på temat

• SvD - Kallt krig om ”dödens handelsman”
• AP - Thais put off alleged arms dealer's extradition
• Wikipedia - Viktor Bout
• Svenska esperantoförbundet
• Tadzjikistans esperantoförbund
• Libera Folio - "Komercisto de la morto" estas esperantisto
]]> Mon, 25 May 2024 21:40:58 +0000 http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/23/jo-den-funkar/ http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/23/jo-den-funkar/


Ännu en gång är RuTube vassare än YouTube. Här är videon från humorprogrammet i ryska första kanalen som jag skrev om i Eurovisions programledare censurerad i Vitryssland. Den är nästan rolig även om man inte kan ryska, inbillar jag mig.

]]> Sat, 23 May 2024 13:03:33 +0000 http://www.kniivila.net/2009/stalins-slaviska-kaliningrad-och-andra-historier/ http://www.kniivila.net/2009/stalins-slaviska-kaliningrad-och-andra-historier/ Den här gamla sovjetiska propagandafilmen från 1949 gjordes förmodligen för att locka nya sovjetiska invånare till det ostpreussiska område vars sista tyska invånare precis hade förvisats från sin hemstad. Königsberg hade bytt namn och blivit Kaliningrad. Så här ska Kaliningradborna enligt filmen ha skrivit i ett brev till Stalin:

Vi håller det för en stor ära att arbeta i Kaliningrads län vars grundande har inspirerats av Er, kamrat Stalin! Vi är stolta över att Fosterlandet har gett oss uppgiften att förvandla dessa forna slaviska jordar till en blomstrande del av den Sovjetiska stormakten här på Östersjöns kust.

På något sätt får filmens historieskrivning mig att tänka på dagens Ryssland. Nu har ju president Dmitrij Medvedev precis grundat en kommission vars uppgift är att "motarbeta historieförfalskningar som strider mot Ryska Federationens intressen". Andra sorters historieförfalskningar är givetvis inget att bry sig om.

En av medlemmarna i kommissionen är dumaledamoten Sergej Markov som nu vädrar morgonluft på radiostationen Echo Moskvy där han berättar vad kommissionen ska vara bra för:

I våra grannländer har statsmakten usurperats av grupperingar som använt sig av rysskräck som ideologi, som inte bara gjort rysskräck till sin ideologi utan också till statens politik, och som lagt statens hela styrka bakom förfalskning av historia. Detta görs av Estland, Lettland, Ukraina…

Den stora historieförfalskningen som kommissionen ska motarbeta handlar uppenbarligen om att Sovjetunionen skulle ha ockuperat de baltiska länderna. Så var det ju givetvis inte.

Ordförande i den nya antiförfalskningskommissionen blir Sergej Narysjkin, chef för presidentadministrationen och enligt uppgift Vladimir Putins kurskamrat på KGB-skolan. Där sitter också chefen för underrättelsetjänsten SVR samt en representant för säkerhetstjänsten FSB. De kan säkert hålla ordning på alla historiker som försöker komma med ofördelaktiga historieförfalskningar.

Jag föreslår att kommissionen påbörjar sitt arbete med att skicka kopior av Kaliningradfilmen från 1949 till alla länder kring Östersjön. Jag har dragit mitt strå till stacken genom att förse filmen med svensk text.

Mer på temat:

• WSJ - Medvedev Creates History Commission
• Александр Подрабинек: Два старика, две страны и два взгляда на историю
• Коммерсант - России гарантировано прошлое
• Kremlin.ru - Комиссия по противодействию попыткам фальсификации истории в ущерб интересам России
]]> Fri, 22 May 2024 20:30:24 +0000 http://martinsinblogg.wordpress.com/2009/05/22/dagens-unge-russiske-litteratur/ http://martinsinblogg.wordpress.com/2009/05/22/dagens-unge-russiske-litteratur/


Etter å ha blitt skuffet over den russiske litteraturens utvikling på 1990-tallet leter litteraturkritikerne nå med lys og lykter etter den russiske litteraturens nye håp. En av de ofte omtalte er den 40-årige Denis Gutsko, som vant den russiske Booker-prisen i 2024. Det blir sagt at han skriver om Russland med Tarantino som forbilde.

Hans siste bok, Et lite hus i Armageddon (Domik v Armageddone), er fortellingen om den foreldreløse Fima som blir med i en ekstremistisk ortodoks gruppering som kjemper mot forbrukersamfunnet. Romanen har imidlertid høstet høyst variable kritikker:

Et lite hus i Armageddon har blitt nok en banalitet i den samtidige “unge” litteraturen: [den preges av] fremmedgjøring, ønsket om å kompensere [for denne fremmedgjøringen] gjennom det varme, familieaktige brorskapet i en ideologisk organisasjon, kampen mot forbrukersamfunnet, løgner, falskhet og de evige nederlagene, ettersom det i dagens Russland ikke er mulig å løse noen problemer med ærlige midler.

Gutsko blir sammenlignet med andre unge forfattere som også skriver om den opprørske ungdommen som den nye litterære superstjernen Zakhar Prilepin og litteraturkritikeren Roman Sentsjin, men når i følge Nezavisimaja Gazetas litteraturanmelder ikke helt opp til de to. Samtidig er også kvaliteten på disse tos forfatterskap varierende, så det spørs om ikke litteraturkritikerne må fortsette jakten på Russlands nye litterære håp.

]]> Fri, 22 May 2024 13:52:27 +0000 http://martinsinblogg.wordpress.com/2009/05/21/russiske-nynazister/ http://martinsinblogg.wordpress.com/2009/05/21/russiske-nynazister/


Teknikken har gjort det mulig for meg å få sett filmen Rossija 88. Filmen har så langt vært årets mest omdiskuterte og minst sette i Russland. Årsaken er enkel. Til tross for mye heder på internasjonale filmfestivaler har den ikke sluppet til på russiske kinoer. Den er rett og slett for kontroversiell for russiske myndigheter. Samtidig har regissør Pavel Bardin valgt å holde filmen borte fra nettet – inntil nå. Dermed kan russerne endelig få sett filmen, og diskusjonen går høyt blant russiske bloggere.

Filmen forteller historien om en gruppe russiske nynazister som holder til i en bunker i utkanten av Moskva og gjør alt de kan for å gjøre livet surt for imigranter fra Sentral-Asia og Kaukasus som tjener til livets opphold på markeder utenfor den russiske hovedstaden. Filmen berører dermed et av de alvorligste problemene i dagens Russland, rasistisk motivert vold. Kontroversen består i at regissøren har antydet en forbindelse mellom den tøylesløse, meningsløse volden og russiske myndigheter. I bunkeren har nynazistene et bilde av Adolf Hitler som kan snus for å vise fram Vladimir Putin dersom politiet skulle komme innom på inspeksjon.



Rossija 88 er filmet som en stilistert hjemmelaget dokumentar a la Youtube og har tydeligvis hatt filmer som This is England, Romper Stomper, American History X som forbilder. Som en russisk blogger sier det: hvis du skriver inn skinhead i søkefeltet på Youtube, så er det i praksis Rossija 88 som dukker opp. Handlingen drives fram av et Romeo og Julie-motiv etter at hovedpersonen Sjtiks søster Julia forelsker seg i en av de azerbajdsjanerne Sjtik nærer et så sterkt hat mot. Likevel klarer handlingen aldri helt å fenge, og det mest interessante forblir skildringen av nynazistene som framstår som et kobbel med hundevalper der de småslåss seg imellom og markerer territorium ved å urinere på utallige gatehjørner.

Det er dessuten interessant å legge merke til reaksjonene blant russiske bloggere, som stort sett er negative. Dessverre virker det ofte, slik en twitrer uttrykte det, som om dette gjenspeiler bloggernes overpatriotiske sympatier. Dette viser seg for eksempel i reaksjonene på den eviglange listen av ofre for nynazister i det postsovjetiske Russland. En av bloggerne mente at denne burde ha vært erstattet av en liste over russiske falne i de to Tsjetsjenia-krigene.



]]> Thu, 21 May 2024 19:19:59 +0000 http://www.kniivila.net/2009/grisjkovets/ http://www.kniivila.net/2009/grisjkovets/ Jag köpte Jevgenij Grisjkovets' bok i hans hemstad Kaliningrad. I en bokhandel högst upp i ett köpcentrum nära det pompösa, nyrenoverade Segertorget. En trevlig, liten, vacker, inbunden bok, ett konstverk i sig. Det är en njutning bara att hålla boken i handen. Det finns tillfällen när tryckta böcker absolut är att föredra framför elektroniska.

Boken heter Sledy na mne, "Spår på mig", och består av självbiografiska berättelser. Men berättelserna är inte intressanta därför att de är självbiografiska, de är intressanta eftersom Grisjkovets har förmågan att se. Han ser livet som vi andra bara går förbi i jakt på något annat.

Han ser och kommer ihåg detaljer som visar exakt hur livet var när han var fjorton och funderade på var han skulle studera, eller tjugofyra och kände sig fullärd. I hans berättelser lär man känna det oväntat rika och intressanta livet hans sovjetiska barndomsstad Kemerovo inifrån, men samtidigt upptäcker läsaren hur lika vi alla är.

Det tidiga åttiotalets Kemerovo kanske inte är som tjugohundratalets Lund - eller östra Finland på åttiotalet. Men människorna är desamma. Eller möjligen är de lite mer intressanta i Kemerovo, eftersom Grisjkovets ser Kemerovoborna på ett sätt som får en att känna att man själv är uppvuxen i Kemerovo. Och stolt över att vara uppvuxen just där. Så intressanta människor fanns inte i min barndomsstad i Norra Karelen, eller så såg jag aldrig dem.

Den hemska dekanen Dankov på universitetet hade man väl helst sluppit träffa - fast andra som känner honom hävdar att Grisjkovets är orättvis och elak mot honom.

Diversearbetaren och periodaren Michalytj ute på landet har varit i Tyskland med de sovjetiska ockupationstrupperna, men han drivs bäst med att spika upp takpannor i Sibirien. "Man behöver inte göra bättre jobb än vad som behövs. Jo, ibland, lite bättre, för själen", säger han till Grisjkovets innan han börjar supa igen.

Den kanske roligaste berättelsen i boken heter "Över oss, under oss och bakom väggarna". Den handlar om grannarna till den unga familjen Grisjkovets första etta i en nybyggd huskoloss i en förort till Kemerovo.

I de andra berättelserna får vi träffa den unge Jevgenij som söker rätt utbildning på universitetet och träffar en riktig lärare, hans kamrater i Stillahavsflottan, fotografen Vladimir Lavrentievitj som tar honom på allvar och många andra riktiga människor.

Boken borde översättas till svenska, precis som Grisjkovets tidigare verk Rubasjka och Asfalt. Men ni som kan ryska kan givetvis läsa den redan nu. Ni kan börja med "Över oss, under oss och bakom väggarna".

En annan bra rysk bok som jag nyss läst är Vladimir Makanins utmärkta Tjetjenienroman Asan. Det är inte mycket pang-pang i boken. Däremot lär man känna och förstå huvudpersonen, major Zjilin på arméförrådet, Aleksandr Sergejevitj, Sasja, Sasjik… han har många namn, beroende på situationen.

Själv ser han sig just som "major Zjilin" när han är ute på farliga ärenden. Sitt civila jag återfår han för en stund när han ringer sin fru mitt i natten, inte för att säga något, utan för att höra henne andas.

Än säljer major Zjilin arméns bensin till tjetjener, än hjälper han kidnappade soldaters mödrar att få tillbaka sönerna, mot betalning men inte för pengarnas skull, än tar han emot sin alkoholiserade far som kommit till Tjetjenien för att se något av det spännande kriget.

Zjilins uppgift i kriget är att hålla vägarna öppna för militärens bränsletransporter. Om det kräver att han säljer var tionde bensintunna under bordet - ja, då får det vara så. Dessutom tjänar han en liten peng på det, och de pengarna behövs för det fina hus hans fru håller på att bygga på hemlig ort, vid en onämnd rysk flod.

Men det är inte bensinhandeln som till slut gör att det går illa för major Zjilin. Sådant går alltid att ordna. Hans problem är att han litar på de två skadade ryska soldaterna han räddat vid vägkanten. Han är för mänsklig, helt enkelt. Det är därför boken är värd att läsa.

Ännu en bok med kaukasiskt tema jag nyligen läst är Julija Latyninas senaste, nummer fyra i hennes kaukasiska serie. (Jag har inte läst de andra tre, ifall någon undrar.)

Boken heter Ne vremja dla slavy ("Inte tid för ära") och handlar om en rysk affärsman i ett västeuropeisk oljebolags tjänst som får i uppdrag att bygga ett nydanande gasraffinaderi i en påhittad nordkaukasisk republik som på många sätt påminner om Tjetjenien.

Man kanske skulle kunna kalla Julija Latynina för en rysk Jan Guillou. Precis som sin svenske kollega är hon ingen skönskrivare, men boken är händelserik och spännande och livet i den fiktiva nordkaukasiska republiken har många beröringspunkter med verkligen existerande samhällsproblem, korruption, kriminalitet och människorov som präglar livet i området. Personerna i boken förblir dock tvådimensionella, mot slutet är det bara tempot som håller intresset uppe, och ofta känner man igen den smått ironiska stilen som Latynina använder också i sina journalistiska analyser, exempelvis här. (Engelska - rysk version här.)

Trots de uppenbara bristerna är det svårt att lägga den spännande boken ifrån sig innan man läst den färdigt. De intressanta detaljerna är många, och man undrar ibland vad som är grundat på fakta och vad som är hittepå. Tyvärr måste man ofta fundera på samma sak också när man läser Latyninas journalistiska produkter.

]]> Wed, 20 May 2024 20:03:59 +0000 http://sylviaasklof.blogspot.com/2009/05/neos-nasta-nummer-nord-stream.html http://sylviaasklof.blogspot.com/2009/05/neos-nasta-nummer-nord-stream.html Nord Stream och intressena bakom den tysk-ryska gasledningen.

Jag har fluktat på artikeln av The Economist:s skribent Edward Lucas. Den finns redan nu att läsa som PDF-fil. Rekommenderar den starkt, för det är en rykande uppgörelse med västerlänska banker och revisorfirmors agerande i Ryssland.

Speciellt intressant är partiet om hur revisorsfirmor har bidragit till att ge mer eller mindre organiserad brottslighet en anständig fasad. Och hur man genast böjde sig ”för Kremls tryck när företaget Yukos hamnade i onåd.

Med tanke på att titeln på Lucas blogg är The New Cold War, kan man räkna ut vilken hans utgångspunkt är. Men läs i alla fall!

Lucas har också skrivit i tidsskriften Axess: här skriver jag om det.

Här finns lite mer om Nord Stream.

PJ Anders Linder medverkar också i NEO.

Uppdatering 21/5: Läser Medvedevs senaste blogginlägg, från 20 maj, igår. Han pratar ganska frankt om korruptionen i Ryssland. För den som inte är ryskspråkig, finns det en möjlighet att kopiera det ryska textutkastet - gå sedan till google.com/translate.

Han pratar om vikten av ett fungerande rättsväsende och att Ryssland ligger på en föga smickrande 147 plats av 180 i världen - enligt Transparency International. Han pratar också om bekymret att ungefär 25 procent av ryssarna, enligt en undersökning, inte tycker att korruptionen är något särskilt stort problem.

]]> Wed, 20 May 2024 19:27:00 +0000 http://www.kniivila.net/2009/medvedev-rysk-historia-maste-forfalskas-ratt/ http://www.kniivila.net/2009/medvedev-rysk-historia-maste-forfalskas-ratt/ Sergej Narysjkin, chef för presidentadministrationen, Vladimir Putins kurskamrat på KGB-skolan. (RIAN) (РИАН) (Эхо) (Владимир Варфоломеев) (Kremlin.ru) ]]> Tue, 19 May 2024 09:41:55 +0000 http://www.kniivila.net/2009/oppositionsaktivist-atalas-for-innehav-av-kaviar/ http://www.kniivila.net/2009/oppositionsaktivist-atalas-for-innehav-av-kaviar/ RFE/RL Gazeta.ru Kaviar farligt för demokratin) ]]> Mon, 18 May 2024 18:11:58 +0000 http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/18/livets-mysterier/ http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/18/livets-mysterier/


Livet är fullt av mysterier. Varför sa den slovenske hallåan “Godkväll, kamrater!” till de ryska programledarna i Eurovisionschlagerfestivalen? Och vad var det programledaren Ivan Urgant tänkte svara då det rykte till i hans mikrofonhand?

]]> Mon, 18 May 2024 12:25:16 +0000 http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/18/ett-fortydlingande/ http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/18/ett-fortydlingande/


Ok, nu kanske folk tycker att jag är gnällig och överreagerar. Men jag är inte sur på nån… Jag bara försöker vara lite polemisk. Det där var inte min sammanfattning av kvällen utan det var bara ett koncentrat av det som är relevant för den här bloggen. Vilket är både de roliga och de inte roliga kommentarerna om Ryssland. So don’t worry, jag åkte hem på glatt humör och tyckte inte alls att jag utsatts för en russofobisk attack . Jag tyckte det var trevligt.

Men jag vidhåller att fenomenet jag beskriver finns. Man skulle naturligtvis dissat allt man kom åt om ESC genomförts i Frankrike eller Tyskland också, men det är något särskilt med dissandet av Ryssland. I sin mest utvecklade form ser den där komplexfyllda skadeglädjen ut så här: “Sorgligt men roligt”

(UpDate: Oj, jag tittade på bildspelet nu, de har uppdaterat det så nu är det kul bilder. Men kommentaren “sorgligt men roligt” var till ett annorlunda bildspel, där ungefär en fjärdedel var bilder på sjuka och alkoliserade.)

Man skulle ju kunna visa precis samma bild av till exempel Indien, eller hur? Skulle man tycka att det var “sorgligt men roligt” då eller bara sorgligt? Varför tycker då svenskar ibland att de är så himla roligt med misär i Ryssland?

Jag har bott i Ryssland i tre år, jag vet att allt inte står rätt till. Men jag tycker inte att det är sorgligt men roligt.

Ni som var på festen igår lider inte av komplexfylld skadeglädje, ni tillhör inte den typen som skrattar åt att det är mycket alkoholism och fattigdom, ni gjorde inte ett enda sånt skämt!

Det är bara den där jargongen som man plockar upp. Och det är den som irriterar mig, att den dyker upp överallt, även när den bara kikar fram som hastigast och oskyldigast. Då vill jag dokumentera den.

SvD: Rätt låt vann!

SvD: Rysslands självkänsla växer

Julia Skott på Newsmill: Svenskarna har tyvärr fördomar mot oss ryssar

DN-sport, Aftonbladet, .

]]> Mon, 18 May 2024 09:43:25 +0000 http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/18/heja-svt/ http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/18/heja-svt/


Tack för att ni visar Den första kretsen en gång till, denna gång på bättre sändningstid och på tvåan!

SvT: Den första kretsen

Lindrig huliganism: Konstigt, tycker ryska bloggaren Astronom

YHRM: The name of Russia is not Stalin!

]]> Mon, 18 May 2024 06:59:35 +0000 http://sylviaasklof.blogspot.com/2009/05/vi-styrs-inte-alls-av-kgb-langre.html http://sylviaasklof.blogspot.com/2009/05/vi-styrs-inte-alls-av-kgb-langre.html Niklas Ekdal tar i så byxorna spricker när han skriver på Newsmill om mellanakten i Eurovisionen i veckan. Ja, visst kan man ha synpunkter på sceneriet. Röda Arméns manskör, den beramade uppblåsbara stridsvagnen etcetera.

Men discofascism? Trilla av stolen? Jämförelser med OS i Berlin 1936 och OS i Moskva 1980...? Nje...

Jag har funderat lite över detta i veckan. Tingeling i den svenska festivalen blev ju kontroversiellt, jag skrev bland annat själv om det i BLT. Jag gillade inte Tingeling, av flera anledningar.

Det är känsligt att driva med bilder av andra länder, speciellt om man inte har särskilt nära relationer. Vi kan ju driva med norrbaggarna, finnarna och danskarna ganska friskt. Men Ryssland? Mer tveksamt. Det är faktiskt som andra mellanmänskliga relationer. Syskon eller goda vänner emellan kan tonen vara rå men hjärtlig, medan mer avlägsna bekantskaper bör behandlas annorlunda.

Blombuketten ursäkten som SVT skickade och sedan ville ta tillbaka tyder bara på att det hela var uselt genomtänkt.

En annan av reaktionerna efter veckans semifinal har varit: men varför framställer sig ryssarna själva parodiskt, medan vi inte får framställa dem parodiskt?

Är inte det ganska givet? Det är en sak att driva med sig själv, en helt annan om andra gör det.

Och faktum är, att även om det var kosacker, manskör och folkdans på scenen i tisdags, så hade ryssarna ganska givet uteslutit både horor och mafiosos ur sitt sceneri. Jag tror inte att svenskar heller skulle tycka det var så kul att sammanknippas med porr och porrstjärnor (Swedish films, eller vad det nu kallas i USA).

Så till tiotusenkronorsfrågan: var det en egenparodi eller var det discofascism som Niklas Ekdal skriver? Ja, jag vet inte, men jag har svårt att se något hotfullt i uppblåsbara och bubbelgumsfärgade stridsplan. Det är knappast det vanligaste man kan se på en schlagerscen, det medhålles, men jag har svårt att se att Kreml tror att man kan skräma skiten ur världen med de medlen.

Gårdagens Eurovision var superproffsigt producerat.

Men det mest intressanta av allt var faktiskt den ”flygande reportern” för ryska Kanal 1, som var ute på stan i de korta pauser som i andra länder utgjordes av vanliga reklaminslag. Och som i en sketch ville tala om att fördomarna mot Ryssland inte alls stämmer:

Nej vi har inga björnar på våra gator (varvid björnar passerar i bakgrunden). Nej vi har inte snö året runt (snö som börjar falla). Nej, vi styrs inte alls av KGB längre.

Ehm.

För en sekund balanserade inslaget på randen till det farliga. Och det var riktigt kul.

SvD
Uppdatering: Donaubloggen

]]> Sun, 17 May 2024 13:29:26 +0000 http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/17/ni-far-tycka-vad-ni-vill/ http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/17/ni-far-tycka-vad-ni-vill/


Jag tittade på Eurovision i ett stort sällskap. Det var någon som ylade, innan Irena Ponarosjku ens hunnit säga två meningar;

- Vad det här den bästa de kunde skrapa fram?!

Trots att det var ett helt normalt putslustigt pausreportage. Den ylande hade liksom bara bestämt sig för att allt skall vara dåligt. Sedan var det något mer som var djävla dåligt.

Inslaget med de sura och sedan sjungande poliserna var djävla dåligt, när det gått några sekunder utbrast någon:

- Men faan, va dåligt, vad är det för kul med otrevliga poliser?

- Ja, men de vet väl att folk hört att ryska poliser är sådana… försökte någon annan.

- Men varför vill de visa upp det då?

Jag surnade till, tittade irriterat på honom och sa med viss skärpa i rösten:

- Hur skall du ha det, skall de ha förmåga till självironi eller inte?

Det kanske uppstod ett visst obehag.

Jag är van vid rysk politisk ironi och satir, och då blir oinsatta svenskars “nu skall vi tävla i att dissa mest”- kommentarer bara irriterande i sin platthet.

Jag ser inte Irena Ponarosjku och Ivan Urgant i första hand som representanter för Ryssland, utan mer som… Irena Ponarosjku och Ivan Urgant. Personer som i sina program levererat ganska tydliga politiska gliringar, med en betydligt mer sofistikerad humor än “de är ju sjuka i huvudet de där ryssarna“.

Och därför blir jag lite förbannad när de dissas innan de ens fått tala till punkt.

Så när de startade nedräkningen från rymdstationen MIR ISS, så kunde jag inte låta bli att liksom överlägset skrocka:

- Ni får tycka vad ni vill om Ryssland, men det här är djävligt coolt.

Det var ju ganska otrevligt av mig, som att skocka ihop dem och påstå att de alla är negativa till allt Ryssland gör. Men jag kan väl också få provocera med att liksom svara med samma onyanserade och irrelevanta mynt . Men det var ingen som blev sur på mig, verkar det som, det möttes av tystnad.

Fast en del av svenskarnas skämt var såklart roliga:

- Skall man bli orolig, när en ryss säger: “Thats it Europe, stop voting!”?

Det skämtet uppskattades även i den ryska bloggosfären. För som sagt, i Ryssland, som i alla andra länder, finns det människor med förmåga till självironi. Till och med ganska många.

PS: Dagens ros går till Sylvia Asklöf (”Vi styrs inte alls av KGB längre”), för att hon tycker precis som jag men uttrycker det bättre!

SvD: Rätt låt vann!

SvD: Rysslands självkänsla växer

Julia Skott på Newsmill: Svenskarna har tyvärr fördomar mot oss ryssar

DN-sport, Aftonbladet, .

]]> Sun, 17 May 2024 12:02:24 +0000 http://www.kniivila.net/2009/gayaktivist-brutalt-gripen-i-moskva/ http://www.kniivila.net/2009/gayaktivist-brutalt-gripen-i-moskva/ Ksenia Prilepskaja, en gayaktivist som jag tidigare i veckan kort intervjuade i Sydsvenskan, greps på ett brutalt sätt i samband med en demonstration för homosexuellas rättigheter i Moskva på lördagen.

Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov har i många år konsekvent förbjudit alla dylika demonstrationer. Han får stöd av extremnationalistiska rörelser, men också från den ryskortodoxa kyrkan.

Denna gång försökte gayaktivisterna finta polisen och våldsbenägna motdemonstranter genom att i sista stund flytta den planerade demonstrationen från Tverskaja-gatan i centrala Moskva till Sparvbergen vid universitetet i södra delen Moskva, ett par kilometer från svenska ambassaden.

Kravallpolisen var dock med på noterna, grep många aktivister redan vid tunnelbanestationen, och stoppade den lilla demonstrationen i sin linda. Ksenia Prilepskaja var informationsansvarig och stod i närheten med en journalist från Los Angeles Times när detta hände:

After that, the scene melted into a sort of free-for-all, as frustrated police set upon and took away anybody who talked to reporters.
"It's a shock," a gay rights activist named Ksenia Prilepskaya said, watching policemen circle menacingly through a crowd of journalists and a few remaining protesters. "It's against Russian law. It's direct violence against us."
As she spoke, police officers noticed Prilepskaya and lunged, wrestling her toward the bus as she screamed and squirmed. Her glasses were knocked to the mud and trampled underfoot, her purse lost. Her clothes had been shredded from her body by the time she was forced to the steps of the bus; police pushed her inside stripped down to her bra.
"Scoundrels!" somebody yelled.

Organisatörernas webbplats Gayrussia.ru rapporterade att Ksenia Prilepskaja var den som utsattes för mest våld i samband med gripandet. Kläderna slets av henne och kravallpoliserna tappade henne i asfalten med huvudet och ryggen före från en meters höjd.

Senare kunde Gayrussia.ru berätta att Ksenia Prilepskaja var bland de fyra aktivister som friades under lördagseftermiddagen. Hon tvingades direkt söka läkarvård för misstänkt hjärnskakning. Förutom henne frigavs två namngivna utlänningar och ytterligare en person. Den ryska huvudorganisatören Nikolaj Aleksejev frigavs på söndagsförmiddagen.

Jag försökte kontakta Ksenia under förmiddagen, men hennes telefon var avstängd. Senare på söndagen tackade hon i Facebook sina utländska vänner för stödet, på esperanto:

- Jag är frisläppt sedan 17.30 i går och mår rätt så bra, men i går hade jag enormt ont i huvudet. Jag ska skriva något mer snart och berätta vad som hände. Nu behöver jag vila lite i lugn och ro. Stort tack för stödet än en gång, det är jätteviktigt!

Mer på temat:

• Sydsvenskan - här grips gaydemonstranterna (video)
• LA Times - Gay activists in Moscow thwarted
• Libera Folio - Esperantisto brutale arestita en Moskvo
• Gazeta.ru - Гомосексуалистам перекрыли лавочку
]]> Sun, 17 May 2024 09:24:07 +0000 http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/17/eurovisions-programledare-censurerad-i-vitryssland/ http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/17/eurovisions-programledare-censurerad-i-vitryssland/


…fast inte under just Eurovision, utan när han (Ivan Urgant) skoningslöst drev med diktatorn Lukasjenka i det ryska humorprogrammet “ProjectorParisHilton” i höstas. http://rutube.ru/tracks/1057189.html?v=00eaed2cdd4b60bf70968243361efe69

I klippet så läser komikerna en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung, där Lukasjenka säger att han inte har några ambitioner att vara diktator, utan att det bara är folkets “väldiga vilja” som gör att han varit president så länge. Detta citat läses upp med gravallvarlig min, och de andra i sällskapet skrattar så att de håller på att trilla av stolen. Sedan jämför de Lukasjenka med en gamling och Vitryssland vid hans potta:

Stackars fattiga land, säger komikern Sergej Svetlyakov, gör en tankepaus och tillägger sedan gravallvarligt: Men vårt land är rikt.

Och publiken (och komikerna själva) skrattar hejdlöst.

Ivan Uragant spårar sedan ur i en liknelse mellan Drottning Elizabeth och Lukasjenka (eftersom Lukasjenka själv jämfört sig med henne), som slutar i ett öknamn på Lukasjenka som innehåller en anspelning på ett grovt könsord. För er som kan ryska: Hon är королева-мать, а он королева-бать. Бать-ка, бать!

SvD: Alexander hyllad i Norge efter historisk seger

SvD: Rätt låt vann!

DN: Norge tog hem en utklassningsseger

]]> Sun, 17 May 2024 09:02:51 +0000 http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/16/video-gayparaden-stoppad-av-polis/ http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/16/video-gayparaden-stoppad-av-polis/


Gayparaden stoppad av kravallpolis: http://video.yandex.ru/users/prokuratora/view/8

Bloggaren Oleg Dubov, skriver i communityn ru_politics:

Rätt åt dem, missfostren! Moskva är Rysslands huvudstad, inte bögarnas!

Och jag trodde det var ironi först, men när jag läser kommentarerna tror jag att det inte är det. Bloggarna Julij Romul och Maxdz, försöker säga emot.

Bloggaren Archi Chester, i ett annat inlägg, tycks inte själv ha något emot homosexuella, men är irriterad över att de bara vill provocera:

Kan ni förklara för mig vad det var för mening med det här [gayparaden]? De har gjort folk arga, nationalisterna och de religösa tar väl snart gift. Och de har gjort regeringen arg. Intoleransen har ökat i kvadrat!

Jag kom att tänka på en rysk kompis till mig, jurist och MR-aktivist som specialiserat sig på mötesfrihet, och hur förtjust han blev när jag mms:ade bilder till honom från gaypride i Stockholm förra sommaren. Särskilt gillade han de anställda i Svenska kyrkan som sjöng:

Jesus älskar alla barnen!

Kalle Kniivilä: Gayparaden stoppad av kravallpolis
(DN, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Эхо Москвы, Gay-radio.ru)
SvD
Lindrig huliganism: Eurovisions programledare…
]]> Sat, 16 May 2024 11:59:49 +0000 http://www.kniivila.net/2009/gayparaden-stoppad-av-kravallpolis/ http://www.kniivila.net/2009/gayparaden-stoppad-av-kravallpolis/ Peter Tachell. (DN Sydsvenskan1 Sydsvenskan2 Эхо Москвы Lenta.ru Gay-radio.ru) ]]> Sat, 16 May 2024 08:58:05 +0000 http://www.kniivila.net/2009/ryssland-fristad-for-barnarovare/ http://www.kniivila.net/2009/ryssland-fristad-for-barnarovare/ Problem i en vårdnadstvist? Trött på att den andra föräldern också vill träffa barnet? Det är bara att åka till Ryssland med barnet och låtsas som ingenting. I alla fall om du är rysk medborgare. Då får du hela ryska statsapparaten bakom dig. Du har rätt och den andra föräldern har fel, för det är ju du som är ryss.

Å andra sidan, skulle den andra föräldern lyckas föra bort barnet till sitt hemland, då sitter du där. Visserligen har du fortfarande hela ryska statsapparaten bakom dig, med utrikesminister Lavrov som indignerat blåser upp kinderna, och alla hans underlydande. Men vad hjälper det. Ryssland är ju inte med i 1980 års Haagkonvention om internationella bortföranden av barn. Alltså finns det inget sätt att få tillbaka barnet, annat än att hyra torpeder.

Det var precis det Irina Belenkaja gjorde häromveckan. Hon ville få tillbaka sin dotter som hon menade att hennes franska före detta olagligt hade tagit med sig till Frankrike. Torpederna pucklade på ex-mannen och rövade bort dottern. Men Irina Belenkaja åkte fast när hon skulle korsa EU:s yttre gräns i Ungern. Då blev det ramaskri i Ryssland. Skulle inte dottern få vara med sin mamma? Skulle mamman dömas till fängelse bara för att hon ville ha sin dotter?

Nu har samma sak hänt igen. I alla fall nästan. Fast på andra hållet.

Den ryska medborgaren Rimma Salonen tröttnade på sin före detta make och tog med sonen till Ryssland. Efter många om och men lyckades den finske pappan Paavo Salonen ta reda på var sonen var. Enligt alla konstens regler vände han sig till ryska rättsliga instanser, som kom fram till att pojken var finsk medborgare, och inte rysk. Visserligen hade sonen fått ryskt medborgarskap i Ryssland, men på falska premisser: modern hade hävdat att hon inte visste var fadern befann sig, och fadern hade inte gett sitt medgivande till bytet av medborgarskap.

Allt frid och fröjd? Jo, fast det var omöjligt för fadern och sonen att lämna landet. Till slut förbarmade en anställd på Finlands konsulat i S:t Petersburg sig över fadern och körde honom och sonen till Finland i sin diplomatskyltade bil som fick passera gränsen utan problem.

Ett tjänstefel som kan leda till försämrade relationer mellan Finland och Ryssland? Kanske det, men mycket populärt i Finland. Så populärt att utrikesminister Alexander Stubb i finsk tv försvarade den finska diplomaten som enligt honom agerat rätt "mänskligt sätt". Lite tidigare hade ryska utrikesministern Sergej Lavrov rutit till, ring upp Stubb och påpekat att sådant här var helt oacceptabelt.

Visst är det märkligt när hela stater med utrikesministrar och allt blir slagträn i vårdnadstvister. Hur skulle det se ut om kommunalrådet i Malmö bråkade med kommunalrådet i Lund i en vårdnadstvist mellan en Malmöbo och en Lundabo? Just det, helt löjligt. Men på mellanstatlig nivå är det uppenbarligen helt okej.

Nåväl, det är det ju inte egentligen, i alla fall inte sedan 1983 när Haagkonventionen om bortförda barn trädde i kraft. Problemet är bara att Ryssland inte har skrivit under. I stället brukar Ryssland hänvisa till sina egna lagar och påpeka att mamman alltid har första tjing på barnet. Därför spelar det ingen roll om någon konstig rättslig instans in något annat, konstigt land har fattat beslut om gemensam vårdnad.

Fast om det är pappan som råkar vara ryss, då är det ändå pappan som ska ha vårdnaden, ifall han lyckats föra barnet till fäderneslandet. Det finns många sådana fall också, och där är mammans första tjing som bortblåst. De viktiga är att ingen i det hemska utlandet ska ha rätten till "våra ryska barn".

Visst, den nationella idén och den ryska stoltheten först. Men staten äger faktiskt inte barnen. Och det gör inte heller föräldrarna. Det är barnen som ska ha rätt till sina föräldrar och inte tvärtom. Den förälder som rövar bort sitt barn förnekar barnet rätten till den andra föräldern. Det borde vara en försvårande omständighet.

Tänk om de som bestämmer hade tänkt på barnens bästa i stället för statens prestige. Då hade de kanske kunnat komma överens, och sett till så att det inte längre hade varit någon idé att röva bort barn, till eller från Ryssland. Men det är väl för mycket begärt.

Mer på temat

• Finska utrikesministeriet - Bortförande av barn till Ryssland
• YLE - Stubb Defends Father and Consulate in Custody Battle
• RIAN - Russia launches kidnapping probe against Finnish father
• Interfax - "Дело Беленькой": финский римейк?
• Вести - Пятилетний мальчик может поссорить Москву и Хельсинки
• HS - Stubb: Suomalaisisällä oli oikeus hakea poikansa Venäjältä
• IS - UM: Konsulaatin työntekijä toi pikku-Antonin rajan yli
• Regeringen.se - Bortförda barn
• amikeco.ru - Ministro kontraŭas eksedziĝojn
]]> Fri, 15 May 2024 20:55:52 +0000 http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/15/eurovisions-programledare/ http://lindrighuliganism.wordpress.com/2009/05/15/eurovisions-programledare/


… i semifinalerna är lite pinsamma för oss som gillar Ryssland. I vanliga fall leder Andrej Malachov en talkshow som heter “Pust’ govorjat”, typ “Låt dem snacka”, som är en version av Ricki Lake, kan man väl säga, fast med färre överviktiga, mer landsbygdsbor, en och annan skäggig präst och en hel del politiker och kändisar… Ok, det är inte det minsta likt Ricki Lake, men det är lika skränigt.

Bloggaren Gorozhankina skriver i ett inlägg om vad riktig journalistik är:

…против Малахова ничего не имею, потому что у меня нет телевизора (jag har ingenting emot Malchov, eftersom jag inte har någon teve…)

Jag bloggade om programledaren på ryska och fick bara medhåll.

Han är jättedålig, så utstuderat tillgjort, tycker vitryska bloggerskan Lighti.

Bloggaren Pigmeich passar på att gratulera skandinavien till fullt hus i Finalen.

Spasibo!

Olydiagron: Шведам тяжело выговаривать “Андрей Малахов“

SvD: Svenske Arash höll för trycket

SvD: Klassisk discosmet först ut

]]> Fri, 15 May 2024 13:05:58 +0000