Rysk mosaik

Det ryska nya året mötte jag, inte helt överraskande, på nyårsdagen. Detta skedde på Palatstorget, framför Vinterpalatset, tillsammans med uppskattningsvis 85 % av Sankt Petersburgs befolkning. Alla människor var dock inte just på Palatstorget, en del befann sig på Vasilijön eller längs Nevskij Prospekt, men i stadens centrum var de i alla fall.

På Palatstoget hade det ställts fram en stor scen med en stor skärm, högtalare och strålkastare. På scenen visades emellanåt uppträdanden, och resterande tid gick åt till en man som pratade, typ ”Leve Sankt Petersburg – den vackraste staden på jorden!” och ”Vi ska tacka Sankt Petersburg för att vi är på den här vackra platsen här idag”, eller något ditåt. Sedan blev klockan nästan tolv och mannen berättade att vi skulle höra Vladimir Vladimirovitj Putin. Så gick det då en liten stund, klocktornen på Kreml zoomas in på skärmen, samtidigt som mannen fortsätter prata om hur Sankt Petersburg är vackrast och lyckligast.

Sedan pratade Putin i några minuter på skärmen, om att Ryssland skulle vara starkt och fritt, tror jag, resten hördes inte i bruset av folkmassan (jaja, eller om jag möjligen inte förstod). Sedan slutade Putin prata, och det gick en stund. Sedan började mannen på scenen räkna: ett, två, tre, fyra, … Till sist nådde han tio, varvid det väl alltså var att räkna som ett nytt år. Då spelades nationalsången, och raketskjutandet som visserligen pågått en längre tid ökade i omfattning.

Vi får hoppas att ryska raketer är sådana att de kan kan sjutas iväg från mitt i en folkmassa av förmodat onyktra personer utan att detta utgör en fara för personerna ifråga eller de runtomkring. Men eftersom jag trots att inte såg någon dö av alla läskiga raketer, så är det ju förmodligen så att de är ofarliga.

Sedan kunde man njuta av Nevskij Prospekt fri från bilar. Ty större delen av gatan var avspärrad, och fungerade som en tämligen tätbefolkad gågata. Tyvärr var närapå varenda matställe stängt, så mina planer att äta haltade något. Hittade slutligen ett ställe som hade öppet och som hade något acceptabelt att äta. Pizza och jos. Att dricka jos var lite lustigt tyckte personen, vid vars bord jag slog mig ned.

Att ta sig hem var inte helt lätt när tunnelbanan är stängd och gatorna belamrade med människor. Jag hittade ganska slumpartat en buss som till ett, dagen till ära, kanske något tilltaget pris (50 rubel) körde mig hem.