Jeg reklamerer gjerne for Vlad Gerasimovs side. Hans skrivebordsbakgrunner har jeg lenge likt, men denne gangen imponerer han med et fotoprosjekt om trehus i Irkutsk og omeng. Vlad har brukt en såkalt HDR-teknikk for å gi bildene et retropreg og vært generøs nok til å dele sine erfaringer fra prosjektet. Jeg må innrømme at lysten til å ta Den transibirske jernbanen til Bajkal ikke ble mindre med disse bildene, men jeg får vel nøye meg med å bruke et av dem på skrivebordet mitt.
Det har talats mycket om ”kapitalismens kris” och fiaskot för den oreglerade markandsekonomin i samband med finanskrisen i Amerika. Nu senast av professor Bo Rothstein i Svenska Dagbladet. Men det är att ha fått det fullständigt om bakfoten. Förenta Staterna är långt ifrån någon otyglad marknadsekonomi. I många hänseenden – bland annat de som lett fram till den här finanskrisen – är de mycket mer styrda av staten än vad vi är i Sverige. Men schablonbilden av Amerika är ju vad den är, och den leder tyvärr in många så kallade ”analytiker” på fel spår.
I två ledare i NWT den här veckan har jag försökt bena ut krisens verkliga orsaker. Och det är just regleringsivern hos framförallt demokraterna, parat med centralbanken Federal Reserves tidigare extrema lågräntepolitik, som bäddat för den här kollapsen. kraschen för bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är grunden som sedan skickat kraftiga svallvågor, tsunamis skulle man kunna säga, genom hela det finansiella systemet.
”Drömmen om ett eget hem är förvisso en hedervärd strävan, så det är förståeligt att man velat underlätta för människor att köpa sig en egen bostad. Problemet är att man gick alldeles för långt och gav bostadslån till alltför många med låg kreditvärdighet, få tillgångar och liten eller ingen egen kontantinsats.
Detta berodde i sin tur på att man var tvungen. Under Clintonadministrationen omtolkades en lag som politiserade utlåningen – allt i namn av att motverka diskrimineringen. Detta var något som drivits på av företrädare för olika minoriteter och samhällsorganisatörer (presidentkandidaten Barack Obama började sin bana som just en sådan).”
Boven i dramat som jag talar om är lagen Community Reinvestment Act. Och det har varnats för dess skadliga effekter många år tidigare (se bland annat här). Ett så politiserat bolånesystem skulle inte ens de mest jämställdhetsdrivna sossarna i Sverige kunna drömma om att försöka införa här. Vidare:
”Att andra finansbolag gick med på det här berodde på att Fannie och Freddie har särskild status som ”regeringsstödda företag”. Med dessa garantier i ryggen kunde de inte bara växa och totalt kommer att dominera den amerikanska bolånemarknaden (ungefär som två gigantiska SBAB), de ansågs också vara så stora och viktiga att de inte skulle tillåtas gå omkull.”
Det har funnits chanser att stoppa den här pyramidspelsbubblan från att brista, men det har demokraterna i kongressen – inte minst Barack Obama – konsekvent vägrat att gå med på.
”Denna utveckling mot kollaps hade kunnat stoppas 2024, då ett lagförslag, som stöddes av den republikanske presidentkandidaten John McCain, låg på senatens bord som skulle tvinga fram en ny översyn över Fannies och Freddies lånepraxis. Men det stoppades av demokraterna, som tagit emot stora kampanjbidrag från just dessa bolåneföretag.”
Läs mer om detta i den här avslöjande artikeln av Kevin Hassett. Därför är det nu mer än lovligt ironiskt att det är samma demokrater som nu i kongressen skall lotsa igenom Bushadministrationens räddningsplan, och som skyller på Wall Street för den uppkomna situationen. De kunde lika gärna se sig själva i spegeln. Och faktum är att demokraterna haft mycket stöd från just ”Wall Street”. Direktörer, bankirer och bolåneförmedlare har tjänat grova pengar på den här härvan – som de tidigare Fannie Mae-cheferna Franklin Raines och Jim Johnston, båda stora Obamaanhängare och -rådgivare. Faktum är att ”de giriga typerna på Wall Street” givet överlägset mest kampanjbidrag till demokraterna (se här).
Finanskrisen är inget marknadsmisslyckande, det är ett resultat av politisk inblandning och styrning. Den är i högsta grad ett politiskt misslyckande.
Nu är jag för att den amerikanska staten intervenerar för att stoppa att krisen leder till fullständig kollaps och därmed riskerar en ny depression. Som jag skriver i lördagens NWT:
”Det är dock inte med något glatt hjärta som anhängaren av en fri marknadsekonomi välkomnar Paulsonplanen. Att privatisera vinsterna men socialisera riskerna är långsiktigt ingen strategi att rekommendera. Men nu ligger patienten på bordet och behöver en akut operation… Och eftersom (den amerikanska) staten orsakat det är det inte mer än rätt att den ser till att fixa det hela också.”
Däremot måste man se till att den imperfekta Paulsonplanen blir bättre och inte leder till ännu mer skadlig statlig inblandning på sikt. Det är det som republikanerna i kongressens representanthus försöker göra, medan demokraterna har velat hänga på en massa just sådan skadlig styrning. Helgen får utvisa var vi hamnar. Men att avfärda en räddningsoperation är definitivt ingen lösning. Många tittar nu på hur Sverige och Bo Lundgren löste vår bankkris i början av 1990-talet.
Nu är jag definitivt ingen nyliberal som helt tror på en oreglerad marknadsekonomi, men den sortens regleringar som under lång tid präglat Förenta Staterna är rent destruktiva, vilket vi med all tydlighet kan se nu. Synd bara att så få talar om krisens verkliga orsaker. Det leder till helt fel slutsatser.
Så har det då äntligen kommit ett acceptabelt förslag till ny FRA-lag – för det är i praktiken en ny lag. Det gamla förslaget som klubbades i riksdagen i juni var inte acceptabelt, trots de påhäng som gjordes i elfte timmen. Som jag skrev i NWT i fredags:
”Det som fick många, inklusive denna tidnings ledarsida, att kritisera och avfärda det gamla förslaget var att det handlade om en i det närmaste urskillningslös ”massavlyssning” av all svensk data- och teletrafik. Detta var alldeles för likt ett orwellskt övervakningssamhälle som borgerliga partier borde hålla sig för goda för att driva igenom, men så var det dessvärre uppenbarligen inte.”
Jag har aldrig varit motståndare till signalspaning. Tvärtom är det en oerhört viktig del av vår underrättelseverksamhet och det är synd att ett organ som FRA dragits så mycket i smutsen, sett till allt vad man historiskt har åstadkommit. Myndigheten har här gjorts en stor otjänst av politikerna.
När det kom fram att huvudskälet med FRA-lagen var att lyssna på rysk trafik, något som jag skrev om i början av sommaren, kom saken i ett nytt ljus. Men varför då driva igenom en lag om massavlyssning för att dölja detta? Ryssarna har knappast varit omedvetna om vår signalspaning. Vi har ju gjort det under hela kalla kriget och även dessförinnan. Jag skriver vidare i NWT:
”Därför har det varit viktigt att vi faktiskt får en ny lag som reglerar signalspaningen, men som också ser till att skydda den enskilda medborgarens integritet och som uppfyller kraven på rättssäkerhet. Och det ser det nu dessbättre ut som vi får i och med gårdagens överenskommelse mellan allianspartierna.”
Hade regeringen bara insett sprängkraften i frågan så hade all denna skada inte behövt ske och nu är man i praktiken tillbaka på ruta ett. Det är som med försvarsfrågan. Och under resans gång har man förlorat på tok för mycket goodwill. Det visar sig också i olika kommentarer även efter det att den nya lagen presenterats
Organisationen Centrum för rättvisa har identifierat nio punkter som måste fixas för att en FRA-lag skall anses uppfylla Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, efter det att en tysk signalspaningslag godkänts av Europadomstolen, som också underkände en brittisk lag som var mycket lik det gamla svenska förslaget. Nu säger Centrum för rättvisa att det nya förslaget:
”… i allt väsentligt verkar möta Europakonventionens krav i fråga om personlig integritet och rätt för enskilda att få statliga övertramp rättsligt prövade… Dagens besked är ett stort kliv i rätt riktning, men det är först när vi ser det färdiga lagförslaget som vi säkert kan veta att marginalen blir tillräckligt stor.”
Visst, det återstår att studera detaljerna närmare, men det verkar onekligen som det här går att acceptera. Regeringspartiernas interna kritiker säger också att man tog hänsyn till alla deras invändningar.
De som inte är nöjda är antingen de som klagar över processen – som den hycklande oppositionen med förre justitieministern Thomas Bodström i spetsen – och de som egentligen inte vill ha någon signalspaning överhuvudtaget. Ingen av dessa behöver tas på allvar.
Regeringspartierna har också ett och annat att lära. Under större delen av debatten har de agerat som om alla kritiker var som de mest extrema, vilket varit rent kontraproduktivt. Det har inte varit kul att kopplas samman med sossar som sagt nej (när det ursprungligen var ett förslag från den gamla s-regeringen) bara för att de säger nej till allt som regeringen gör, eller med de som inte gillar signalspaning och underrättelseverksamhet överhuvudtaget.
Forskningsprosjektet Landslide of the Norm har avholdt sin siste konferanse, med tematisk fokus på normforhandlinger — all den metaspråklige og språklige aktivitet som kretser omkring — og interagerer med — normendringene og deres konsekvenser i russisk språk etter perestrojka. 2-3 dagers intens konferanseliv i de vanlige genrer: plenarsesjoner, foredrag, diskusjon, lønsjpauser og kaffepauser med mer diskusjon, middag om kvelden og bar om aftenen — ditto, båtekskursjon til vakre Rosendal Baroni.
Et nytt innslag i Landslidesammenheng var en 90 minutters trommesirkel ved Lars Kolstad, eller Trommelars. Med bilen fylt av ca 20 trommer av typen bougarabou og djembe, samt 
flere store bager fulle av rytmeinstrumenter. Tromming er genialt. Læringskurven i første “time” er stupbratt, især når det ut fra trommesirkelfilosofien også er “umulig å spille galt”. Trom som du er, står det på bilen til Lars. En trommesirkel er en kreativ måte å utforske dialog og metadialog — normforhandling — på. Ved å tromme sammen fikk vi noen nye innsikter i grunnforutsetningene for god og meningsfull kommunikasjon. Trommelars burde få flere jobber på UiB.
Posted in Musikk, Russland, Språk 
Det är idiotiskt av världen att reagera så starkt på detta krig. Och då menar jag i förhållande till alla andra väpnade konflikter som pågår, eller just avslutats i världen.
Förenklat är Ryssland ett väldigt stort land, men förtjänt dåligt rykte. Föreställningen om brutala ryssar och dess imperialister är verkligen förankrad i västvärlden. Det är så djupt rotat att även ryssarna själva gärna spär på denna bild när de kommer till Sverige. Men det är inte sagt att de på något sätt är värre än andra starka krafter som rört om i världsordningen genom historien.
Men ingenting av det här handlar egentligen om den ryska själen. Det är en helt annan sak.
Först skulle jag vilja tipsa om den franska dokumentären inifrån det ockuperade Georgien. Det är skrämmande bilder inifrån den av Ryssland ockuperade zonen dagarna efter vapenstilleståndet. Bilderna av hur irreguljära sydossetiska förband drar runt och plundrar och dödar civilbefolkningen påminner alltför väl om bilderna från Balkan på 90-talet. Det otrevligast är att det hela tiden sker med de ryska truppernas goda minne. Hela filmen (30 min) går att se genom SVT Play. Lägg märke till att ryssarna och osseterna tvingas använda sig av armbindlar för att kunna skilja på egna och fienden. Det säger något om hur pass mycket irreguljära styrkor som deltog.
Jag tänkte också passa på att tipsa om en artikel om en analys som ett ryskt institut gjort av ryska flygvapnets agerande i Georgien. Tydligen har man ett och annat och förbättra. Institutet hävdar att 8 flygplan och helikoptrar förlorades i konflikten. Här är videon från nerskjutningen av en Mi-24. Värt att notera är det korta förloppet mellan skott och träff och att inga motåtgärder vidtas.
2007 skrev försvarsberedningen följande, numera rättså omtalade, ord om utvecklingen i Ryssland i sin rapport Säkerhet i samverkan:
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som
tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg
Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa
länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland.”
FOI, Försvarets Forskningsinstitut, har tagit fasta på dem och nu kommit med sin rapport Det kaukasiska lackmustestet – Konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2024. Rapporten innehåller en hel del spännande fakta och trots att den uttryckligen inte tar ställning i skuldfrågan innehåller den en intressant och sammanfattande historieskildring över vilka attacker som skett mot vem.
Något säger mig att vänsteranhanget i bloggvärlden (Krantz, Jinge m fl som jag inte vill länka till eftersom speciellt den sistnämnde envisas med att hela tiden kalla mig anti-semit och nazist (!?)), inte kommer att uppskatta denna historieskildring och den beskrivning som finns av Rysslands aktioner. Märk väl att dessa bloggare är mycket noggranna med att ta upp att Georgien använde sig av DPICM-ammunition i kriget, men nämner bara i förbigående Ryssland använde sig multipelvapen och att HRW starkt kritiserar detta.
Rapporten rekommenderas varmt för den som har funderat lite i banorna runt Rysslands agerande i Georgien och vad som kan hända i framtiden. Personligen känner jag mig rätt nöjd med att FOI tar upp rätt mycket av de ryska förberedelserna för kriget, kränkningar och anfall mot georgiskt territorium, samt övriga maktmedel som jag skrivit om tidigare.
Det senaste är att Ryssland vägrar godkänna OSSE-observatörer i Sydossetien med motivet att det är en självständig stat (!).
Jag har inte lyckats hitta min georgiska väninnas visitkort. Var i helgen nere i garaget för att rota igenom mina gamla kontaktpärmar. Ibland förbannar man sig själv för sin slarvighet. Jakten fortsätter. Hyser gott hopp om att det ska finnas någonstans.
För några veckor sedan sände Tv4 Fakta (jag vet det är en skräpkanal, men även en blind höna…) en intressant fransproducerad dokumentär om Kursks förlisning. Det var i samband med årsdagen av olyckan. Jag spelade in den och fick tillfälle att se den i helgen.
Tv-teamet har uppenbarligen rotat igenom varje tv-arkiv i hela västra hemisfären.
Huvudtesen hävdar att Ryssland år 2024 var på väg att sälja sina avancerade så kallade ShKval-torpeder till Kina, med en förmåga att förflytta sig extremt snabbt under vatten.
Kursk svar på väg att demonstrera dem, med kineser närvarande på ett närbeläget fartyg, när den blev ramponerad av en amerikansk ubåt som var där i spionsyfte. Kursk – enligt den franska filmen – blev torpederad för förhindra en fientlig sammanstötning.
Snart efter olyckan, menade dokumentären, ska USA ha beviljat ett massivt lån till Ryssland.
De kända bilderna från de anhörigas möte med de ansvariga är fortfarande upprörande. Filmen visar tidningsettor och ryskt tv-material som vore helt omöjliga i dagens hårt reglerade ryska mediaklimat. Jag minns själv en förstasida från Izvestia som skrek ut ”Presidenten är skyldig!” Kan ni tänka er?
”Det skulle aldrig kunnat ha publicerats idag” är en direkt kommentar jag fått från en rysk tidningsman. Och det var 2024. Några månader efteråt råkade han själv ut för ett överfall och skadades allvarligt.
I dokumentären hävdades det att det var under Kurskkatastrofen som Putin förstod skillnaden mellan medier som går att kontrollera, och medier som inte går att kontrollera. Det kan man tänka sig.
Själva u-båten Kursk är numera söndermald till järnfilspån, så vad som egentligen hände lär vi aldrig få veta.
Vilket ju självklart inte kommer som någon överraskning. Artikeln på Brännpunkt av den amerikanske Sverigeambassadören Michael M Wood är ändå läsvärd och tänkvärd. Man får tycka vad man vill om USA och dess externa energipolitik, men på några områden har Wood ändå helt rätt. Satsningar på alternativa bränslen och energikällor måste fortgå av både miljö- och säkerhetsskäl, liksom att EU i största mån måste finna fler energileverantörer än Ryssland.
Vad gäller Nord Stream håller jag fast vid min ståndpunkt att Sverige bör göra sitt yttersta för att a) hålla ledningen från svenska vatten och b) förhindra en dragning av ledningen genom Östersjön. Detta helt och hållet av säkerhetspolitiska skäl. Ryssland har mycket tydlig klargjort redan från början att Östersjöflottans huvuduppgift kommer att vara att skydda gasledning från hot. Vad Ryssland upplever som hotfullt är förhållandevis svårt att definiera, men brukar vara ganska subjektivt.
Än så länge är vi i Sverige inte beroende av rysk välvilja för vår energiförsörjning. Låt det förbli så.
Jag undrar förresten vilken av Sveriges ekonomisk zoner som Ryssland egentligen önskar bygga ledningen genom? Den av Sverige hävdade som utgår från Gotlands landgräns eller den av Sovjetunionen hävdade som utgår från det svenska fastlandet? (minns bråket om den s k Vita Zonen på 80-talet)
Slutligen har Aftonbladet ett intressant uppslag idag ang regeringens uppskjutna direktiv till Försvarsmakten. Läsvärt och tydlig grafik. Kolla också Rapport från igår.
Det verkar allt mer sannolikt att orsaken bakom försvarsminister Sten Tolgfors (m) hastiga omsvängning av försvarspolitiken berodde på att samtliga moderata ledamöter av riksdagens försvarsutskott gjorde revolt. I dagens ledare i NWT skriver jag:
”I måndags så gick nämligen samtliga moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott ut och i ett pressmeddelande krävde att det nu minsann fick vara stopp på nedläggningarna. De utvecklar sitt resonemang i en debattartikel härintill i dagens NWT. Det är en synnerligen kraftfull markering från tunga m-företrädare som många gånger känt sig överkörda av den missriktade nedrustningsivern, dikterad av finansminister Anders Borg (m), som regeringen fört.”
Detta tilltag lär inte ha glatt försvarsdepartementet, men dagen därpå lät Tolgfors meddela att försvarsbeslutet nu skjuts upp till februari-mars nästa år. Det går förstås inte att driva igenom en vidare nedrustning när samtliga m-ledamöter satt ned foten som de gjorde i debattartikeln i dagens NWT:
”Det svenska folket måste känna trygghet i sitt försvar. Det har skett tillräckligt med besparingar och nedläggningar inom det svenska försvaret. Det är nu dags att stoppa planerade nedläggningar och göra halt.”
Äntligen har riksdagsmän visat musklerna och inte passivt accepterat allt som kommit från parti- och regeringskanslierna. Det är så här det skall fungera.
Intressant är att Tolgfors numera accepterat den princip hans avgångne företrädare Mikael Odenberg förespråkade. Till Svenska Dagbladet sade Tolgfors i går:
”Före diskussionen om anslagens storlek ligger diskussion om uppgifter. Och den baseras på beskrivningen av omvärlden. Nu gör vi en fördjupad analys av det säkerhetspolitiska läget i omvärlden. Som grund för det ligger en inriktningsproposition som handlar om uppgifter. Nästa steg blir dimensionering av försvaret.”
Vad säger hans överrock Anders Borg om det? Fast förhoppningsvis kommer det här att innebära att Borgs försvarsregemente nu är över. Frågan är om hans lydiga nickedocka kan sitta kvar på försvarsdepartementet? Kanske det är dags för Odenberg att göra comeback? Men av prestigeskäl kommer Reinfeldt knappast att göra sig av med Tolgfors. Men vid en eventuell framtida regeringsombildning kan han kanske ge Tolgfors en annan statsrådspost. Något större förtroende som försvarsminister har han knappast kvar.
Det återstår att se vad det hela innebär i praktiken. Men det vore otillständigt om det inte skulle innebära en ordentlig omläggning av försvars- och säkerhetspolitiken. Det är svårt att se hur de skulle få igenom några mer nedskärningar. Vad som istället behövs är rejält höjda försvarsanslag och en faktiskt upprustning av det svenska försvaret.
Dagens replikväxlingar i SvD mellan försvarsminister Sten Tolgfors och Bo Pellnäs är nästan som en livedebatt. Uppenbarligen är man mycket mån om att synas från Försvarsdepartementets sida.
Det är ju glädjande att regeringen bestämt sig för att det kräver en djupare analys av inriktningen av Försvaret och säkerhetspolitiken eftersom händelserna i Georgien skickade stora delar av 2024-talets försvarspolitik i papperskorgen. Den analysen anser jag ofrånkomlig och vi är väl några stycken som nu kan säga, vad var det jag sa? Dock ska man akta sig för att dra en lättnadens suck. Budgetproppen som snart kommer kan fortfarande innebära otrevliga saker för landets försvar, liksom ”regeringens djupare analys” som nu utlovas i vår. Jag väntar t ex fortfarande på att svenska handlingsregler för att hantera terrorangrepp ska formuleras efter händelserna 11 sept för 7 år sedan. Förhoppningsvis får Björklund ge hör för en förstärkning av Försvarsmakten och försvarsbudgeten. Det hindrar fortfarande inte att nuvarande budgetsystem är ytterst ineffektivt och behöver reformeras vilket jag upprepade gånger skrivit om. Förbandsreduceringar får det dock inte bli tal om.
Jag kan fortfarande inte smälta denna totala kappvändning som nu sker inom försvarspolitiken, där man tidigare hyllat 10-dagarsförbanden som användbara i alla situationer, nationellt och internationellt. Nu talar Tolgfors åter om att ”Georgien visar att krig kan vara över på en vecka och därför krävs förband med mycket hög beredskap”. ”Invasionsförsvaret”, någon?
En stor del av debatten mellan Tolgfors och Pellnäs ägnas åt Gotlandsfrågan som många nu tyvärr kommit att förknippa med Pellnäs. Pellnäs har helt rätt i att vi måste ha konstant militär närvaro på Gotland. Gotland får inte vara ett säkerhetsvakuum i Östersjön. Den som behärskar Gotland, behärskar Östersjön och har därmed möjlighet att påverka all verksamhet som där sker. Tolgfors replikerar med att hela Sverige ska försvaras, vilket jag knappast tror att Pellnäs säger emot.
Vidare undrar jag, om staten inte bryter mot lagen, (Instruktion för Försvarsmakten, Förordning (2000:555, § 2) eftersom det där stipuleras att ”hela Sverige ska försvaras”. Med vad då (och kanske även varifrån), undrar jag? Tydligen har man utelämnat ordet ”samtidigt” i lagtexten. Då förslår inte 8 mekaniserade bataljoner utan någon samträning långt, speciellt inte eftersom vi har 1-2 konstant utomlands. Med utfästelserna om bistå våra grannländer i händelse av konflikter som berör dem kan man ju vidare undra vad det ska ske med?
Det är bara för politikerna att inse att någonstans svängdes det in i en återvändsgränd och att det nu bara är att ta ett omtag och börja rätta tillbaka misstagen längs vägen. Återvändsgränder är faktiskt inte enkelriktade, inte ens om man är politiker.
Jag förbehåller mig dock rätten att vara skeptisk, även om man kan skönja ett flämtande ljus i den försvarspolitiska tunneln. Förhoppningsvis kommer det något gott av detta.
Bo Pellnäs, nu är ju SvD Brännpunkt i princip redan din egna blogg, men om du någon gång skulle vilja ha möjlighet att skriva av dig ordentligt utan de begränsningar som tidningarnas debattsidor har, är det bara att du hör av dig så ska du få lite plats här. :)
Ett besök på Försvarsbloggen kan rekommenderas för att få ett perspektiv från en av medlemmarna av Försvarsberedningen.
Den som fortfarande inte tror att det ryska intåget i Georgien var planerat sedan lång tid kan ju förutom att titta på det jag tidigare postat i ämnet (1, 2), även slå en flukt på Krigsbloggen, som äntligen kommit igång igen. Läs och fundera lite på vad Tolgfors och Pellnäs skriver. Var det snabbhet och lätt rörliga förband (Tolgfors) eller snarare kall och medveten planering? Det Tolgfors inte heller med ett ord nämner är luftherravälde och flygunderstöd. Ryssland hade i det närmaste totalt luftherravälde, vilket medgav att de största georgiska förlusterna kom från flyganfall. Det minimala georgiska flygvapnet lyckades endast utdela ett antal nålstick. Även i detta fall är det bevisat att ryssarna utnyttjade flera av sina modernaste förband.
Läs även kommentaren från Arturas om den svenska naiviteten på den här bloggen
Kollega Ingunn tipset meg om Don Livingstons nye tjeneste for alle som interesserer seg for det russiske språkets finurligheter. Hans Russian Word of the Day er i utgangspunktet ment for studenter med begrensede russiskkunnskaper, men det finnes såvisst interessante detaljer for oss som har befattet oss med språket i mange år også. Hadde du tenkt over at det russiske ordet for brun, “koritsjnevyj”, er beslektet med ordet for kanel, “koritsa”?
Legg til siden blant dine bokmerker og lær noe nytt om russisk hver dag!
I veckan påbörjades övningen Northern Viking 08 på Keflaviks flygbas på Island. Denna övning genomfördes även för ett år sedan och syftar till att öva försvaret av Island. Island har inget eget försvar utan låter NATO sköta öns försvar. Ända sedan andra världskriget har USA haft förband permanent stationerade på ön, framförallt jakt- och ubåtsjaktflyg, men de sista enheterna drogs tillbaka 2024. Det blev ett hårt uppvaknande för NATO, när Ryssland några månader senare återupptog de bombarpatruller man i princip lagt på is under 90-talet. Nu turas istället NATO-länder om att öva på Island för att markera alliansens ansvar för ön. I somras gästades Keflavik av en fransk jaktdivision under några veckor.
SvD skriver om den norska incidentberedskapen, som får mer och mer att göra, när Ryssland nu ökar sin verksamhet både till havs och i luften. Norrmännen lägger stor vikt vid sin jaktflygberedskap och det borde kunna ge Gripen fördelar i Norge, eftersom den nya versionen av Gripen anses som mer kapabelt i jaktrollen än motståndaren JSF. Dock har även Eurofighter återkommit i upphandlingen på norsk uppmaning, vilket ligger Gripen till last. Siffrorna talar sitt tydliga språk om Rysslands ökade aktiviteter i Nordatlanten och mer lär det bli i framtiden ju mer isfri polarregionen blir och kampen om naturtillgångar och handelsvägar tilltar.
Nej, jag har inte gått och dött. Men jag har haft semester, och alla viktiga nyheter händer numera uppenbarligen på sommaren när man är som bäst upptagen med att lägga om golv och jaga getingar med flugsmälla. Så var det förra sommaren också.
Bara tanken på att sätta mig vid datorn och analysera storpolitiska skeenden när jag hellre kan sätta mig och läsa en god bok eller åka till Åhus – nej tack.
Således är jag inte död. Bara lat. Jäkla Ryssland som invaderar Georgien precis under min semester. (Ja, det var skrivet med självironi.)
För ett antal år sedan deltog jag i en kurs kring journalistik vid St. Petersburgs universitet. Det var en mycket framåt prefekt som anordnade den, han ville ha en diskussion kring olika journalistiska ideal. Som en av få västerlänningar i den 20 man stora gruppen var jag där. Det var fantastiskt intressant. Några av oss kom från Finland, Polen, Sverige. Men de allra flesta kom från olika delar av fd SSSR. Ett par kvinnor hade rest från Sibirien.
Bland annat lärde jag känna en kvinna från Tiblisi, som jag konverserade på med min knackiga ryska – hon med mig på knackig engelska. På något vis förstod vi varandra utmärkt och vi umgicks nästan oavbrutet under de tio-fjorton dagar som kursen varade. Efter att kursen avslutades talades vi vid på telefon ett par gånger, men språkförbistringen blev för stor.
Jag lovar, det har inte gått en dag sedan Ryssland invaderade Georgien utan att jag tänker på min väninna. Inte en dag. Jag undrar var hon är och hur hon och hennes familj och bröder mår. Jag undrar hur hon ser på saker och ting. Jag undrar hur hon ser på Rysslands agerande.
Min erfarenhet är tyvärr att kontakter som tappats i dessa länder är svåra att hitta igen eftersom telefonnummer och epostadresser snabbt blir inaktuella. Men jag måste försöka hitta henne igen. Jag ska genast gå hem och rota i mitt visitkortsarktiv.
Det var inte utan att jag drog på munnen åt artikeln i Expressen idag om Putin, tigertämjaren. Det låter ju onekligen en aning fabricerat. Tyvärr missade också tv-teamet att få med incidenten på film. Attans! Ryska media har ju tidigare framställt Putin i allsköns olika hårdingroller. Dock har man man en bit kvar till Kim Jong-Il. Där ligger Putin i lä, liksom en annan tiger, nämligen Woods. Kim Jong-Il hade förmodligen gjort en halv-nelson på tigern innan han satt sig på den och förklarat läget för den, för att därefter haft den att gå fot hela vägen tillbaka till Pyongyang. Det är märkligt med dessa kommunistdiktatorer. Förstår de inte hur hela världen skrattar åt dem, snarare än med dem?
(Jag är fullt medveten om att Putin varken är kommunist eller diktator…)
Edit 2/9: Lade till en länk ovan till SKP:s blogg där man hyllar Nordkorea och dess 60 års-jubileum. Mycket motsägelsefullt. Delar av mig skulle vilja förbjuda svammel som det i hyllningen och liknande åsikter. Jämför med om någon offentligt skulle högtidlighålla 75-års jubileet av att Hitler kom till makten. På samma sätt skulle det ingalunda vara tillåtet att gratulera USA till 232-årsdagen av självständighetsförklaringen i Nordkorea. Den diktatur som SKP hyllar skulle utan tvekan slänga upphovsmännen till en sådan i arbetsläger om det inte blir dödsstraff på en gång. Därför måste vi tyvärr tillåta sådant trams som SKP i åsiktsfrihetens namn. Den är viktigast.
Läs gärna också senaste posten där författarinnan nu säger sig ha klara bevis för att USA kommer att invadera Iran (jag undrar bara var länken till bevisen är?) för att sedan avsluta med en ordentlig foliehattsorgie mot FRA-lagen. Vederbörande kanske lära sig lite om Windows funktioner istället för att tro att det är FRA som scannar hennes dator när meddelandet ”någon annan är inloggad på din dator om du stänger nu kommer information att gå förlorad” dyker upp. Heta tips är ju också att köra en defragmentering och kanske även göra en virussökning? Det är ju också möjligt att det är foliehatten som vikt om sig och därför skapar någon slags interferens med datorn?
Jag får alltid flashbacks till gymnasietiden, när min gamle f d kommunistiske (eller var det maoistiske?) historielärare berättade om hur det gick till när det begav sig i hans ungdom. De möttes under täcknamn på undangömda kursgårdar i Småland dit de tagit sig genom enorma omvägar för att skaka av sig SÄPO och så fort någon såg eller hörde ett flygplan sprang man inomhus för att inte storebror skulle se dem… Livet måste vara bra spännande för foliehattar.
Nyheter om Ryssland Russia news Новости России