Rysk mosaik

”Ser du skylten där?” säger S och pekar åt sidan. Vi står i huvudbyggnaden på S:t Petersburgs statsuniversistet och väntar utanför veteranföreningens lokaler. Nyckeln är på väg. Vi håller på och förbereder en utställning som Ingrija ska öppna 27 januari, den dag då Leningrad befriades från belägringen 1944. S har precis visat mig det berömda galleriet, en lång korridor som enligt honom förekommer så fort man ska porträttera en akademisk miljö på rysk film, och nu är det dags för nästa sevärdhet. Utanför veteranföreningen hänger ett antal minnesplaketter om universitetets studenter, lärare och forskare som dog under kriget, och det är en av dem han pekar på.

”Ja, vad är det med den?” undrar jag. Det tycks mig vara en ganska standardartad hyllning till fallna hjältar. ”Ser du att de har skrapat bort Zjdanovs namn?”. Jag tittar en gång till, och ser att mycket riktigt är det en rad mitt på skylten som är utstruken. ”Bubnovs” invänder någon, S accepterar korrigeringen. (Fast om wikipedia inte ljuger så rensades Bubnov ut före kriget, så rimligtvis bör inte hans namn finnas på några minnesplaketter…) Nå, Zjdanov eller Bubnov. Det kan kanske kvitta. Men det som idag heter S:t Petersburgs statsuniversitet har varit namngivet efter båda dessa män och på den grå utsmetade ytan på skylten har den delen av universitetets namn en gång stått.

Som James Wertsch noterar, så är det inte unikt för den sovjetiska historieskrivningen att den version som gällde igår inte längre gäller idag. Däremot var kanske svängningarna häftigare än på många andra håll, och det fanns ett ovanligt kraftfullt förnekande av att några ändringar hade ägt rum.

One of the hallmarks of collective memory is that despite its claims to the contrary, it changes over time. While this is true to some extent in any context, the Soviet case was unique in the vehemence with which the state denied that such changes had occurred and in the consequences of publicly raising the possibility that they had. The result was a kind of bizarre fantasy world in which the participants knew that official history had changed, knew that others knew this, and knew that other knew that they knew this, and yet everyone pretended in the public sphere that nothing of the sort had occurred. (James Wertsch, Voices of Collective Remembering s. 76–77)

Bilden där Trotskij bortredigerats är världsberömd, och den bortskrapade Zjdanov (eller möjligtvis Bubnov) är ett mer lokalt, småskaligt, och oskickligt försök till historiekorrigering. Men just enkelheten i det hela, man bryr sig inte ens om att skaffa en ny skylt, är talande. Vem vet vad universitetet kommer att heta i morgon? Inget är ju som bekant så föränderligt som det förflutna. Det som är viktigt, hyllningen av de fallna hjältarna, finns ju kvar ändå. Den består oavsett vilken partifunktionär universitetet för tillfället är namngivet efter, och oavsett om staden heter Leningrad eller S:t Petersburg.

Skylten hedrar de studenter, doktorander, arbetare, professorer och föreläsare som gav sina liv i den belägrade staden eller på fronten 1941–1945

”Ska du följa med på rekonstruktionen på söndag?” frågar K, en av mina Ingrija-kamrater. Rekonstruktionen sker till minne av befriandet av Leningrad från belägringens 27 januari 1944. Men på en söndag, eftersom det är en dag som lämpar sig för folknöjen. Hon ska dit med några kompisar och har plats över i bilen. Spektaklet ska äga rum utanför Nikolskoje, inte särskilt långt från stan men utan bil är det svårt att ta sig dit.

Av någon anledning är det kallt just på söndagarna här, ännu en vecka av slaskande följs av en söndag med temperaturer ned mot -20. Jag inser när jag står och väntar utanför metro ”prosvet” att jag glömt lägga tillbaka mina varma sulor i stövlarna. Och när K (på ryskt vis ca en timme efter avtalad mötestid) lyckats samla ihop styrkorna inser jag att det där med ”en plats över” inte riktigt stämmer. Vi är sex stycken som ska tränga in oss i hennes lilla mazda! Mazdan är ny, hon har bara haft den i några månader. Körkortet lika så, och jag har en stark misstanke om att hon köpt det snarare än klarat proven (det tycks vara regel snarare än undantag). Efter ett antal nära ögat incidenter på vägen är det några lättade passagerare som sträcker ut sina ihopknycklade lemmar när vi kommer fram till Nikolskoje.

Där är det fullt med bilar parkerade längs vägen. Vi får gå en rätt bra bit och kommer fram precis när speakern börjar guida åskådarna genom händelseförloppet och de första skotten smäller. ”Vi” är förutom K och undertecknad 3 av hennes kompisar som jag tidigare inte träffat, samt en annan ingrijamedlem. Den sistnämnda muttrar om cirkusapor och ”det är bara folk som inte gjort lumpen som håller på med sånt här”, men som första klassens krigsnörd ser han också till att förse oss med alla detaljer om hur det verkligen var.

Rekonstruktionen äger rum just i Nikolskoje, inte för att det hände något avgörande slag just där utan för att det är en plats som lämpar sig bra att leka slag på. Det finns resterna av ett tyskt fort, och en återuppbyggd träblindage vars tak tjänstgör som pressläktare, och varifrån speakern kommentarer händelseförloppet. Det är tusentals åskådare, fullt med sjasjlykstånd (grillspett) och försäljare av diverse krigsrelatarade förmål. Ja, och så ett stort antal vuxna män (ok, en och annan kvinna) som leker krig. I tidstypiska uniformer och med lös ammunition som smäller ordentligt spelar de upp hur röda armén intar ett tyskt fort.

Vi börjar med att gå bort och se hur ryssarna kryper fram ur skogen, och följer sedan med de attackerande styrkorna mot fortet. Åskådarleden är redan täta, och det är svårt att se. Men det går inte så snabbt för de anfallande där de pulsar och krälar fram i den djupa snön. Åskådarna hejar på de sina med att skrika ”Uraaa!” (Hurra!)

Ja, ni kan nog gissa hur det gick. De sovjetiska soldaterna vann den här gången också, mina tår förvandlades långsamt till isbitar och speakern försökte förgäves hålla åskådarna borta från slagfältet när det hela var över. ”Nu ska vi leta efter tomhylsor” meddelade sällskapet och så pulsade vi ut i snön. (Varför de som hittat ca en halv miljon autentiska tomhylsor vill leta efter rekonstruerade förblir en gåta.) ”Några tyska hittar vi nog inte. De som spelar tyskar brukar inte skjuta så mycket, de tyska patronerna är så dyra.” Men någon minut senare får jag triumferande en tysk tomhylsa överräckt till mig. Ledaren för sökförbandet St Georgij pekas plötsligt ut. Den lilla tjocka mannen som jag sett några gånger förut i samband med begravningar och liknande gör ett obehagligt intryck i ss-uniform. Sen ska det köpas te och sjasjlyki innan vi trycker in oss i bilen och far tillbaka till stan där jag tar första bästa tillfälle att kliva av. På metron pustar jag ut och tänker att det varit smällar, krigsnördar, kalla fötter och trafikfaror så att det räcker för mer än en dag…

Lokalstationen TV 100 har ett inslag om rekonstruktionen.

När jag stretar fram i modden på Ligovskij prospekt, det töar igen efter att ha varit -20 häromdagen, blir jag plötsligt varse ett taktfast tickande i det allmänna vägbullret. Det tar mig några sekunder innan jag inser att det är metronomen som ljuder, och ytterligare till några innan jag inser varför.

Metronomen? tänker kanske nu oförstående läsare. Det har sagts mycket om hur viktig radion var i det belägrade Leningrad. Där bland annat ”belägringspoeten” Olga Bergholz (eller hur man nu bäst ska transkribera Берггольц) var en av de uppskattade rösterna. Radio sände dock långt ifrån dygnet runt, och i perioder var det inga sändningar alls, och när det inte var något program så lät istället metronomen över etern. Från början var den tänkt som ett varningssystem för flyganfall. I vanliga fall slog metronomen knappt en gång per sekund, 50-55 gånger i minuten, men om fientligt flyg närmade sig så ökade frekvensen till 150-160 slag per minut. De tyska flyganfallen upphörde i början på 1942, men metronomen fortsatte att ljuda över radion.

Dess slag har kallats för ”stadens hjärtslag” och överlevande berättar att metronomen fick dem, isolerade i mörka kalla lägenheter, att känna tillhörighet och gemenskap med andra i lika kalla mörka lägenheter. Att den fick Leningrad att framstå som en levande organism som de var en del av. Därför har metronomen kommit att bli en symbol för belägringen och för kampen för överlevnad och motståndet mot Nazityskland. Den hörs ofta slå på utställningar om livet i den belägrade staden och vid datum som markerar viktiga händelser under belägringen ljuder åter Leningrads hjärtslag över staden. Som idag.

Den 18 januari 1943 bröt de sovjetiska styrkorna igenom en del av den tyska belägringen och läget blev lite lättare i Leningrad, även om det tog ytterligare ett år innan belägringen helt kunde hävas. Genombrytningen skedde längs Ladogas södra strand. De sovjetiska styrkorna återerövrade fästningen Sjlisselburg (eller Nöteborg som den hette då den en gång i tiden var svensk) vid Nevas utlopp och lite längre söderut kunde Leningrad- och Volchovfronterna förenas i de för mig numera välbekanta trakterna av arbetsbosättning nr 1 och 5 på Sinjavinohöjdernas sankmarker. En landkorridor på en knapp mil kunde öppnas mellan Leningrad och resten av Sovjetunionen.

Men det är bara ibland man kan urskilja metronomens slag när man traskar fram på stadens gator idag. Bland allt annat som har förändrats så har dagens S:t Petersburg ett helt annat, betydligt bullrigare, ljudlandskap än belägringens Leningrad.