Archive for the 'Sydossetien' Category

Tre år sedan Georgienkriget

Published by
Henrik Hallgren
at 08 augusti 2024 in Dmitrij Medvedev, Eduard Kokojty, Georgien, Georgienkriget 2024, Kaukasus, Kosovo, Micheil Saakasjvili, Mosaik, Ryssland and Sydossetien. Closed

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2024 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2024 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2024 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s  politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

IbarBridgeMitrovica

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

 

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Published by
Henrik Hallgren
at 10 februari 2024 in Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Georgienkriget 2024, Kaukasus, Mosaik, Nagorno-Karabach, Norra Kaukasus, Ryssland, Sydossetien, Tjetjenien, Tjetjenienkrigen and film. Closed

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2024 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2024

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2024, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

Published by
Henrik Hallgren
at 19 januari 2024 in Georgien, Georgienkriget 2024, Kaukasus, Kosovo, Mosaik, NATO, OSSE, Ronald Asmus, Ryssland, Sydossetien and säkerhetspolitik. Closed

Igår hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist på transatlantiska säkerhetsfrågor. Temat var Georgienkriget 2024 – dess upptakt och följder och inte minst hur det påverkade, och fortsätter att påverka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok på samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.

Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2024, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).

Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.

För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2024.

Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.

En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2024 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.

Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2024. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.

Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.

I förhållandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat på Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett från Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat på ”inflytelsesfärer” till skillnad från den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det  resonemanget att Ryssland måste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.

Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, något som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel på ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehåller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland – ibland genom åkallan av CSTO och SCO – att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.

Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.

Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.

Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.

Störsändare planeras i Abchazien

Published by
Kalle
at 07 oktober 2024 in Abchazien, Georgien, Mosaik, På svenska, Ryssland, Sydossetien, medier and radio. Closed

Kontrollstation för störsändare i östra Polen.Det var Michail Gorbatjev som stängde av störsändarna i Sovjetunionen den 30 november 1988. Nu tänker den georgiska utbrytarrepubliken Abchazien vrida tillbaka tiden och börja störa utländska radiosändningar igen.

Den amerikanskfinansierade radiostationen Radio Free Europe – Radio Liberty (ryska redaktionen heter Radio Svoboda) planerar att påbörja speciella sändningar för utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Sändningarna ska förberedas av radiostationens journalister i Ryssland och Georgien samt av medarbetare i utbrytarrepublikerna, meddelade RFE/RL. De ryskspråkiga programmens uttalade syfte är att bygga broar mellan parterna i konflikten.

Sådana broar vill inte utbrytarrepublikerna höra talas om. Sydossetien är mån om sin ”informationssäkerhet” och tänker inte tillåta att RFE/RL sänder program till Sydossetien ”utan tillstånd”, meddelade Sydossetiens massmedieminister Irina Gaglojeva.

I Abchazien gick chefen för republikens massmedieadministration Kristian Bzjania längre och förklarade att radiostationens signal kommer att störas, eftersom RFE/RL planerar att sända ”olagligt”. Samtidigt sade han att Abchazien är ett öppet land som aldrig har motverkat utländska massmedier att verka på landets territorium – hur det nu ska gå ihop med det andra han sade.

Det är ännu oklart hur det dagliga entimmeslånga programmet med namnet Echo Kavkaza (Kaukasiens eko) ska distribueras till Abchazien och Sydossetien, där få lyssnare har tillgång till internet. Möjligen kommer programmen att sändas från Georgien.

Mer på temat:

EU:s rapport om Georgienkriget: ”They have all failed”

Published by
Henrik Hallgren
at 01 oktober 2024 in Abchazien, Georgien, Georgienkriget 2024, IIFFMCG, Kaukasus, Mosaik, Ryssland and Sydossetien. Closed

Åtskilligt försenad har nu den oberoende internationella rapporten om augustikriget 2024 som startade i Sydossetien offentliggjorts, sponsrad av EU och utförd på uppdrag av Europeiska Rådet (Independent International Fact-Finding Mission on the Conflict in Georgia; IIFFMCG på sedvanlig elegant euro-akronymiska). Den drygt tusensidiga rapporten finns för nedladdning. Sedan arbetets start den 2 december i fjol har man med hjälp av ett antal experter företagit ett trettiotal resor, genomfört intervjuer och insamlat material. Målet var att belysa alla relevanta aspekter så noggrant och opartiskt det är möjligt. Man poängterar dock att man inte är en tribunal och att man endast kan närma sig en lösning genom att parterna uppnår en gemensam syn på vad som egentligen hände.

Några huvuddrag i slutsatserna:

- De öppna fientligheterna inleddes i och med Georgiens omfattande militära operation mot sydossetiska Tschinvali med omnejd natten till den 8 augusti. Denna attack var inte förenlig med internationell rätt.

- Man har inte kunnat belägga att en storskalig rysk truppförflyttning till Sydossetien hade skett före 8 augusti. Med anledning av det var de georgiska anfallen mot de ryska fredsbevarande styrkorna i Sydossetien samma natt inte heller de berättigade.

- De ryska styrkornas våldsanvändning indelar man i två faser. Den första, i försvar av de fredsbevarande trupperna, anses berättigad. Den andra, då ryska styrkor snart trängde in på georgiskt territorium utanför Sydossetien och Abchazien, kan inte anses ”ens avlägset förenlig” med hotet mot de fredsbevarande styrkorna.

”In a matter of a very few days, the pattern of legitimate and illegitimate military action had thus turned around between the two main actors Georgia and Russia.”

- Ryssland har använt två huvudargument för att motivera sitt ingripande. Dels hävdade man rätten till humanitär intervention, med hänvisning till ”folkmord” på ossetier. Slutsatsen är dock att man inte kunde finna att folkmord hade begåtts eller planerats och att den rättsliga grunden för ett sådant ingripande ändå är omtvistad (däremot fann man indicier för etnisk rensning av georgiska byar från ossetiskt håll).

- Den andra bevekelsegrunden är försvaret av ryska medborgare utomlands, något som finns inskrivet i den ryska konstitutionens artikel §61:2. Under internationell rätt däremot är principen inte allmänt accepterad och dessutom låg fokus inte på evakuering av medborgare. I det här sammanhanget påpekar man också att Rysslands utdelning av medborgarskap till stora delar av Abchaziens och Sydossetiens befolkning inte kan anses vara laglig.

I rapporten är man dock noga med att betona att man inte skall tillmäta själva krigshändelserna alltför stor vikt, utan gå till botten med hur respektive lands officiella handlande i stället för att söka lösningar alltför ofta lade grunden till försämrade relationer och på så sätt möjliggjorde upptakten till konflikten.

Det finns flera viktiga läxor som rör hur den spända situationen hanterats. En av dem är hur de fredsbevarande styrkor som sattes in efter det tidiga 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien antingen blev politiserade eller förlorade inflytande till förmån för utomstående direktintressen. På så sätt rörde sig parterna längre och längre ifrån samförstånd.

Inte minst är det ett misslyckande för det internationella samfundet, som inte lyckades se det allvarliga i situationen eller enas om en aktionsplan. Kanske har man heller inte möjligheterna för närvarande, när de inflytelserika aktörerna är splittrade i sitt förhållande till Ryssland och när man dessutom kan ha anses hamnat i ett rättsligt limbo i och med det partiella erkännandet av Kosovo; åtminstone finns goda möjligheter att se det så för den som önskar. I fallen Sydossetien och Abchazien har ju principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande ställts på sin spets.

Slutsatsen av rapporten är att det inte går att utmäta en entydig skuldbörda.

”They have all failed, and it should be their responsibility to make good for it.”

Men naturligtvis vill man inte heller komma fram till en skyldig part. Allt som skrivs kan och kommer att användas som ammunition i vidare förhandlingar, eller som argument för att aldrig sätta sig vid förhandlingsbordet.

Man behöver inte läsa den så, men det verkar finnas en lätt underton av sorg över rapportens slutsatser. Kanske över det att man trots allt mänskligt lidande kriget medförde och med alla fakta på bordet inte kan komma med entydiga goda råd eller ens se en trovärdig anledning till att händelserna från ifjol inte skall kunna upprepas.

”The threat and use of force have now returned to European politics”

medger man motvilligt och kanske något uppgivet.

Venezuela erkänner Abchazien och Sydossetien

Published by
Kalle
at 10 september 2024 in Abchazien, Georgien, Kaukasien, Mosaik, På svenska, Ryssland and Sydossetien. Closed

Venezuela erkänner Abchazien och Sydossetien. Det meddelade president Hugo Chavez i dag i Moskva. Förutom Ryssland har bara Nicaraguas president Daniel Ortega tidigare erkänt de georgiska utbrytarrepublikerna. Ortegas erkännande har inte godkänts av Nicaraguas parlament. [BBC] [Политком.ру]