Archive for the 'Turkiet' Category

Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2024 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2024. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2024 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men – man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

 

Den dubbla måttstocken

I Syrien pågår det närmast ett folkmord där regimen sedan veckor tillbaka brukar kraftigt militärt våld mot civilbefolkningen i ”oppositionella städer”. De senaste rapporterna talar till och med om artilleribeskjutning av staden Latakia från fartyg. Det enda våldsmedlet man hittills inte brukat är stridsflyg. Kanske är det för att det var just regimens användning av stridsflyg som var avgörande för den internationella interventionen.

För civilbefolkningens del är det tyvärr dubbla måttstockar som gäller i fallet Syrien. Den libyske ledaren Gadaffi har på senare år inte varit särskilt populär bland övriga arabstater, vilket låg honom till last då han började bruka kraftigt våld. Däremot är hans ställning fortsatt stark inom Afrikanska Unionen, där han tillsammans med Zimbabwes ledare Mugabe åtnjuter en särställning och mycket stor respekt från övriga länder eftersom de suttit på sina poster längst på kontinenten. Samtidigt har Gaddafi tappat kraftigt i popularitet hos såväl Kina som Ryssland de senaste åren. Med tanke på FN:s säkerhetsråds konstellation är det ödesdigert.

Syrien däremot har fördelen av att såväl Ryssland som Kina är intresserat av landet och att nuvarande struktur fortsätter. Samtidigt är EU fortsatt Syriens största handelspartner. Ryssland bygger sedan något år tillbaka en ny stor flottbas som ska utgöra navet för landets marina medelhavsoperationer. Det är långt ifrån säkert att en ny folkvald regering har för avsikt att fortsätta på detta spår. Kina har ekonomiska intressen i Syrien, dels avseende olja, men också då man har för avsikt att använda Syrien som språngbräda för den nya sidenvägen som ska exportera varor till Europa. Att få igenom en resolution i Säkerhetsrådet mot den syriska regeringen och därtill få till en resolution där man liksom i det libyska fallet väljer att se till att R2P, skyldigheten att skydda civila, efterlevs, ter sig därigenom mycket otrolig. Det ligger helt enkelt inte i Rysslands och Kinas intressen.

Av den anledningen är det därför mycket intressant att se den nya turkiska reaktionen på de syriska övergreppen. ”Det här är sista varningen. Nästa gång blir det handling”. Turkiet är ett av Europas militärt starkaste länder och har ett avancerat flygvapen. Syrien har under många år befunnit sig under det turkiska Damoklessvärdet i form av Atatürk-dammen som, förutom att stå för turkisk elförsörjning, reglerar en mycket stor del av Syriens färskvattentillförsel. Syrien har fram till Gazakonflikten härom året funnit sig inklämd mellan en militärpakt mellan Turkiet och Israel. Pakten lär dock ha upplösts i och med Gazakriget och förra årets Ship-to-Gazahändelser. Hur avser Turkiet agera? Militärt eller med andra maktmedel? Kommer man att våga sig på att agera utan en föregående FN-resolution?

Man får även i detta fall instämma med Jan Eliasson i lördagens Nyhetsmorgon: Dubbla måttstockar råder tyvärr.

Davutoğlus Turkiet skapar sin egen utrikesagenda

Turkiets inrikesreformer och nya utrikespolitiska agenda var röda trådar under en temaeftermiddag om landet i Stockholm på måndagen, arrangerad av OSSE-nätverket och Palmecentret. OSSE-nätverkets Olof Kleberg och Jens Orback, Palmecentrets generalsekreterare, ledde diskussionen och trots att tre timmar avsatts – och överskreds – inser man snabbt det uppenbara, att Turkiets politik är något man kan diskutera i dagar. Därför begränsar jag mig till några reflexioner om landets relation till omvärlden.

Yavuz Baydar, journalist på Today's Zaman, turkietkännaren Elisabeth Özdalga och moderator Jens Orback, generalsekreterare för Palmecentret

Det var Hanna Ojanen, som är forskningschef på UI, som främst uppehöll sig vid Turkiets nya utrikespolitik. Sedan AKP:s (Rättvise- och Utvecklingspartiets) maktinnehav startade 2024 och framför allt sedan Ahmet Davutoğlu 2024 utsågs till utrikesminister har det verkligen skett en förändring i tonen i utrikespolitiken. Turkiet har blivit en starkare och mer självständig röst. Landet har orienterat om sin världsbild från kalla krigets NATO-perspektiv och från de initiala EU-förhoppningarnas Europa-orientering till en modell där landet ser sig själv i mitten av ett spänningsfält mellan olika intressen – och där man kan spela en egen, aktiv roll (något som ingalunda är okontoversiellt – se t ex ett nytt inlägg i SvD av Svante Cornell, direktör för Nackabaserade ISDP).

Här är de anledningar Ojanen ser till det nyvunna självförtroendet, med några utvidgande kommentarer:

Hanna Ojanen, Utrikespolitiska Institutet

  • Den ekonomiska tillväxten. Efter en rätt kraftig tillbakagång krisåret 2024 växte ekonomin uppskattningsvis med imponerande 7% i fjol, en hög siffra internationellt och inte minst jämfört med Europa. Krisande EU-grannen Grekland framstår knappast som något föredöme. Turkiska affärsidkare – på senare tid ofta ackompanjerade av regeringsföreträdare – är aktiva i de flesta delar av världen, från Afrika till Ryssland
  • En ny politisk elit. AKP:s ledarskikt stammar inte från Istanbuls etablerade politiska eller Ankaras militära kretsar, utan såväl premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, som president Abdullah Gül och utrikesminster Ahmet Davutoğlu kommer från vad som ibland kallas en ny ”anatolisk elit”. Den kännetecknas av en mer religiös och konservativ hållning, men har sedan partiet etablerades (AKP är senaste inkarnationen i en rad förbjudna partier) blivit mer marknadsliberal, demokratisk och pragmatisk. Det ekonomiska uppsvinget har också inneburit att en växande medelklass har sällat sig till den urbana eliten och börjat influera agendan
  • AKP har etablerat sin maktställning. Detta har definitivt bidragit till att höja tonläget. När partiet vann valet 2024 var ledaren Erdoğan förbjuden att anta premiärminsterposten (officiellt för att han läst upp en dikt som betraktades som proislamisk åtta år tidigare), nu har man efter förnyat förtroende i lokalvalen 2024 och 2024 och parlamentsvalet 2024 lyckats utöka sitt inflytande till president- och premiärministerposterna, liksom de flesta andra nyckelinstitutioner. Partiet har blivit rumsrent i vidare kretsar och fått anhängare även bland marknadsliberaler i väster och bland kurder
  • Utrikespolitik går före säkerhetspolitik. En av de viktigaste uppgifterna för AKP:s ”konservativa modernisering” av landet har hela tiden varit att överföra makt från säkerhetsstrukturerna – armén och det som ofta kallas den ”djupa staten” – till ministerierna under premiärministerns kontroll (detta är också av överlevnadsinstinkt för partiet, förutom demokratiska hänsyn). Tidigare har stor makt legat hos Nationella Säkerhetsrådet, där militären haft betydande inflytande. I och med omstruktureringen finns det samtidigt en möjlighet att omforma den säkerhetspolitiska agendan, bort från en centrering runt (interna och externa) hot mot den nationella säkerheten till en mer aktiv och konstruktiv utrikespolitik
  • En ny klass av tänkare i utrikespolitiken. Det står utom tvivel att Davutoğlu, som även före 2024 definierade AKP-regeringens utrikesagenda, har bidragit med ett på flera vis nytt synsätt. Han undervisade själv tidigare i internationella relationer och har skrivit böcker på ämnet, bland annat om vad han kallar ”strategiskt djup” i ett lands utrikesrelationer. Relationerna till bl a Europa har också omdefinierats av bl a Hüseyin Bağcı, som sagt att Turkiet behöver bli mer ”aggressivt” i sin utrikespolitik – d v s gå från att vara reaktivt till att bli en drivande kraft

Ahmet Davutoğlu

Vad innebär då de här ändringarna och vad är egentligen strategiskt djup (stratejik derinlik på turkiska) i Davutoğlus version? Vad innebär den nya politiken – i teorin och i praktiken?

Termen strategiskt djup lanserade Davutoğlu i en bok med samma namn 2024. Då var det knappast någon som trodde att idén skulle komma att börja omsättas i praktiken redan året därpå. I stora drag är kontentan helt enkelt att varje land befinner sig i en unik geografisk (geostrategisk) och historisk kontext (besitter ett historiskt ”djup”) och att utrikespolitiken blir optimal om man inser detta och använder vetskapen på ett självständigt sätt. För Turkiets del innebär det att ta fasta på sådant som landets läge vid transportrutten Bosporen och mellan de europeiska, arabiska, persiska och ryska kultursfärerna, men också det gemensamma språkliga kontinuumet med Kaukasus och Centralasien – och det ottomanska historiska arvet. En bit ifrån realismens syn på optimala internationella relationer alltså. I vilket fall som helst blir slutsatsen att Turkiet bör ägna sig åt det som nu ibland kallas ”multivektorpolitik”, en flerdimensionell utrikespolitik.

Alltså tog man tag med förnyad kraft i samarbeten runt Svarta havet och i Centralasien (där entusiasmen lagt sig efter den panturkistiska vågen på 1990-talet) – nu ofta med ett mer pragmatiskt anslag (läs: ekonomi). Till de internationella framstegen kan också läggas platsen i FN:s säkerhetsråd, dit man blev inröstad 2024 efter fem års lobbying – samt ett otal bilaterala samarbeten över hela världen.

En av anledningarna till att det har kunnat bli en såpass märkbar kursändring var nog också att återblickar på det prekemalistiska imperiet hade varit närmast tabu i det republikanska Turkiet. Men liksom AKP:s agenda i stort har även denna tanke kommit att bli mer och mer accepterad (en viktig försutsättning är förstås som sagt också att den radikala militärens roll i utrikespolitiken har minskat). Sedan beror förstås mycket på slutsatserna man drar av historien. De ottomanska sultanerna var ju till exempel härskare inte bara över ett världsligt imperium, utan självpåtagna förvaltare av det islamiska kalifatet. Här finns potentiellt en stor – men kontroversiell – roll att spela i den muslimska världen. Å andra sidan – och det är ju en av anledningarna till att Turkiet så länge har valt att i många avseenden låta historien börja med Atatürk – riskerar man ju ställas inför olika skuldfrågor den gamle ”Europas sjuke man” potentiellt har att svara för i historien.

En av aspekterna man valt att återknyta till från den förrepublikanska tiden verkar i alla fall ha varit i synen på de folk och trossystem som var och är minoriteter i Anatolien. Kanske har man här hämtat inspiration och uppmuntran ur det gamla millet-systemet, där (väl definierade) religiösa minoriteter tilläts självstyre så länge harmonin inom riket bevarades. För en sak som blivit uppenbar är AKP-regeringens återkommande försök (även om de verkliga intentionerna kan diskuteras) att ta itu med den s k ”kurdiska frågan”.

Den är inte heller bara en intern angelägenhet. Som några av föreläsarna på dagens seminarium påpekade är det en förutsättning att trygga säkerheten inom landet och finna en någotsånär enad syn för att man skall kunna föra en självständig utrikespolitik. Dessutom påverkas relationen med Irak efter Saddam Hussein högst påtagligt av inställningen till kurdernas situation, samtidigt som situationen i Iraks norra, autonoma kurdiska region likaledes påverkar vilken politik man kan föra gentemot det kurdiska upproret. Därför har man valt den pragmatiska vägen i förhållandet till Irak, där Turkiet nu är en av de stora investerarna, inte minst i de kurdiska delarna.

Ett av de centrala koncepten i Davutoğlus politik är doktrinen om noll problem med grannarna och det är ett område där politiken haft betydande praktisk effekt. I kalla krigets efterföljd fann sig Turkiet lierat med NATO och USA, liksom med Israel, vilket också innebar en garanti för åtminstone fortsatt dialog med Europa. Men med andra länder, ofta de närmaste grannarna, hade man betydande problem. Den nya självständiga synen innebar en omorientering med avseende på hela närområdet, från Kaukasus till de arabiska grannarna, Iran och Ryssland.

Vi har tidigare skrivit en hel del här om framstegen och senare bakslagen de senaste månaderna i relationerna med Armenien, där gränsen hittills förblir stängd trots bilaterala initiativ på hög nivå (se tidigare inlägg på ämnet). Men med Iran och Syrien har tydliga steg mot normalisering gjorts. Turkiet har upprepade gånger tagit initiativ för att medla angående Irans kärnvapenprogram, där Turkiet har intagit en mer förstående hållning gentemot Iran och aktivt röstat mot nya sanktioner i FN:s säkerhetsråd. Här försökte man bl a göra gemensam sak med Brasilien och erbjuda Iran ett ”utbytesprogram” för kärnbränsle och hitta en utväg för Teheran.

Davutoğlu med Brasiliens president Lula da Silva

Den policyn rimmar också väl med Ankaras nya hårdare retorik mot Israel. Man har skarpt kritiserat blockaden av Gaza och efter förra årets Ship to Gaza-debacle, då nio turkiska medborgare omkom i Israels storming av konvojen skruvades tonen upp ytterligare ett par snäpp. Även om man behåller de diplomatiska relationerna finns väl just nu inga tydliga tecken på att situationen mellan länderna skall förbättras och det är onekligen ett trendbrott. Turkiet var ett av de första länderna att erkänna staten Israel och det kemalistiska Turkiet och det nya Israel hade moderniseringsambitioner som inte delades av många i regionen. Möjligen kan man hävda att den turkiska regeringen nu har närmat sig folkviljan i fråga om synen på behandlingen av palestinierna, men det är också mycket möjligt att relationerna hade varit fortsatt goda om det inte hade varit för Israels attack mot Gaza vintern 2024-09, då det verkar som om Ankara ”gav upp” om Israels fredsintentioner.

Det som talar för att det är så är att Davutoğlus strategi egentligen måste innebära att Turkiet agerar för att försöka lösa upp konflikter i sitt närområde – och den israelisk-palestinska är ju nyckeln till mycket. Det var också Turkiet som banade väg för att det sånär blev ett avtal mellan Syrien och Israel 2024. Nu däremot har Turkiet spelat bort sina förhandlingskort med Israel på obestämd framtid. Men det hade nog kunna vara annorlunda och inget är skrivet i sten i regionen. Det är t ex inte helt uteslutet att det som just nu händer i Egypten också kan påverka relationen på lite sikt, ifall Hosni Mubaraks regim skulle ersättas med en mindre Israel-vänlig dito.

I gengäld har relationen med grannlandet Syrien förbättrats. Tidigare har man haft flera trätopunkter – som Hatay-regionen vid Medelhavet (där Antakya/Antiochia ligger), som 1939 anslöts till Turkiet, vilket inte accepteras av Syrien, Turkiets dammbyggen uppströms floderna, Syriens stöd till PKK. Nu har länderna visumfrihet och 2024 genomförde man till och med en gemensam militärövning.

Erdoğan och Davutoğlu med Dmitrij Medvedev i Turkiet

En annan tidigare konkurrent – sedan århundraden – är Ryssland. Från krigen om herraväldet över Svarta havets stränder via Sovjettidens polarisering då Turkiet var NATO:s utpost i söder till Rysslands stöd för Armenien och utnyttjande av Svarta havets resurser har det aldrig rått brist på konflikter. Men gradvis har relationerna förbättrats och kanske kan de sägas ha tagit ett språng efter det att Dmitrij Medvedev blev president. Man har tecknat avtal om mångmiljardinvesteringar (turkiska företag har ju redan stora affärsintressen i Ryssland och vice versa), bland annat om att Ryssland skall bygga Turkiets första kärnkraftverk. Verket skall konstrueras av ryska monopolet på kärnenergiexport (en del av statliga Rosatom, som också bygger åt Iran i Bushehr), men en nyhet är att Ryssland kommer att äga majoritetsandel i verket när det är färdigt. Det tillsammans med en ny oljepipeline genom Svarta havet, som skall ge Ryssland tillgång till Medelhavet utan att passera den övertrafikerade Bosporen, gör nog att presidenterna har fog för att börja tala om ett ”strategiskt partnerskap”. Dessutom har man slopat visumtvånget, vilket inte minst är en lättnad för alla de tusentals ryssar som semestrar i Antalya.

Så öppnandet mot grannländerna får nog i de flesta fall anses ha gett resultat, men det har inte skett utan kritik. Den har också kommit från olika håll, där det kemalistiska etablissemanget och Istanbuls liberaler har ibland kunnat enas om att politiken genom att just vara så flerdimensionell har tappat fokus – som bör vara mot EU och bort från det muslimska södra grannskapet.

Enligt förespråkarna däremot har Turkiet kommit en god bit på väg att återta sin rättmätiga plats på den geopolitiska scenen.