Archive for oktober, 2024

Media kampanjar för Obama

Published by
Henrik L Barvå
at 29 oktober 2024 in Amerikansk politik, Media, Mosaik and Utrikespolitik. Closed

Att media i allmänhet är på Barack Obamas sida torde stå helt klart för alla som brytt sig om att följa den amerikanska presidentvalskampanjen. En undersökning från Pew Research Center visar också att 70 procent av amerikanerna anser att journalisterna vill ha en Obamaseger, jämfört med bara 9 procent för McCain. Samma institut bekräftar att 70 procent av mediabevakningen av Obama varit positiv och 60 procent av bevakningen av McCain varit negativ.

I en ledare i NWT i dag den 28 oktober skriver jag om det upprörande fenomenet att så kallade mainstream-media i Amerika – och därmed i förlängningen större delen av vad som rapporteras här i Sverige – i praktiken är en inofficiell förlängning av Barack Obamas egen kampanjorganisation. Ett sannerligen mörkt kapitel i journalistikens historia:

”De låtsas inte ens vara opartiska längre. Och eftersom svenska media bara apar efter de stora i Amerika så är det lika illa här. De tycker det är viktigare att granska den republikanske vicepresidentkandidaten Sarah Palins garderob än vad Obama egentligen står för. Medan allt möjligt förtal, påhitt och nedsättande omdömen förföljt Palin så lämnas Obama i fred. När en rörmokare i Ohio lyckades få Obama att försäga sig när det gäller hur han vill ”sprida runt välståndet” med högre skatter så hoppade media på… rörmokaren!”

Jag tar också upp en del av de märkliga personer Obama umgett sig med och samarbetat med, och som på det stora hela mötts med tystnad av de stora ”nyhetsorganisationerna” – tidningar som The New York Times, Washington Post och Los Angeles Times, TV-bolag som NBC (särskilt kabelkanalen MSNBC), CBS, CNN och ABC och så vidare. Det rör sig om personer som den obotfärdige terroristen William Ayers från Weathermen Underground, som den 11 september 2024 av alla datum i en debattarikel skrev att han ångrade att de  inte bombade mer. Det rör sig om hans mentor och pastor i tjugo år, Jeremiah Wright, som presikat rashat. Det rör sig om den nu fängslade finanshajen Tony Rezko. Ayers, Wright & Rezko – det låter som en advokatfirma från helvetet! Wolfram & Hart får se upp! ;)

DN-kolumnisten Hans Bergström har skrivit en av de få artiklarna om Obamas tvivelaktiga bekantskaper. Läs den här.

Förre Forbes-redaktören Michael S Malone har också en läsvärd artikel om de partiska medierna i Amerika. Ironiskt nog på ABC:s hemsida – ett av de TV-bolag som i sitt agerande annars mest bekräftar det Malone skriver. Läs den här:

”The traditional media are playing a very, very dangerous game — with their readers, with the Constitution and with their own fates. The sheer bias in the print and television coverage of this election campaign is not just bewildering, but appalling. And over the last few months I’ve found myself slowly moving from shaking my head at the obvious one-sided reporting, to actually shouting at the screen of my television and my laptop computer.”

Jag har också upptäckt att jag svurit högt framför TV:n och datorn.

Tradition & Fason

Published by
Henrik L Barvå
at 14 oktober 2024 in Borgerligheten, Konservatism, Media, Mosaik and Okategoriserade. Closed

Nyligen startade en ny konservativ blogg på svenska kallad Tradition & Fason, där undertecknad också tänker skriva inlägg emellanåt. Det finns alldeles för lite konservativa röster i Sverige och den här bloggen tror jag kan bli ett bra och nyttigt tillskott som dels kommer att presentera ett alltför sällan visat perspektiv, och dels visa på den bredd som finns både inom svensk borgerlighet men också bland svenska konservativa – varje skribent står för sina årsikter och behöver inte nödvändightvis sammanfalla med övriga skribenters.

Ur idéförklaringen:

”Tradition & Fason vill ge kvalificerade perspektiv på politisk förnyelse genom å ena sidan erfarenhet och levande historia. Å andra sidan den enskildes personliga ansvar i en värld av val och lockelser som man inte alltid kan förstå de långsiktiga konsekvenserna av på egen hand.”

Bloggen har också uppmärksammats på många håll, och särskild glad är jag förstås åt det här som fanns att läsa i Västerviks-Tidningen:

”En av onsdagens artiklar, skriven av Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, tar upp frågeställningen varför svensk arbetarklass och landsbygdsbor i hög grad röstar socialdemokratiskt när undersökningar visar att de i själva verket är tämligen konservativa. Han jämför den amerikanska situationen där det är just dessa grupper som utgör viktiga delar i det republikanska partiet. Perspektivet är ett annat än vad vi är vana vid. Vår och amerikanernas historia lyfts fram som avgörande för dagens situation. Längtan efter frihet som drev amerikanernas förfäder över Atlanten och svenskarnas gamla tro och förlitan på övermakten. Precis så som en analys ska vara. Det förflutna lever idag.”

Kollegan på VT syftar på samma inlägg som jag också postade nedan.

Blåkragade konservativa

Published by
Henrik L Barvå
at 14 oktober 2024 in Amerikansk politik, Borgerligheten, Historia, Konservatism, Mosaik and Samhälle. Closed

Så här i amerikanska presidentvalstider är det återigen intressant att studera skillnaderna mellan Sverige och det stora landet i väster. Varför är det till exempel så att amerikansk arbetarklass och landsbygdsväljare i så stor utsträckning är konservativa och röstar republikanskt – eller i alla fall på mer konservativt sinnade demokrater? I Sverige röstar oftast samma väljargrupper på socialdemokraterna. Kan vi lära os något av det?

Valet av Alaskaguvernören Sarah Palin – en älgjagande hockeymamma – till republikansk vicepresidentkandidat illustrerar mycket väl denna kontrast mellan det vanliga Middle America och eliterna vid kusterna, väl personifierade i den demokratiska kandidaten Barack Obama. Det är svårt att tänka sig någon svensk Sarah Palin, men dock inte lika svårt att föreställa sig en svensk Obama. Det förklarar väl också den fäbless som här finns för den senare.

Skillnaderna har i mångt och mycket historiska orsaker. Amerikanska landsbygdsbor och arbetare har ett mycket starkt självständighetspatos och det kommer av hela den amerikanska erfarenheten. Till Förenta Staterna invandrade människor som var trötta på den kontroll och styrning som utövades av såväl statsmakter som feodalherrar och motsvarande. Att rå om sig själva och inte lita till andra än den närmaste kretsen blev idealet – ett i grunden ganska konservativt ideal. Civilsamhället, inte staten, står för tryggheten. Familj, släkt, församling, vänner, arbetskamrater istället för socialtjänst och barnbidrag.

I Sverige och Europa däremot så levde de gamla statsmakterna kvar, även om de så småningom demokratiserades. Banden mellan stat och medborgare/undersåte var starkare. Här blev det det offentliga som tog hand om människors säkerhet och trygghet. I Amerika skulle man se det som ett alltför stort ingrepp i den egna självständigheten. Där kommer säkerheten och tryggheten från självstyret, att inte vara beroende av den sortens statsmakter man (eller i alla fall ens förfäder) en gång korsade Atlanten för att slippa ifrån.

Sverige skiljer också ut sig lite grann från övriga Europa eftersom vi aldrig hade feodalism. Det var till kungen som våra självägande bönder vände sig undan adelns makt, och omvänt så kunde kungen använda bondeståndet som motvikt mot adelns inflytande. Så under lång tid har svenskarna (eftersom flertalet av oss då var bönder) odlat en kultur av att lita på staten/kungen. Det har underlättat framväxten av den starka välfärdsstaten. Det socialdemokratiska folkhemmet tog helt enkelt över kungens roll som folkets beskyddare. Men det har också dessvärre inneburit att beroendet av det offentliga har ökat och att människors självbestämmande minskat. Därför röstar i hög utsträckning svenska arbetare och landsbygdsbor på socialdemokraterna, även om de i många kulturella frågor och i sina värderingar kanske egentligen är ganska konservativa.

Kan vi då lära oss något av det här? Finns det här öppningar för framväxten av en svensk form av “blue collar conservatism” och som skulle kunna gynna de borgerliga partierna? Ja det finns det. När det gäller att bryta beroendet av det offentliga så är det frågan om en längre process, och där har man också velat gå försiktigt fram från allianspartierna. Det innebär inte att man inte skall gå i den riktningen. Personligt självstyre är alltid bättre.

Det är i värderingsfrågor som den stora öppningen finns. Det finns mängder med människor som sitter inne med konservativa värderingar utan att vara medvetna om att de är konservativa. Ett utmärkt exempel är skolfrågan, där en mycket stor majoritet stöder den linje som regeringen och skolminister Jan Björklund driver med fokus på kunskap, betyg, ordning och reda. Man tycker inte om flumskolan.

Ett annat är familjepolitiken, där undersökning efter undersökning visar att svenska folket vill ha mycket mer valfrihet i barnomsorgen. Här har de borgerliga partierna tyvärr inte nappat. Ett futtigt kommunalt vårdnadsbidrag är i stort sett allt. Var finns den djärva (?) politiker som vågar föreslå att man likställer all barnomsorg och ger alla barnfamiljer samma ekonomiska ersättning som motsvarar vad en daghemsplats kostar? Istället talar man om att införa mer pedagogik i förskolan och kanske till och med göra den obligatorisk! Som om föräldrarna vore ett hinder för de egna barnens utveckling.

Det här vara bara två exempel och det finns många andra. Om nu de borgerliga partierna är på jakt efter att skapa en ny och långvarig alternativ politisk majoritet så är det bland annat i den här riktningen man måste gå. Det är utsiktslöst att försöka framstå som en sorts “light-sossar” – eller som den förre nyliberalen Anders Borg sade “I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat.”

(Inlägget tidigare publicerat på den konservativa bloggen Tradition & Fason)

EUs pragmatiske vending

Published by
Martin
at 13 oktober 2024 in Mosaik. Closed

Dagen i dag brakte en av de mest interessante nyhetene i hviterussisk politikk på mange år, og det uten at hviterusserne selv har gjort noe som helst. Nyhetene kommer fra Brussel, eller mer korrekt – fra EUs utenriksministermøte i Luxemburg. Etter å ha summert erfaringene fra parlamentsvalget i Hviterussland i september og snakket med landets utenriksminiser Siarhej Martynaw, bestemte EUs utenriksministre seg for å innstille innreiserestriksjonene mot president Aljaksandr Lukasjenka og 35 av hans høyeste byråkrater for et halvt år framover.

Det var i utgangspunktet lite ved parlamentsvalget den 28. september som tydet på at EU skulle komme til å ta en slik beslutning. Som Sveriges utenriksminister Carl Bildt formulerte det med en av sine sedvanlige spissformuleringer:

“They did not really live up to the expectations that we had concerning the election. It was, roughly, as lousy as elections in Belarus normally are.”

Men en tilnærming mellom EU og Hviterussland har ligget i kortene en stund allerede, og dreier seg nok ikke så rent lite om en generell dreining i retning gammeldags europeisk stormaktspolitikk og ønsket om å utvide sin innflytelsessfære. Ikke minst ser det ut til at sommerens russiske sjokk i Georgia har fått både EU-politikerne og hviterusserne til å tenke i mer pragmatiske baner. EU har tydeligvis også bitt seg merke i at hviterussiske myndigheter i august i år løslot landets politiske fanger.

For dette vedtaket gjenspeiler først og fremst en pragmatisk vending i EUs politikk mot Hviterussland. Man har innsett at reiserestriksjoner og økonomiske sanksjoner ikke har ført til annet enn at Hviterussland har blitt isolert fra de integrasjonsprosessene som har preget resten av Europa de siste 10-15 årene. EU innførte politiske restriksjoner mot Hviterussland allerede i 1997, etter at Aljaksandr Lukasjenka høsten 1996 hadde gjennomført et de facto statskupp som gjorde ham til en eneveldig diktator. Reiserestriksjonene mot Lukasjenka ble innført i 2024, etter at de hviterussiske myndighetene hadde umuliggjort arbeidet til OSSEs lokale kontor.

At EU nå har valgt en mer pragmatisk politikk i forhold til Hviterussland betyr ikke at de har kastet de politiske symbolsakene helt på båten. For dagens vedtak inneholder noen viktige unntak. Det første unntaket er den hviterussiske valgkommisjonens leder Lidija Jeremosjina. Dermed viser EU at de på ingen måte er fornøyd med gjennomføringen av valget i september. Dette kommer også til uttrykk i pressemeldingen etter utenriksministermøtet. Reisefriheten vil kunne bli en permanent ordning kun dersom landets myndigheter innfører endringer i landets valglover som vil gjøre framtidige valg mer demokratiske. EUs utenriksministre krever videre en forbedring av forholdene for demokrati og menneskerettigheter i landet.

Det andre unntaket gjelder fire høytstående byråkrater som mistenkes for å ha medvirket til forsvinningene av de fire hviterussiske opposisjonspolitikerne Viktar Hantsjar, Jury Zakharanka, Anatol Krasowski og Zmitser Zavadski i 2024. Dette er et signal om at den pragmatiske politikken bare vil være mulig inntil et visst punkt.

At EU har valgt å overse at hverken valgforfalskninger eller politiske forsvinninger kunne ha foregått uten Lukasjenka viten og vilje, betyr ikke at de ikke har forstått dette elementære faktum. Snarere er det et tegn på at de ønsker å oppnå konkrete resultater. Å oppheve reiserestriksjonene for noen titalls byråkrater ville ha vært symbolpolitikk, å oppheve reiserestriksjonene for Lukasjenka er et tydelig signal på at man ønsker å forlate en åpenbart mislykket isolasjonspolitikk og gå inn i en seriøs politisk dialog.

Samtidig er nok EUs beslutning et resultat av at man har forstått hvor marginalisert den hviterussiske politiske opposisjonen er. De europeiske politikerne har rett og slett innsett at en Oransjerevolusjon aldri vil kunne finne sted i Hviterussland. For å oppnå reelle endringer i dette “Europas siste diktatur” er man avhengige av å jobbe direkte med landets makthavere.

Men det er ikke bare snakk om å lette på reiserestriksjonene for landets toppbyråkrater. Den EU-støttede TV-kanalen Belsat siterer lederen for Europaparlamentets utenrikskomite Jacek Saryusz-Wolski på at man også vil redusere visumkostnadene for vanlige hviterussere fra 60 til 35 euro. Dette var et av de minstekravene Rafto-prisvinner Gennadij Grusjevoj framsatte da han besøkte Bergen tidligere i år. Dermed vil hviterusserne kunne reise til Europa for samme pris som sine naboer ukrainerne og russerne.

Med dette vedtaket har EU synliggjort et linjeskifte i sin Hviterussland-politikk, så spørs det om Aljaksandr Lukasjenka er beredt til å gjøre noe tilsvarende i gjengjeld. Historien viser dessverre at det er lite grunn til å være optimist.

3 extra trevliga saker att göra i Moskva

Published by
Sofia
at 13 oktober 2024 in Mosaik and Resor. Closed


Gå på Cirkus – ett gammalt hederligt nöje. I Moskva finns det ett flertal permanenta cirkusar. Mitt emot Universitetet är en.

Fika – nästan alla cafér har WiFi. Självklart finns alla de ryska kedjorna som Shokoladnitsa och Koffe xaus, men min favorit, nyöppnad (då), i stadsdelen Arbat – Starbucks. Det är så lyckat att öst möter väst och får en prägel av öst på sig.



Bokfrossa – det finns en uppsjö med bokhandlare i Moskva. De största är öppna till sent på kvällen, och andra såsom Bookberri är öppna dygnet runt. Utbudet varierar också kraftigt från bohandel till bokhandel, och lika så priset. Men det är alltid billigt. Pocketbokpriser på inbundna böcker och motsvarande prisrelation till pocket. I Moskva går det dessutom alltid att hitta böcker på engelska. Om inte annat är en vacker inbunden bok alltid en fin souvernir…

För den som vill ha fler tips

Neverbrev 2024

Published by
ingunnl
at 11 oktober 2024 in Mosaik, Russland and Språk. Closed

A.A. Zaliznjak har holdt årets neverbrevforelesning — om sommerens funn under de årlige utgravningene i Novgorodområdet. Alle som noen gang har hørt ham snakke om ferske neverbrev, vet at det er minst like spennende som når Poirot nøster opp kriminalgåten i siste akt. Selv hadde jeg fornøyelsen av en gjennomgåelse i Uppsala under Slavistmøtet 2024, der Zaliznjak var en av plenarforedragsholderne og kom reisende direkte fra Novgorod med håndskrevne avskrifter av de nyeste brevene i bagasjen, tekster som han steg for steg — lærd, pedagogisk og humoristisk — dechiffrerte og tolket på tavlen.

Sommeren 2024 brakte tolv nye neverbrev, syv fra det 14./15. århundre, fire fra det 13. århundre. Disse elleve ble funnet under utgravningene. I tillegg ble et halvt neverbrev funnet under arkeologenes inspeksjoner av gravearbeid på Mikhajlovgaten, hvor man drev og reparerte vannrørene. Det var sjefsinspektør S.V. Trojanovskij som fant brevet – og neste dag fant han like godt den andre halvparten! Dette neverbrevet, nr 962, er nokså omfangsrikt, på 8 linjer og nesten fullstendig bevart.

Det eldste neverbrevet i årets fangst er også det minste og korteste — 4×2 cm og ni bokstaver — men likevel, som det viser seg, fullstendig. På neverbrev nr 973 står det ГЕОНЕГОНЕ, som Zaliznjak med forklaringer til små avvik og språklige særegenheter tolker som «helvetes ild» (геоньскъ огнь < геенский огонь). Her står vi overfor et nytt teksttypefunn blant neverbrevene: et «magisk» brev, som en ondsinnet kan ha sendt eller lagt i huset til sin fiende, med håp om at det skulle bringe ulykke.

Zaliznjaks forelesning byr på flere godbiter, klikk og les! Og se hvem som var der og hørte på (bl.a. tre generasjoner Zaliznjak).

Posted in Russland, Språk

Stormningen av Vita huset 1993

Published by
Ivanka
at 10 oktober 2024 in Mosaik. Closed

Dagens utgåva av St Petersburg times har en ganska intressant artikel om Attacken på det ryska vita huset 1993, ett 15-års jubileum som gått i alla fall mig rätt spårlöst förbi. I början av oktober 1993 stormades statsrådets hus, det så kallade ryska vita huset, vilket blev den blodiga upplösningen på en konstitutionell kris som hade sin upprinnelse nästan ett år tidigare. Som alltid är antalet dödsoffer omtvistat, 150 lär vara den officiella siffran. Artikeln menar att vissa går så långt som att kalla händelsen slutet för den ryska demokratin, riktigt vilken innebörd den hade är dock inte solklart. Men det hade förmodligen kunnat gå än mycket värre än det gjorde. Artikelns slutsats är följande:

Most important — and probably saddest of all — is the fact that October 1993 did not become a turning point in Russia’s history because nobody learned any lessons from it. The politicians whom Yeltsin and his supporters supposedly defeated eventually carried out their own “creeping coup” and are now constructing something reminiscent of the Soviet system. And they are again running up against the fact that such a system is poorly suited to modernization and progres.

Händelsen är för övrigt rätt utförligt behandlad i Katheleen E. Smiths intressanta Mythmaking in the New Russia.

Journalisten är död, på mer än ett sätt

Published by
Sofia
at 08 oktober 2024 in Mosaik and filosofi. Closed

Varför passar inte demokrati i Ryssland?

Journalistens roll i Ryssland är inte alls den samma som i väst. Svaret ligger i ryska och sovjetiska traditioner där auktoriteten inte ifrågasätts.

Dimitrij Strovskij är professor i journalistik vid universitetet i Jekaterinburg. Det är staden vid Uralbergen som kanske är mest känd för att Jeltsin var verksam där innan han tog över Kreml. Han är inte bara en lysande retoriker, utan inleder sin föreläsning med att sätta sig ned vid pianot utanför. Med sin starka, mörka stämma sjunger han ett par sovjetiska sånger. Detta visar sig vara mer än en simpel excentricitet. Han vill med detta belysa hur sånger, propaganda och gamla traditioner lever kvar.

Journalistiken, vad har då den för roll i det hela? Dimitrij, eller Dima, går så långt som att säga att journalisten inte finns i Ryssland. Han representerar och jobbar för en yrkeskår som inte finns. Det han menar är att den etik, den roll journalisten i väst har, att granska objektivt – inte finns i Ryssland. ”De lyfter inte fram orättvisor. Deras roll är istället att vara spirituella uppfostrare. De skall inte granska samhället, utan hjälpa det.”
Det budskap de sovjetiska sångerna bar, är i allra högsta grad fortfarande aktuella idag. Soldaterna som sången handlade om, beskrevs med samma ord, som ryska medier idag beskriver sina soldater.

Dima, fortsatte sedan att berätta att han någon gång per år haffar ett par studenter i korridoren och ger dem musiklektioner. ”Ja, inte musiklektioner, jag är ingen musiker, men jag föreläser för dem, och lär dem sånger. Det är för att de skall få användning för sångernas gamla budskap.”

De huvudpunkter som styr ryssarnas tänkande, går alla ut på att det ryska folket alltid varit styrt uppifrån. De har alltid varit en massa, ett kollektiv, som snarare än att följa lagarna, instiftade uppifrån, lyssnar på samvetet och moralen. Det är viktigt att påpeka att förnuftet dock aldrig råder. Dima hänvisade till den ortodoxa kyrkan. Det är inte lönt att söka svar, att ifrågasätta vare sig religionen eller samhället.

Trots att kyrkan varit förtryckt under hela sovjettiden, lever dess traditioner kvar. Det Dima talar om, det djupt rotade medvetandet – kollektivet först, ett välkomnande av kriser, stoltheten, anpassningen till stora omvälvningar – beskriver det som också kan kallas den ryska själen, den ryska identiteten. Just stoltheten över det lilla och detta accepterande av livet leder in på problemetiken kring öst kontra väst. Västerliga värderingar har inte alltid en motsvarighet i Ryssland. Dima tar ett exempel. ”Väst hävdar att Ryssland inte erkänner de mänskliga rättigheterna. Det är komplicerat då ryssar helt enkelt ser lidande utifrån en annan vinkel. De löser till exempel ett problem – att ge människor jobb och ett tak över huvudet. Ryssarna kämpar mot andra orättvisor och ser andra problem. Jag vill inte säga att jag håller med, men det är ett sätt att förklara det.”

I sitt arbete som journalist på 80-talet var Dima med om hur artiklar, för att journalistiken skulle representera hela samhället, var tvungna att vara skrivna av lika så bönder som arbetare. Denna representation av folket bestod i att yrkesverksamma journalister skrev artiklar – och satte någon annans namn på dem.

Censuren var länge både förebyggande, och lagstiftad. Den förebyggande var inte alls legitim (utvisning, m.m.), men var ett medel för staten att förhindra att fel åsikter och fakta publicerades. Idag är censuren lika mycket självcensur. I det klimat som råder, där journalister blir mördade, upprepade gånger per år, är det enda sättet att överleva.
Dimas hävdar, med traditionerna som stöd, att Ryssland inte anpassar sig till demokratin för att de aldrig levt i någon. ”De litar mer på auktoriteten än på sig själva. De röstar med hjärtat hellre än med hjärnan, och att journalistens roll inte är den, likt i väst, som granskar denna auktoritet”.

SVD – Satsning på kunskap om Ryssland

Alexander Nevskij

Published by
Ivanka
at 08 oktober 2024 in Mosaik. Closed

En kollega frågade mig om användandet av historiska personer i propaganda i Ryssland, och den jag först kom att tänka på var Alexander Nevskij (1220–1263), furste av Novgorod som nu är aktuell som vinnare av omröstningen Imja Rossii (Rysslands namn). Denna tävling är ett projekt som bland annat leds av tv-kanalen Rossija där den ryska historiens mest betydelsefulla person skulle utses. Om tävlingens slutomgång kan t.ex. läsas i den här engelska kommersantartikeln. Omröstningen är förresten en ganska deprimerande historia, även om man kan glädja sig åt att Stalin som länge ledde kom sist i av de 12 finalomgången. Enligt Kommersant berodde hans höga röstsiffror på fusk, men på den totala rankingen som presenteras på projektets hemsida är han på andra plats. (Läs om människorättsorganisationen YHRMs kampanj mot Stalin som Rysslands namn här.) Den enda kvinnan på topp 12 är Katarina II och listan innehåller få namn som jag skulle kunna tänka mig att rösta på i fall jag hade fått. (Det hade väl fått bli tvåan Pusjkin eller trean Dostojevskij, eller kanske periodiska systemets uppfinnare Mendelejev.) Jag hade nog inte röstat på honom heller, men jag är lite förvånad över att marskalk Zjukov inte kvalade in till finalen. Det är hur som helst en ganska trist bild av “storhet” som förmedlas av topplistan.

Men tillbaka till Alexander Nevskij. Han är kanske mest berömd för att ha besegrat en svensk här ledd av Birger Jarl i slaget vid Neva 1240. (En av mina lärare i ryska sa att svenska historiker anser att slaget vid Neva aldrig ägt rum eller åtminstone inte haft den betydelse som det tillskrivits i rysk/sovjetisk historieskrivning – fast det kan såklart bara vara utslag av en annan nationalism.), men verkligt eller inte så var det där Alexander fick tillnamnet Nevskij (adjektiv av Neva). Det är efter honom St Petersburgs huvudgata Nevskij prospekt är namngiven, och han står staty i gatans ena ände på ett torg som bär hans namn. Alexander Nevskij helgonförklarades på 1300-talet och slaget vid Neva har används för att rättfärdiga den ryska närvaron vid Östersjön och visa att St Petersburg är byggd på mark som var rysk långt innan Peter I började bygga sin stad där. Alexander Nevskij framställs som en nationalhjälte som försvarade Ryssland mot invaderande fiender. Han utnyttjades flitigt i den sovjetiska propagandan t.ex. i samband med andra världskriget som på bilden här intill. Sergej Eisensteins gjorde en propagandistisk film om honom 1938. Och som visats av omröstningen om “Rysslands namn” så anses han tydligen fortfarande vara en gångbar symbol.

Genomläst

Published by
Sofia
at 07 oktober 2024 in Mosaik and Teater. Closed
Kom bilen väntar

På Elverket hölls ikväll en läsning av Jurij Klavdievs pjäs Kom bilen väntar från 2024. Det är en pjäs om två kvinnor i tjugoårsåldern som lever i en liten håla i dagens Ryssland. Tillsammans med skådespelarna, Jennie Silfverhjelm, Sofia Pekkari, Andreas Rothlin Svensson, och Filip Alexandersson har regissören Martin Rosengarten läst pjäsen med utgångspunkten att texten också skall kännas central för en svensk publik. Det gör den.
Huvudpersonerna, Julia och Masja diskuterar livets mening. Masjas slutsats är att hon vill ta livet av sig för att se denna. Livet är trädet Yggdrasil, och för att se hur det ser ut, måste vi falla som löv från trädet, ligga på någons sko, mot en bilruta, och ruttna för att se trädet utifrån. Masjas determinism att dö, ser Julia som ett tillfälle att istället födas på nytt. Hon har länge levt med stora frustrationer och längtar mest av allt att döda alla som står i hennes väg. Just detta tema, att skapa sina egna myter, egna religioner och själv svara på livets gåtor är centralt i Klavdievs författarskap.
Efter föreställningen berättade teaterkritikern Pavel Rudnev från Moskva, om detta tema och dramatikerns bakgrund. Jurij Klavdiev, menar Rudnev, ser detta ständiga sökande efter nya religioner, denna längtan efter tro, som skadlig. Han menar att efter åttio år av ateism, sker inget andra dop i Ryssland. Detta är dock omdiskuterat då det finns de som hävdar motsatsen. Det finns en längtan efter religion, och många omfamnar då just den gamla ortodoxa kristendomen. I Klavdievs pjäser blir karaktärerna själv offer för myterna. I Kom bilen väntar, går inte Julia hela vägen i sitt utspel, och blir istället själv misshandlad och våldtagen. Det går inte att göra någonting halvdant.
Julias monolog, där hon beskriver sin frustration och hur hon ser våldet som utlösande och befriande är skrämmande aktuellt idag. Efter skolskjutningar, så nära som Finland.
Sensmoralen, enligt Klavdiev, är ett gammalt ryskt ordspråk, kulan hittar alltid den skyldige.

Jurij Klavdiev är en av trettiotalet idag framstående ryska dramatiker. Han sätts flitigt upp på mindre teatrar både hemma och i väst. Trenden i rysk dramatik den senaste 15 åren tycks vara denna självrannsakan med mindre tyngd på politik. Istället är teatern ett angrepp på människorna själva och samhällets orättvisor.