Archive for december, 2024

En rolig historia?

Den ena av julens två klappar med Rysslandstema var Sovjetunionens roliga historia av David Cessarini och Claes Ericson (författare till Ryssland Nu som jag skrivit lite om här). Det var med stor entusiasm som jag öppnade paketet, men tyvärr har den efter läsning bytts ut mot en viss besvikelse. Jag förväntade mig en bok om sovjetiska anekdoter, men istället för roliga historier hittar man till stor del “vanlig” historia,  låt vara kryddad med skämt. Varje litet historiekapitel inleds med en anekdot som får illustrera den tiden i historien, och så är det inte så mycket mer om det. Det är alltför kortfattat och summariskt för att fungera som historiebok, och det är inte som att man lär sig något nytt.

Upplägget får det också att framstå som att varje episod i historien i lika stor omfattning var upphov till skämt, vilket jag tvivlar på. Nina Tumarkin har t.ex. framhållit att det på 1980-talet fanns en enorm flora av skämt till Leninjubileet men nästan inga om 40-årsjubileet av andra världskrigets slut trots att det firandet var minst lika pompöst. Krigserfarenheten var alltför känslosam, smärtsam och levande för att man skulle kunna skämta om det (och det fanns nog ett större instämmande i sovjetledarnas verklighetsbeskrivning).

I inledningen framhålls skämten som motståndsstrategi och som ventil, och det är det jag önskat att de fördjupat i boken. Det finns dock en del forskning om detta, även i en sovjetisk kontext. Några referenser kommer kanske när jag är tillbaka på jobbet bland böcker och artiklar efter helgerna.

Självklart skulle jag också vilja veta lite om hur herrar Ericson och Cessarini gått till väga. Hur har de hittat sina anekdoter? Vem har berättat dem eller var har de läst dem? Under läsningen av t.ex. kapitlen om stalintidens terror undrar man hur någon överlevde att berätta skämt överhuvudtaget, och hur skämten överlevde. Antingen 1) så var det inte så farligt att dra skämt som boken ger sken av eller så 2) var folk beredda att ta enorma risker för att kunna skämta eller 3) så är skämten av ett mer sentida datum. Alla tre varianterna vore värda en utvikning.

När jag började läsa ryska hade vi en hel del “anekdoty” i min (sovjetiska) lärobok, och det dröjde innan jag börjde fatta vitsen. Så kanske är den sovjetiska humorn något av en “aquired taste” men ett och annat gott skratt bjuder boken definitivt på. Som ett smakprov skulle jag vilja ge ett ganska ovantligt exempel, eftersom det framställer en ledare med ovanlig självinsikt:

Chrusjtjov håller sitt berömda tal där han redogör för Stalins brott. Då hörs en röst någonstans från de bakre bänkraderna. “Och var höll du hus när allt det här hände? Varför reste du dig inte och protesterade?” Tystnad. “Vem sa det? Ställ dig omedelbar upp!” beordrar Chrusjtjov. Ingen svarar och Chrustjtjov ser föraktfullt ut över den bakre raden, där fyra delegater hukar sig och skakar av rädsla. “Där”, svarar Chrusjtjov och pekar på sina lättskrämda socialistiska bröder. “Det var precis där jag höll hus.”

Intressant Rysslandssammanfattning

Det gångna året i Ryssland sammanfattas i SvD i en mycket intressant artikel av en rysk författare och politisk analytiker. Många intressanta frågeställningar inför framtiden blir det, där den största av dem alla är – När sker rockaden?

Times berättade också för en månad sedan om hur det gick till när Sarkozy besökte Moskva för att försöka stoppa kriget i Tjetjenien. Putin visade tydligt att det var han och inte president Medvedev som höll i tyglarna med uttalandet ”I am going to hang Saakashvili by the balls”. Det är ju inte första gången Putin gör uttalanden som rör folks genitalier. Tidigare postade jag det här klippet från en presskonferens för 6 år sedan, som också omnämns i Times artikel.

På söndag får vi också veta vem som vann tävlingen om historiens störste ryss. Putin ser nog gärna att det blir Stalin med tanke på hur mycket energi som lagts ner på att återupprätta den gamle psykopaten.

Det är väl inte helt otroligt att detta inlägg föranleder roliga kommentarer från ip-nummer i Moskva igen.

Putin förbereder återkomsten

Enligt vanlig rysk tradition väntar man med att fatta i Västs ögon mindre populära beslut till de perioder på året då nyhetskorrespondenterna har åkt hem på semester. Ett nytt exempel på detta är det första godkännandet av en förlängd presidentperiod, vilket av alla bedömare ses som ett steg av Putin för att förbereda sin återkomst som president. En annan intressant uppgift är att Vladmir Putin nu personligen blir ansvarig för rysk film. Sedan långt tidigare har ju de inflytelserika tv-kanalerna förstatligats med en stor brist på opartiska nyheter som följd.

Ryssland hotar nu också återigen att stänga av gasen till Ukraina, då det föreligger en tvist om betalningen. Samtidigt har Ryssland också förvarnat flera EU-länder om ett avbrott, vilket blir resultatet av ett gasstopp till Ukraina. Som vanligt används gasleveranserna som ett maktmedel och det är bara att återigen konstatera att vi i Sverige är lyckligt lottade som inte valt att bli beroende av rysk gas. Ryssland ser nu också möjligheten att höja gaspriserna, vilket skulle skapa ett tacksamt tillskott till den ryska ekonomin som också drabbats av den finansiella krisen, även om Putin förbjudit sina närmaste att tala om krisen.

Putin förbereder återkomsten

Enligt vanlig rysk tradition väntar man med att fatta i Västs ögon mindre populära beslut till de perioder på året då nyhetskorrespondenterna har åkt hem på semester. Ett nytt exempel på detta är det första godkännandet av en förlängd presidentperiod, vilket av alla bedömare ses som ett steg av Putin för att förbereda sin återkomst som president. En annan intressant uppgift är att Vladmir Putin nu personligen blir ansvarig för rysk film. Sedan långt tidigare har ju de inflytelserika tv-kanalerna förstatligats med en stor brist på opartiska nyheter som följd.

Ryssland hotar nu också återigen att stänga av gasen till Ukraina, då det föreligger en tvist om betalningen. Samtidigt har Ryssland också förvarnat flera EU-länder om ett avbrott, vilket blir resultatet av ett gasstopp till Ukraina. Som vanligt används gasleveranserna som ett maktmedel och det är bara att återigen konstatera att vi i Sverige är lyckligt lottade som inte valt att bli beroende av rysk gas. Ryssland ser nu också möjligheten att höja gaspriserna, vilket skulle skapa ett tacksamt tillskott till den ryska ekonomin som också drabbats av den finansiella krisen, även om Putin förbjudit sina närmaste att tala om krisen.

Myten om missilförsvaret

I vanlig ordning protesterar Ryssland mot det amerikanska robotförsvaret, som Ryssland hävdar utgör ett hot mot landets kärnvapenförmåga och gladeligen hänger ”fredsaktivister” runt om i Sverige och världen på i protesterna mot den store Satan, precis som när det begav sig på 80-talet och KGB öste pengar och idéer över ”fredsrörelsen”.

Synar man Rysslands argument och robotförsvaret lite i sömmarna faller det mesta av den ryska argumentationen.

För det första kommer USA att placera ut 10 st antirobot-robotar i Polen, vilket är någon promille av alla stridsspetsar och t o m kärnvapenrobotar som Ryssland förfogar över.

Till skillnad från vad gemene man tror går inte kortast vägen mellan ryska robotbaser över Europa, fastän det sägs att alla vägar bär till Rom. Långdistansrobotar skjuts den kortast möjliga vägen för dels nå fram, men framförallt för att man vill slå ut målet så fort som möjligt. Hinner man slå ut fiendens ledarskap, är möjligheten något större att man slipper undan vedergällning.

Ser man då till var Ryssland har sina robotbaser (asiatiska Ryssland, även om det finns vissa i Europa) är det rätt tydligt att kortaste vägen till Washington, Chicago, Colorado, Los Angeles går över Nordpolen (Det är bara att plocka fram jordgloben och måttbandet)

Antirobot-robotarna är dessutom helt beroende av att kunna genskjuta sina mål, dvs möta dem någonstans i mitten av deras bana, för att kunna träffa. De kommer aldrig att kunna jaga ikapp sina mål.

I fallet Iran är det rätt tydligt att placeringen av antirobot-robotarna i Polen är helt naturligt. Ett annat alternativ vore södra Sverige. Än så länge förfogar inte Iran över teknologin att bygga en robot som når ända till USA, men tekniken är inte känd för att stå stilla eller gå bakåt.

Nordkorea å sin sida har inte kommit mycket längre (de bägge länderna samarbetar på detta område), men beräknas snart ha robotar som når USA:s västkust.

Vad är det då som hotar Ryssland med robotförsvaret? Förmodligen till största delen den ryska självkänslan eftersom USA i och med robotförsvaret ytterligare stärker de militära förbindelserna till Polen och Tjeckien. För rysk del innebär robotförsvaret närmast ett bekymmer i förmågan att skjuta robotar mot Europa. Man kan också notera att Rysslands protester riktar sig mot den del av robotförsvaret som finns i Europa, inte de som står i USA. Man ska också bära i åtanke att säkerställandet av både USA och Rysslands kärnvapenförmågor ligger i de bägge nationernas kärnvapenubåtar.
Värt att notera är också att bägge nationerna nu bedriver forskning och tester för att byta ut de delar av kärnvapenarsenalen som börjar bli till åren komna. Vissa tester går sämre än andra, men man måste tydligen ändå säkerställa att hela planeten blir förintad vid ett kärnvapenkrig.

Vad hände med det kaukasiska lackmustestet?

Det är sällan det kommer goda nyheter från Moskva nuförtiden, men det kan ju också bero på vad de svenska journalisterna förmedlar. Oavsett om det skulle komma goda eller ej, är de dåliga nyheterna så pass allvarliga att de överskuggar mycket annat.

SvD tar nu återigen upp reformationen av de ryska skolböckerna. Stalins grymheter ska nu åter försvinna ur historien med syftet att ryssarna ska kunna vara stolta över sitt land. Redan förra året skrev Aftonbladet om nya skolböcker i historia.

Det bådar helt enkelt inte gott för demokratin i Ryssland. Tittar man på listan över beslut och åtgärder från Putins styre som minskat demokratin i Ryssland blir man rätt illa till mods. Senast idag blockerade också Ryssland en förlängning av OSSE:s övervakningsuppdrag i Sydossetien.

Den senaste Officerstidningen (nr 9, finns ej på nätet ännu men länken börjar förhoppningsvis fungera snart) från Officersförbundet var mycket intressant läsning. Man kan konstatera att trenden har svängt i Norge, där styrande rödgröna regeringen nu börjat upprusta Försvaret och tillskjuta mer pengar i budgeten. Vad som dock är mer intressant för den svenska försvarsförmågan är Arméinspektören genmj Bernt Grundeviks debattartikel mot slutet av tidningen där han talar om det framtida personalförsörjningssystemet, intaget 2024 (Det här är något jag inte sett någon reagera på hittills och som jag lär få tillfälle att återkomma till i flera inlägg).

Idag omfattar Försvarsmakten ca 31 500 pers i ”insatsorganisationen” och därtill ca 35 000 man i Hemvärnet. I den personalorganisation som Grundevik skriver om blir siffrorna 27 000 respektive 13000 (!!!) man för Hemvärnet.

Det här är ju oerhört intressant eftersom Försvarsministern hela tiden gått ut och sagt att vi måste ha ett försvar som är snabbt gripbart. Hela Försvarsmakten ska ha en hög beredskap och eftersom pengarna inte kommer att räcka till att hålla hela Försvarsmakten i en så hög beredskap har det hela tiden tolkats som om Hemvärnet, eller de nationella skyddsstyrkorna som man ska byta namn* till, ska utgöra bredden och djupet i Totalförsvaret. Men 13 000 man förslår ju verkligen inte långt. För första gången kommer Hemvärnet alltså att bli mindre än övriga Armén, och man behöver ju inte fundera länge innan man inser att även Hemvärnets geografiska utbredning kommer att vara föga imponerande och med största sannolikhet koncentrerad till samma områden som övriga Försvarsmakten. Det underlättar ju logistiken… Det verkar alltså som om jag får rätt i mina spådomar om de nedskärningar som nästa Försvarsbeslut kommer att innefatta, då Försvarsmaktens budget låses till 40 mdr kr i resp års penningvärde ända till 2024, dvs en kraftig urlakning av köpkraften (läs här och här om min tolkning av försvarsministerns utspel om det kommande försvaret).

Man kan ju då fråga sig vad som hände med det kaukasiska lackmustestet? Som Försvarsberedningen uttryckte det i sin rapport ”Säkerhet i samverkan” för ett år sedan: ”Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver”.

I vanlig ordning kommer vi i Sverige att välja att nedrusta vårt Försvar, medan våra grannländer gör en drastiskt annorlunda bedömning. I Norge väljer, som tidigare nämnt, t o m en rödgrön regering av upprusta landets försvar. Situationen i Finland känner nog alla till (Finlands försvarsminister: Finlands utrikespolitiska utmaningar är tre: Ryssland, Ryssland och Ryssland). I anslutning till den nu förestående massakern på det svenska Hemvärnet, kan man nämna att Finland som under hela efterkrigstiden inte tilläts ha ett hemvärn för Sovjetunionen, nu ser sig nödgat att upprätta ett hemvärn som ska ha nått full kapacitet under 2024. Det lustiga är att jag inte sett något alls om de föreslagna kraftiga nerskärningarna från Hemvärnets håll? Hemvärnet och hemvärnssoldaterna brukar ju annars vara mycket aktiva och högljudda om sitt eget intresseområde.

Det är inte utan att man frågar sig vad som egentligen hände med det kaukasiska lackmustestet?

* Man måste ju hela tiden byta namn vid försämringar så folk koncentrerar sig på att det är nytt och fräscht istället för att det är en avsevärd försämring. Precis som med ”invasionsförsvaret” kommer vi snart att kunna läsa om hur uselt Hemvärnet var.

19.45: Jag är lite förvånad. Jag trodde bloggen skulle ha blivit stormad av upprörda hemvärnsvän och MÖP:ar från Soldf.com vid det här laget, men egentligen kanske man inte ska vara så förvånad. Det är ju mycket julbestyr och tidigare upptäckte de ju inte ens helikopterföljetongen. Det märks annars väldigt väl i loggarna när det diskuteras något som står här.

Rysslands tjetjenska legosoldater i Georgien

Militära Reflektioner har ett mycket intressant inlägg om hur ryska regeringen lät skicka lejda tjetjenska soldater att göra ryssarnas smutsigaste jobb i Georgien. Det hela baseras på en artikel den ökända tidningen Soldier of Fortune där journalisten enligt Militära Reflektioner analyserar orsakerna till följande:

”För det första så ville Premiärminister Putin att georgierna skulle få lida – verkligen lida. Tjetjenerna är vid det här laget experter i allehanda övergrepp. För det andra ger det den ryska armén en anledningat att bortförklara sin egen delaktighet i de värsta brutaliteterna. De kunde hävda att det var “frivilliga” från Norra Kaukasien som kommit till Georgien för att stödja sina Sydossetiska bröder.”

Intressant läsning. Det hela påminner lite lätt om Arkans Tigrar.

Julklappstips

Det är inte många dagar kvar till julafton nu och många har säkert en del julklappsinköp kvar på listan. Jag tänkte därför komma med förslag på några hårda paket.

Det första är Johanne Hildebrandts nya roman ”Älskade krig”. Handlingen i stort som den summeras av onlinebokhandlarna:

Programledaren Sara Hammargren får sparken från sitt jobb efter en skandalös kärleksaffär med en minister. Utblottad åker hon till Irak för att återupprätta sitt rykte och finna en man som hon hatar. Magnus Banér är soldat i amerikanska armén. Utmattad av månaders strider gör han en livsfarlig upptäckt. Nu måste han välja mellan att tiga eller konfrontera det han fruktar mest: sitt förflutna. Sonya Zebari försörjer sin familj genom att arbeta som tolk i Bagdad. När hennes verkliga arbetsgivare avslöjas ställs hon inför valet att rädda sin familj eller förråda sina vänner. Älskade krig är en brutalt spännande roman om kärlek, överlevnad och försoning i krigets Irak, men också en skildring av vad som händer bakom de vackra fasaderna i Stockholms kändisvärld. Boken bygger på en sann händelse som utspelades våren och sommaren 2024. Vidare utdrag går att läsa hos Aftonbladet.

Helt klart läsvärd och har man hängt med lite i Johanne Hildebrandt reportage känner man igen en hel del bitar här och där. Lägg särskilt märke till ”Tack till”-sidan i slutet….

Förslag nummer två är Lars Gyllenhaals ”Ryssland och den svenska nedrustningen”. (utdrag finns i länken)

Boken är egentligen en samling av journalisten och rysslandskännaren Gyllenhaals artiklar i ett antal tidningar. Vi får följa utvecklingen i Ryssland och president Putin med en del utblickar mot den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. En mycket, mycket läsvärd bok som ger en del otrevliga tankeställare. Jag har skrivit lite tidigare och Gyllenhaal här och här.

När jag ändå är inne på Putin kan jag inte låta bli att länka till två sevärda filmklipp. Det första (0:45) är när Putin svarar på frågor 2024 om hur Ryssland behandlar civila i Tjetjenien. Det andra (3:12) är ett av de många sätten att skapa en ungdomskult runt Putin.

Nylest: Jeg skal vise dere frykten

Leste nettopp Nikolaj Frobenius’ Jeg skal vise dere frykten, som baserer seg på biografien til den amerikanske klassikeren Edgar Allan Poe. Boken er, som alltid hos Frobenius, velskrevet. Frobenius klarer på imponerende vis å gjøre diskusjonen om litteraturens betydning til grunnlag for en spenningsroman som har i seg elementer av gotikk og krim. Samtidig fungerer romanen som en forlokkende innfallsport til Poes forfatterskap, og amerikanerens noveller har plutselig rykket kraftig fram på min leseliste.

Nylest: Jeg skal vise dere frykten

Leste nettopp Nikolaj Frobenius’ Jeg skal vise dere frykten, som baserer seg på biografien til den amerikanske klassikeren Edgar Allan Poe. Boken er, som alltid hos Frobenius, velskrevet. Frobenius klarer på imponerende vis å gjøre diskusjonen om litteraturens betydning til grunnlag for en spenningsroman som har i seg elementer av gotikk og krim. Samtidig fungerer romanen som en forlokkende innfallsport til Poes forfatterskap, og amerikanerens noveller har plutselig rykket kraftig fram på min leseliste.

Patriark ur tiden

Innan jag under dagen uppdaterat mig med ryska tidningar hade jag helt missat att rysk-ortodoxa kyrkans högsta ledare, patriark Aleksij II,  i fredags gick ur tiden. Visserligen har jag varit bortrest mesta tiden sedan dess och följt med i nyhetsflödet mindre än vanligt, men helt avskärmad har jag inte varit och efter att ha konsulterat med några personer i min närhet som alltid håller sig väl uppdaterade, som till sin bestörtning missat detta, kan jag ändå konstatera att hans död gått anmärkningsvärt obemärkt förbi. Vad jag har kunnat hitta är det bara SvD  av de större svenska nyhetsmedierna som rapporterat (det kanske är dags att byta morgontidning). Man kan ju jämföra med när påven dog 2024.

Okej, de sörjande i Moskva har räknats i tiotusental och inte hundratusental som i Rom och  rysk-ortodoxa kyrkan är naturligtvis mindre än katolska kyrkan men ändå, lite bevakning hade man väl kunnat kosta på sig. Att vara dess högsta ledare är inte en oviktig post och innebär inte bara religiöst utan också visst politiskt inflytande. I en krönika i St Petersburg times framhålls patriark Aleksij II insats för att sovjetunionens upplösning gick fredligt till, på annat håll tecknar man en bild av en man som stod Kreml nära och välsignade stridsvagnar på väg till Tjetjenien.

Vill man ha en rapport från begravningen som hölls idag, eller spekulationer om efterträdare på patriarkposten, får man läsa ryska sidor, där är det naturligtvis toppnyheter. Den som inte kan ryska kan t.ex. kika här.

Update: Onsdagens DN har faktiskt en liten, liten notis om begravningen. Däremot kan jag inte hitta något i nätversionen.

Räd mot Memorial

Den 4 december genomförde St Petersburgs åklagarämbete en räd mot organisationen Memorials forsknings- och informationskontor. Memorial är en människorättsorganisation som främst arbetar för att man inte ska glömma den stora terrorn på 1930-talet.

Under räden konfiskerades Memorials elektroniska arkiv på vilket det finns mycket material om Stalintidens förtryck, Gulag och rörelser på Sovjettiden, bland annat biografisk information om 50000 personer, information om avrättnings- och begravningsplatser, över 10000 foton med mera, med mera.

Orlando Figes, en britisk historiker som samarbetat med Memorial bland annat i boken The Whisperers som jag skrivit lite om här (och som jag sett nu finns i pocket, rekomenderas!), uttrycker farhågor om att det ovärdeliga material Memorial samlat in är i fara. Det obeaktat, är det ännu ett oroande tillslag på oklara grunder mot en frivilligorganisation i Ryssland. Förhoppningsvis ger protestbreven som cirkulerar just nu resultat.

Update: Läs Amnestys officiella uttalande om räden här.

Engelsmannen Abramovitj

DN har på sportsidan en kort notis om att Roman Abramovitj utsetts till representant för det mest engelska i den sibiriska staden Krasnojarsk. Omröstningen ska ha anordnats av Russian-British Cultural Assosiation och lockat mer än 30 000 av stadens invånare. Notisen är en kortad variant av en artikel i Daily Telegraph i vilken man kan läsa att:

The owner of Chelsea Football Club narrowly defeated Winnie the Pooh, James Bond and Winston Churchill to win the honour of being permanently identified as the quintessential symbol of Britain in the central Siberian city of Krasnoyarsk.

[...]

The winner of the poll was to be immortalised in a monument, chosen in a separate contest, erected in the centre of Krasnoyarsk.

Lite längre ner i artikeln citeras en representant för herr Abramovitj, som förnekar tidigare kännedom om denna omröstning och uttrycker tvivel på uppgifternas sanningshalt samt framhåller att Roman Abramovitj är rysk medborgare.

Ovanstående skulle kunna betyda 1) att invånarna i Krasnojarsk är dumma i huvudet och inte kan skilja en ryss från en engelsman, eller 2) att det hela som huvudpersonen själv är inne på är ett skickligt iscensatt skämt. Men låt oss för en stund anta att det hela har hänt och att invånarna i Krasnojarsk inte är idioter. Hur tänkte de då?

Först och främst skulle jag vilja veta hur frågan ställdes. För den första läxan som alla samhällsforskare får lära sig är att som man frågar får man svar. “The survey asked the people of Krasnoyarsk to identify the individual who best symbolised the typical Englishman.” skriver Daily Telegraph vilket är en smula vagt och förmodligen inte den exakta ordalydelsen. Vad krävs för att vara en engelsman? Att bo i England och äga ett engelskt fotbollslag? Om frågan var något i stil med vad som man förknippar med England är inte Roman Abramovitj ett så konstigt svar, min erfarenhet är att han förekommer rätt ofta på rysk tv – mycket mer än någon annan aspekt av England.

Det kan också vara så att invånarna i Krasnojarsk helt enkelt funderat på vem de vill ska stå staty i deras stad, för en staty var nämligen priset i tävlingen, och i valet mellan Winston Churchill och Nalle Puh väljer en god patriot förmodligen hellre Roman Abramovitj.

(Eller så är vi tillbaka på alternativ 1 eller 2, där jag i så fall lutar åt 2.)

Kino Rurik


Jag har engagerat mig i den ryska filmfestivalen Kino Rurik. Det är en festival som hålls varje år i Stockholm och Uppsala sedan 1999. Festivalens tanke, eller snarare syfte, är att främja och popularisera rysk film i Sverige. Den vänder sig alltså inte främst till ryssar bosatta i Sverige utan strävar efter att nå en bred publik. Alla filmer är textade på engelska och de vill visa att rysk film inte behöver vara lika svår som Tarkovskij.

Kino Rurik är den enda festivalen i sitt slag i Europa. Visst visas rysk film, men det finns ingen festival som specialiserar sig enkom på just rysk film. Stockholms Internationella filmfestival hade Spotlight rysk film nu senast och det var lyckat. Rysk film når ut, men det har inte hänt över en natt utan det beror mycket på dagens distributionsmöjligheter och teknik såsom internet och DVD vilket leder till att tillgängligheten ökar.

Filmer som har visats under åren är bland andra:

”The Cuckoo” av Alexander Rogozhkin
”Day of the Full Moon” av Karen Shakhnazarov
”Envy of the Gods” av Valdimir Menshov
”Dreaming of Space” av Alexej Uchitel
”Italianetz” av Andrej Kravchuk

”The Actress (Artistka)” av Stanislav Govorukhin

För hela listan se festivalens hemsida

Kino Rurik firar tio år 18-29 mars! Boka in det redan nu.