Archive for februari, 2024

Land ska med lagar byggas – egna lagar, alltså

Idag skriver vi om detta i Blekinge Läns Tidning. Man kan tycka att Sergej Sjojgu är en tokfrans, men han är trots allt minister i den ryska regeringen.

Vad jag inte begriper är hur man kan tro, att rysk lag ska gälla för händelser utanför det ryska territoriet?

”Land ska med lag byggas”, heter det.
Inte ”land ska med andra länders lagar byggas”.

Men det vet nog inte Sergej Sjojgu.

Russia Today
You Tube
Annat material om Ryssland, Vitryssland och Ukraina på BLT

Presskonferens för ryska reportrar

Denna tecknade bild kan jag inte undanhålla för eventuella läsare. Full av svartsyn.
Jag har konstärens tillstånd för att länka till bilden. Ursprungligen är den publicerad på sidan The Other Russia. Konstnären heter Signe Wilkinson. All rights reserved.

Mördande ironi. Om man får ha en så svart humor.

Vid god vigör?

Moscow Times och St Petersburg times skriver om Chodorkovskij. The Moscow Times skriver idag, 26/2, att hans försvar menar att han är vid god vigör och ser fram emot rättegången nästa vecka. Man måste hoppas – ja, vad ska de annars tro och säga.

Obamas första test

De av oss som är för unga för att minnas det kalla kriget kanske undrar ibland hur det skulle kännas att leva i en sådan tid av internationella intriger, maktspel och konkurrens om inflytande. Den som iakttar Rysslands agerande idag, i början av år 2024, behöver inte undra; även om det kalla krigets stämning och [...]

27 ytterligare år i Sibirien?

Chodorkovskij ska upp i en ny rättegång. Nu även anklagad, inte bara för miljonsvindel, utan också våldtäkt. Det gäller att gardera sig. Så att domen på 27 ytterligare år i Sibirien verkligen, säkert, tar livet av den anklagade.

”När skattemyndigheterna plötsligt började granska honom 2024 skedde det sedan han allt oftare talat om behovet av ekonomiskt stöd till den politiska oppositionen och till och med antytt att han själv funderade på att ställa upp i kommande presidentval.

En ny fällande dom kan komma att utöka hans fängelsetid med ytterligare 27 år – i praktiken en livstidsdom, med tanke på förhållandena i hans fängelse i Tjita, strax öster om Bajkalsjön.

Den nya bedrägerirättegången inleds i en domstol i Moskva nästa vecka. Samtidigt fortsätter en annan domstol i staden redan på onsdagen sin behandling av det andra mål som just nu berör Chodorkovskij.

I det fallet hävdar förre medfången Aleksandr Kutjma att Chodorkovskij förgripit sig sexuellt på honom, i samband med att de placerats i samma isoleringscell för tre år sedan.”(TT)

Misstänkta mördare frikända

Alldeles nyss kom flashen på TT att Politkovskajas misstänkta mördare har släppts fria. Två bröder från Tjetjenien och en polis.
Mordet på Anna Politkovskaja kommer garanterat förbli ouppklarat.

Här skriver BBC om ämnet.

2003 var jag i Moskva och träffade henne på Novaja Gazeta tillsammans med ett gäng svenska journalister. Den här texten, som jag skrev efter det, publicerades ursprungligen i Barometern, 21/10-03. Nu återpublicerar jag den här.

Kriget i Tjetjenien ska vinna valet åt Putin

”Det har blivit en självgående organism”

Novaja Gazeta är den enda tidningen i Moskva som inte har några externa ägare. Tidningens journalistkollektiv äger sina aktier själva. Det är det enda sättet att undkomma statens ekonomiska strypgrepp och krav på vad som ska stå i tidningen.

För tillfället har Novaja Gazeta en upplaga på 400 000 i Moskva – i sig en stor tidning, men en suck i rymden mot tv-kanalernas makt, som numera alla är statligt ägda.

Tidningen måste leva av privata sponsorer. Chefredaktören berättar när vi kommer dit på besök, att oberoendet ger dem svårigheter: inte alla journalister vågar arbeta kvar på grund av hot. Ägarkonstellationen gör dock att journalisten Anna Politkovskaja kan fotsätta att rapportera om kriget i Tjetjenien på ett sätt som gjort henne världsberömd – och djupt hatad bland dem som vill tysta kritiska röster i Ryssland. I Tjetjenien har hon har blivit tillfångatagen och psykiskt torterad – av ryska militärer.

Lågmält och engagerat svarar hon på våra frågor.

Är det ett skäligt journalistiskt försvar att inte arbeta i Tjetjenien för att det är farligt?

- Först säger jag att jag inte dömer någon. Var och en måste fatta sitt beslut. Men det är ju klart att det är betydligt mindre farligt om man bara rapporterar det preseidenten vill. Det jag tycker är viktigast är att journalister inte kan röra sig fritt därnere.

- Det är så många som vill fortsätta det här kriget. Det har pågått i fem år och har blivit en egen organism. Presidenten har sitt intresse där inför valet, och militärerna får en möjlighet att skaffa sig en lägenhet, lön och karriär på ett annat sätt än vad som vore möjligt genom en ren militärtjänst.

Under det sista året har det skett en splittring mellan de båda ledarna i Tjetjenien, Aslan Maschadov och Shamil Basajev. Det var Basajev som låg bakom gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva förra hösten. Han förespråkar numera krig med alla medel mot ryssarna, inkluderat självmordsattentat, berättar Anna Politkovskaja för oss.

Vilket stöd har de båda ledarna i befolkningen? undrar vi.

- För det första skulle motståndet i Tjetjenien inte existera utan dem – de förser människor med mat. I den meningen kan motståndet existera så länge de finns. Utvecklingen har gjort att människor i Tjetjenien radikaliseras och numera stödjer Basajev. Det är en stor tragedi, säger hon.

Anna Politkovskaja har den tjetjenska befolkningens förtroende på grund av sin rapportering. Hon ombeddes av de tjetjenska gisslantagarna på Dubrovkateatern att bli medlare i dramat.

Vad upplevde du som mest obehagligt, kriget eller gisslandramat?

- Det är omöjligt att säga. Jag har ett försvar inom mig själv för att orka vara kall och tänka. Man måste arbeta. Dubrovka lever kvar hos mig som ett av mina svåraste minnen. Jag fortsätter ständigt att ha kontakt med människor därifrån. De får ingen uppmärksamhet av samhället alls och jag kan inte släppa det.

Kan vi förvänta oss fler liknande terrordåd?

- Självklart.

Vad händer med soldaterna som kommer hem från kriget?

- Vi ser samma syndrom som Vietnamsoldaterna drabbades av. Många begår självmord. De har påverkat samhället drastiskt. Det har blivit mycket brutalare. Dessutom sprids det militäristiska språket, till exempel används ordet ”utrensning” i alla möjliga sammanhang.

Hur har väst agerat tycker du?

- USA:s högsta politiker påminner om Sovjetunionens. Bush och Putin kommer överens för att de tänker i precis samma banor – offren spelar ingen roll. Condoleezza Rice påstår att Bush har sin syn på det hela, att kriget måste till för att bekämpa terrorismen. Men han saknar intellektuell förmåga att förstå situtationen.

- I Tjetjenien har människan i sig inget värde. Det är bara en biologisk varelse. Den kan man döda eller göra vad som helst med.

Utrikespolitisk debatt idag

Urikespolitiskt debatt i riksdagen idag. Carl Bilt skriver på Svd:s Brännpunkt om Ryssland, och menar att han är mycket oroad för utvecklingen där. Det har han ju gjort tydligt många gånger, och det har orsakat honom problem i Moskva.

Men det måste man nog räkna med. Urban Ahlin är som alltid otroligt bitsk i debatten. Han kritiserar Bildt för dennes hållning mot Ryssland. Men när gjorde sig partiet socialdemokraterna kända för att stå upp mot auktoritära och antidemokratiska hållningar österut? Snarare har partiet historiskt sett varit synnerligen mjuk i ryggen gentemot ett politiskt fundamentalistiskt Moskva.

Hur det sen blir med raketavspänningen i Europa kan man för övrigt fundera över. Den här videon är bara några dagar gammal. Den ryske presidenten Dimitrij Medvedev intervjuas av RT – Russia Today.

Medvedev är tydlig, men det är USA:s Joe Biden också. Samarbete och samtal med Ryssland innebär inte att USA har samma uppfattning som Ryssland om allting, menade han i München.

Vi får väl se vad det innebär i praktiken.

Om Tjeckien och Polen fick bestämma vore emellertid saken biff.

Journalister i Hviterussland

Hviterusseren Aleh Dasjkevitsj’ film Zjurnalisty, gir et interessant innblikk i menneskerettighetssituasjonen i Hviterussland. Samtidig forteller den en historie ikke bare om abstrakte begreper som ytringsfrihet og pressefrihet, men også om hva Lukasjenka-regimets undertrykkende mekanismer har å si for enkeltmenneskene — for de mange journalistene som må velge mellom mulighetene til å ha til salt på grøten og ønsket om å fortelle om situasjonen i landet slik de ser den. Dasjkevitsj film viser hvor vanskelig det er for journalistene å følge sin overbevisning i et land hvor de blir systematisk motarbeidet av myndighetene. Dessverre er den engelske tekstingen veldig dårlig, men jeg håper det går bra å følge hovedlinjene likevel.