För ett år sedan fick polismannen Denis Jevsiukov fylledille på en restaurang i Moskva, sprang efter andra restaurangbesökare och sprutade tårgas i ansiktet på dem. Eftersom han är polis blev det inga påföljder för honom – tvärtom, snart utnämndes han till polischef i stadsdelen Tsaritsyno. Natten till i går firade han sin födelsedag på en restaurang, bråkade med sin fru, gick ut på stan, sköt ihjäl tre och skadade sex slumpmässigt utvalda Moskvabor. (КП) (Вед.)
Archive for april, 2024
Jurij Aleksandrovitj är irriterad. Egentligen har han semester, men i dag var han tvungen att jobba ändå, för en kontrollkommission från Moskva skulle gå igenom alla kommatecken i hamnadministrationens papper.
Han beställer en stor vodka och en pirog. En och en halv deciliter vodka i ett vitt plastglas.
Det lilla ölhaket är dekorerat med rester av Sovjetimperiet – ett porträtt av gamle KGB-chefen och partiledaren Jurij Andropov, röda flaggor, Lenins huvud i gips och en butiksskylt från 1948: en kund får handla högst en liter mjölk och två kilo bröd.
Rockgruppen Televizor från S:t Petersburg fyller en kvarts sekel i dagarna.
Till skillnad från den sovjetiska superstjärnan Alla Pugatjovas jubileum häromveckan kommer inte Televizors årsdag att synas i rysk tv, trots att gruppens namn betyder just television. Gruppen Televizor och dess ledare Michail Borzykin gör nämligen inga kompromisser med makthavarna. De sjunger vad de vill. I dagens Ryssland innebär det att de är helt osynliga i de officiella massmedierna.
Jag har ingen TV men går på bio ett par gånger i veckan i genomsnitt. (Jag försökte mig på biobesök i Ukraina men blev helt matt av ukrainskan och full i skratt av stundtals komisk dubbning av skådespelarröster som man vet i verkligheten låter helt annorlunda.)
Daniel Craig – som jag tyckte var en relativt bra skådespelare innan han gav sig in på en bana som James Bond – är aktuell i filmen Motstånd, med premiär i dag. Handlingen utspelar sig 1941 i Vitryssland. Sydsvenskans Annika Gustafsson ”tycker att språkförvirringen sänker en ypperlig historia som annars går emot den slitna klichén om många judars passivitet under andra världskriget”.
Sällan nämns i filmrecensioner frågan om vilket språk som talas i en film som utspelar sig i en icke engelskspråkig region. Dr. Zjivago är ett utmärkt exempel; där pratar skådespelarna ibland engelska med (försök till) slavisk brytning. Ett par ord på ryska sägs under filmen, men det är mest något ”spasiba” (oftare uttalat ”spatsiba”) i något gathörn. Vilket får mig att tänka på den Hamiltonfilm – Den demokratiske terroristen – jag beskådade med Per för några veckor sedan, där en av de allra roligaste scenerna är när någon utbrister ”Achtung, Achtung” i ett sammanhang som inte precis kändes naturligt.
Gustafsson skriver vidare om filmen Motstånd: ”Tyskarna talar tyska, ryssarna talar ryska men judarna talar engelska med östeuropeisk brytning. Länge funderar jag på om man har valt engelska därför att skådespelarna inte kan jiddisch. När Daniel Craig och Liev Schreiber i huvudrollerna som de äldsta bröderna Tuiva och Zuz Bielski träffar ryssar talar även skådespelarna ryska. Alltsamman är förvirrande och sänker omedelbart filmens trovärdighetsgrad.”
Samme Craig hade förresten huvudrollen i den smått katastrofala Achangel, som handlar om Craig som akademikern som träffar en av Stalins gamla livvakter och är på spåren vad som verkar anses vara en av världens mest farliga och bäst bevarande hemligheter. Eftersom jag inte kan rekommendera någon att se filmen, kan jag avslöja att det handlar om något så banalt som Stalins eventuella okända barn.
Filmen Katyn, om andra världskrigets massaker i polska staten Katyn, i regi av fenomenale Andrzej Wajda, visas på bland annat biografen Kino i Lund. Kulturskribenten Elzbieta Jasinska Brunnberg, vars morbror blev offer för Katynmorden, skriver på Svensk-polska bulletinens webplats om den politiska och historiska bakgrunden till filmen här. DN hade för ett drygt år sedan en artikel om möjligheterna för Wajda att göra film under sovjettiden.
Lundaprofessorn Kristian Gerner, som var den som fick mig uppmärksam på Wajdas filmer, har skrivet en längre text om Wajdas produktion här.
Slutligen: MacGyver bli film!
Dimitrij Medvedev var häromdagen i Helsingfors och besökte sin finska kollega Tarja Halonen. På presskonferensen där kommenterade han bland annat det faktum att han videobloggar. (Uppdatering 5/5: DN om Medvedevs blogg.)
Ett klart lyft från Putin, som uppenbarligen inte är särskilt hemma i den social mediesfären (eller någon annan mediesfär heller för den delen).
Givetvis kommer bloggen att vara strikt kontrollerad när det kommer till kommentarer. Något annat var väl inte att förvänta.
Här skriver Helsingin Sanomat (eng. version) om besöket. Förresten, kolla bilden på den sidan. Lägg till en kejsarmustasch. Är inte Medvedev ruskigt lik Nikolaj II, så säg.
Tiotusenkronorsfrågan är om han i lika hög grad låter sig styras av krafter omkring honom.
Inte enligt Tarja Halonen, i alla fall.
Så heter Allan Widmans debattartikel i Expressen idag, som handlar om ett svenskt NATO-inträde.
Jag håller med Allan Widman i hans budskap. Sverige bör snarast ta steget fullt ut och gå med i NATO. Ända sedan regeringen Palme förlorade valet 1976 och inte berättade för den borgerliga regeringen om det hemliga samarbetet med NATO, satsar vi vår säkerhet på en helt outtalad garanti från både EU och NATO. Det är högt spel. Georgienkriget visade mycket väl vad en sådan outtalad garanti (dock mer uttalad än i det svenska fallet) är värd. Det också ett oerhört märkligt ställningstagande att ”kräva” att någon annan ska skynda till ens hjälp utan att vara villig att göra detsamma, för det är exakt det vi i Sverige gör idag.
Sannolikheten att Sverige ensamt skulle drabbas i händelse av ett krig mot Ryssland är astronomiskt liten. Ytterst få scenarior finns där det händer. Inte ens då skulle Ryssland kunna projicera sin fullständiga makt mot Sverige eftersom man måste ha reserver att binda upp ett NATO som infriar en eventuell garanti.
Troligast är dock att ett krig skulle beröra flera av de nordiska länderna och det skulle ge oss visst samarbete. Eftersom övriga nordiska och baltiska länder redan är med i NATO eller inom en snar framtid (Finland), faller det sig naturligt att vi fullbordar samordningen. Redan nu är vi fullt ut NATO-anpassade och får dagligen rätta in oss i ledet efter NATO-procedurer och kravspecifikationer, både hemma i Sverige och i Afghanistan, samtidigt som vi inte får ta del av de dokument och ordrar som styr verksamheten eftersom det faller under NATO-sekretess. Det faller det sig då rätt naturligt att vi även tar det sista steget och ser till att få vara med och påverka istället för att bara rätta in oss efter vad andra säger.
Man ska dock bära en sak i åtanke. NATO är inte för evigt och blir svagare för varje nytt medlemsland. Därför krävs att Sverige ändå bibehåller en stark nationell försvarsförmåga. Det är också grunden i att få resurser över för att kunna göra internationella insatser och stötta andra.
Det lustiga är att det är samma parti som en gång såg till att Sverige inte gick med i NATO, samma parti som indoktrinerat befolkningen att NATO är det hemskaste av hemska samtidigt som man drev ett dolt samarbete som i princip innebar att Sverige var NATO-medlem i händelse av krig (fram till 1976), samma parti som sedan 90-talet sett till att NATO-anpassa Försvarsmakten och som idag har en partiledare som säger att svenskt NATO-medlemskap inte är att tänka på under hennes livstid. Hur ska man tolka det?
Den ryskortodoxa kyrkan firar påsk enligt sin egen kalender, i år en vecka senare än västvärlden.
Officiellt är påsken ingen statlig högtid, inte än i alla fall, men det hindrar inte att statliga Första Kanalen sänder påsknattens gudstjänst direkt från den återuppbyggda Kristi Frälsares katedral i Moskva. Eftersom många ryssar efter sjuttio års officiella ateism fortfarande inte riktigt känner till de ortodoxa ritualerna har tv-sändningen vissa likheter med en fotbollsmatch. En expertkommentator förklarar hela tiden vad det är som händer.
Precis som alla andra ryssar har inte heller expertkommentatorn på landets största tv-kanal ännu hunnit lära sig vem som är landets president. Det har ju bara gått ett år.
Denna gång fick Vladimir Putin äran att vara både premiärminister och president, medan Dmitrij Medvedev blev… ingenting. Men han hade i alla fall sin fru med sig. Ljudmila Putina var med förra året, men nu syns hon inte till. Det kanske var därför kommentatorn stakade sig när han fick syn på höjdarna? Dags för Kabajevaspekulationer igen?
Syns inte videon? Här är samma på YouTube.
The Vanished Empire/ Исчезнувшая империя av Karen Sjachnazarov
Sju filmer blev det för min del, och jag tänkte börja att skriva om invigningsfilmen Försvunnet imperium.
Regissören Karen Sjachnazarov inledde visningen med att presentera filmen och sa att filmen handlade om det som ledde till Sovjets fall,
– Allt börjar i våra kök.
Det är i vardagen det händer. Karen Sjachnazarov visar i Försvunnet imperium 1970-talets Sovjetunion där ungdomar lyssnar på amerikansk musik och på ett eller annat sätt formar vår nutid.
Imperier står och faller. Huvudpersonen Sergejs morfar var arkeolog och ägnade hela sitt yrkesmässiga liv åt utgrävningarna av ett annat försvunnet imperium.
Historien kretsar kring en triangeldrama, två bästa vänner förälskar sig i samma flicka. Berättat med mycket humor och allvar.
Jag tror att Sjachnazarov vill visa upp en relativt opolitiserad bild av Sovjet. Han vill inte att vi skall glömma det som många anser vara förlorade år. Det Putin startade – en omskrivning av historieböckerna – må vara den mer drastiska åtgärden. Men jag ser gärna att dessa år uppmärksammas. Jag hörde en gång någon återge vad en gammal kvinna sagt; hur kan andra se på oss, fördöma den tid som jag har levt hela mitt liv? För mig var det inte bortkastade år…
Filmen blev ”Bästa film 2024″ på KinoRurik X.
Strax efter den officiella avslutningen av den tio år långa antiterroroperationen i Tjetjenien utbröt det strider mellan ryska inrikesministeriets specialtrupper och tjetjenska rebeller. De ryska trupperna träffade på ett tiotal rebeller i Sjatoj-området i södra Tjetjenien och öppnade artillerield. Rebellerna kom undan, men de ryska trupperna upptäckte deras undangömda bunker i närheten av platsen för striderna. Lenta.ru
Det långa kriget i Tjetjenien är nu officiellt slut. För vanliga tjetjener blir det ingen skillnad – de får inte tillbaka sina försvunna släktingar och den skyhöga arbetslösheten kommer inte att sjunka.
Vinnarna blir i stället den krisdrabbade ryska statsbudgeten – och Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov som får en egen tullstation på Groznyjs flygplats.
Inga omfattande strider har inträffat i Tjetjenien under de senaste åren. Huvudstaden Groznyj har återuppbyggts, det är lugn på gatorna, men ingen vågar säga något ont om Ramzan Kadyrov.
Som bekant är ju Nordstream ute på turné i landet. Idag, onsdag 15/4 var de i Karlskrona och imorgon dyker de ner i Karlshamn. Sen styr de kosan vidare mot Skåne.
Jag haffade Nicklas Andersson, ansvarig för Nord Stream i Sverige och ställde några frågor till honom.
Här finns den intervjun att lyssna på. Tyvärr är det lite blåsljud här och var i min iPod. Men ja, det var bättre än inget alls. Så är det när man bor i en kuststad.
Jag kommer också ha en text om det i morgon i tidningen. Länk kommer. (Uppdatering: Här är den!)
Nord Stream och vad som egentligen sägs
Mer om vad vi på BLT har skrivit om Vitryssland, Ryssland och Ukraina
Jag tycker fortfarande att Tyda.se är en utmärkt källa till översättningar till och från engelska. Finns inte orden där är det bara att gå till bokhyllan och Norstedts, eller till någon synonymordbok på nätet.
Vad gäller andra språk blir det lite trixigare. För att ett rysk lexikon ska fungera krävs det nästan att det finns ett ”tangentbord” på web-sidan, d.v.s. så att man kan tycka på en knapp för varje kyrillisk bokstav(som t.ex. här på KTH:s hemsida) om man inte ska behöva ändra om inställningarna för datorns tangentord.
Mängden ord i databasen är dock mer omfattande på Rambler.ru, men då finns inte det där ”tangentbordet” på websidan.
Har ni några andra tips?
Georgiens president uttalar sig idag om de pågående protesterna i Georgiens huvudstad Tbilisi:
As the events of the recent days showed, no matter how much money we spend, no matter what they do, Georgia is a stable country and it’s not possible to destabilize.
Videoklippet (AlJazeera) finns här
Igår uppgav talespersoner för de 20 000 demonstranterna att de tänker protestera tills presidenten avgår. Kritiken mot presidenten har ökat sedan kriget med (inte mot, viktigt med prepositionerna här) Ryssland förra året, och presidenten anses koncentrera för mycket makt tillsig själv samt lägga band på vissa mediekanaler. Vissa förståsigpåare menar dock att oppositionen är för splittrad för att kunna nå någonvart. Själv vet jag inte vad jag tycker i eller tror om frågan än. (Men jag minns att jag i början av maj förra året ingick en vadslagning där jag trodde att det skulle utbryta krig i Georgiens utbrytarrepubliker inom ett år…)
Carl Bildt tar (viss) ställning på sin blogg:
I Georgien fortsätter oppositionspartierna sina fredliga protester, men man skulle gärna se att de var villiga att pröva det erbjudande om en öppen dialog om olika frågor som kommit från regeringssidan.
För den som vill läsa mer: DN: Fler protester kan väntas i Georgien
(Och svenske och mycket duktige EUSR i Georgien, Peter Semnedy, omnämns idag i Moscow Times: ”European Union special envoy Peter Semneby has been trying to broker a dialogue, but opposition leaders have sent mixed signals about their readiness to talk”.)
Påsken spenderas på uteplats med bärbar dator och 33 intervjuer att renskriva. Nu är det bara sju kvar!
Ett underhållande lästips kommer här. På DN:s sportsidorna i arikeln i Arsjavin längtar hem följande underbara citat:
– Jag tror att livskvaliteten är bättre i Ryssland än vad den är i England. Här är det en massa regler och lagar som ska följas, i Ryssland – om du har pengar – behöver du inte följa lagarna på samma sätt, säger han.
Plötsligt kändes det som jag fick lite stöd för mitt resultat från fältarbetet i Ukraina och Vitryssland…
Den alltid lika intressanta brittiska tidsskriften (trots ansenlig grad av konservatism) Standpoint, skriver i sitt senaste nummer om ”BBC Kremlin Service”.
Artikeln handlar om hur BBC har skurit ned på sin ryska redaktion, och vilka protester det har piskat upp.
The Times har bland annat publicerat ett upprop mot nedskärningarna, men också ett antal andra artiklar om turbulensen kring BBC Russian Service.
Doris Lessing är bland de 60 protesterande, liksom Antony Beevor, Simon Sebag – Montefiore, Geoffrey Hosking, Dominic Lieven, Catherine Merridale. För att nämna några. Med andra ord, hela gräddan av engelskspråikga rysslandsforskare och författare.
Egentligen går dock Standpoints artikel ut på att nedskärningarna handlar om en rysk konspiration för att strypa det fria flödet av information i Ryssland. BBC har nämligen sändare i Moskva och Piter.
Robert Chandler, som skriver i Standpoint, menar att BBC efter murens fall tappade allt säkerhetstänkande. De började anställa engelskspråikga ryska journalister och insåg inte att alla ryska journalister med flytande engelska i bagaget måste varit kopplade till KGB på ett eller annat vis.
Nog för att jag kan vara konspirationsteoretisk, men här har nog Standpoints skribent lagt i en lite för hög växel. En vällande massa av KGB-agenter? Tillåt mig vara skeptisk.
Man får väl ändå titta på hur många ryssar som faktiskt lyssnar på kortvågsradio numera. Tekniken står faktiskt inte stilla på andra sidan pölen, nätet utbreder sig även där.
I det perspektivet verkar BBC:s ombakade satsning (nedskärningarna i sändningar ska satsas på en expanderad webbsida) ganska naturlig. BBC, liksom alla andra medieföretag, drabbas dessutom av finansiell kris. Dessutom är det främsta skälet nog ett annat: Nigel Chapman, Director, BBC World Service har uppenbarligen dålig koll på vad som händer i Ryssland. Han har avgått från sin post.
Men oavsett detta är det förstås en förlust att de båda länderna klipper ytterligare ett band med varandra.
Times ledarartikel om nedskärningarna
Svar från Nigel Chapman, Director, BBC World Service
(Avgick sedermera efter kritik)
Jag fortsätter med det stundtals tröttsamma jobbet att renskriv 33 intervjuer… Här några klipp från en intervju med en kvinna, 57 år och bokhandelsbiträde i Kiev:
Då behövde man kontakter mer. För hela våra liv var olika slags kontakter och att ordna och vårda dessa kontakter. Det finns något som jag uppskattar nu, som tillhör dagens samhälle, och det är att man kan ha vänner och bekanta utan att vänta sig något av dem. Man kan vara självständig och oberoende. Det är så bra att idag kunna ha vänskapen bara för vänskapens skull, utan att förvänta sig någon hjälp.
Min personliga erfarenhet är att jag nu bara umgås med mina vänner, som har gemensamma intressen med, vi deltar i olika cirklar, men inte för att jag skulle behöva något från dessa människor. Så för mig har det blivit så att jag inte behöver kontakter bara för kontaktens skull. Tidigare var man tvungen att umgås för sådana människor. Man kallade sådana för ”nödvändiga personer” och hade en sådan person födelsedagsfest var det nödvändigt för mig att gå dit även om jag inte ville, och där skulle även finnas andra nödvändiga människor.
Det var ett program på radio nyligen. Det var en person som skulle överföra sin gamla kontaktbok till sin nya mobil, och det var så många namn att han inte mindes vilka de var, och han fick tänka på vartenda namn vad den här personen sysslade med. Och han kom på en kvinna och kunde inte komma på vad hon gjorde. Så han bestämde sig för att ringa henne. Men han kunde inte fråga vad hon jobbar med, utan han måste ställa allmänna frågor, som hur går det, hur är det med familjen. Han pratade med henne i en timme utan att komma på vem hon var. Det här speglar väldigt bra hur våra liv var då.
Ett exempel på yrken som är mest populära, är den här historien. Tidigare när man frågade barn vad de ville bli var svaret kosmonaut, men nu svarar barn att de vill bli parlamentsledamot. Det är kanske ett tecken på att samhället ändas. Jag frågade en liten pojke, och han svarade parlamentsledamot. Men senare sa han att han ville skydda skog och fåglar och det gjorde mig glad att höra. /Kvinna, 57, bokhandelsbiträde.
Jubiléer är alltid trevliga. Det här året är som bekant fullspäckat av dem – det är 200 år sedan 1809, då Sverige tappade Finland, det är 300 år sedan slaget vid Poltava.
Och det är 20 år sedan Berlinmuren föll.
Höstens Pax Baltica i Karlskrona kommer att ha undertiteln: Blev det som vi trodde? Berlinmurens och Sovjets fall har ju inneburit både förhoppningar och besvikelser för oss som bor kring Östersjön.
15-16 oktober blir det lunch på residenset, föreläsningar i Karlskrona och specialprogram ute på Kungsholms fort, helt i traditionell anda. Både för öppen publik och mer specialinbjudna gäster.
Eftersom jag sitter med i arbetsgruppen kan jag säga att programmet har tagit form. Det ser superintressant ut.
Läs mer om Pax Balticas långa historia på Pax Balticas egen blogg här.
Tänkvärda citat från intervjuer med en tandläkare och en överste i Kiev:
- Tidigare var vårt samhälle fattigt men jämlikt i sin fattigdom.
- Det har alltid varit så att folk och staten är fiender. Folk har aldrig räknat med att få något bra från staten, därför är det ett nöje att gå emot staten.
- Min tidigare chef brukade säga att det är lätt att göra något för pengar, till och med någon som är dum kan göra något för pengar, men du ska försöka göra något utan pengar.
- I dagens samhälle är det ingen som är rädd. Det är ingen ordning i staten. Det går att betala och på så sätt undvika straff. Även de som dödar en människa kan undvika straff.
- Det är nog svårt för er att begripa många saker som händer här i landet. Den äldre generationen minns mycket väl den totalitära tiden, Stalins tid, när människor kunde försvinna och skickas på läget. Därför är de över 60 och 70 väldigt rädda och på sin vakt. Jag minns släktingar till mig som hamnade i fängelse för något de sa. Bara några ord och det gav tio år i fängelse. Därför är människor i vårt samhälle fortfarande rädda. De unga är inte rädda för något. De känner sig fria. De är i början av den demokratiska vägen som alla andra europeiska länder gått. Men ibland uppfattas den här demokratin som att alla kan och får göra allt
- Jag är optimistisk. Vi kommer att få en ny president. Vi kommer att få bra liv.
Gasledningslobbyn är nu ute på Sverigeturné. Omservera formuleringen ”Nord Stream kommer under våren 2024 att besöka flera svenska städer, med syfte att informera allmänheten om den planerade naturgasledningen i Östersjön” som får det att låta som att gasledningen verkligen är planerad och ska bli verklighet.
Föreläsningsprogram:
- Stockholm, Kungsträdgården, 27-28 mars
- Norrköping, Gamla torget, 29-30 mars
- Oskarshamn, Lilla torget, 2 april
- Kalmar, Stortorget, 7 april
- Karlskrona, Stortorget, 15 april
- Karlshamn, Stortorget, 16 april
- Malmö, Stortorget, 17 april
- Malmö, Värnhemstorget, 18 april
- Visby, vid Almedalen, 22 april