Author Archive for Mi Lennhag
Jag deltar i ”Filosofiska rummet” i P1 söndagen den 11 mars (17.03-18.00) för att diskutera korruption, gåvokultur och moral.
Det är Magnus Jiborn, Malin Åkerström och jag som samtalar ihop med programledare Lars Mogensen. Artikel inför sändningen finns här.
Så här i ryska valtider vill jag passa på att länka till den artikel - Populism, putinism och popularitet – Ett motsägelsefullt samtida ryskt ledarskap - som jag 2024 publicerade i tidskriften Fronesis – Kampen om folket.
Artikeln finns i fulltext som pdf här.
I senaste numret av tidskriften Nordisk Östforum publicerade jag en artikel med titeln ”Informell ekonomi som rationell vana och statskritik – En intervjustudie kring post-sovjetisk vardagskorruption” (Nordisk Östforum, 4 2024, s. 345-368).
Abstract:
This article examines continuity, change and adaptation of blat, a Soviet-time informal economic transaction network, in today’s Ukraine and Belarus. The analysis is based on 33 in-depth interviews, and the main focus is the descriptions, justifications and explanations of on-going informal participation in contemporary forms of blat. Theories on informal institutions, path dependence and the relationship between individuals and the post-Soviet state are elaborated to highlight the characteristics of contemporary blat transactions. The continued presence of blat, re-adapted to the new socio-economic circumstances, is highlighted – for instance the increased use of money in blat transactions and the growing number of autonomous bribe collectors demanding bribes in interaction with civil servants. Today’s blat is a channel for giving bribes and a guarantee for good social services. Individuals justify their participation in these informal activities by placing the blame on dysfunctional laws, heavy bureaucracy, lack of state control, illicit acts by other citizens or state officials, and on low identification with an (immoral) state. Respondents also display a preference for informal solutions, which are seen as a better way of solving many everyday problems. Keywords: Informal economy, corruption, blat, transition, Soviet inheritance, Ukraine, Belarus.
Länk till artikeln på tidskriftens/förlagets hemsida.
Nyligen utkom en antologi om korruption i Östeuropa, i vilken jag skrivit kapitlet ”Understanding Post-Soviet Petty Corruption. Informal institutions, Legitimacy, and State Critisism”.
Bokens fullsändiga titel:
Zdenka Mansfeldova, Heiko Pleines (red.): Informal relations from democratic representation to corruption. Case studies from Central and Eastern Europe, Changing Europe Book Series Vol. 8, Ibidem Publishers, Stuttgart 2024.
Finns här på Amazon.com.
Johan Engvall, Uppsala universitet, försvarande nyligen en statsvetenskaplig avhandling om korruption i Kirgizistan. Han belyser en rad intressanta aspekter (och kommer med några påståenden som av somliga har bedömts som drastiska):
- Kirgizistan är så korrupt att det är svårt att använda vanliga statsvetenskapliga metoder och verktyg för att analysera situationen.
- Kirgizisk korruption är inte i första hand ett problem för staten; korruptionen är staten. Korruptionen är inte ett extremt problem; korruptionen är själva metoden för styret.
- Den kirgiziska staten bör ses som i första hand en investeringsmarknad där individer satsar pengar i olika statliga tjänster, och sedan inkasserar avkastning i form av mutor, tjänster, fördelar, makt och förskingring.
- Det är vanligt att kan ”köper” ett jobb i Kirgizistan. (Samma sak fick jag berättat för mig under mina intervjuer i Litauen sommaren 2024, vilket också påminner om mina resultat i Ukraina 2024, där statliga jobb beskrevs som en utmärkt väg för att ”samla in” mycket pengar.)
- Ett jobb som relativt högt uppsatt statligt anställd kan kosta hundratusentals dollar. Men då kan man säkert samla in miljoner dollar i ”vinst”. Har du goda kontakter blir det billigare att köpa ett jobb. Ett jobb som trafikpolis kan enligt Engvall kosta mellan 5000 och 10000 dollar.
- Skillnaden mellan att vara statstjänsteman och politiker i Kirgizistan är ofta mindre än vi tror.
- Att analysera korruption i Kirgizistan visade sig svårt av flera skäl. Korruptionen är mycket nära knuten till de offentliga institutionerna, och de personliga ”klan-baserade” kontakterna spelar en stor roll för tjänster och gentjänster.
- Poliskåren är, som i så många jämförbara länder, ett utmärkt exempel på en korrupt sektor (så korrupt att man nästan kan tala om organiserad brottslighet).
- I Kirgizistan måste man mer eller mindre bygga upp sin egen stat, med kontakter inom polisen, rättsväsendet, och kanske med egna kriminella kontakter.
- Enligt Engvall är Georgien ett möjligt gott föredöme för ett Kirgizistan som önskar bekämpa korruptionen. (Georgiens totala reformation av poliskåren fick bukt med mycket korruption.) Ja, förutsatt att viljan till förändring finns.
- Engvalls avhandling heter ”The State as Investment Market: An Analytical Framework for Interpreting Politics and Bureaucracy in Kyrgyzstan” och finns i fulltext här.
- En intervju med Engvall (engelsk version) finns på nätportalen Fergananews.com under rubriken ”In Kyrgyzstan, corruption is not a problem for the state, it IS the state”
Hösten 2024 var jag svensk ”researcher” för en dokumentärserie om populistiska partier (eller snarare partier som media benämner populistiska) för holländsk TV. Programmet om Sverige och Danmark sändes den 19 december och går än så länge att se här direkt på nätet.
På bilden här intill framför ordföranden för SD Lund en egenkomponerad sång i närheten av Tegnérstatyn i Lundagård. Intill sitter programledare Paul Rosenmöller från holländska IKON TV.
OSSE offentliggjorde den 9:e december resultaten från en studie om attityder kring korruption i Tadzjikistan.(Studien utfördes av ”The Presidential Centre for Strategic Research”, genom fokusgrupper och kvantitativa intervjuer i fem städer.)
Ambassadören Ivar Vikki (chef över OSSE-kontoret) och Sukhrob Sharipov (direkför för gruppen som utfört studien), sa med anledning av att resultaten presenterats bland annat:
- Studien påvisar sektorer i landet som faktiskt inte alls är korrupta.
- Studien visar att över 50 % av de tillfrågade medborgarna uppgav att de inte betalat någon muta alls under det senaste året. (Detta är en fråga som är snarlik den som ställs och analyseras i ett av Treismans index, nämligen det som utgår från medborgares egna erfarenheter kring deltagande i korruption under de senaste året, snarare än utomstående experters uppskattningar av ett lands korruptionsnivåer. Det index som korresponderar med just den fråga som verkar ha ställts i den här aktuella studen kallas t_bribe i Quality of Governments databas, som återfinns t.ex. här.)
- Attityder till korruption visade sig vara olika i olika sociala grupper i Tadzjikistan.
- Den genomsnittliga mutan visade sig vara stor – ca 200 dollar – vilket bör jämföras med en genomsnittlig månadslön på 70 dollar.
- Denna ”orättvisa” – att det är så dyrt att muta – drabbar alltså främst fattiga, som inte har ”råd” att vara korrupta. Många stängs ute från t.ex. delar av sjukvården och utbildningssystem. (Man bör vara rik för att kunna betala mutor, och korruption skapar allt större ekonomiska klyftor i ett land, varvid allt färre får råd att muta, osv osv i en negativ spiral.)
- Även om utmaningarna i framtiden är många, visar anti-korruptions-policyn i landet att dessa kan vara effektiva.
- Landets ”Strategy for the Fight against Corruption in Tajikistan” löper ut 2024, och det ska alltså snart utarbetas en ny anti-korruptionsstrategi.
- Studien berörde även hur media skulle kunna spela en större roll i framtiden i bekämpandet av korruption.
Man kan läsa mer om studien här på UNDP:s hemsida, eller här på OSSE:s hemsida.
I förrgår (8/12) intervjuades jag i P4 Kristianstads morgonsändning (9-10). Temat var dumavalet i Ryssland, och fokus hamnade som väntat på valfusk, på utsikterna för Putin att bli president igen i mars 2024, och på hur internet vid det här valet kom att spela en avgörande roll för oppositionen.
Klippet finns annars här.
Den 26 oktober publicerade jag i Kristianstadsbladet fem fotografier och en artikel om Litauen. Under rubriken ”De unga flyr” beskrev jag hur den unga generationen litauer inte ser någon framtid i det egna hemlandet, utan i Västeuropa. Det där där utbildning och arbete finns, men kanske är det främst så att det är där man tror att det finns en optimismen i samhället.
Bilden nedan är en av de jag publicerade i Kristianstadsbladet. Den visar en man som sopar utanför det hus i Kaunas där nya präster utbildas.
Nedan syns ett fotografi som jag tog i Litauen under sommarens fältarbete för min avhandling. På den här bilverkstaden i Klaipeda köptes en ny bilruta efter ett bilinbrott.
Litauiska är ett mycket intressant språk – ibland låter det som polska i melodin, men oftare som grekiska. Just den liknelsen gjorde jag i Litauen till min tolks förtjusning. Kanske kan min association förklaras med att litauiska ord ofta slutar på ”-as”, som på foton här nedanför? I Litauen hade jag ibland nytta av att kunna tyska, och ibland av att kunna ryska. Men ibland var språket helt obegripligt. Jag har faktiskt aldrig lyssnat på ett språk som jag associerat med så många andra språk, och som därmed också stundtals blev rätt frustrerande.
Litauiska anses vara det moderna indoeuropeiska språket som ligger närmast det ursprungliga indoeuropeiska språket, särskilt vad gäller intonation och accent – vilket gör de jämförande språkforskarna förtjusta.
För hundra år sedan var litauiskan nästan utrotningshotad. Redan på 1880-talet hade den ryska regeringen förklarat språket utdött (även om definitionen av ett ”språk” då var rätt olik dagens definition).
Det litauiska alfabetet bygger på en utökad version av det latinska alfabetet. Så här ser bokstäverna ut:
A Ą B C Č D E Ę Ė F G H I Į Y J K L M N O P R S Š T U Ų Ū V Z Ž
Andra underligheter:
- Litauiskan saknar artikel, både bestämd och obestämd. Någon neutralt genus finns inte.
- Ogifta litauiska kvinnor har familjenamn/efternamn som slutar på på -aitė, -ytė, -(i)utė (och som utgår från faderns efternamn). Gifta kvinnor har däremot familjenamn som slutar på på -ienė (och som utgår från makens efternamn).
- Mansnamn slutar nästan alltid på vokal + s (Audrius, Sarunas) och flyttar man till Litauen så anpassas ens efternamn ibland efter detta mönster: ”-as” läggs till i slutet av utländska namn. Man kan därmed hela Adolfas eller Robertas – och säkert också Anderssonas.
Den 20 oktober publicerade jag i Kristianstadsbladet en artikel samt fotografier från Kaliningrad. Under rubriken Korruption och politisk uppgivenhet resonerade jag kring den utbredda politiska uppgivenhet som Kaliningradbor beskrev för mig under mitt fältarbete i regionen i somras. Jag diskuterar även medborgarnas uppfattning att korruptionsnivåerna är mycket mer alarmerande nu än för tio år sedan. Artikeln finns här.
Nedan är en av de bilder jag publicerade i samband med artikeln. Just den här är tagen i Kaliningrads hamn en söndagseftermiddag.
;)
I kväll modererar jag debatt i Lund på följande tema:
Actors for a Sustainable Peace
We will be joined by Chassia Chomsky and Maysoun Qawasmeh; peace advocates from Israel and Palestine, Carolyn Hannah; formerly Director of the Division for the Advancement of Women (within the United Nations) and Göran Melander, law professor at Lund university.
3 oktober, 19:00 - 20:30.
Lund, Pufendorfsalen.
Gratis och öppet för vem som helst!
Mer att läsa på www.operation1325.se.
Den 18 september deltog jag i P3:s program Korrerapporten, för att tala om abortlagstiftning och ideologi i Polen jämfört med i övriga Öst- och Centraleuropeiska stater. Passande, eftersom jag bara några dagar dessförinnan kommit hem från fältarbete i Polen.
Information om dokumentären finns här på P3:s hemsida.
Tidskoden för intervjun med mig (nedan) är 1:43.
Ett klipp från serbisk tv. Året är 1991 och Hadžić intervjuas om det nyligen ”befriade” Vukovar.
För en vecka sedan greps den förre kroatserbiske ledaren Goran Hadžić. Därmed greps den siste av de 46 ledare från tiden för Balkankrigen som EU krävt att Serbien ska överlämna ifall landet ska kunna bli aktuellt som medlemsland. Möjligheterna för premiärminister Boris Tadić att verkligen börja förhandla om serbiskt medlemskap förbättrades därmed avsevärt.
Den 25:e juli ställdes så Hadžić inför krigsförbrytartribunalen i Haag, där han fick höra de 14 åtalspunkterna emot honom. Bland annat innefattar åtalet mord, tortyr, förföljelser av kroater och icke-serber, samt fördrivning av tiotusentals icke-serber. Hadžić vägrade dock att ta ställningen till åtalspunkterna – genom att utnyttja en möjlighet att i 30 dagar skjuta upp sitt svar kring om han erkänner eller nekar – varvid tidningar i Europa nu ilsket börjar skriva om hur Hadžić förhalar processen.
När Hadžić greps strax norr om Belgrad var han beväpnad och på väg att lämna landet, men uppges inte ha gjort motstånd. På samma sätt som när den bosnienserbiske generalen Ratko Mladić greps tidigare i år, började efter gripandet av Hadžić olika påståenden om att polisen mycket väl vetat var han hållit sig gömd att florera. Vad som talar för att polisen (eller personer som kunnat informera polisen) faktiskt haft kunskap om Hadžićs gömställen är att EU på senare tid ställt betydligt tydligare krav på Serbien att verkligen gripa Hadžić, ifall inte EU-samtalen helt skulle avstanna. Han greps alltså lägligt innan samtalen helt avstannade. Därtill verkar det något underligt att Hadžić – efter att i flera år ha varit resultatlöst jagad – greps bara några kilometer från sitt föräldrahem. Detta var i alla fall var journalister lät antyda under presskonferensen med premiärminister Tadić.
Tunga namn i EU har omgående efter gripandet lovat Serbien status som kandidatland. EU:s permanente ordförande Herman Van Rompuy, utrikeschefen Catherine Ashton och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso gick gemensamt ut med ett uttalande där de klargjorde att Serbien nu tagit ett viktigt steg mot medlemskap. Som vanligt formuleras dylikt med att EU starkt välkomnar:
The European Union strongly welcomes the arrest of Goran Hadzic by Serbia’s authorities. This is a further important step for Serbia in realising its European perspective and equally crucial for international justice. We salute the determination and commitment of Serbia’s leadership in this effort.
Vad få nämnde igår var dock den återstående frågan – Kosovo. Om inte Kosovo ”får en lösning” är det tveksamt om EU verkligen kommer att välkomna Serbien in i den europeiska gemenskapen. Så sent som för några dagar ställde EU:s medlare mellan Serbien och Kosovo, Robert Cooper, in de planerade samtalen med de två parterna, eftersom det ändå, enligt Cooper, inte skulle leda någon vart. ”It became clear there was no chance. It’s not moving anywhere”, sa Cooper till The Guardian.
Sovjettidens kärnkraftverk
Jag har visserligen länge varit intresserad av frågan om kärnkraftens vara eller icke vara, men intresset tilltog under en intensiv vecka av inläsning kring följderna av Tjernobylolyckan i dagens Vitryssland. Jag befann mig då i en hyrd lägenhet i Minsk, bara några hundra meter från den stora Kamarovskij-marknaden, där väldigt få av kunderna litade på de av staten utplacerade ”mätstationerna” för att kontrollera att maten som såldes inte kom från den förbjudna zonen. Mina efterforskningar i Minsk resulterade bland annat i den här artikeln, där jag intervjuade en av Vitrysslands kanske mest envisa debattörer i Tjernobylfrågan (och där jag fotograferade en bestämd dam som sålde kött på marknaden).
Tidigare i år aviserade Tyskland sitt beslut att inom en snar framtid avveckla landets kärnkraftverk. De senaste dagarna har det gått att läsa i internetmedier att det just nu planeras nya kärnkraftsreaktorer i Baltikum, Polen, Tjeckien och Slovakien. Före detta ABB (idag Westinghouse) hoppas troligtvis på en stororder. Många Västeråsbor skulle i så fall bli glada.
Först ut kommer troligtvis det planerade kärnkraftverket Visaginas i Litauen att bli. Från år 2024 ska den nya reaktorn ersätta Ignalina (som stängdes 2024, vilket jag skrev om här). Ignalinas stängning var ett krav från EU för att Litauen skulle bli medlem år 2024. Några år senare enades dock Polen och de tre baltiska staterna om att bygga ett nytt kärnkraftverk nära Ignalina. Det är alltså denna plan som nu ska genomföras.
Polens plan är ett nytt kärnkraftverk nära Gdansk. Enligt en ny energistrategi i Polen ska 15% av energibehovet i framtiden täckas av kärnkraft. Ett argument i sammanhanget är att energiförsörjningen i Polen idag till hela 90% täcks av kolkraftanvändning, vilket inte alls är i linje med EU:s klimatpolicy.
Men givetvis vill Polen även minska beroende av Ryssland och av Rysslands energileveranser och hur dessa används som politiska verktyg. Även Litauen – som idag till nästan 100% är beroende av rysk energi – vill bli mer självständigt. President Dalia Grybauskaite sa nyligen att beroendet av Ryssland skapar en känsla av osäkerhet, och att man ännu inte fullt ut litar på Ryssland (se t.ex. Baltic News Network här).
Vissa källor menar att Rysslands aviserade planer på en ny reaktor i Kaliningrad och en i Vitryssland, främst är ett försök att stoppa byggandet av Visaginas.
Mot denna bakgrund ställer i alla fall jag mig några frågor. Hur påverkar dessa planer den planerade gasledningen Nord Stream, som enligt den officiella webbplatsen ska börja anläggas i slutet av 2024? Enligt hemsidan ska Nord Stream ”säkra tillförseln av gas [och] hjälpa EU att uppnå sitt mål att fram till 2024 sänka koldioxidutsläppen med 20 procent jämfört med 1990 års nivå.” Här fokuseras givetvis på EU:s klimatmål, snarare än säkerhet och oberoende för vissa central- och östeuropeiska stater.
Jag funderar även kring hur man ska tänka kring avveckling av kärnkraft. Förutsatt att man förespråkar en avveckling (även en ganska snar sådan), kommer man inte ifrån frågan kring vilka kärnkraftverk vi egentligen bör fokusera på att stänga ner först. Är det inte bättre att stänga ett ryskt, tämligen gammalt verk (kanske något som har en konstruktion som liknar Ignalinas och Tjernobyls), än att stänga ett ganska nytt, tyskt verk?
Det ska bli intressant att se hur Putin och Medvedev – och Tyskland! – kommer att förhålla sig till de polska och baltiska planerna på ny kärnkraft.
I en intervju i tidningen Chef (13 juni) kommenterade jag Putins ledarstil i relation till med andra populära politiska ledare.
Ett roligt klipp:
”Det är lätt att avfärda den putinska ledarstilen som något främmande för vår chefskultur, men visst finns det organisationer även hemma i Svedala där den skulle passa – med vissa modifikationer, förstås. Mi Lennhag nämner spontant militären eller räddningstjänsten.”
Artikeln finns här.
Jag blev häromdagen intervju i P4 om den eventuella folkomröstning i Staffanstorp, med anledning av det omdebatterade politiska beslutet om utförsäljning av kommunala bostäder. Länk till intervjun på Skåne Direkt.
