Archive for december, 2024

Jeltsin ber om ursäkt

I dag har det gått exakt tio år sedan den dag då Boris Jeltsin avgick i förtid och lämnade över Ryssland till sin efterträdare Vladimir Putin. Dagen till ära har jag försett hans avskedstal med svensk text.

I det känslofyllda talet ber Rysslands första president om förlåtelse för allt som inte blev som det var tänkt. Och visst, det kanske kunde ha gått bättre. Men framför allt kunde det ha gått riktigt åt skogen, och det gjorde det inte. Det blev inget inbördeskrig med kärnvapen.

Han talar varmt om den nya generation som ska ta över efter honom, och utan att säga det rakt ut uppmanar han också ryssarna att rösta på Putin i det kommande presidentvalet.

Continue reading ‘Jeltsin ber om ursäkt’

Palme och Nordstream

Jag hade nästan trott att jag var först i Sverige med att uppmärksamma Nordstream. I slutet av 2024 publicerade nämligen jag och den folkpartistiska riksdagsledamoten Anna-Maria Narti en artikel som varnade för ledningen, och den riktiga debatten kom igång först året efter. Men i dag fick jag ta del av 29 år gammalt material ur Svenska Dagbladet som känns fascinerade aktuellt. Redan 4 oktober 1980 rapporterade tidningen att Olof Palme ville importera sovjetisk gas genom en tyskbyggd ledning.

Palme och Ingvar Carlsson hade just besökt Sovjet och var imponerade av de snabbt växande sibiriska gasfyndigheterna. Västtyskland stod i beredskap att bygga en ny jättepipeline till Uralbergen, och Sverige kunde få vara med i affären om man ville. Socialdemokraterna, som nu var i opposition, ville gärna. Risken att bli beroende av sovjetisk gas tonade de ned. Carlsson menade att detta måste vägas mot beroendet av olja från oroliga hörn i världen, alltså arabländerna. Palme menade att man på sikt kunde balansera den sovjetiska gasen med norsk sådan.

Intressant nog var frågan om sovjetisk gas som politiskt påtryckningsmedel samtidigt aktuell. Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan hade USA initierat en handelsbojkott, och Sovjet varnade för uteblivna gasleveranser åt alla som anslöt sig till bojkotten.

Men Palme och Carlsson hade under sitt besök träffat kommunistpartiets centralkommittés internationelle sekreterare, och han hade sagt att Sovjet redan var på väg att dra sig ur Afghanistan. Att det skulle ta åtta år innan så verkligen skedde verkar inte ha föresvävat Palme och Carlsson. Inte heller tycks de ha funderat över att ett gasberoende av den närliggande sovjetiska supermakten kunde ha större praktisk betydelse för Sverige än ett oljeberoende av avlägsna arabländer.

Ryska gasledningars politiska dimensioner verkar alltså redan på den tiden ha tonats ned. Själv framhöll jag dem i min och Anna-Maria Nartis artikel för fyra år sedan som det viktigaste problemet med Nordstream. Vårt huvudsakliga resonemang kretsade kring hur Ryssland genom att diversifiera sina exportvägar får större möjligheter att selektivt stänga av olika länder från leveranser utan att andra samtidigt drabbas. Gasen blir alltså mer av ett precisionsvapen.

I den efterföljande svenska diskussionen har ju oron i stället mer handlat om gasledningen som ett säkerhetspolitiskt intresse, som kan medföra ökad rysk militär närvaro i Östersjön. Eftersom det finns en havsrättskommission som förbjuder länder att säga nej till gasledningar av politiska skäl, så har det halvhjärtade svenska motståndet dock maskerats med en utdragen miljöprövning som nog få egentligen trott på.

Nu är ju ledningen godkänd och kommer att byggas. Om några år visar det sig väl huruvida den bidrar till att göra den ryska gasen till ett precisionsvapen eller inte.

PS. För en månad sedan refererade jag ett framträdande av Fjodor Lukjanov där han sa att Sovjet inte använde gasen i politiska syften som Ryssland nu gör. Det verkar ju ha varit en sanning med viss modifikation.

Palme och Nordstream

Jag hade nästan trott att jag var först i Sverige med att uppmärksamma Nordstream. I slutet av 2024 publicerade nämligen jag och den folkpartistiska riksdagsledamoten Anna-Maria Narti en artikel som varnade för ledningen, och den riktiga debatten kom igång först året efter. Men i dag fick jag ta del av 29 år gammalt material ur Svenska Dagbladet som känns fascinerade aktuellt. Redan 4 oktober 1980 rapporterade tidningen att Olof Palme ville importera sovjetisk gas genom en tyskbyggd ledning.

Palme och Ingvar Carlsson hade just besökt Sovjet och var imponerade av de snabbt växande sibiriska gasfyndigheterna. Västtyskland stod i beredskap att bygga en ny jättepipeline till Uralbergen, och Sverige kunde få vara med i affären om man ville. Socialdemokraterna, som nu var i opposition, ville gärna. Risken att bli beroende av sovjetisk gas tonade de ned. Carlsson menade att detta måste vägas mot beroendet av olja från oroliga hörn i världen, alltså arabländerna. Palme menade att man på sikt kunde balansera den sovjetiska gasen med norsk sådan.

Intressant nog var frågan om sovjetisk gas som politiskt påtryckningsmedel samtidigt aktuell. Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan hade USA initierat en handelsbojkott, och Sovjet varnade för uteblivna gasleveranser åt alla som anslöt sig till bojkotten.

Men Palme och Carlsson hade under sitt besök träffat kommunistpartiets centralkommittés internationelle sekreterare, och han hade sagt att Sovjet redan var på väg att dra sig ur Afghanistan. Att det skulle ta åtta år innan så verkligen skedde verkar inte ha föresvävat Palme och Carlsson. Inte heller tycks de ha funderat över att ett gasberoende av den närliggande sovjetiska supermakten kunde ha större praktisk betydelse för Sverige än ett oljeberoende av avlägsna arabländer.

Ryska gasledningars politiska dimensioner verkar alltså redan på den tiden ha tonats ned. Själv framhöll jag dem i min och Anna-Maria Nartis artikel för fyra år sedan som det viktigaste problemet med Nordstream. Vårt huvudsakliga resonemang kretsade kring hur Ryssland genom att diversifiera sina exportvägar får större möjligheter att selektivt stänga av olika länder från leveranser utan att andra samtidigt drabbas. Gasen blir alltså mer av ett precisionsvapen.

I den efterföljande svenska diskussionen har ju oron i stället mer handlat om gasledningen som ett säkerhetspolitiskt intresse, som kan medföra ökad rysk militär närvaro i Östersjön. Eftersom det finns en havsrättskommission som förbjuder länder att säga nej till gasledningar av politiska skäl, så har det halvhjärtade svenska motståndet dock maskerats med en utdragen miljöprövning som nog få egentligen trott på.

Nu är ju ledningen godkänd och kommer att byggas. Om några år visar det sig väl huruvida den bidrar till att göra den ryska gasen till ett precisionsvapen eller inte.

PS. För en månad sedan refererade jag ett framträdande av Fjodor Lukjanov där han sa att Sovjet inte använde gasen i politiska syften som Ryssland nu gör. Det verkar ju ha varit en sanning med viss modifikation.

Ryska jultomten!

I den ryska staden Tjeljabinsk har några kreativa människor klätt ut en gigantisk betongstaty till jultomten! Haha! Sånt här vill jag se mer av! Fantastiskt! :-)Fler bilder finns här: http://englishrussia.com/?p=7855#more-7855

Ryska jultomten!

I den ryska staden Tjeljabinsk har några kreativa människor klätt ut en gigantisk betongstaty till jultomten! Haha! Sånt här vill jag se mer av! Fantastiskt! :-)Fler bilder finns här: http://englishrussia.com/?p=7855#more-7855

Tyskland godkänner gasledningen

Går att läsa t.ex. på SR.se.

Nya ”offensiva” vapen behövs enligt Putin

Putin är i Vladivostok.

Klipp från DN-artikel:

Ryssland måste satsa på att utveckla nya offensiva vapen för att balansera USA:s planer på en robotsköld i Centraleuropa, hävdar premiärminister Vladimir Putin.

Sex döda i brand på kafé

Шесть человек пострадали при пожаре в тюменском кафе – МЧС 15:48 29/12/2009 Пожар произошел во вторник в тюменском кафе ”Генацвале”, по предварительным данным, пострадали шесть человек, сообщил РИА Новости сотрудник пресс-службы МЧС РФ по Тюменской …

Sex döda i brand på kafé

Шесть человек пострадали при пожаре в тюменском кафе – МЧС 15:48 29/12/2009 Пожар произошел во вторник в тюменском кафе ”Генацвале”, по предварительным данным, пострадали шесть человек, сообщил РИА Новости сотрудник пресс-службы МЧС РФ по Тюменской …

Fler röstande i Uzbekistan än i Sverige

I Uzbekistan hölls i söndags, den 27 december, parlamentsval. Något jag läser i en DN-artikel (signerad TT-Reuters-AFP) gör mig lite förvånad:

Söndagens parlamentsval i Uzbekistan var varken fritt eller rättvist. Men västvärlden har dämpat sin kritik mot den forna Sovjetrepubliken, som spelar en växande roll för Natos insats i grannlandet Afghanistan.

Har västvärlden dämpat sin kritik? Och är det i så fall för att Uzbekistan spelar en växande roll för Natos närvaro i Afghanistan?

Idag är 1980-talets kommunistpartichef Islam Karimov president. 2024 vann han med 88% (enligt officiella siffror) sju nya år att sitta vid makten. Några ”riktiga” oppositionspartier finns inte och många aktivister och oppositionella sitter fängslade.

Trots tämligen utbredd politisk uppgivenhet, blev valresultatet hela 88% nu den 27 december. Detta om man ska tro AFP:s långa artikel (prenumerationsvarianten) som kom  på kvällen den 27:e och där ordföranden i centrala valkommittén intervjuades.

Delvis beror nog dock de höga siffrorna på arvet från Sovjettiden, då röstning var ”obligatorisk” på vissa arbetsplatser.

Valobservatörer från 36 länder var på plats. OSSE:s delegation var dock ovanligt liten. I den långa AFP-artikeln skrivs att:

But pan-European security group the Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE) is deploying a smaller election assessment mission instead of a full observer mission, citing democratic shortcomimgs. Uzbekistan’s ”current political spectrum does not offer the electorate a genuine choice between competing political alternatives,” it said in October.

Mer att läsa:

Skånska dagbladet inför ukrainska presidentvalet

Gunnel Arbin skrev 27/12 i Skånskans artikel Revolutionen tappade färg om konflikterna inför det ukrainska presidentvalet i januari 2024.

Även om skrivningar som ”Ukrainas grundproblem är landets klyvning som i stora drag följer floden Dnipro (Dnjepr)”, enligt mig, lite väl mycket bekräftar den svenska mediebilden av den kluvna Ukraina.

Koreanska bilar ska tillverkas i Vladivostok

Putin lovar att fabriken på sikt ska ha 2.000 anställda.Ett drygt år efter bilupproret i Vladivostok öppnade Vladimir Putin i dag den första bilfabriken i ryska Fjärran Östern i samma stad.

I samband med invigningsceremonin körde han runt i fabriken i en nytillverkad terrängbil av märket UAZ Patriot och meddelade att hans vän Silvio Berlusconi skulle få den. Dock inte som en gåva, Berlusconi skulle få köpa den ryska terrängbilen med 10 procents rabatt.

– Det här är ju affärsverksamhet, förklarade Putin.

Den nya bilfabriken ägs av företaget Sollers (tidigare Severstal-avto) som sedan tidigare äger några mellanstora bilfabriker i Ryssland. Fabriken ska till en början montera bilar av det koreanska märket SsangYong och senare även lastbilar av märket Isuzu samt ambulanser och liknande specialfordon på bas av Fiatskåpbilar. Det är oklart hur stor produktionen av ryska UAZ Patriot kommer att bli.

Samtidigt lägger Sollers ner monteringen av den aktuella SsangYongmodellen i Tatarstan.

Den nya bilfabriken väntas ta över en del av de varvsarbetare som förlorade jobbet när Dalzavod, det största reparationsvarvet i ryska Fjärran Östern, efter tio års agoni definitivt slog igen portarna i oktober.

Under invigningen av bilfabriken sade Putin att egen tillverkning av bilar i Vladivostok är ett bättre alternativ än den omfattande import av begagnade japanska bilar som hans regering för ett år sedan i praktiken satte stopp för med höjda tullar. Han lovade att den nya fabriken på sikt skulle ha två tusen anställda.

Mer på temat:

Putins afghanska judokast

Hur ser egentligen Ryssland på dagens krig i Afghanistan? Efter attackerna 11 september 2024 var Putin den förste utländske ledaren att ringa upp president Bush och beklaga sorgen. Han godkände att USA använde baser i de centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna i sin motattack mot Afghanistan. Detta har beskrivits som en samarbetsinriktad period i hans ledarskap. Sedan blev det i stället kalla kriget-retorik, och för somliga framstod det nog som ett utrikespolitiskt lappkast från Putins sida. För mig ser det mer ut som ett judokast.

På den tiden var jag mer intresserad av den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland. Putins antidemokratiska riktning var uppenbar och jag hade svårt att begripa talet om honom som samarbetsvillig. Utan att riktigt kunna förklara varför trodde jag att det var struntprat. Det tror jag fortfarande. Nu kan jag dessutom förklara det: USA:s krig i Afghanistan håller på att gå åt skogen, och det var precis vad Putin tänkte sig att det skulle göra. Jag tror att hans stöd till USA i inledningsskedet av kriget mot terrorismen följde samma principer som den judo han ju har svart bälte i. Knuffa motståndaren i hans egen rörelseriktning så står han på näsan, enkelt uttryckt. Det är ju precis vad som har hänt.

Nu till en mer knepig aspekt i detta. Sådana judomanövrar förutsätter ofta ett litet krokben för att fungera.

Finns här något krokben? Den mördade FSB-avhopparen Aleksandr Litvinenko skulle svara ja. Förutom att att anklaga sin gamla arbetsgivare för sprängningarna av bostadshus 1999 (en numera ganska accepterad version) och Putin för pedofili (mindre accepterat men också mindre utrett) så hävdade han nämligen att Ryssland står bakom den internationella jihadismen. Som alla vet drog ju denna, genom attackerna 11 september, in USA i Afghanistan.

Central i Litvinenkos anklagelse är Ayman al-Zawahiris vistelse i Ryssland. Egyptiern Zawahiri, då ledare för terroristorganisationen Islamiska Jihad, greps i december 1996 av FSB. Tillsammans med några andra terrorister hade han illegalt korsat den ryska gränsen på väg till Tjetjenien. Författaren Lawrence Wright ger i sin bok Al-Qaida och vägen till 11 september en kortfattad skildring av episoden. Vid gripandet hade Zawahiri fyra falska pass, i olika namn och från olika länder. Man hittade också 6 400 dollar i kontanter, flera förfalskade dokument (bland dem ett avgångsbetyg från medicinska fakulteten vid Kairos universitet) samt en laptop, en fax och en satellittelefon, och ett antal medicinska handböcker. Till saken hör att Zawahiri är läkare.

Officiellt begrep inte ryssarna vem de hade gripit. Efter ett halvårs förvar i Dagestan släppte de Zawahiri och hans ressällskap. ”Gud gjorde dem blinda för våra identiteter”, påstod Zawahiri. Litvinenko hävdade att detta var lögn: i själva verket utbildades Zawahiri under den här tiden av FSB. Andra, som ger stöd åt anklagelsen, menar att FSB aldrig skulle ha tagit så lätt på mystiska araber på vift i Norra Kaukasien. Organisationens duktiga arabister skulle säkert ha identifierat Zawahiri.

Låter det vettigt? Jag tycker det. Inte vattentätt, men vettigt.

Håll i er nu, om ni inte redan känner till fortsättningen. Islamiska Jihad gick senare samman med al-Qaida. Wright skildrar det som ett övertagande: Zawahiri blev hjärnan i al-Qaida. I februari 1998, året efter den ryska vistelsen, förklarade han tillsammans med Osama bin Ladin krig mot alla amerikaner i världen. Zawahiri har inte bin Ladins karisma och är inte lika känd. Men hans historiska betydelse är inte mindre. Om Litvinenko hade rätt i att han är rysk agent så är det alltså en ganska stor grej.


Ayman al-Zawahiri i tv-intervju häromåret.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta just nu var en notis från AP. Den ryske parlamentsledamoten Semjon Bagdasarov, som verkar vara en aukoritet när det gäller Centralasien, sa i fredags att Ryssland borde liera sig med talibanerna i Afghanistan. ”Vi måste etablera kontakt med de anti-västliga krafterna om de skulle återvända till makten”, citeras han.

Bara veckan innan hade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen besökt Moskva och då bett om hjälp med utbildning av afghansk polis och militär. Oavsett hur det egentligen ligger till med Ayman al-Zawahiri, så misstänker jag att Bagdasarovs förståelse av rysk utrikespolitik är mer korrekt än Rasmussens. Och hade jag varit George Bush 11 september 2024 skulle jag nog ha blivit en smula fundersam över att just Putin var den förste att ringa upp. Hade han varit förvarnad?

Putins afghanska judokast

Hur ser egentligen Ryssland på dagens krig i Afghanistan? Efter attackerna 11 september 2024 var Putin den förste utländske ledaren att ringa upp president Bush och beklaga sorgen. Han godkände att USA använde baser i de centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna i sin motattack mot Afghanistan. Detta har beskrivits som en samarbetsinriktad period i hans ledarskap. Sedan blev det i stället kalla kriget-retorik, och för somliga framstod det nog som ett utrikespolitiskt lappkast från Putins sida. För mig ser det mer ut som ett judokast.

På den tiden var jag mer intresserad av den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland. Putins antidemokratiska riktning var uppenbar och jag hade svårt att begripa talet om honom som samarbetsvillig. Utan att riktigt kunna förklara varför trodde jag att det var struntprat. Det tror jag fortfarande. Nu kan jag dessutom förklara det: USA:s krig i Afghanistan håller på att gå åt skogen, och det var precis vad Putin tänkte sig att det skulle göra. Jag tror att hans stöd till USA i inledningsskedet av kriget mot terrorismen följde samma principer som den judo han ju har svart bälte i. Knuffa motståndaren i hans egen rörelseriktning så står han på näsan, enkelt uttryckt. Det är ju precis vad som har hänt.

Nu till en mer knepig aspekt i detta. Sådana judomanövrar förutsätter ofta ett litet krokben för att fungera.

Finns här något krokben? Den mördade FSB-avhopparen Aleksandr Litvinenko skulle svara ja. Förutom att att anklaga sin gamla arbetsgivare för sprängningarna av bostadshus 1999 (en numera ganska accepterad version) och Putin för pedofili (mindre accepterat men också mindre utrett) så hävdade han nämligen att Ryssland står bakom den internationella jihadismen. Som alla vet drog ju denna, genom attackerna 11 september, in USA i Afghanistan.

Central i Litvinenkos anklagelse är Ayman al-Zawahiris vistelse i Ryssland. Egyptiern Zawahiri, då ledare för terroristorganisationen Islamiska Jihad, greps i december 1996 av FSB. Tillsammans med några andra terrorister hade han illegalt korsat den ryska gränsen på väg till Tjetjenien. Författaren Lawrence Wright ger i sin bok Al-Qaida och vägen till 11 september en kortfattad skildring av episoden. Vid gripandet hade Zawahiri fyra falska pass, i olika namn och från olika länder. Man hittade också 6 400 dollar i kontanter, flera förfalskade dokument (bland dem ett avgångsbetyg från medicinska fakulteten vid Kairos universitet) samt en laptop, en fax och en satellittelefon, och ett antal medicinska handböcker. Till saken hör att Zawahiri är läkare.

Officiellt begrep inte ryssarna vem de hade gripit. Efter ett halvårs förvar i Dagestan släppte de Zawahiri och hans ressällskap. ”Gud gjorde dem blinda för våra identiteter”, påstod Zawahiri. Litvinenko hävdade att detta var lögn: i själva verket utbildades Zawahiri under den här tiden av FSB. Andra, som ger stöd åt anklagelsen, menar att FSB aldrig skulle ha tagit så lätt på mystiska araber på vift i Norra Kaukasien. Organisationens duktiga arabister skulle säkert ha identifierat Zawahiri.

Låter det vettigt? Jag tycker det. Inte vattentätt, men vettigt.

Håll i er nu, om ni inte redan känner till fortsättningen. Islamiska Jihad gick senare samman med al-Qaida. Wright skildrar det som ett övertagande: Zawahiri blev hjärnan i al-Qaida. I februari 1998, året efter den ryska vistelsen, förklarade han tillsammans med Osama bin Ladin krig mot alla amerikaner i världen. Zawahiri har inte bin Ladins karisma och är inte lika känd. Men hans historiska betydelse är inte mindre. Om Litvinenko hade rätt i att han är rysk agent så är det alltså en ganska stor grej.


Ayman al-Zawahiri i tv-intervju häromåret.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta just nu var en notis från AP. Den ryske parlamentsledamoten Semjon Bagdasarov, som verkar vara en aukoritet när det gäller Centralasien, sa i fredags att Ryssland borde liera sig med talibanerna i Afghanistan. ”Vi måste etablera kontakt med de anti-västliga krafterna om de skulle återvända till makten”, citeras han.

Bara veckan innan hade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen besökt Moskva och då bett om hjälp med utbildning av afghansk polis och militär. Oavsett hur det egentligen ligger till med Ayman al-Zawahiri, så misstänker jag att Bagdasarovs förståelse av rysk utrikespolitik är mer korrekt än Rasmussens. Och hade jag varit George Bush 11 september 2024 skulle jag nog ha blivit en smula fundersam över att just Putin var den förste att ringa upp. Hade han varit förvarnad?

Fortsatt farligt för ryska journalister

Dagens osignerade ledare i tidningen Barometern – Ännu en död journalist – ger en känga åt svenska tidningar som kunde rapportera om den svenska diplomaten som smugglade strumpbyxor (!) från Vitryssland till Moskva i sin diplomatbil (gick att läsa om i DI, Aftonbladet, SVT.se, ml.fl., men som inte visat samma intresse för ryska journalisten Olga Kotovskaja, som i november ramlade 14 våningar från sin balkong.

Ingen tror att hennes död var en slump, skriver Barometern, som också noterar att Ryssland förblir ett av världens farligaste länder att arbeta i som kritisk journalist.

En virtuell president i rutan

Medvedev på sin egen webbplats.Dmitrij Medvedev har kallats för “den virtuella presidenten”. Han verkar finnas till för internetgenerationen, han videobloggar, och det han säger och gör verkar ofta handla om ett annat, virtuellt Ryssland som inte har så mycket att göra med det verkliga livet.

Den 24 december var det en vanlig torsdag för de flesta ryssar. Då valde Dmitrij Medvedev att tala till folket, klockan tolv på dagen. Som samtalspartners i studion valde han cheferna på de tre stora statsstyrda ryska tv-kanalerna vars uppgift det är att marknadsföra detta virtuella Ryssland till folket och övertyga dem om att det är tv-versionen som gäller, inte verkligheten de ser omkring sig.

Dmitrij Medvedev och de tre andra medelålders männen i kostym och slips satt kring ett stort runt bord, på behörigt avstånd från varandra. Det såg riktigt tråkigt ut. Många bytte kanal, men det hjälpte inte: direktsändningen visades samtidigt i alla tre kanalerna.

Continue reading ‘En virtuell president i rutan’

Ordning saknas, säger Medvedev

T.ex. DN rapporterar idag om Medvedevs TV-sända uttalande om de reformer han önskar se inom ryska polisen och på landets fängelser. Han vill därtill minska antalet anställda på inrikesministeriet och inom polisväsendet med 20% och förbättra rekryteringsförfarandena.

Uttalandet och Medvedevs föreslagna åtgärder sägs vara en följd av senaste månadernas ryska kritik mot just polisen, mot dödsfall i fängelser, och mot korruption.

Rysslands kärnvapen ikapp USA:s

Nedanstående stapeldiagran från BBC visar hur många kärnvapen USA och Ryssland/Sovjet haft från 1960 till 2024. När jag tittar på det slås jag av två saker. För det första har den proportionellt största nedrustningen av strategiska stridsspetsar någonsin genomförts av USA under George W. Bush. För det andra så har Ryssland, efter denna nedrustning, för första gången lika många sådana stridsspetsar som USA.

Historiskt sett är det ganska små arsenaler, men BBC:s reporter konstaterar ändå i tillhörande artikel att de räcker för att förinta världen flera gånger om. Förhandlingar om fortsatt nedrustning pågår ju sedan en tid men resultatet låter vänta på sig. Som jag tidigare konstaterat vill Ryssland inte att kontrollen av efterlevnaden ska vara så omfattande som tidigare.

Samtidigt ger landets nya försvarsdoktrin (vars undertecknande kan ske nu i dagarna) ökat utrymme för användning av kärnvapen. Och som framgår i BBC-artikeln satsar man på att uppgradera den befintliga arsenalen, bland annat med en lyckad provskjutning av en strategisk Vojevodmissil i torsdags. Jag tycker inte riktigt att det känns som läge för slappare kontroller.

Rysslands kärnvapen ikapp USA:s

Nedanstående stapeldiagran från BBC visar hur många kärnvapen USA och Ryssland/Sovjet haft från 1960 till 2024. När jag tittar på det slås jag av två saker. För det första har den proportionellt största nedrustningen av strategiska stridsspetsar någonsin genomförts av USA under George W. Bush. För det andra så har Ryssland, efter denna nedrustning, för första gången lika många sådana stridsspetsar som USA.

Historiskt sett är det ganska små arsenaler, men BBC:s reporter konstaterar ändå i tillhörande artikel att de räcker för att förinta världen flera gånger om. Förhandlingar om fortsatt nedrustning pågår ju sedan en tid men resultatet låter vänta på sig. Som jag tidigare konstaterat vill Ryssland inte att kontrollen av efterlevnaden ska vara så omfattande som tidigare.

Samtidigt ger landets nya försvarsdoktrin (vars undertecknande kan ske nu i dagarna) ökat utrymme för användning av kärnvapen. Och som framgår i BBC-artikeln satsar man på att uppgradera den befintliga arsenalen, bland annat med en lyckad provskjutning av en strategisk Vojevodmissil i torsdags. Jag tycker inte riktigt att det känns som läge för slappare kontroller.

Medvedev om ryska innovationer

Kremlin.ru kan man ibland hitta intressanta nyheter som inte riktigt når fram genom svenska dagstidningar. Igår på juldagen mötte Medvedev något som heter “Commission for Modernisation and Technological Development of Russia’s Economy” och ämnet på agendan var på vilket sätt storföretag där staten är delägare kan bidra till moderniseringsprocessen.

Medvedev påpekar flera intressanta saker, t.ex. att även om statligt ägda företag har en stor investeringspott i sin budget, är de summor som spenderas på innovationer i Ryssland betydligt lägre än i många andra marknadsekonomier. Medvedev uppmuntrar därför ökade satsningar på forskning och utveckling. Samtidigt påpekade han, enligt Kremlin.ru, att ”companies should focus above all on new technologies developed here in Russia”.

Mötet hölls för övrigt i Gazproms lokaler…

Öppningsanförandet finns att läsa här.