Rysk mosaik

Palme och Ingvar Carlsson hade just besökt Sovjet och var imponerade av de snabbt växande sibiriska gasfyndigheterna. Västtyskland stod i beredskap att bygga en ny jättepipeline till Uralbergen, och Sverige kunde få vara med i affären om man ville. Socialdemokraterna, som nu var i opposition, ville gärna. Risken att bli beroende av sovjetisk gas tonade de ned. Carlsson menade att detta måste vägas mot beroendet av olja från oroliga hörn i världen, alltså arabländerna. Palme menade att man på sikt kunde balansera den sovjetiska gasen med norsk sådan.

Intressant nog var frågan om sovjetisk gas som politiskt påtryckningsmedel samtidigt aktuell. Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan hade USA initierat en handelsbojkott, och Sovjet varnade för uteblivna gasleveranser åt alla som anslöt sig till bojkotten.

Men Palme och Carlsson hade under sitt besök träffat kommunistpartiets centralkommittés internationelle sekreterare, och han hade sagt att Sovjet redan var på väg att dra sig ur Afghanistan. Att det skulle ta åtta år innan så verkligen skedde verkar inte ha föresvävat Palme och Carlsson. Inte heller tycks de ha funderat över att ett gasberoende av den närliggande sovjetiska supermakten kunde ha större praktisk betydelse för Sverige än ett oljeberoende av avlägsna arabländer.

Ryska gasledningars politiska dimensioner verkar alltså redan på den tiden ha tonats ned. Själv framhöll jag dem i min och Anna-Maria Nartis artikel för fyra år sedan som det viktigaste problemet med Nordstream. Vårt huvudsakliga resonemang kretsade kring hur Ryssland genom att diversifiera sina exportvägar får större möjligheter att selektivt stänga av olika länder från leveranser utan att andra samtidigt drabbas. Gasen blir alltså mer av ett precisionsvapen.

I den efterföljande svenska diskussionen har ju oron i stället mer handlat om gasledningen som ett säkerhetspolitiskt intresse, som kan medföra ökad rysk militär närvaro i Östersjön. Eftersom det finns en havsrättskommission som förbjuder länder att säga nej till gasledningar av politiska skäl, så har det halvhjärtade svenska motståndet dock maskerats med en utdragen miljöprövning som nog få egentligen trott på.

Nu är ju ledningen godkänd och kommer att byggas. Om några år visar det sig väl huruvida den bidrar till att göra den ryska gasen till ett precisionsvapen eller inte.

PS. För en månad sedan refererade jag ett framträdande av Fjodor Lukjanov där han sa att Sovjet inte använde gasen i politiska syften som Ryssland nu gör. Det verkar ju ha varit en sanning med viss modifikation.

På den tiden var jag mer intresserad av den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland. Putins antidemokratiska riktning var uppenbar och jag hade svårt att begripa talet om honom som samarbetsvillig. Utan att riktigt kunna förklara varför trodde jag att det var struntprat. Det tror jag fortfarande. Nu kan jag dessutom förklara det: USA:s krig i Afghanistan håller på att gå åt skogen, och det var precis vad Putin tänkte sig att det skulle göra. Jag tror att hans stöd till USA i inledningsskedet av kriget mot terrorismen följde samma principer som den judo han ju har svart bälte i. Knuffa motståndaren i hans egen rörelseriktning så står han på näsan, enkelt uttryckt. Det är ju precis vad som har hänt.

Nu till en mer knepig aspekt i detta. Sådana judomanövrar förutsätter ofta ett litet krokben för att fungera.

Finns här något krokben? Den mördade FSB-avhopparen Aleksandr Litvinenko skulle svara ja. Förutom att att anklaga sin gamla arbetsgivare för sprängningarna av bostadshus 1999 (en numera ganska accepterad version) och Putin för pedofili (mindre accepterat men också mindre utrett) så hävdade han nämligen att Ryssland står bakom den internationella jihadismen. Som alla vet drog ju denna, genom attackerna 11 september, in USA i Afghanistan.

Central i Litvinenkos anklagelse är Ayman al-Zawahiris vistelse i Ryssland. Egyptiern Zawahiri, då ledare för terroristorganisationen Islamiska Jihad, greps i december 1996 av FSB. Tillsammans med några andra terrorister hade han illegalt korsat den ryska gränsen på väg till Tjetjenien. Författaren Lawrence Wright ger i sin bok Al-Qaida och vägen till 11 september en kortfattad skildring av episoden. Vid gripandet hade Zawahiri fyra falska pass, i olika namn och från olika länder. Man hittade också 6 400 dollar i kontanter, flera förfalskade dokument (bland dem ett avgångsbetyg från medicinska fakulteten vid Kairos universitet) samt en laptop, en fax och en satellittelefon, och ett antal medicinska handböcker. Till saken hör att Zawahiri är läkare.

Officiellt begrep inte ryssarna vem de hade gripit. Efter ett halvårs förvar i Dagestan släppte de Zawahiri och hans ressällskap. ”Gud gjorde dem blinda för våra identiteter”, påstod Zawahiri. Litvinenko hävdade att detta var lögn: i själva verket utbildades Zawahiri under den här tiden av FSB. Andra, som ger stöd åt anklagelsen, menar att FSB aldrig skulle ha tagit så lätt på mystiska araber på vift i Norra Kaukasien. Organisationens duktiga arabister skulle säkert ha identifierat Zawahiri.

Låter det vettigt? Jag tycker det. Inte vattentätt, men vettigt.

Håll i er nu, om ni inte redan känner till fortsättningen. Islamiska Jihad gick senare samman med al-Qaida. Wright skildrar det som ett övertagande: Zawahiri blev hjärnan i al-Qaida. I februari 1998, året efter den ryska vistelsen, förklarade han tillsammans med Osama bin Ladin krig mot alla amerikaner i världen. Zawahiri har inte bin Ladins karisma och är inte lika känd. Men hans historiska betydelse är inte mindre. Om Litvinenko hade rätt i att han är rysk agent så är det alltså en ganska stor grej.

Ayman al-Zawahiri i tv-intervju häromåret.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta just nu var en notis från AP. Den ryske parlamentsledamoten Semjon Bagdasarov, som verkar vara en aukoritet när det gäller Centralasien, sa i fredags att Ryssland borde liera sig med talibanerna i Afghanistan. ”Vi måste etablera kontakt med de anti-västliga krafterna om de skulle återvända till makten”, citeras han.

Bara veckan innan hade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen besökt Moskva och då bett om hjälp med utbildning av afghansk polis och militär. Oavsett hur det egentligen ligger till med Ayman al-Zawahiri, så misstänker jag att Bagdasarovs förståelse av rysk utrikespolitik är mer korrekt än Rasmussens. Och hade jag varit George Bush 11 september 2024 skulle jag nog ha blivit en smula fundersam över att just Putin var den förste att ringa upp. Hade han varit förvarnad?

Historiskt sett är det ganska små arsenaler, men BBC:s reporter konstaterar ändå i tillhörande artikel att de räcker för att förinta världen flera gånger om. Förhandlingar om fortsatt nedrustning pågår ju sedan en tid men resultatet låter vänta på sig. Som jag tidigare konstaterat vill Ryssland inte att kontrollen av efterlevnaden ska vara så omfattande som tidigare.

Samtidigt ger landets nya försvarsdoktrin (vars undertecknande kan ske nu i dagarna) ökat utrymme för användning av kärnvapen. Och som framgår i BBC-artikeln satsar man på att uppgradera den befintliga arsenalen, bland annat med en lyckad provskjutning av en strategisk Vojevodmissil i torsdags. Jag tycker inte riktigt att det känns som läge för slappare kontroller.