Rysk mosaik

De bästa historierna är inte nödvändigtvis lika roliga när man upplever dem. Jag har helt klart samlat på mig ett par stycken sådana under min tid i Ryssland. Vissa är enbart komiska, andra mer av det sorgligt-roliga slaget. En historia av det enbart komiska slaget har jag från mitt senaste besök i Moskva.

Jag var där under en långhelg tillsammans med mina föräldrar. För att inte bara uppleva Moskva från underjorden eller korta sträckor till fots, bestämde vi oss för att åka på en guidad tur med turistbuss. När vi köper biljetter, förklarar guiden för oss att det blir mycket dyrare på engelska eftersom det kostar så mycket att hyra en tolk. Hon föreslår att vi ska köpa en busstur på ryska, så kan jag översätta för mina föräldrar. Visst, tycker vi.

Samling och avfärd. Strax innan vi gemensamt går till bussen säger guiden att hon vill att jag ska sitta längst fram, så att hon kan ge mikrofonen till mig så att jag kan översätta vad hon säger. Va, tänker jag. Ska jag översätta för alla? Till engelska? Jag måste ha missuppfattat. Men icke. Mycket riktigt placerar hon min längst fram. Vi åker. Guiden, en vanlig, välvårdad rysk kvinna, kanske runt 40, börjar prata. Mycket och snabbt. Jag är så stressad över den oväntade situationen att jag inte förstår ett ord. Hon räcker mikrofonen till mig, men jag bara stirrar dumt på henne. ”Jag förstår inte” är det enda jag får fram. Hon säger samma sak igen, fast kortare. Jag förstår fortfarande inte. ”Jaja”, säger guiden, ”säg att statyn är symbol för Mosfilm och att det är den vackraste statyn i Moskva”. Jag översätter. ”Högre”, säger guiden, ”du måste tala högre”.  Guiden fortsätter prata, oändliga mängder information sprutar ut ur hennes mun. När jag väl får mikrofonen har vi för länge sedan passerat byggnaden eller statyn hon pratat om. Jag försöker översätta i alla fall. Det går dåligt. De andra bussresenärerna har också börjat prata och skratta.  Bussens tre amerikaner undrar varför det inte är någon ordentlig tolkning. ”Vi vill ha våra pengar tillbaka, vi har betalat för en rundtur på engelska!” säger de. Guiden säger åt alla att vara tysta, att hon minsann är en professionell guide och inte kan jobba om vi inte är tysta. Jag är inte speciellt sugen på att fortsätta översätta, men tycker synd om amerikanerna. Så jag gör mitt bästa. När bussen gör ett kort stopp vid Röda torget och vi får gå av och gå en runda, hinner jag åtminstone förklara för alla att jag inte är en riktig tolk. Förutom för guiden. ”Jag förstår, du studerar fortfararande, du kan inte veta allt”, säger hon vänligt till mig. Tror hon att jag jobbar som guide? Eller vad menar hon? Jag får aldrig veta. Jag översätter korta delar av all information hon rabblar ur sig under två tredjedelar av bussresan, tills hon tröttnar på att ge mikrofonen till mig och bara pratar på själv. Jag får göra det jag tänkt, översätta till svenska för mina föräldrar, utan mikrofon, vilket känns väldigt mycket bättre. Amerikanerna får översättningshjälp av några bulgariska tjejer längre bak i bussen. Guiden verkar sur över att vi inte är tysta och pratar fortare och fortare. Sista sträckan tröttnar hon helt och sätter på en låt istället.

Om någon som läser här springer på mig vid något tillfälle kan jag berätta ett par mer sorgligt-komiska historier om knäinflammationen som påstods bero på kattallegi, eller om den omständiga processen att ta sig till en simhall i Nizjnij Novgorod.