Rysk mosaik

I  morse stod jag i en passkö på Borispol, det vill säga flygplatsen i Kiev, och fick än en gång uppleva det ryska sättet att köa. Moskvaplanet hade precis tömts och en äldre man stod precis bakom mig, av allt att döma med nästippen fastklistrad i min ryggsäck. Varje gång jag rörde mig en millimeter framåt följde han efter, troget som en kardborre. Dessutom stod han på ryskt vis inte precis bakom mig, utan snett bakom. Jag hade hela tiden en känsla av att om jag inte ser upp så kommer han hastigt och lustigt att kila sig förbi mig innan jag vet ordet av.

Det är bara ryssar som kan köa så här. Tjugo år av marknadsekonomi har inte fått dem att glömma köandets ädla konst. När man ska köpa biljetter på en järnvägsstation står folk ännu närmare varandra, för då är det krig. När som helst kan ju tanten bakom luckan meddela att det är dags för technitjeskij pereryv (en så kallade ”paus av tekniska skäl”. Jag har aldrig förstått vilka skäl det är som avses) och dra ner luckan.

I morgon ska jag vara med på ett boksläpp här i Kiev. Det är min bok ”I bergen finns inga herrar – om Kaukasien och dess folk” som kommer ut på ukrainska. Jag ska även göra en intervju för Hbl och samla material till min nästa bok både i Kiev och Lviv. Ser mycket fram emot resan.

De ryska järnvägarna (Rossijskie zjeleznye dorogi, RZJD) är enligt mig ett skolexempel på hur järnvägar borde fungera. Tågen går, alltid. Tidtabellen håller. Inga avgångar inställs för att rälsarna täcks av två millimeter snö, eller för att det är trettio minusgrader.

När det faller mycket snö kallas en armé arbetare ut som fort som attan borstar rälsarna rena. Här har ingen hört talas om outsourcing. Statens järnvägar i Finland borde åka hit på studiebesök. Ryktet säger att SJ i Sverige och British railways troligen också skulle ha ett och annat att lära av ryssarna.

Det enda jag har att förebrå RZJD är deras nätsidor. Den som vill åka med snabbtåget Sapsan till exempelvis Nizjnyj Novogord eller S:t Petersburg ska i princip kunna beställa sina biljetter på nätet.  I Ryssland är betalningsterminaler mycket populära, vilket innebär att RZJD uppmanar sina kunder att först beställa biljetterna på nätet och sedan gå till en betalningsterminal och betala. Terminalen tar inte vanliga bankkort och saknar växel. Det hela kunde med andra ord vara mer praktiskt.

I praktiken går det snabbare att ta metron, åka till järnvägsstationen och köpa sin biljett där. Nu för tiden kan man betala med kort. Det ni.

Just nu sitter jag på Sapsantåget mot S:t Petersburg och väntar på avgång. Jag hade en ledig plats bredvid mig och alldeles nyss dök det upp ett sällskap på tre personer som allihopa verkade ha bespetsat sig på platsen.

Naturligtvis visade det sig att bara en av dem skulle åka. De båda andra bara följde sin vän till tåget. Ända in. Och lyfte upp hennes väskor på hyllan. Och kramade och pussade henne och önskade lycklig resa. Och vinkade genom rutan innan de gick.

Som ni förstår är det ofta trångt i ryska tåg precis innan avgång.

Jag har precis vinkat av en Stockholmsfamilj och kan konstatera att jag (igen) har haft fel om Ryssland. Det går faktiskt att upptäcka Moskva med småbarn i släptåg.

Tillsammans med två ettåringar har vi besökt Röda torget, Leninmausoleet, Zurab Tseretelis konstgalleri, Tretjakovgalleriet, Novodevitjij-klostret och dito kyrkogård. Vi har ätit på billiga värdshus och en fashionabel Moskvarestaurang, vi har avnjutit Moskva-arkitektur, flanerat längs gamla Arbat och beundrat stadens vackraste metrostationer.

Den som vill röra sig med barnvagn i den här staden får förbereda sig på att lyfta vagnen tjugo-trettio gånger om dagen. Det finns trappor överallt och ofta saknar de ramper, framför allt i metron. Å andra sidan är Moskva fullt av fantastiskt hjälpsamma personer som genast hugger i. Härmed sänder jag dem alla ett varmt tack.

Den fashionabla restaurangen hade troligen aldrig sett skymten av en barnfamilj förr, men personalen tog det hela med fattning medan vi laddade bordet fullt med nappflaskor och plastburkar med frukt. Då vi gick sade jag till kyparen att vi förhoppningsvis inte hade stört, och han svarade: Nejdå, det var helt ok. Fast vi brukar inte ha barn den här tiden på kvällen.

Mina svenska gäster fick även uppleva någonting av det mest osvenska man kan tänka sig, nämligen att röra sig i ett land där främmande människor kommer fram till småbarnsföräldrar och talar om för dem att deras barn har mössan på sned / rinnande näsa / för litet kläder på sig. De tyckte det var mycket exotiskt.

Här ser ni ett antal medborgare diskutera med en Moskvapolis. I dag ordnade nämligen oppositionen en så kallade ”öppen presskonferens” på Pusjkintorget i centrala Moskva. Det var deras sätt att möta medborgarna utan att behöva ansöka om tillstånd för en demonstration.

Ett antal personer, däribland jag, hade samlats på fel sida om Tverskaja. Polisen anlände och meddelade i vänlig ton att vi inte hade fått tillstånd att samlas här. Då började folk protestera. Enligt rysk lag har vi rätt att stå var vi vill! utropade de.

Som ni ser var den här polisgubben en fryntlig typ och några handgemäng uppstod inte.

På andra sidan Tverskaja höll sedan Boris Nemtsov och Sergej Udaltsov sin så kallade presskonferens. De flesta som lyssnade var journalister. Jag talade med folk som hade samlats för att visa sitt stöd för oppositionen, bland annat den pensionerade ingenjören Lidija Kortneva. Hon var bekymrad över att ”ingenting händer”.

- Putin bryr sig ju inte om våra krav. Jag har varit på alla demonstrationer och det var en fantastisk upplevelse. Men några förändringar har vi inte sett, konstaterade hon bekymrat.

Den 34-åriga bartendern Viktor Rulov sade att han stöder oppositionen, men att han inte vill ha någon ”orange revolution” i Ryssland.

- Det ska vara vi själva som styr och inte väst, sade han.

Många i Ryssland är fortfarande misstänksamma mot västvärldens försök att påverka Ryssland. Det gäller också en stor del av oppositionsaktivisterna.

Sent i går kväll återvände jag från en resa till Donetsk i östra Ukraina. Jag tog alltså ut några kompdagar för att samla material till min nästa bok om så kallade demokratiska revolutioner (bland annat den orangea revolutionen). Östra Ukraina och Donbass-området med sina kolgruvor och tunga industri var en motvikt till den orangea revolutionen 2024, och nu ville jag veta hur de ser på efterspelet. Viktor Janukovitj som senare vann presidentvalet mot de orangea är från den här regionen.

I den lilla kolgruvearbetarstaden Petrovka intervjuade jag familjen Pavlijtjuk där tre generationer har arbetat i kolgruvan: Morfar, mormor, far och tre söner. Deras yrkesstolthet ingav respekt. Mest berörande var ändå mamman i familjen, Marija Pavlijtjuk. Hon hade hållit ihop sina stora familj under år av knapphet och alltid sett till att det fanns mat på bordet, också på 1990-talet då det knappt fanns något att köpa i butikerna. Sönerna behandlade henne med stor aktning.

Marija hade gift sig med Vladimir efter kriget, då Ukraina var utfattigt och svält grasserade på många håll. Vladimir var barnhemsbarn utan tillgångar och utan släktingar, men en sak hade han: Han var gruvarbetare, шахтер. Det var ett mycket prestigefyllt yrke i Sovjetunionen.

- Vova har varit min mur av sten som jag har kunnat luta mig mot under alla dessa år, sade Marija och tittade på sin skallige man med ögonen bräddfyllda av kärlek.

Fyrtio år tillsammans i den lilla byn Petrovka där alla jobbar i gruvan, som har varit nedläggningshotad många gånger. Och de älskar varandra djupt.

Jag ska berätta mer om den här familjen i min bok.

Här ser ni Vladimir och Marija Pavlijtjuk. Marija visar upp deras bröllopsfoto.

I dag höll oppositionen sin femte stora demonstration mot Putin och för fria val. Den gick av stapeln på Nya Arbat, mitt i centrala Moskva. Antalet demonstranter var mellan 10 000 och 25 000, det vill säga betydligt färre än i de tidigare demonstrationerna. Egentligen är det inte så överraskande – efter att oppositionen har burits fram på en våg av folkets gunst börjar ivern bland Moskvaborna småningom mattas av. Nu måste oppositionsledarna gnugga geniknölarna för att hitta nya sätt att entusiasmera folk.

Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov sköt i praktiken upp det hela till maj månad, ”när det blir varmare”. Då tänker han ordna demonstrationer varje vecka på Pusjkintorget. Den första maj aviserar Udaltsov en miljonmarsch, där över en miljon personer ska marschera för fria val. Det blir intressant att se om han lyckas.

För övrigt kunde jag konstatera att den ryska oppositionen lider av att varenda demonstration domineras av manliga talare som älskar att höra sin egen röst. De gillar att stå på scen och känslofyllt lägga ut texten om valfusk och att Putin borde skaka galler. Somliga, till exempel Sergej Udaltsov, är också noga med att se till att bli gripna av polisen efter varje demonstration. (För andra gången vägrade Udaltsov avsluta demonstrationen enligt överenskommelsen med Moskva stad. Man kan fråga sig varför. Udaltsov säger själv att han alltid är noga med att följa lagen men frestelsen att höja sin egen profil är tydligen stor.)

Konstruktiva förslag är de mindre bra på. Ur den synvinkeln utgjorde tv-journalisten Ksenija Sobtjak och journalistikstuderanden Vera Kotjanova uppfriskande undantag.

Sobtjak konstaterade att alla nu vet vad oppositionen protesterar emot, men nu gäller det också att formulera sina ”för”. Vad vill vi? Vi måste ha konkreta idéer, konstaterade Sobtjak.

20-åriga Vera Kotjanova, som har vunnit ett mandat i lokalvalet i Moskva, uppmanade alla att delta i den demokratiska processen. Det är inte svårt, bara att sätta igång. Ställ upp i val! uppmanade hon publiken.

Kanske oppositionen skulle tjäna på att släppa upp litet fler kvinnor på scenen?

P.S. Jag bifogar ett litet bildgalleri av dagens sloganer på Nya Arbat.

Sent i går kväll stod jag på Manegetorget i centrala Moskva tillsammans med tiotusentals Putinanhängare. Ryska flaggor vajade, det var sång, musik och egna improviserade dansföreställningar. Jag kan inte påstå att det inte skulle ha funnits äkta glädje i luften över att Putin hade segrat i presidentvalet med över sextio procent.

Men samtidigt var publiken påfallande uppdelad. Somliga verkade vara vanliga medborgare som hade gått ut för att visa sitt stöd till Putin. Andra var helt klart personer som deltog därför att de hade fått det som uppdrag av sin arbetsgivare eller någon annan. Det här slaget av demonstranter vägrar konsekvent att tala med journalister. De vänder ryggen till när man frågar om man kan få en intervju.

En nationalistorganisation som hette något i stil med ”De slaviska folkens kongress” stod med svartgula flaggor (tsarfamiljen Romanovs färger), som jag inte kunde inte läsa på grund av blåsten. Ingen ville säga ens vad deras organisation heter. Situationen blir totalt absurd när man som journalist förvägras den allra mest grundläggande formen av information.

Jag förstår inte varför Kreml ska kalla ut den här typen av personer. Eller varför arrangörerna inte ens kan säga till dem som kallas på plats: Om ni går på en demonstration får ni vara beredda på att journalister dyker upp och ställer frågor. Ni kan gärna svara på helt vanliga frågor. Annars ger ni ett väldigt märkligt intryck och det förstärker bilden i väst av Putinanhängarna som obildade personer från landet.

En stor del av dem som deltar i Putindemonstrationerna ser alla journalister som ”provokatörer” som bara är ute efter att diskreditera dem. De har ingen aning om hur det moderna mediesamhället fungerar. En mycket tydlig illustration på klyftan mellan Putinregimen och oppositionen.

Det märkligaste av allt är att Putin verkar tro att det inte har någon betydelse, att han klarar sig i alla fall. Men där tar han fel.

Just nu ger både Putin och hans anhängare intrycket av att vara vettskrämda. Det är ingen bra strategi för Putin om han tänker klara sig sex år till.

I går tog jag snabbtåget Sapsan till S:t Petersburg för en reportageresa som fotografen Tor Wennström och jag jag inleder i dag. Sapsan är underbart. På under fyra timmar åker man från Moskvas kärncentrum till Plosjtjad Vosstanija som ligger mitt i S:t Petersburg. Bekvämare kan man inte resa.

På kvällen gick jag ut på gatan för att ta en frilanstaxi till Café Idiot där jag skulle göra en intervju. (Vissa talar om svarttaxi men jag gillar inte det ordet. Det handlar ju inte om olaglig verksamhet). Jag ställde mig på gatan och sträckte ut handen, passerades av ett antal Landrovers och Peugeotbilar och började bli alltmer nervös eftersom jag höll på att försena mig till intervjun.

Då fick jag syn på en liten grön Ladabil mitt inne i bilkön. Pilsnabbt sköt den förbi alla de andra fina dyra bilarna och körde i en rak linje rakt in till trottoarkanten där jag stod. Dörren öppnades. Bara att hoppa in.

På vägen till intervjun diskuterade jag rysk invandrarpolitik med den tadzjikiske chauffören. Och tänkte på på alla dessa gånger jag har stått och väntat på en taxi och glädjen som kvittrar till i bröstet varje gång man får syn på den trygga Ladabilen.

Den stannar alltid.

Den brittiska journalisten Luke Harding säger att utländska journalister som jobbar i Ryssland ständigt måste göra ett val. Antingen låter man bli att beröra känsliga ämnen som korruption, Ramzan Kadyrov och de ryska säkerhetsstrukturerna, eller också skriver man om dem – med risk för att förlora sitt visum. Harding, som jobbar för The Guardian, har nyligen publicerat boken ”Mafia state – how one reporter became the enemy of the brutal new Russia” och enligt Echo Moskvys rapport  (http://echo.msk.ru/news/861731-echo.html) har han precis rapporterat om situationen för amerikanska kongressen. Harding förvägrades alltså inresa till Ryssland 2024, efter att ha blivit förföljd och utsatt för hot.

Jag skriver på ett mycket mindre språk än Harding, vilket mig och många andra journalister betydligt mindre utsatta. Det betyder inte att påtryckningar inte skulle förekomma. Jag känner flera som har blivit kallade till ryska utrikesministeriet och uppläxade. De flesta som blir det brukar vara påtagligt förtjusta, eftersom de ser det som en kvalitetsgaranti för sitt arbete.

Själv har jag i åratal rapporterat om brott mot mänskliga rättigheter i det ytterst oroliga norra Kaukasien och skrivit en bok i ämnet som har kommit ut på två nordiska språk. Resultat: Inte ett ljud vare sig från ryska utrikesministeriet eller säkerhetsstrukturerna.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att de ryska myndigheternas inställning till journalister är varierande, ofta beroende av vilket språk och vilka länder journalisterna representerar (de anglosaxiska är mest utsatta), men framför allt att den är totalt godtycklig.

Jag tycker det är mycket bra att Luke Harding tar upp det här ämnet. Men jag håller inte med om att man som utländsk journalist måste välja mellan att låta bli att skriva om känsliga ämnen eller riskera sitt visum. Majoriteten av oss rapporterar uttryckligen om frågor som korruption och Kadyrovs människorättsbrott. (Säkerhetsstrukturerna är svåra att rapportera om på ett gediget sätt eftersom få av oss har verklig insyn.) Många har varit med om att deras bostäder blivit genomsökta, själv har jag en gång blivit haffad av lokala FSB i Stavropol.

Men de som verkligen utsätts för påtryckningar av den här typen är få. Det rättfärdigar inte de ryska myndigheternas behandling av Harding.

Medan jag bevakade försvarsminister Stefan Wallins besök i Moskva fick jag ett eget ärende uträttat. Jag råkade nämligen springa på en tjänsteman som jag har varit i kontakt med sedan november. I tre månader har jag försökt utverka ett tillstånd för att få intervjua en officersfamilj, dvs en familj där mannen är yrkesofficer. Tanken är att skriva ett reportage om hur mycket bättre yrkesofficerarna har fått det i Ryssland. Deras löner har nästan tredubblats och många har fått nya bostäder.

Det skulle alltså handla om ett uttryckligen positivt reportage om framsteg i Ryssland. Ett sådant som vi västerländska journalister skriver alldeles för få av. Men det finns en orsak: nämligen att vi inte får. Kreml klagar på att vi alltid svartmålar Ryssland, men när vi vill göra positiva reportage blir vi stoppade.

För att få intervjua en officersfamilj måste jag nämligen ha försvarsministeriets tillstånd. Försvarsministeriet har nu handlagt min fråga i tre månader. Jag har ringt varje vecka och för tre veckor sedan slutade den ansvariga tjänstemannen att svara i telefon. Hon svarar varken i telefon eller på sms. Hon hade naturligtvis inte tänkt sig att jag en dag skulle stå framför henne i egen hög person och högt och ljudligt utropa: Jasså det är NI som har vägrat svara i telefon på tre veckor!

Det gjorde jag. Hon lovade fördubbla sina ansträngningar. Nu får vi se vart det leder.