Author Archive for Anna-Lena Laurén

Ta inte ett steg bakåt i en rysk kö

I  morse stod jag i en passkö på Borispol, det vill säga flygplatsen i Kiev, och fick än en gång uppleva det ryska sättet att köa. Moskvaplanet hade precis tömts och en äldre man stod precis bakom mig, av allt att döma med nästippen fastklistrad i min ryggsäck. Varje gång jag rörde mig en millimeter framåt följde han efter, troget som en kardborre. Dessutom stod han på ryskt vis inte precis bakom mig, utan snett bakom. Jag hade hela tiden en känsla av att om jag inte ser upp så kommer han hastigt och lustigt att kila sig förbi mig innan jag vet ordet av.

Det är bara ryssar som kan köa så här. Tjugo år av marknadsekonomi har inte fått dem att glömma köandets ädla konst. När man ska köpa biljetter på en järnvägsstation står folk ännu närmare varandra, för då är det krig. När som helst kan ju tanten bakom luckan meddela att det är dags för technitjeskij pereryv (en så kallade ”paus av tekniska skäl”. Jag har aldrig förstått vilka skäl det är som avses) och dra ner luckan.

I morgon ska jag vara med på ett boksläpp här i Kiev. Det är min bok ”I bergen finns inga herrar – om Kaukasien och dess folk” som kommer ut på ukrainska. Jag ska även göra en intervju för Hbl och samla material till min nästa bok både i Kiev och Lviv. Ser mycket fram emot resan.

En hemlig glädje i sitt bröst

I går träffade jag en drygt trettioårig man som lider av multiresistent tuberkulos och HIV. Vi satt på en bänk i ett av tuberkulossjukhusen i S:t Petersburg och han berättade sin historia. Han hade mask för munnen, ögonen var sorgsna. Tankarna var klara – han har varit drogfri i flera år. (En stor del av dem som lider av både tbc och HIV i Ryssland är drogmissbrukare eller före detta sådana.)

Sedan kom vi in på att han har en tvåårig dotter, som är helt frisk. Då drogs ögonen ihop till leende små springor.

Innan vi bröt upp gav jag honom min bok och skrev ”P.S. En puss till din dotter!” på titelbladet. Det var med viss tvekan, eftersom jag vill undvika onödig sentimentalitet i jobbet. Jag har ju ingenting att göra med den här mannens privatliv, men nu handlade det inte om det. Det handlade om glädjen i hans ögon när han nämnde sitt barn och våra tio minuter av samförstånd på en bänk i en sjukhuskorridor.

En halvtimme efter att vi hade lämnat sjukhuset fick jag ett sms med texten: ”Tack för att du nämnde min dotter. Hon är den enda som ger mig krafter att kämpa mot den här sjukdomen, hon är det dyraste jag har.”

Om den här mannen och andra modiga tuberkulospatienter får ni läsa i söndagens Hbl.

Leve de ryska järnvägarna!

De ryska järnvägarna (Rossijskie zjeleznye dorogi, RZJD) är enligt mig ett skolexempel på hur järnvägar borde fungera. Tågen går, alltid. Tidtabellen håller. Inga avgångar inställs för att rälsarna täcks av två millimeter snö, eller för att det är trettio minusgrader.

När det faller mycket snö kallas en armé arbetare ut som fort som attan borstar rälsarna rena. Här har ingen hört talas om outsourcing. Statens järnvägar i Finland borde åka hit på studiebesök. Ryktet säger att SJ i Sverige och British railways troligen också skulle ha ett och annat att lära av ryssarna.

Det enda jag har att förebrå RZJD är deras nätsidor. Den som vill åka med snabbtåget Sapsan till exempelvis Nizjnyj Novogord eller S:t Petersburg ska i princip kunna beställa sina biljetter på nätet.  I Ryssland är betalningsterminaler mycket populära, vilket innebär att RZJD uppmanar sina kunder att först beställa biljetterna på nätet och sedan gå till en betalningsterminal och betala. Terminalen tar inte vanliga bankkort och saknar växel. Det hela kunde med andra ord vara mer praktiskt.

I praktiken går det snabbare att ta metron, åka till järnvägsstationen och köpa sin biljett där. Nu för tiden kan man betala med kort. Det ni.

Just nu sitter jag på Sapsantåget mot S:t Petersburg och väntar på avgång. Jag hade en ledig plats bredvid mig och alldeles nyss dök det upp ett sällskap på tre personer som allihopa verkade ha bespetsat sig på platsen.

Naturligtvis visade det sig att bara en av dem skulle åka. De båda andra bara följde sin vän till tåget. Ända in. Och lyfte upp hennes väskor på hyllan. Och kramade och pussade henne och önskade lycklig resa. Och vinkade genom rutan innan de gick.

Som ni förstår är det ofta trångt i ryska tåg precis innan avgång.

Jag bestämmer, sade expediten

I dag var jag på Dom Knigi för att köpa en bok om Suzdal, en av Rysslands äldsta städer dit jag planerar en liten veckoslutsresa.

Jag betalade med mitt finska bankkort. Betalningsapparaten frågade som vanligt om jag väljer bank eller kredit, det vill säga debit eller kredit.

Expediten frågade emellertid inte mig, utan vände sig till en kollega och undrade vilket alternativ hon ska välja.

- Stopp stopp, sade jag vänligt, det är jag som väljer och jag tar debit, tack.

- Det gör ni inte alls. Det är vi som bestämmer, sade expediten.

- Ursäkta? Det är mitt kort.

- Det spelar ingen roll. Vi bestämmer.

- Men snälla ni. Det är kundens kort. Ni kan inte bestämmer huruvida jag vill betala direkt från kontot eller via kreditbolaget.

Expediten hade redan slutat lyssna. Hon hade aldrig stött på ett kort som ställer dylika frågor och meddelade att hon vägrade riskera en situationen där hon själv skulle vara tvungen att betala för mitt inköp. Jag försökte förklara att det vore en omöjlighet, men hon blev bara argare.

Det hela slutade med att jag bad om att få tillbaka kortet och betala kontant.

Expediten biföll nådigt min önskan.

Ursäkta, men er son fryser

Jag har precis vinkat av en Stockholmsfamilj och kan konstatera att jag (igen) har haft fel om Ryssland. Det går faktiskt att upptäcka Moskva med småbarn i släptåg.

Tillsammans med två ettåringar har vi besökt Röda torget, Leninmausoleet, Zurab Tseretelis konstgalleri, Tretjakovgalleriet, Novodevitjij-klostret och dito kyrkogård. Vi har ätit på billiga värdshus och en fashionabel Moskvarestaurang, vi har avnjutit Moskva-arkitektur, flanerat längs gamla Arbat och beundrat stadens vackraste metrostationer.

Den som vill röra sig med barnvagn i den här staden får förbereda sig på att lyfta vagnen tjugo-trettio gånger om dagen. Det finns trappor överallt och ofta saknar de ramper, framför allt i metron. Å andra sidan är Moskva fullt av fantastiskt hjälpsamma personer som genast hugger i. Härmed sänder jag dem alla ett varmt tack.

Den fashionabla restaurangen hade troligen aldrig sett skymten av en barnfamilj förr, men personalen tog det hela med fattning medan vi laddade bordet fullt med nappflaskor och plastburkar med frukt. Då vi gick sade jag till kyparen att vi förhoppningsvis inte hade stört, och han svarade: Nejdå, det var helt ok. Fast vi brukar inte ha barn den här tiden på kvällen.

Mina svenska gäster fick även uppleva någonting av det mest osvenska man kan tänka sig, nämligen att röra sig i ett land där främmande människor kommer fram till småbarnsföräldrar och talar om för dem att deras barn har mössan på sned / rinnande näsa / för litet kläder på sig. De tyckte det var mycket exotiskt.

Fem år i Moskva men fortfarande lika lätt att lura

I går när jag kom hem från jobbet möttes jag av en lapp i trappuppgången. Enligt ryska federationens lag, paragraf si och så, uppmanas alla Moskvabor installera vattenmätare. Ni som bor i dessa bostäder saknar vattenmätare. Det är bråttom att få dem installerade och bör helst göras den här veckan. Ring på det här numret och beställ en installation.

Jag, laglydig medborgare, ringer upp. Jo, det passar bra att komma den här veckan. Kalaset kostar 5 000 rubel (ca 130 €). Varför så mycket? undrar jag. Installationen är gratis! kommer svaret. Det är de bägge mätarna som kostar.

Jag förbannar de nya lagarna i några minuter. Sedan ringer jag en moskovitisk väninna. Inom fem minuter har jag fått klart för mig att den som har satt upp lappen i trappuppgången ingalunda är husbolaget utan ett privatföretag som livnär sig på att installera vattenmätare. Den saken kom minsann inte fram vare sig på lappen eller under samtalet.

Jag ringer upp samma nummer på nytt och meddelar dem att de är lurendrejare och kanaljer. Sedan lägger jag på luren och funderar i några minuter på hur jag efter sammanlagt fem år i Moskva fortfarande är en blåögd protestant som känner en ilning av respekt så fort någon nämner ordet ”paragraf”.

Tur att man har sina moskovitiska vänner.

Fryntliga Moskvapoliser mötte medborgarna

Här ser ni ett antal medborgare diskutera med en Moskvapolis. I dag ordnade nämligen oppositionen en så kallade ”öppen presskonferens” på Pusjkintorget i centrala Moskva. Det var deras sätt att möta medborgarna utan att behöva ansöka om tillstånd för en demonstration.

Ett antal personer, däribland jag, hade samlats på fel sida om Tverskaja. Polisen anlände och meddelade i vänlig ton att vi inte hade fått tillstånd att samlas här. Då började folk protestera. Enligt rysk lag har vi rätt att stå var vi vill! utropade de.

Som ni ser var den här polisgubben en fryntlig typ och några handgemäng uppstod inte.

På andra sidan Tverskaja höll sedan Boris Nemtsov och Sergej Udaltsov sin så kallade presskonferens. De flesta som lyssnade var journalister. Jag talade med folk som hade samlats för att visa sitt stöd för oppositionen, bland annat den pensionerade ingenjören Lidija Kortneva. Hon var bekymrad över att ”ingenting händer”.

- Putin bryr sig ju inte om våra krav. Jag har varit på alla demonstrationer och det var en fantastisk upplevelse. Men några förändringar har vi inte sett, konstaterade hon bekymrat.

Den 34-åriga bartendern Viktor Rulov sade att han stöder oppositionen, men att han inte vill ha någon ”orange revolution” i Ryssland.

- Det ska vara vi själva som styr och inte väst, sade han.

Många i Ryssland är fortfarande misstänksamma mot västvärldens försök att påverka Ryssland. Det gäller också en stor del av oppositionsaktivisterna.

Vårtecken i Moskva

I dag när jag passerade Dorogomilovskij prospekt fick jag syn på de här vilda hundarna som låg i snödrivan och njöt av den gassande marssolen. Ett vårtecken som gott som något i Moskva.

Stan är för övrigt full med vatten just nu, det forsar och rinner överallt och pölarna kan vara så enorma att man blir genomvåt om man är tvungen att vada igenom dem. I dag såg jag en gatuarbetare som försökte tömma en sådan pöl med en spade. Undrar om han fortfarande håller på.

 

Kärlek i kolgruvans skugga

Sent i går kväll återvände jag från en resa till Donetsk i östra Ukraina. Jag tog alltså ut några kompdagar för att samla material till min nästa bok om så kallade demokratiska revolutioner (bland annat den orangea revolutionen). Östra Ukraina och Donbass-området med sina kolgruvor och tunga industri var en motvikt till den orangea revolutionen 2024, och nu ville jag veta hur de ser på efterspelet. Viktor Janukovitj som senare vann presidentvalet mot de orangea är från den här regionen.

I den lilla kolgruvearbetarstaden Petrovka intervjuade jag familjen Pavlijtjuk där tre generationer har arbetat i kolgruvan: Morfar, mormor, far och tre söner. Deras yrkesstolthet ingav respekt. Mest berörande var ändå mamman i familjen, Marija Pavlijtjuk. Hon hade hållit ihop sina stora familj under år av knapphet och alltid sett till att det fanns mat på bordet, också på 1990-talet då det knappt fanns något att köpa i butikerna. Sönerna behandlade henne med stor aktning.

Marija hade gift sig med Vladimir efter kriget, då Ukraina var utfattigt och svält grasserade på många håll. Vladimir var barnhemsbarn utan tillgångar och utan släktingar, men en sak hade han: Han var gruvarbetare, шахтер. Det var ett mycket prestigefyllt yrke i Sovjetunionen.

- Vova har varit min mur av sten som jag har kunnat luta mig mot under alla dessa år, sade Marija och tittade på sin skallige man med ögonen bräddfyllda av kärlek.

Fyrtio år tillsammans i den lilla byn Petrovka där alla jobbar i gruvan, som har varit nedläggningshotad många gånger. Och de älskar varandra djupt.

Jag ska berätta mer om den här familjen i min bok.

 

Här ser ni Vladimir och Marija Pavlijtjuk. Marija visar upp deras bröllopsfoto.

Glatt återseende med stridsvagnschauffören

I går var jag med om någonting som jag aldrig upplevt i Moskva förr. Jag och min kollega skulle gå ut och äta efter jobbet, stannade en bil på Kutuzovskij prospekt – och vem sitter bakom ratten, om inte vår rumänske stridsvagnschaufför! Jag skrev ett inlägg om denna person för några veckor sedan (http://moskva.blogg.hbl.fi/2012/02/10/med-en-stridsvagnschauffor-bakom-ratten/) och nu återseg vi alltså honom. Han kände genast igen oss och det blev ett mycket glatt återseende.

Vår rumän heter Igor Vlad och är född 1939. (Jag skrev fel i mitt första inlägg då jag trodde att han var drygt sextio år gammal. Uppmärksamma läsare påpekade genast att han måste vara äldre om han blev deporterad till Sibirien som sjuåring i samband med andra världskriget.) Så nu vet vi alltså det.

Igor mådde utmärkt och när fortfarande planer på att öppna en bilverkstad i Europa. 73 år gammal. Det ni.

Emotionella män, målinriktade kvinnor

I dag höll oppositionen sin femte stora demonstration mot Putin och för fria val. Den gick av stapeln på Nya Arbat, mitt i centrala Moskva. Antalet demonstranter var mellan 10 000 och 25 000, det vill säga betydligt färre än i de tidigare demonstrationerna. Egentligen är det inte så överraskande – efter att oppositionen har burits fram på en våg av folkets gunst börjar ivern bland Moskvaborna småningom mattas av. Nu måste oppositionsledarna gnugga geniknölarna för att hitta nya sätt att entusiasmera folk.

Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov sköt i praktiken upp det hela till maj månad, ”när det blir varmare”. Då tänker han ordna demonstrationer varje vecka på Pusjkintorget. Den första maj aviserar Udaltsov en miljonmarsch, där över en miljon personer ska marschera för fria val. Det blir intressant att se om han lyckas.

För övrigt kunde jag konstatera att den ryska oppositionen lider av att varenda demonstration domineras av manliga talare som älskar att höra sin egen röst. De gillar att stå på scen och känslofyllt lägga ut texten om valfusk och att Putin borde skaka galler. Somliga, till exempel Sergej Udaltsov, är också noga med att se till att bli gripna av polisen efter varje demonstration. (För andra gången vägrade Udaltsov avsluta demonstrationen enligt överenskommelsen med Moskva stad. Man kan fråga sig varför. Udaltsov säger själv att han alltid är noga med att följa lagen men frestelsen att höja sin egen profil är tydligen stor.)

Konstruktiva förslag är de mindre bra på. Ur den synvinkeln utgjorde tv-journalisten Ksenija Sobtjak och journalistikstuderanden Vera Kotjanova uppfriskande undantag.

Sobtjak konstaterade att alla nu vet vad oppositionen protesterar emot, men nu gäller det också att formulera sina ”för”. Vad vill vi? Vi måste ha konkreta idéer, konstaterade Sobtjak.

20-åriga Vera Kotjanova, som har vunnit ett mandat i lokalvalet i Moskva, uppmanade alla att delta i den demokratiska processen. Det är inte svårt, bara att sätta igång. Ställ upp i val! uppmanade hon publiken.

Kanske oppositionen skulle tjäna på att släppa upp litet fler kvinnor på scenen?

P.S. Jag bifogar ett litet bildgalleri av dagens sloganer på Nya Arbat.
antiputindemo femenhyllning
antiputinplakat
pråmdragarna på antiputindemo

Tillbaka där vi började?

I går greps bland annat oppositionsledarna Aleksej Navalnyj, Sergej Udaltsov och Jevgenija Tjirikova efter att oppositionen hade genomfört sin demonstration mot valfusket på Pusjkintorget i centrala Moskva. De släpptes visserligen efter midnatt. Ändå börjar det kännas som om vi vore tillbaka där vi började.

Putin verkar inte vilja sträva efter någon kompromiss med oppositionen. Enligt honom är de Rysslands fiender som vill sälja ut landet till väst, punkt. Jag är förvånad, eftersom Putin trots allt upprepade gånger har visat att han är en pragmatiker. Ingen stor demokrat, men villig till praktiska lösningar. Utom i det här fallet, trots att det vore enda utvägen för honom.

Konflikten mellan Putin och oppositionen blir hela tiden aggressivare och alltmer kompromisslös. Det bådar inte gott.

Putindemonstranterna skjuter sig själva i foten

Sent i går kväll stod jag på Manegetorget i centrala Moskva tillsammans med tiotusentals Putinanhängare. Ryska flaggor vajade, det var sång, musik och egna improviserade dansföreställningar. Jag kan inte påstå att det inte skulle ha funnits äkta glädje i luften över att Putin hade segrat i presidentvalet med över sextio procent.

Men samtidigt var publiken påfallande uppdelad. Somliga verkade vara vanliga medborgare som hade gått ut för att visa sitt stöd till Putin. Andra var helt klart personer som deltog därför att de hade fått det som uppdrag av sin arbetsgivare eller någon annan. Det här slaget av demonstranter vägrar konsekvent att tala med journalister. De vänder ryggen till när man frågar om man kan få en intervju.

En nationalistorganisation som hette något i stil med ”De slaviska folkens kongress” stod med svartgula flaggor (tsarfamiljen Romanovs färger), som jag inte kunde inte läsa på grund av blåsten. Ingen ville säga ens vad deras organisation heter. Situationen blir totalt absurd när man som journalist förvägras den allra mest grundläggande formen av information.

Jag förstår inte varför Kreml ska kalla ut den här typen av personer. Eller varför arrangörerna inte ens kan säga till dem som kallas på plats: Om ni går på en demonstration får ni vara beredda på att journalister dyker upp och ställer frågor. Ni kan gärna svara på helt vanliga frågor. Annars ger ni ett väldigt märkligt intryck och det förstärker bilden i väst av Putinanhängarna som obildade personer från landet.

En stor del av dem som deltar i Putindemonstrationerna ser alla journalister som ”provokatörer” som bara är ute efter att diskreditera dem. De har ingen aning om hur det moderna mediesamhället fungerar. En mycket tydlig illustration på klyftan mellan Putinregimen och oppositionen.

Det märkligaste av allt är att Putin verkar tro att det inte har någon betydelse, att han klarar sig i alla fall. Men där tar han fel.

Just nu ger både Putin och hans anhängare intrycket av att vara vettskrämda. Det är ingen bra strategi för Putin om han tänker klara sig sex år till.

Om att föra en massa oväsen

Jag har precis återvänt till Moskva från en reportageresa till S:t Petersburg och Pikalevo med fotografen Tor Wennström. Vi har gjort en djupdykning i industristaden Pikalevo där alla älskar Putin, samt det kritiska och knutpatriotiska S:t Petersburg. Resultatet får ni läsa i fredagens och söndagens Hbl. På söndag är det presidentval i Ryssland, spännande.

Nu en kort anekdot från tåget S:t Petersburg-Moskva:

Fotografen och jag sitter i tåget och diskuterar i tämligen normal ton då en medpassagerare bakom oss knackar mig i axeln och säger:

- Fröken, ni för en massa oväsen.

Litet senare sitter ett något överförfriskat par och pratar högt och glatt med varandra. Den unge mannen reser sig upp och säger till mannen:

- Kan ni försöka kontrollera den där berusade kvinnan?

Då reagerar en medpassagerare och säger att han ska sluta klaga på alla andra i tågvagnen. Mannen börjar högljutt försvara sig.

Jag vänder mig om och säger:

- Min unge man, ni för en massa oväsen.

Älskade Ladabil

I går tog jag snabbtåget Sapsan till S:t Petersburg för en reportageresa som fotografen Tor Wennström och jag jag inleder i dag. Sapsan är underbart. På under fyra timmar åker man från Moskvas kärncentrum till Plosjtjad Vosstanija som ligger mitt i S:t Petersburg. Bekvämare kan man inte resa.

På kvällen gick jag ut på gatan för att ta en frilanstaxi till Café Idiot där jag skulle göra en intervju. (Vissa talar om svarttaxi men jag gillar inte det ordet. Det handlar ju inte om olaglig verksamhet). Jag ställde mig på gatan och sträckte ut handen, passerades av ett antal Landrovers och Peugeotbilar och började bli alltmer nervös eftersom jag höll på att försena mig till intervjun.

Då fick jag syn på en liten grön Ladabil mitt inne i bilkön. Pilsnabbt sköt den förbi alla de andra fina dyra bilarna och körde i en rak linje rakt in till trottoarkanten där jag stod. Dörren öppnades. Bara att hoppa in.

På vägen till intervjun diskuterade jag rysk invandrarpolitik med den tadzjikiske chauffören. Och tänkte på på alla dessa gånger jag har stått och väntat på en taxi och glädjen som kvittrar till i bröstet varje gång man får syn på den trygga Ladabilen.

Den stannar alltid.

Pur uppsluppenhet på Trädgårdsringen

Moskoviterna är ju inte precis kända för att vara världens fryntligaste typer, men i dag var det idel soliga miner längsmed Trädgårdsringen. Tiotusentals Moskvabar hade samlats för att ta varandra i hand kring den flerfiliga, hårt trafikerade vägen som slår en ring kring stadens absoluta centrum. Det var oppositionens sätt påminna om sin existens inför presidentvalet om exakt en vecka. Kravet på hederliga val står fast.

Enligt arrangörerna deltog 30 000 personer, enligt polisen 11 000. Man kan med andra ord sluta sig till att den egentliga siffran troligen ligger någonstans mitt emellan.

Jag talade med ett ett äkta par vid namn Oleg och Irina, två prydligt klädda, pensionerade ingenjörer som hade ställt sig i ringen tillsammans med sin vuxna dotter och en strävhårig hund vid namn Ryzjij. De var uppspelta och glada.

- För första gången sedan 1991 känner jag att nu måste förändring ske. Vi har helt enkelt fått nog. Det är samma känsla som jag hade 1991 när de började visa Svansjön på tv:n och det visade sig att gammalkommunisterna hade gjort en statskupp, sade Oleg.

- Putin får lära sig att räkna med oss och sluta hålla oss för idioter, meddelade Irina.

Ryzjij, vars koppel hade prytts med vita band, började plötsligt morra. En annan oppositionshund med dito bandprytt koppel passerade och de skällde argsint ut varandra.

- Så där går det när intelligentsian ska samarbeta, sade en man som stod bredvid. Alla skrattade. Det var ett sorgblandat skratt blandat för det är just det här som är ryska oppositionens problem. Där finns många skarpa intellekt som tyvärr är dåliga på att dra jämnt.

Stämningen var påfallande festlig, precis som den har varit på alla demonstrationer som oppositionen har ordnat. Det är en atmosfär som jag aldrig har upplevt i Ryssland tidigare och det känns lika berörande varje gång.

Än vet vi inte hur betydelsefulla de här demonstrationerna kommer att visa sig vara. Men känslan av att röra sig bland tusentals glada Moskvabor som verkligen tror att de tillsammans kan bygga ett bättre samhälle ska jag aldrig glömma.

Reportern som blev Rysslands fiende

Den brittiska journalisten Luke Harding säger att utländska journalister som jobbar i Ryssland ständigt måste göra ett val. Antingen låter man bli att beröra känsliga ämnen som korruption, Ramzan Kadyrov och de ryska säkerhetsstrukturerna, eller också skriver man om dem – med risk för att förlora sitt visum. Harding, som jobbar för The Guardian, har nyligen publicerat boken ”Mafia state – how one reporter became the enemy of the brutal new Russia” och enligt Echo Moskvys rapport  (http://echo.msk.ru/news/861731-echo.html) har han precis rapporterat om situationen för amerikanska kongressen. Harding förvägrades alltså inresa till Ryssland 2024, efter att ha blivit förföljd och utsatt för hot.

Jag skriver på ett mycket mindre språk än Harding, vilket mig och många andra journalister betydligt mindre utsatta. Det betyder inte att påtryckningar inte skulle förekomma. Jag känner flera som har blivit kallade till ryska utrikesministeriet och uppläxade. De flesta som blir det brukar vara påtagligt förtjusta, eftersom de ser det som en kvalitetsgaranti för sitt arbete.

Själv har jag i åratal rapporterat om brott mot mänskliga rättigheter i det ytterst oroliga norra Kaukasien och skrivit en bok i ämnet som har kommit ut på två nordiska språk. Resultat: Inte ett ljud vare sig från ryska utrikesministeriet eller säkerhetsstrukturerna.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att de ryska myndigheternas inställning till journalister är varierande, ofta beroende av vilket språk och vilka länder journalisterna representerar (de anglosaxiska är mest utsatta), men framför allt att den är totalt godtycklig.

Jag tycker det är mycket bra att Luke Harding tar upp det här ämnet. Men jag håller inte med om att man som utländsk journalist måste välja mellan att låta bli att skriva om känsliga ämnen eller riskera sitt visum. Majoriteten av oss rapporterar uttryckligen om frågor som korruption och Kadyrovs människorättsbrott. (Säkerhetsstrukturerna är svåra att rapportera om på ett gediget sätt eftersom få av oss har verklig insyn.) Många har varit med om att deras bostäder blivit genomsökta, själv har jag en gång blivit haffad av lokala FSB i Stavropol.

Men de som verkligen utsätts för påtryckningar av den här typen är få. Det rättfärdigar inte de ryska myndigheternas behandling av Harding.

När ryska tanter vill hjälpa till

I går satt jag på tåget från Sjeremetevo flygplats  in till Moskva efter en veckoslutstripp tillsammans med min dotter. Vi hade rest hela dagen och hon var naturligt nog trött och litet kinkig. Jag fick gå omkring med henne.

Då dök en hjälpsam medelålders kvinna upp med en chokladbit i högsta hugg. ”Här ska du få lilla vän!” sade hon glatt åt barnet.

Som ni förstår är min dotter ett finländskt barn som inte får äta några sötsaker. Men den ryska tanten brydde sig inte om hennes glädjedödare till mamma utan viftade glatt med chokladstängen. Ryssar tycker om att vara snälla mot barn och det är väldigt vanligt att ge dem sötsaker här. Dessutom såg jag att tanten verkligen ville hjälpa den unga och av allt att döma oerfarna föräldern som inte går omkring med choklad i fickorna.

Det var bara det att det stackars finländska barnet som aldrig får någon choklad inte visste vad det var. Hon bara stirrade förvånat på tanten.

Jag löste situationen med att ta emot chokladen och säga att jag ger henne den senare. Barnet var förnöjt över uppmärksamheten och hade redan slutat kinka.

När tanten hade försvunnit åt jag upp chokladen själv. Det kan mammor behöva ibland.

Oväntat möte på försvarsministeriet

Medan jag bevakade försvarsminister Stefan Wallins besök i Moskva fick jag ett eget ärende uträttat. Jag råkade nämligen springa på en tjänsteman som jag har varit i kontakt med sedan november. I tre månader har jag försökt utverka ett tillstånd för att få intervjua en officersfamilj, dvs en familj där mannen är yrkesofficer. Tanken är att skriva ett reportage om hur mycket bättre yrkesofficerarna har fått det i Ryssland. Deras löner har nästan tredubblats och många har fått nya bostäder.

Det skulle alltså handla om ett uttryckligen positivt reportage om framsteg i Ryssland. Ett sådant som vi västerländska journalister skriver alldeles för få av. Men det finns en orsak: nämligen att vi inte får. Kreml klagar på att vi alltid svartmålar Ryssland, men när vi vill göra positiva reportage blir vi stoppade.

För att få intervjua en officersfamilj måste jag nämligen ha försvarsministeriets tillstånd. Försvarsministeriet har nu handlagt min fråga i tre månader. Jag har ringt varje vecka och för tre veckor sedan slutade den ansvariga tjänstemannen att svara i telefon. Hon svarar varken i telefon eller på sms. Hon hade naturligtvis inte tänkt sig att jag en dag skulle stå framför henne i egen hög person och högt och ljudligt utropa: Jasså det är NI som har vägrat svara i telefon på tre veckor!

Det gjorde jag. Hon lovade fördubbla sina ansträngningar. Nu får vi se vart det leder.

Joseph Glazer har somnat bort

I lördags fick jag ett sms.

”Anna-Lena, min morfar har dött. Ilja.”

Morfadern var Joseph Glazer, 95 år gammal, född i Sydafrika. Han flyttade till Sovjetunionen som sextonåring tillsammans med sin familj. Fadern, som ville vara med och bygga Sovjet, blev arkebuserad och Joseph skickads i fångläger.

Fotografen Tor Wennström och jag intervjuade Joseph Glazer i slutet av förra året och jag har sällan fått så mycket feedback på en intervju. Därför vill jag nu tala om för er att detta tragiska men också hoppingivande livsöde nu har fått sin avslutning. Joseph Glazer dog hemma i sin egen säng i Podolsk, 95 år gammal.

Han ska begravas invid sin hustru, som var gravid då han arresterades år 1949. Många år senare återfick de varandra. Därefter levde de trettio år tillsammans.

Det är en historia om terror och död, men också om hopp och kärlek. Hbl:s intervju med Joseph Glazer blev hans sista.