Några timmar före lördagskvällens Eurovisionsfinal kablade TT ut en nyhet om ett ”massbråk” på en begravningsplats i Moskva, med tre dödsoffer. ”Massbråket” uppgavs ha orsakats av ”en tvist om vem som hade rätt att jobba på kyrkogården”. Den ganska obegripliga notisen publicerades i flera tidningar. Många ryska nyhetssajter berättade att det handlade om en konflikt mellan migranter från Centalasien och kaukasier. Men inte heller det är mer än halva sanningen, om ens det.

Inget är äldre än gårdagens nyheter, och nu har den lilla notisen om den våldsamma och obegripliga konflikten på en begravningsplats redan förpassats till arkivet. Men vad var det egentligen som hände, och vad berättar händelsen om livet i dagens Ryssland?

Begravningsplatsen Chovanskoje i den sydvästra utkanten av Moskva, en bit utanför den stora ringvägen MKAD, har en yta på två kvadratkilometer och är den största i Moskva. I omgivningarna finns marknader där många arbetskraftsinvandrare från de forna sovjetrepublikerna i Centralasien försöker hitta arbete. Många av invandrarna från Centralasien bor i olagliga skjul i området.

Under många år har invandrare från Centralasien – framför allt från Tadzjikistan, Uzbekistan och Kirgizistan – tagit hand om tunga och dåligt betalda arbetsuppgifter som infödda Moskvabor inte har varit intresserade av. Gårdskarlar, okvalificerade byggarbetare och gatusopare i Moskva har sällan varit ryssar. Även dåliga ryska löner är bättre än ingen lön alls hemma i Centralasien, och många familjer i Centralasien är helt beroende av pengarna som gästarbetarna skickar hem från Ryssland.

Eftersom gästarbetarna saknar kontakter i Moskva, talar dålig ryska och ofta befinner sig i landet illegalt är de ett lätt byte för korrupta ryska myndighetspersoner och företagare som vill sko sig på deras bekostnad. När tiderna var goda räckte pengarna i det rika Moskva åt alla – feta mutor till tjänstemän, en bra förtjänst för företagaren som låtsas anställa en rysk medborgare till skälig lön, och en liten slant till gästarbetaren som gör jobbet. Men nu krymper ekonomin, marginalerna blir mindre, och de gästarbetare som inte har kastats ut ur landet har allt svårare att klara sig. Som vanligt drabbas de längst ner i hackordningen hårdast av den ekonomiska krisen.

Begravningsplatsen drivs av det statliga företaget GBU Ritual som är ungefär lika välskött och okorrumperat som ryska statliga företag brukar vara. Alltså inte särskilt. En stor del av arbetet vid begravningsplatsen Chovanskoje har följaktligen i många år skötts av arbetskraftsinvandrare från Centralasien som anställts av mer eller mindre seriösa företag som GBU Ritual i sin tur anlitar. Här har det funnits många fiffiga sätt att tjäna pengar på för alla inblandade, och en liten slant även till gästarbetarna.

Men det finns också många andra sätt att tjäna svarta pengar på de döda. Det vanligaste kanske är mutor för att ordna en gravplats. Enligt den ryskortodoxa traditionen ska en avliden begravas på den tredje dagen efter att döden inträffat – och dödsdagen räknas som dag ett. Det är alltså ont om tid, och vad gör man om man inte har en färdigbokad gravplats? Man betalar.

Redan på Sovjettiden sågs dödgrävare och framför allt anställda inom administrationen av begravningsplatser som den värsta sortens mutkolvar, och deras rykte har inte förbättrats speciellt mycket under åren som gått. Gennadij Michajlov, som nyligen begravde en anhörig på Chovanskoje, berättar att han fick betala mutor redan på bårhuset: 1.000 rubel (125 kr) under bordet för att få intyget snabbare, 3.000 rubel (380 kr) för att få ut själva kistan med kroppen snabbare. Det kanske inte låter så mycket, men man ska komma i håg att den officiella medellönen i Moskva ligger kring 7.000 kronor i månaden.

En familjegrav fanns redan, annars hade det blivit dyrt. Det officiella priset för en gravplats på Chovanskoje är 28.000 rubel (3.500 kronor), och det var vad Gennadij Michajlov betalade i begravningsplatsens kassa. Hade inte familjegraven inte funnits hade det officiella beskedet varit att det inte finns plats för fler gravar på Chovanskoje. Inofficiellt hade en plats dock gått att ordna för 700.000 rubel (89.000 kronor), fick Michajlov veta.

I mitten av april dömdes en chef på Chovanskoje, Michail Tjivilev, till villkorligt straff och böter för att ha sålt en gravplats svart. Dessutom fick han sparken. Även en begravningsentreprenör dömdes för samma brott, och mutan på 475.000 rubel beslagtogs. Det fanns alltså lite prutmån i priset på 700.000 rubel som hade nämnts för Michajlov.

Lördagens slagsmål med tre dödsoffer inträffade på samma norra del av Chovanskoje där den avskedade Michail Tjivilev hade varit chef, och har med stor sannolikhet sin upprinnelse i en konflikt om vem som nu ska få sko sig på de centralasiatiska gästarbetarnas bekostnad och hur mycket de ska betala för rätten att bli exploaterade av korrupta underentreprenörer till statsföretaget GBU Ritual.

Enligt gästarbetare som Meduza och Life.ru talat med pressades de på ännu mer pengar för rätten att fortsätta arbeta på begravningsplatsen. Utpressarna var uppenbarligen kaukasiska yrkeskriminella, men sade att de hade skickats ut av en chef på begravningsplatsen. Enligt vad gästarbetarna uppger vägrade de betala mer, eftersom de då knappt hade fått något kvar av sina intjänade pengar.

Polisen hade fått information om att ”en konflikt mellan kaukasier och centralasiater” hotade, och en patrull hade funnits på plats under en tid. På lördagsmorgonen lämnade polisen begravningsplatsen, och snart därefter kom utpressarna återigen på besök. Gästarbetarna på begravningsplatsen fick dock hjälp av några hundra landsmän som de tydligen hade förvarnat om hotet, de beväpnade utpressarna hamnade i underläge och tvingades retirera. De sköt dock ihjäl en ung tadzjikisk man och körde över ytterligare två personer när de flydde från platsen.

Huvuddelen av de över hundra gripna är gästarbetare och många av dem hotas nu av utvisning, eftersom de saknar rätt stämplar och intyg. Som alltid är det de redan rättslösa som drabbas hårdast.

PS. Under måndagen blev det känt att en polis gripits misstänkt för inblandning i sammandrabbningen. Inga detaljer har släppts, men det skulle vara mycket förvånande om det skulle visa sig att han var på gästarbetarnas sida i konflikten.

PPS: Mycket riktigt, polisen uppges nu ha varit i maskopi med fotbollshuliganer som begravningsplatsens ledning anlitade för att pressa mer pengar ur gästarbetarna. Och chefen för begravningsplatsen misstänks för inblandning.

Mer på temat:

• TT/Expressen - Bråk på kyrkogård i Moskva – två döda
• Reuters - Three killed as ethnic rivalries fuel brawl at Moscow cemetery
• New York Post – Russian cemetery brawl leaves 3 dead, dozens injured
• Meduza - Массовая драка на Хованском кладбище
• Life.ru - Битва за Хованское
• Interfax - Сотрудника полиции заподозрили в участии в драке на Хованском кладбище
• Медиазона - РЕН ТВ: задержанный полицейский принадлежал к нанятым руководством Хованского кладбища футбольным фанатам
• Mediazona - Среди фигурантов дела о Хованском кладбище оказался член общественного совета при СК

Förra veckans attack på minibussen med journalister och människorättsaktivister syftade till att stoppa planerade möten med offer för den tjetjenska regimens skoningslösa våld samt avskräcka från nya resor i området. Förövaren är rimligtvis densamma som vid tidigare attacker av samma typ: den tjetjenska ledningen, som med hjälp av en stulen mobiltelefon hade information om gruppens resplaner.

Attacken fick stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom det bland de skadade även fanns en svensk och en norsk journalist. I vanliga fall får regimens offer i regionen inga stora rubriker ens i Ryssland.

Förutom att det knappast finns någon annan tänkbar förövare är det också mycket annat som talar för att det var Tjetjeniens ledning som stod bakom attacken. Framför allt kanske just platsen för attacken: minibussen prejades på en bred, tätt trafikerad väg, på ingusjiska sidan, bara några hundra meter från gränsen mot Tjetjenien.

Valet av plats betyder att gärningsmännen, som uppenbarligen visste exakt varifrån och vart bussen färdades, ville att incidenten skulle äga rum på ingusjiskt territorium, men tillräckligt nära Tjetjenien för att de snabbt skulle kunna slinka över gränsen och försvinna efter attacken. På så sätt får den ingusjiska polisen ansvar för brottsutredningen – men har ingen möjlighet att leta efter gärningsmännen på den tjetjenska sidan.

Senare tog federala polisen över åtminstone en del av brottsutredningen, men inte ens de får agera fritt i Tjetjenien, och i detta fall är det de lokala myndigheterna i Ingusjien som har hand om utredningen. Just på denna plats finns det dessutom ingen ständig polispostering vid den interna gränsen, vilket gör det lättare för de tjetjenska myndigheterna att säga att de inget sett eller hört.

Dessutom framgår det av en ljudinspelning som en av de attackerade, journalisten Jegor Skovoroda gjorde i smyg, att huliganerna under attacken utbytte några ord på tjetjenska. I huvudsak talade de ryska med tydlig brytning, men en tolk som lyssnat genom inspelningen hörde några korta meningar på tjetjenska i ögonblicket då angriparna hade lyckats ta sig in i minibussen och började dra ut passagerarna.

Först hörs orden ”för ut dem, för ut dem”, därefter ”dra bort henne”. Två minuter senare, när de misshandlade passagerarna tvingats lägga sig i diket, hörs orden: ”Slå inte, slå inte!” och ”Ta telefonerna, telefonerna, ta dem!”

Tjetjenska och ingusjiska är närbesläktade språk, men skillnaden mellan dem är lika tydlig som mellan danska och svenska – för en tjetjen eller ingusjier räcker det att höra ett halvt ord för att veta vilken grupp den andre tillhör. Förövarna var alltså tjetjener. Dessutom är det uppenbart att de har en tydlig plan och ledare som de disciplinerat följer. Det handlar alltså inte om något improviserat rån, utan med stor sannolikhet om en operation som godkänts av Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov.

Att attacken var välplanerad framgår även av det faktum att gruppen redan på flygplatsen fotograferades på avstånd av okända män. Senare under resans gång skuggades minibussen av mer än en bil, minst en av dem registrerad i Tjetjenien. Sådana operationer vågar ingen genomföra i Tjetjenien på egen hand, utan de måste vara förankrade hos och förmodligen beordrade av den högsta ledningen.

Den attackerade minibussen framfördes av den ingusjiske chauffören Basjir Plijev, som blev svårt misshandlad av angriparna och förlorade familjens inkomstkälla när bussen brändes ner. I bussen färdades Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren, norska tidningen Ny Tids medarbetare Øystein Windstad, de ryska journalisterna Jegor Skovoroda och Aleksandrina Jelagina, fotografen Michail Solunin samt Jekaterina Vanslova och Ivan Zjiltsov från Kommittén mot tortyr som organiserat resan.

Förutom chauffören var det framför allt de som satt längst fram – Maria Persson Löfgren, Øystein Vindstad och Jekaterina Vanslova som blev svårast misshandlade, men alla i bussen fick stryk. Misshandeln avbröts dock innan någon fick bestående skador.

Under attacken skrek angriparna ”Ni är terrorister, ni är inte människorättsaktivister och ni dödar vårt folk!” – ännu ett tydligt tecken på att de mycket väl visste vilka offren var. Flera i gruppen försökte förklara för angriparna att de var journalister, men det hade ingen effekt. Enligt Aleksandra Jelagina skrek angriparna tillbaka: ”Ni har inget i Tjetjenien att göra! Ni ska inte åka dit! Ni representerar ingen! Ni behövs inte där!”

Rundresan i regionen var organiserad av Kommittén mot tortyr – en av ytterst få människorättsorganisationer som trots riskerna fortfarande på något sätt arbetar i Tjetjenien. Kommittén hade tidigare ett kontor i Tjetjeniens huvudstad Groznyj, men efter upprepade attacker tvingades Kommittén förra året flytta kontoret till grannrepubliken Ingusjien.

Den första attacken, då kontoret brändes ner, ägde rum i december 2024, efter det att Kommittén mot tortyr bett ryska riksåklagaren utreda huruvida Ramzan Kadyrovs uttalade hot att bränna ner rebellers släktingars hus var olagligt. Direkt efter förra veckans attack på minibussen attackerades även Kommitténs nya kontor i Ingusjien.

Förra året kom en rysk domstol dessutom fram till att Kommittén mot tortyr är en ”utländsk agent”, ett beslut som i praktiken gör det omöjligt att verka. Kommittén mot tortyr beslutade då att formellt upplösa organisationen och grunda en ny organisation med namnet ”Kommittén för motarbetande av tortyr”.

Huvuddelen av organisationens aktivister som har vågat sig på att arbeta i Tjetjenien har kommit från andra delar av Ryssland, i huvudsak från Nizjnij Novgorod, och som regel bara befunnit sig på plats i regionen under kortare tid, varefter de har bytts ut. Det har dock även funnits ett fåtal tjetjener boende på plats som trots alla risker ända tills nyligen vågat engagera sig i arbetet för mänskliga rättigheter, mot myndigheternas godtycke och tortyr. Det är de som är de största hjältarna, de som har sin familj och släkt i Tjetjenien och inte har någonstans att fly.

Ett par veckor före attacken på minibussen kallades en av dessa tjetjenska medarbetare i Kommittén mot tortyr till ett möte med tjetjenska ”parlamentets” talman Magomed Daudov, som i dagligt tal kallas för ”Lorden”. Lordens maktposition har inget med det meningslösa gummistämpelparlamentet att göra, utan hänger helt och hållet ihop med hans närhet till Ramzan Kadyrov. Lorden hörde sig för om medarbetarens släktingars hälsa och undrade om han inte skämdes för att arbeta för ”utländska pengar”. Lordens underhuggare tog dessutom hand om den tjetjenska människorättsaktivistens mobiltelefon.

Efter det hotfulla samtalet med Lorden sade den tjetjenska medarbetaren snabbt upp sig från jobbet hos Kommittén mot tortyr och lämnade Tjetjenien – hade han inte gjort det hade både medarbetaren själv, hans familjemedlemmar och hela släkt kunnat råka illa ut. Enligt tjetjenska källor bemöttes medarbetarens beslut att säga upp sig och fly inte med någon större förståelse av Kommittén mot tortyr. Många tjetjener känner att ryssar som bara befinner sig i regionen under kortare perioder inte riktigt förstår hur utsatt tjetjenernas situation är.

Hur som helst, faktum kvarstår att den före detta tjetjenska medarbetarens mobiltelefon hamnade hos de tjetjenska myndigheterna, som genom den kan ha fått intern information om den planerade rundresan. Det var också tidigt uppenbart att den tjetjenska ledningen i stora drag kände till den planerade resan, även om detaljer om de planerade besöken i det längsta hemlighölls för alla, även för deltagarna. Både Kommittén mot tortyr och några av de planerade samtalsparterna i Tjetjenien uppges ha fått varningar i förväg, och åtminstone ett par planerade möten fick ställas in, eftersom den andra parten i sista stund drog sig ur.

Enligt vissa lokala bedömare agerade Kommittén mot tortyr oförsiktigt när man trots varningarna inte ställde in eller senarelade och planerade om rundresan, men det är naturligtvis lätt att vara efterklok. Människorättsaktivisters resor i området är alltid riskfyllda, men det tillhör ovanligheterna att utländska journalister angrips fysiskt. Enligt välunderrättade källor brukar den tjetjenska ledningen inhämta någon sorts tyst medgivande från högre ort för sina attacker mot oliktänkande.

Huruvida medgivandet gällde även misshandel av utländska medborgare är givetvis omöjligt att veta, men allt tyder på att angriparna mycket väl visste vem de gav sig på. En attack på utländska journalister leder naturligtvis till ogynnsam publicitet för Kreml, medan en attack på ryska människorättsaktivister knappt hade uppmärksammats alls i utlandet. Uppmärksamheten är dock av övergående art och drabbar inte den tjetjenska ledningen direkt, medan den avskräckande effekten av attacken blir betydligt större när det står klart för alla att människorättsaktivister inte kan röra sig säkert i regionen ens i sällskap med kända utländska journalister.

Direkt efter attacken lanserade de tjetjenska officiella medierna en kampanj som går ut på att det var Kommittén mot tortyr själv som beställt attacken för att få mer publicitet och pengar. Den versionen av händelsen nämndes först av det officiella människorättsombudet Nurdi Nuchazjiev och utvecklades sedan i en stor artikel av den officiella tjetjenska nyhetsbyrån Groznyj Inform. Nuchazjiev hävdade också att mordet på den kända tjetjenska människorättsaktivisten Natalija Estemirova i juli 2024 i första hand gagnade människorättsorganisationen Memorial.

Oavsett vilka absurda påståenden tjetjenska myndighetspersoner kommer med är det dock uppenbart att syftet med attacken mot journalister och människorättsaktivister var att ytterligare avskräcka dem från att rapportera om förtrycket och brotten mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien. Och så länge den tjetjenska ledningen har sin beskyddare i Kreml finns det ingen som kan skydda dem.

Mer på temat:

• Tjetjenien och mordet på Nemtsov
• Galna hundar gör comeback
• De flesta offren får inga rubriker
• SR - Maria Persson Löfgrens egna ord efter attacken
• Aftenposten - Norsk journalist overfalt i Kaukasus: - Det var helt forferdelig. Jeg trodde jeg skulle dø.
• RFE/RL - Chechen Ombudsman Says Attack On Activists Might Have Been PR Stunt
• Олег Кашин - Не говорите «автобус сожгли на Кавказе», говорите «автобус сожгли в России»
• Медиазона - «Ложись, убью!». Пресс-тур в Чечню
• Новая Газета - От словесных угроз в адрес критиков Кадырова перешли к физическому насилию

Gruppvåldtäkten på rysk-tyska Lisa var precis vad rysk stats-tv ville ha. Därför måste den ha hänt trots att den är påhittad.

Den 17 januari rapporterade ryska statliga medier att en 13-årig flicka från en rysk familj i Berlin hade rövats bort av fem araber som drog henne till en bil och band hennes ögon. Därefter fördes den 13-åriga Lisa till en tom lägenhet där det bara fanns en säng. Hon hölls fången och våldtogs under 30 timmar, får tittarna av den stora statliga kanalen Rossija1 veta.

Därefter lägger man in en liten brasklapp som snarast misstänkliggör den tyska polisen: ”Dessa fakta har ännu inte bekräftats. Polisen tiger.” Sedan får tittarna höra att det polisen inte vill säga redan har bekräftats av en video som publicerats i en anonym grupp på Facebook, där en ung man med arabiskt utseende berättar vad som hände:

– Vi var sex som turades om att våldta henne. Fattar du, hon var oskuld. Hon skrek och grät, hon kallade oss för svin och sade att hon inte orkade mer.

Det visade sig snart att videon med de påstådda förövarna var inspelad för fem år sedan, men detta påverkade inte de ryska tv-kanalernas rapportering. En tysk advokat som anmälde Pervyj kanals reporter för hets mot folkgrupp har nu själv blivit mordhotad.

Några dagar senare kunde ryska statliga medier rapportera om att tusentals ryskspråkiga som tittat på ryska nyheter gått man ur huse för att demonstrera mot polisen som inget gör för att utreda bortförandet och gruppvåldtäkten. I nyhetsinslagen beskrevs våldtäkten fortfarande som ett faktum som de tyska myndigheterna vill tysta ner.

Även Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov verkade lita på de ryska statsmediernas rapportering om fallet när han tog upp händelsen på sin stora årliga presskonferens den 26 januari och klagade på att de tyska myndigheterna försöker tysta ner gruppvåldtäkten:

– Jag hoppas att sådana här händelser som med vår Lisa inte upprepas, när nyheten om hennes försvinnande väldigt länge av någon anledning undanhölls. Nu arbetar vi i alla fall med en advokat, han arbetar med familjen, med vår ambassad. Det är uppenbart att flickan absolut inte försvann frivilligt i 30 timmar. Jag anser att sanningen och rättvisan måste segra här.

Den tyska polisen var mycket riktigt ganska tystlåten när det gällde Lisas fall. Men inte för att skydda de förmodade våldtäktsmännen, utan för att skydda Lisa själv. Det blev uppenbart när åklagarmyndigheten den 29 januari offentliggjorde en del detaljer kring vad som egentligen hänt.

I verkligheten hade den 13-åriga Lisa problem i skolan. Dessutom finns det misstankar om att hon tidigare frivilligt haft sex med med två män i 20-årsåldern som nu misstänks för sexuellt umgänge med barn.

Därför var hon rädd för att gå hem. I stället gömde hon sig hos en 19-årig kompis. Inget sexuellt umgänge ska ha inträffat medan Lisa var försvunnen, och 19-åringen misstänks inte för något brott. Lisas tillhörighet har hittats hos kompisen som har hörts som vittne. Polisen hittade honom efter att ha gått igenom data från Lisas mobiltelefon. Han är inte misstänkt för något brott.

Berättelsen om araber som talade tyska med stark brytning och våldtog henne var bara en historia som Lisa hittade på för att förklara sitt försvinnande, precis som polisen hela tiden misstänkt. Men som vanligt brydde de ryska statliga medierna sig inte om att kolla fakta. I stället valde de att gå ut med en berättelse som bekräftar med den i Ryssland gällande världsbilden: alla i väst vill ryssar illa och araber är våldtäktsmän.

Trots att det nu är uppenbart att någon gruppvåldtäkt aldrig inträffat fortsatte de ryska tv-nyheterna på samma spår på söndagskvällen. I rysk tv har våldtäkten fortfarande ägt rum, och nu misstänkliggör man tyska medier som berättat om den ryska propagandan. Michail Antonov på ryska Pervyj kanal avslutar sitt reportage från Tyskland med följande ord om tyska massmedier:

– Det som man i två veckor talat om under tillåtna demonstrationer och spontana folksamlingar har äntligen övertygat dem om att den här historien inte kan tystas ner. Trots sin tydliga skepsis följer nu även den tyska pressen det här ärendet, och kanske får några kolleger till slut idén att tacka den ”ryska propagandan” för att den gjort deras arbete.

Förra veckan kom ett reportageteam från rysk stats-tv till Sverige för att rapportera om kaoset asylsökande orsakat här. Tittarna har redan fått reda på att ”migranter” på tre månader gjort sig skyldiga till över 5.000 brott som den svenska polisen vill tysta ner. Fortsättning följer.

Mer på temat:

• DW - Russia uses the refugee crisis for propaganda
• France24 - Alleged rape in Berlin: Russian TV uses fake video to accuse migrants
• DW - Russia wants explanation over Germany’s handling of ‘teen rape’ case
• Bild - Fall Lisa gelöst: Sie versteckte sich vor ihren Eltern
• DW - Prosecutors conclude Russian-German teen’s rape allegations were false
• AFP - ‘Raped’ German-Russian teen spent night at friend’s house
• SWR - Falscher Bericht löst Demonstrationen aus
• RBB - Journalist für Bericht über angebliche Vergewaltigung angezeigt
• SWR - Nach Anzeige gegen russischen TV-Journalisten: Konstanzer Anwalt sieht sich in Lebensgefahr

Skjut de galna hundarna! Så lät det under Stalins skenrättegångar på 1930-talet. Nu är det Tjetjeniens diktator Ramzan Kadyrov som kallar oppositionella för hundar och lovar dem de bästa rummen på psykiatriska kliniker i Groznyj.

I fredags hade hundratusentals tjetjener beordrats till Groznyjs centrum för att visa sitt stöd för Ramzan Kadyrov – och sin djupa avsky för den ryska oppositionen. De offentliganställda i hela republiken hade fått ledigt för att bussas till demonstrationen, färdiga slagord och kvoter på det nödvändiga antalet demonstranter hade skickats ut från republikens informationsministerium.

Enligt polisen var antalet deltagare i demonstrationen ungefär 800.000. Siffran kan vara överdriven med tanke på att det totala antalet invånare i Tjetjenien är under 1,4 miljoner, men att deltagarna var många råder det inget tvivel om. Många av deltagarna höll upp skyltar med porträtt på Ramzan Kadyrov, hans far Achmat Kadyrov – som dödades i ett attentat den 9 maj 2024 – samt president Vladimir Putin.

Slagorden som demonstranterna hade med sig var desamma som tidigare hade skickats ut från informationsministeriet, och alla var på ryska, inte på tjetjenska – ännu ett tydligt tecken på att det knappast handlade om någon spontan opinionsyttring. Spontana folkliga opinionsyttringar har förresten inte förekommit i Tjetjenien på många år, eftersom de är förenade med direkt livsfara.

Vad stod det då för slagord? Jo, sådana här:

Femte kolonnens parasiter är som cancerbölder på Rysslands kropp!!!

Navalnyj är Amerikas vän och Rysslands ovän.

Så länge det finns en Jasjin finns det inte fred

Liberalen drömmer om att korsfästa landet, allt heligt har han sålt till Väst.

En rysk liberal är för Ryssland onödigt material

Slagorden är en fortsättning på Kadyrovs tidigare utfall mot oppositionen som ”folkfiender”, ”sjakaler”, ”hundar” samt ”moraliskt förfallna människor som sålt sina själar till västliga djävlar”. Först skällde han ut den ryska oppositionen och regimkritiska medier i en interjvu den 12 januari och krävde att de skulle ställas inför rätta som förrädare. När han fick kritik av människorättsaktivister svarade han med en lång artikel i den Kremltrogna tidningen Izvestija, där han fortsatte att ösa galla över oppositionen och krävde hårda tag mot liberalerna som enligt honom vill förstöra Ryssland.

Lokalpolitikern Konstantin Sentjenko i Krasnodar blev upprörd över Kadyrovs utfall och sade offentligt att Kadyrov är en skam för Ryssland. Snart tvingades han offentligt be ursäkt för sitt uttalande – han hade blivit kontaktad av Kadyrovanhängare som snabbt fått honom på andra tankar.

Efter detta sprds dock orden ”Kadyrov är en skam för Ryssland” snabbt på sociala medier. Kadyrovs anhängare svarade med att sprida slagorden ”Kadyrov är en stolthet för Ryssland” och ”Kadyrov är en rysslandspatriot”. Även några kända ryska kulturpersonligheter som filmaren Fjodor Bondartjuk, sångaren Nikolaj Baskov och fler därtill lät sig fotograferas med slagordet ”Kadyrov är en rysslandspatriot”.

En grupp tjetjenska parlamentariker i Moskva gav uttryck för sin stolthet genom att samlas på bron där oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades för ett år sedan en bro vid Kreml och låta sig filmas när de skanderade ”Ryssland! Ramzan är ett stöd för Ryssland! Allahu akbar”. Dumaledamoten Adam Delimchanov lade därefter ut filmsnutten på sitt Instagramkonto.

Boris Nemtsov mördades på bron intill, mordet på Nemtsov har klara kopplingar till kretsen kring Kadyrov, och samlingen på bron kunde uppfattas som en antydan om vad som kan hända andra som fortsätter att kritisera Kadyrov. Samma sak, fast i större skala, hände alltså i Tjetjeniens huvudstad Groznyj i fredags.

Den stora frågan är då vad som egentligen ligger bakom Ramzan Kadyrovs pågående attack mot den ryska oppositionen. Det är ju inte direkt så att hans maktposition i Tjetjenien på något vis är hotad – och i alla fall hotas den inte av ryska liberaler. Ett av de märkligaste slagorden under fredagens manifestation i Groznyj var förresten ”Liberal i regeringen – kris i ekonomin!”, för sedan länge finns det inga liberaler i den ryska regeringen.

Eftersom även ledande företrädare för maktpartiet Enade Ryssland deltog i nätkampanjen ”Kadyrov är Rysslands patriot” är det nära till hands att tro att det finns krafter i Kreml som gärna använder Kadyrov för att skrämma upp oppositionen – och alla andra som skulle kunna tänkas protestera mot de styrande med anledning av den allt sämre ekonomiska situationen i landet.

Tolkningen stöds av att alla slagord och alla tal på demonstrationen i Groznyj var på ryska – dessutom fick demonstrationen stor uppmärksamhet i de regeringstrogna massmedierna. Författaren Dmitrij Gluchovskij menar att Ramzan Kadyrov visas upp för folket som en ny Stalin, som ett varnande exempel på vad alternativet till Putin skulle kunna vara. För om alternativet är Kadyrov skulle nog även de flesta i oppositionen föredra att ha kvar Putin.

En annan, enklare förklaring handlar om att Kadyrov vill visa sin styrka inför Kreml och göra klart att han kan ställa till trubbel om han inte får sina pengar. Tjetjeniens budget är nämligen till över 80 procent beroende av bidrag från Moskva, och när statsbudgeten nu krymper i takt med oljeprisets nedgång finns risken att även Tjetjenien kan komma att drabbas. Genom att visa hur han kan mobilisera befolkningen och genom att påminna de styrande om sin militära styrka vill han kanske göra det klart att det i längden är billigare att betala honom än att inte göra det.

Det är förstås möjligt att båda anledningarna spelar in – och det kan finnas ytterligare skäl som vi inte känner till. Ganska säkert är i alla fall att det inte bara handlar om Ramzan Kadyrovs sårade stolthet – trots sitt ofta excentriska beteende är Ramzan Kadyrov en på sitt sätt skicklig maktspelare, även om han ofta använder metoder som mer påminner om maffiakrig än politik.

Hur som helst är det inte roligt att vara oppositionsföreträdare i Ryssland under valåret 2024. Men det är det å andra sidan aldrig.

Rättelse den 27.1.2020: Uppgiften om att de tjetjenska parlamentarikerna skulle ha låtit sig filmas på bron där Boris Nemtsov mördades, Bolsjoj moskvoretskij most, visar sig vara felaktig. Efter att ha tittat närmare på bakgrunden ser jag att videon faktiskt är från bron intill, Bolsjoj kamennyj most.

Mer på temat

• Tjetjenien och mordet på Nemtsov
• Ilja Varlamovs bildreportage från demonstrationen i Groznyj
• RFE/RL - Thousands Rally in Chechnya To Support Kadyrov, Denounce Opposition
• RFE/RL - International Rights Groups Urge Kremlin Response To Kadyrov ‘Threats’
• RFE/RL - Moscow Rejects Yabloko Application For Anti-Kadyrov Rally
• Дождь - «Хватит кормить ПАРНАС» и еще 59 лозунгов, согласованных для митинга в Грозном
• Lenta.ru - Члены фракции «Единая Россия» поддержали флешмоб в защиту Кадырова
• Навальный - О Кадырове, цепных псах, шакалах и флэшмобе «Гордость России»

Den omfattande brittiska utredningen om giftmordet på före detta KGB-agenten Aleksandr Litvinenko som tagit flera år att sammanställa hade knappt hunnit publiceras innan de förutsägbara ryska reaktionerna kom.

En av de utpekade mördarna, Andrej Lugovoj, meddelade omedelbart att anklagelserna mot honom är ”nonsens” och att hela rapporten bara tagits fram i politiska syften. Lugovoj själv har efter mordet fått medalj av president Vladimir Putin och en plats i ryska parlamentet.

Den andre utpekade mördaren, Dmitrij Kovtun, hävdade några timmar senare att rapporten var grundad på manipulerade och förfalskade bevis.

Ryska utrikesministeriets talesperson Marija Zacharova förklarade i sin tur att utredningen bara syftar till att svartmåla Ryssland, medan ryska ambassaden i London försökte smeta skulden på brittiska säkerhetstjänsten.

Ett par dagar senare, när premiärminister David Cameron hade sagt att Storbritannien nu måste överväga ytterligare sanktioner mot Ryssland, slog huvudnyhetssändningen i Rysslands största, statliga tv-kanal slutgiltigt fast att allt bara handlar om politik.

Eftersom det i Ryssland aldrig funnits några oberoende domstolar är det lätt att övertyga de ryska tv-tittarna om att även det brittiska rättsväsendet styrs av makthavarna och att Litvinenkoutredningen bara är ännu ett försök av det fientliga väst att göra livet surt för Ryssland.

Sanningen är dock snarare att den brittiska regeringen mycket motvilligt gick med på att ge klartecken för utredningen och att de oväntat tydliga slutsatserna kommer vid en mycket olämplig tidpunkt, när Storbritannien snarare skulle behöva föra diskreta samtal om läget i Syrien än initiera en ny diplomatisk konflikt.

Ingen av de ryska kritikerna har heller kunnat peka ut exakt vad som skulle vara felaktigt i den 329 sidor långa, detaljerade rapporten som grundar sig på en mycket grundlig genomgång av allt tillgängligt bevismaterial och ett stort antal vittnesförhör.

Domaren Robert Owen, som på uppdrag av den brittiska regeringen drivit utredningen sedan sommaren 2024, har även fått tillgång till dokument och vittnesmål som är hemligstämplade med hänvisning till Storbritanniens säkerhet. Dessa uppgifter publiceras dock inte i hans rapport.

Owens slutsats, som alltså grundar sig både på öppna och slutna källor, är att den före detta KGB-agenten verkligen förgiftades med det sällsynta radioaktiva ämnet polonium 210. I rapporten slår han också fast att det var Andrej Lugovoj och Dmitrij Kovtun som hällde polonium i Litvinenkos te.

Bland annat på grund av analys av den avlidne Litvinenkos hårstrån och poloniumspår i hotellrummen i London där de misstänkta mördarna bott har Robert Owen kunnat slå fast att Lugovoj och Kovtun försökte förgifta Litvinenko med polonium redan den 16 oktober 2024. Den gången fick Litvinenko dock en alltför liten dos polonium.

När de två träffade Litvinenko igen den 1 november 2024 på Pine bar i London fick han i sig en dödlig dos polonium. Tre veckor senare avled han på sjukhus. Anledningen till hans hastiga insjuknande upptäcktes först några dagar före hans död, när blod– och urinprov hade skickats till ett kärnvapenlaboratorium.

Bevismaterialet mot Lugovoj och Kovtun är överväldigande. Ingen har lyckats presentera någon trovärdig alternativ version till varför de två lämnat ett spår av radioaktivt polonium efter sig i London – och egentligen har det inte heller varit nödvändigt.

Mordet på Litvinenko är ett fall som avslöjar dubbeltänk på hög nivå bland en del ryska regeringsanhängare. Även om den ryska inblandningen i mordet officiellt förnekas är det samtidigt många som betraktar Lugovoj och Kovtun som ryskpatriotiska hjältar – om inte annat så därför att de är oskyldigt anklagade för mord av det onda väst.

Den mördade Aleksandr Litvinenko ses däremot som en skurk och avfälling. Han hoppade av KGB:s efterföljare FSB och anklagade den för delaktighet i sprängningarna av flera bostadshus i Ryssland strax inför andra Tjetjenienkriget som Vladimir Putin inledde 1999. Dessutom sökte han asyl i Storbritannien, blev brittisk medborgare och samarbetade med brittiska säkerhetstjänster.

Robert Owen skriver i sin slutrapport att mordet på Litvinenko sannolikt var godkänt av Vladimir Putin själv. Några bevis på att så var fallet kan knappast existera. Det sällsynta radioaktiva giftet som i större mängder bara kan tillverkas på en forskningsanläggning är dock en klar fingervisning om att en statlig aktör låg bakom – och kanske ville sända en skrämmande signal till andra som funderade på att hoppa av.

Däremot var det knappast meningen att den verkliga dödsorsaken skulle bli känd. Polonium 210 är mycket svårt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter, men när det väl hade upptäckts var det just de radioaktiva spåren som kunde användas för att binda Lugovoj och Kovtun till dådet.

En kortare version publicerades i Sydsvenskan 2024-01-21

Det var inte det låga oljepriset på 1980-talet som ledde till Sovjetunionens fall. Inte enbart. Inte heller var det enbart det höga oljepriset i slutet av 1970-talet och i början av 2024-talet som låg bakom Sovjetunionens och senare Rysslands militära aggressioner i Afghanistan, Georgien och Ukraina.

Ändå är världsmarknadspriset på olja den enskilda faktor som tydligast påverkar den ekonomiska utvecklingen i Ryssland. De tillgängliga ekonomiska resurserna i sin tur är givetvis avgörande för den ryska ledningens möjligheter att projicera militär styrka i närområdet, men också, och framför allt, för den inrikespolitiska situationen.

Beroendet av energiexporten uppstod under Leonid Brezjnevs tid vid makten 1964-82, då de höga råoljepriserna gjorde det möjligt att strunta i det sovjetiska ekonomiska systemets ineffektivitet och ösa pengar i militär upprustning utan att befolkningen svalt.

Sedan Sovjetunionens fall har det i Ryssland talats mycket om vikten av att diversifiera ekonomin, men som i så många andra oljeberoende ekonomier har resultaten varit magra. 2024, det senaste riktigt goda oljeåret, fick Ryssland hela 68% av sina exportinkomster från råolja, oljeprodukter och naturgas. 50% av inkomsterna i den ryska statsbudgeten kom samma år från skatter och exportavgifter på olja och gas.

Vladimir Putins tid vid makten har i det stora hela hittills varit en framgångssaga framför allt därför att han har haft tur med oljepriset. Efter det fattiga och kaotiska 1990-talet har han inte bara lyckats införa någon sorts ordning och reda i landet, visserligen på bekostnad av grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, utan också gett de flesta ryssar en dräglig levnadsstandard.

Sedan sommaren 2024 har världsmarknadspriset på olja dock fallit kraftigt, från 112 dollar fatet i juli 2024 till dagens 28 dollar fatet. Den ryska ekonomin krymper, och under det gångna året har ryssarna redan märkt en tydlig försämring av levnadsstandarden – för första gången under Putins tid vid makten.

I år blir det mer av samma vara: enligt en ännu inte publicerad prognos från ryska ministeriet för ekonomisk utveckling, som affärstidningen Vedomosti tagit del av, väntas reallönerna i Ryssland falla med ytterligare 3,5 procent i år. Förra året var fallet 8,9 procent, och mycket talar för att även den reviderade prognosen för i år kan vara överoptimistisk. Regeringen har redan meddelat att utgifterna i innevarande års budget kommer att skäras ner med 10 procent, vilket givetvis direkt drabbar anställda inom den offentliga sektorn.

Ingen som får sin lön eller pension i ryska rubel har kunnat undgå att lägga märke till Rysslands ekonomiska problem. Sedan sommaren 2024, då oljepriset började falla, har även rubeln förlorat över hälften av sitt värde gentemot dollarn. De som vill semestra utomlands har fått vänja sig vid att allt har blivit dubbelt så dyrt i rubel.

Även hemma i Ryssland har allt blivit betydligt dyrare, samtidigt som många västerländska matvaror helt försvunnit från butikshyllorna som en följd av importförbuden som infördes som motåtgärd mot sanktionerna efter annekteringen av Krim.

En färsk undersökning från opinionsinstitutet Levada visar att fler ryssar är oroade över den ekonomiska utvecklingen nu än i december 1999, strax innan Vladimir Putin blev president.

I december 1999 var de viktigaste frågorna för ryssarna ”kamp mot brottslighet” (56%) och ”stärkande av ordning i landet” (52%). När frågan ställdes i december 2024 hade dessa två frågor fallit långt ner i rangordningen. Viktigast är nu i stället ”stabilisering av den ekonomiska och politiska situationen i landet” (53%), sociala garantier (51%) samt ”utbetalning av löner och pensioner i tid” (51%).

Dessa tre frågor var visserligen ganska högt på dagordningen även i december 1999, men resultatet är ändå anmärkningsvärt med tanke på att ryssarna i december 1999 fortfarande hade statsbankrutten 1998 i färskt minne. Värt att notera är också att yttrandefrihet (9%) och demokrati (7%) står mycket lågt i rangordningen av ”viktiga frågor”.

När oljesanktionerna mot Iran nu lyfts finns det ingen större anledning att förvänta sig en snabb återhämtning av oljepriserna. Förmodligen är det därför även den mycket selektiva ryska statstelevisionen tvingats uppmärksamma de ekonomiska problemen – veckans upplaga av Dmitrij Kiseljovs propagandashow Vesti nedeli inleddes konstigt nog med ett långt inslag om det fallande oljepriset och Rysslands ekonomiska perspektiv. Argumenten för de kommande nedskärningarna måste helt enkelt läggas fram.

Militären och säkerhetsapparaten kommer dock knappast att drabbas av några besparingar under Rysslands nuvarande ledning. När ekonomin är svagare är det tvärtom ännu viktigare att betona Rysslands militära styrka och viktiga stormaktsroll. Det är mycket som påminner om det tidiga 1980-talet just nu.

Det skulle nog inte bli något vidare godkänt från Jesus för den svenska regeringens politik, sade ärkebiskop Antje Jackelén i veckan. Annat är det i Ryssland, där kyrkans överhuvud likställer ryska stridspiloter i Syrien med Jesus själv.

De ryska bombningarna av skolor och sjukhus i Syrien är nämligen ett rättfärdigt försvarskrig. Rebellerna i Ukraina har rest sig för att försvara rätten att vara ortodoxa kristna. Västvärldens perversa omoral med gayparader och korsförbud är orsaken till islamistisk terror. Allt enligt Kirill, patriarken av Moskva och hela Ryssland.

Formellt finns det ingen statskyrka i Ryssland, men i praktiken har den ryskortodoxa kyrkan blivit en del av statsapparaten, där den fyllt tomrummet som den kommunistiska ideologin lämnade efter sig. Då hör det till saken att kyrkans högsta ledare på den ortodoxa juldagen förklarar för tittarna varför det är rätt att bomba Syrien.

En viktig anledning till 1500-talets reformation i Västeuropa var att den värdsliga makten ville komma åt kyrkans rikedomar och slippa pekpinnar från påven i Rom. En bidragande faktor var den tidens spetsteknologi, boktryckarkonsten, som gjorde det möjligt att sprida andliga skrifter på folkspråk. Att folket på köpet fick böcker på sitt eget språk och lärde sig läsa ledde i förlängningen till många problem för makthavarna.

Inte så i Ryssland. Den ortodoxa kyrkan har ingen allsmäktig påve, och trots att kyrkan historiskt under svåra tider varit en viktig sammanhållande faktor för den ryska statsbildningen har den världsliga makten alltid hittat sätt att sätta prästerskapet på plats. För det ändamålet har det aldrig behövts någon reformation, och liturgin i den ryskortodoxa kyrkan är därför fortfarande inte på folkspråk. I stället används kyrkslaviska, en arkaisk språkform som har sina rötter i gammalmakedonska.

När den ryska kyrkans överhuvud, metropoliten Filipp II, på 1560-talet vågade ha synpunkter på Ivan den förskräckliges massavrättningar blev han själv avsatt, fängslad och sedan strypt på klostret där han hölls fången. Under 1600-talet hade kyrkans överhuvud titeln ”patriark av Moskva och hela Ryssland”, men i början av 1700-talet avskaffade Peter den store patriarkämbetet helt och hållet. I praktiken blev i stället tsaren själv kyrkans överhuvud.

När det efter revolutionerna 1917 inte längre fanns någon tsar utsåg kyrkans män återigen en patriark, Tichon. I början av 1920-talet fängslades han som ”sabotör” och tvingades ta avstånd från sina antisovjetiska uttalanden. Sedan dess sattes ramarna för kyrkans verksamhet av den officiellt ateistiska sovjetstaten och kyrkans ledare tvingades till nära samarbete med KGB – i den mån de inte faktiskt själva var KGB-agenter i prästskrud.

Efter Sovjetunionens fall har kyrkan som sagt i allt väsentligt blivit en del av den ryska statsapparaten, där marxistisk-leninistisk liturgi ersatts av ortodox dito. Kommunismen som nationell ideologi har ersatts av ortodoxin, och på samma sätt som på Sovjettiden är det också i dag statens intressen som styr hur ideologin ska tolkas. Detta blev ovanligt tydligt i patriarken Kirills lång julintervju den 7 januari 2024 (som enligt den ortodoxa kalendern var juldagen, den 25 december 2024).

Intervjun sändes i den stora statliga, rikstäckande tv-kanalen Rossija 1 på bästa sändningstid och intervjuaren var ingen mindre än Vladimir Putins hovpropagandist Dmitrij Kiseljov – mannen som gjorde de svenska tv-stjärnorna Biss och Kajs världsberömda. Det var också han som vid ett annat tillfälle i sin sändning påminde om att Ryssland vid behov kan förvandla USA till radioaktiv aska.

Denna gång bad Kiseljov patriarken Kirill förklara för de troende tittarna – inte bara de ortodoxa, utan även för muslimerna – hur de bör förhålla sig till att Ryssland nu för krig. Alltså i Syrien. Jodå, enligt evangeliet är det en Gudi behaglig gärning att offra sitt liv för andra, förklarade den gode patriarken. Och eftersom de ryska soldaterna i Syrien försvarar sitt fosterland är kriget berättigat, slog han snabbt fast:

То, что сегодня происходит в далекой, казалось бы, Сирии, которая на самом деле далекой вовсе не является, это в буквальном смысле наш сосед, — это и есть защита Отечества. Об этом многие сегодня ясно говорят, потому что, если терроризм побеждает в Сирии, у него появляется огромный шанс если не победить, то чрезвычайно омрачить жизнь нашего народа, принести несчастья и бедствия. Поэтому эта война оборонительная — не столько даже война, сколько точечные воздействия. Но, тем не менее, это участие наших людей в военных действиях, и покуда эта война носит оборонительный характер, она является справедливой.

Det som i dag händer i det till synes fjärran Syrien – som i verkligheten inte alls är så långt borta, det är bokstavligen vår granne – det är just detta som är försvar av Fosterlandet. Många talar i dag klarspråk om detta, för om terrorismen segrar i Syrien får den en enorm chans att, om inte segra, så i alla fall att kasta en väldig mörk skugga över vårt folks liv, att orsaka olyckor och katastrofer. Därför är detta ett försvarskrig – och egentligen inte så mycket ett krig som punktvisa insatser. Men icke desto mindre deltar vårt folk i militära operationer, och eftersom detta krig har karaktären av försvar är det rättvist.

De ”punktvisa insatser” som den gode patriarken talar om har visserligen enligt trovärdiga rapporter träffat bland annat skolor, flyktingläger och sjukhus, men det spelar alltså ingen roll – det är ett försvarskrig och därmed rättfärdigt enligt kyrkofadern Augustinus och enligt Johannesevangeliget 15:13. Där står följande: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”

Orden kommer från Jesus avskedstal till lärjungarna – patriarken jämför alltså de ryska stridspiloterna som fäller kassettbomber över flyktingläger med ingen mindre än Jesus själv. Och det är väl högst rimligt, med tanke på att motståndaren är hin håle själv. Alltså det onda väst.

För vad är då den grundläggande orsaken till den absoluta ondska de ryska Jesuspiloterna bekämpar i Syrien? Också där har den godmodige patriarken ett svar som är i total överensstämmelse med den den ryska statspropagandans senaste rön. Det är givetvis den omoraliska västliga civilisationen som är anledningen till terrorismens uppkomst:

Мы сейчас видим, что эта безбожная цивилизация действительно наступает, в том числе на права людей, которые провозглашаются чуть ли не высшей ценностью, — но вот крест носить нельзя. Можно проводить парады сексуальных меньшинств, это приветствуется, — а миллионная демонстрация французских христиан в защиту семейных ценностей разгоняется полицией. Если вы называете нетрадиционные отношения грехом, как велит нам Библия, и вы священник или пастор, то можете не просто лишиться возможности служить, но и отправиться в тюрьму. Я могу и дальше продолжать приводить просто страшные примеры того, как наступает эта обезбоженная цивилизация. И вот ведь на что пальцем указывают молодым людям, которых соблазняют экстремисты. «Посмотрите, какой они строят мир — мир дьявольский, а мы вас приглашаем построить мир Божий». И на это откликаются, ради этого идут отдавать жизнь.

Vi ser i dag att den här gudlösa civilisationen verkligen anfaller, den anfaller även människors rättigheter som utropats till det högsta av värden – men ett kors, det får man inte bära. Sexuella minoriteter får genomföra parader, det välkomnas – men en miljondemonstration av franska kristna till försvar för familjevärden skingras av polisen. Om man kallar icketraditionella relationer för synd, så som Bibeln påbjuder oss, och om man är präst eller pastor, så kan man inte bara förlora möjligheten att tjänstgöra utan även hamna i fängelset. Jag kan fortsätta att räkna upp förfärliga exempel på hur den här gudlösa civilisationen anfaller. Och det är ju detta som man visar upp för de unga människor som extremisterna lockar till sig. ”Se där, vilken värld de bygger – djävulens värld, men vi kallar er för att bygga Guds värld”. Och detta är vad de lockas av, för detta är de beredda att ge sitt liv.

Ett hopkok av lögner och halvsanningar, som vanligt i rysk propaganda, men låt gå. Det är i alla fall den omoraliska västliga civilisationen som är roten till allt ont, i detta fall till inbördeskriget i Syrien där de ryska Jesusflygarna försvarar det gudaktiga ryska fosterlandet.

Och givetvis är det samma sak i Ukraina – också där är den sanna ortodoxa tron under angrepp från det gudlösa Väst. Om det nu överhuvudtaget finns något Ukraina, för här svävar patriarken på målet på samma sätt som Putin:

Для меня Украина — это то же самое, что и Россия. Там мой народ, Церковь, которую Господь благословил мне в этот исторический период времени возглавлять. Это моя радость и моя боль. Это причина бессонных ночей и причина высокого энтузиазма, который иногда меня посещает, когда я думаю о людях, которые с такой силой и верой защищают свои убеждения, свое право оставаться православными.

För mig är Ukraina detsamma som Ryssland. Där finns mitt folk, Kyrkan, som jag med Guds välsignelse har fått i uppgift att leda under denna historiska period. Det är min glädje och min smärta. Det är anledningen till sömnlösa nätter och anledningen till den stora entusiasm som jag ibland erfar, när jag tänker på människorna som med sådan styrka och tro försvarar sina övertygelser, sin rätt att förbli ortodoxa.

Här hänvisar den gode patriarken till evighetskonflikten mellan den Moskvastyrda ortodoxa kyrkan i Ukraina och den del av kyrkan som 1992 slet sig loss och i stället upprättade ett eget Kievpatriarkat, något som aldrig godkändes av Moskvapatriarkatet. Den Kievstyrda ortodoxa kyrkan är det största religiösa samfundet i Ukraina, men den Moskvastyrda kyrkan är nästan lika stor.

Båda kyrkorna har flitigt använts av politiska krafter i kampen om Ukrainas framtid, tydligast i samband med firandet av 1025-årsjubileet av Kievrus kristnande, när Ukrainas dåvarande president Viktor Janukovytj använde stora pengar för den Moskvastyrda kyrkans firande på Självständighetstorget i Kiev som han bjudit Vladimir Putin att delta i, medan den Kievstyrda kyrkan firade med oppositionen i en annan del av staden.

Och det är bara den Moskvastyrda kyrkan som vill och kan förena det ukrainska folket, förklarar Kirill nu i sin julintervju. Stridigheterna mellan de två kyrkorna handlar enligt hans tolkning inte alls om bestämmanderätten över vissa kyrkobyggnader, utan om ”rätten att förbli ortodoxa”.

Avslutningsvis passar patriarken på att säga några ord om Gud som gett människan fri vilja. Människan kan välja att tro på Gud eller inte tro, vända sig till Gud eller inte göra det. Men för den troende människan är bönen en utväg från den autonomi som Gud gett oss, säger han. I dagens Ryssland låter det teologiska rådet kanske mer aktuellt än patriarken egentligen avsåg:

– I bönen säger vi: ”Hjälp mig, kom in i mitt liv, begränsa min frihet”.

Mer på temat

• Vesti.ru - Патриарх Кирилл: военные действия РФ в Сирии - это и есть защита Отечества
• РПЦ - Рождественское интервью Святейшего Патриарха Кирилла телеканалу «Россия»
• RFE/RL - Russian Church Leader Defends Moscow’s Bombing Campaign In Syria
• The Interpreter - Patriarch Kirill Calls Russia’s War in Syria ‘Defensive’

Den ryske riksåklagaren Jurij Tjajka uppges ha kopplingar till ett kriminellt gäng som med myndigheternas goda minne opererade ostraffat i södra Ryssland till 2024, då gänget gjorde sig skyldigt till ett massmord på 12 människor, fyra av dem barn. Men han får sitta kvar ändå, eftersom avslöjandet kommer från fel håll.

När Jurij Tjajkas äldre son Artiom Tjajka för ett par år sedan invigde sitt nya femstjärniga lyxhotell i Halkidiki i Grekland var det Rysslands fanatiskt nationalistiska kulturminister Vladimir Medinskij som höll invigningstalet. De celebra gästerna och de kända artisterna hade flugits in från Ryssland för den stora invigningsfesten.

Det är scenen som inleder filmen om familjen Tjajkas märkliga affärer på en specialgjord webbplats där ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyjs antikorruptionsfond i början av december lade fram sin omfattande undersökning om var måsfamiljens pengar kommer ifrån. Tjajka betyder ju ”mås” på ryska, och med en anspelning på Anton Tjechovs pjäs med samma namn har Navalnyj döpt undersökningen till ”Måsen – ett kriminaldrama i fem delar”.

Enligt Navalnyjs undersökning har Jurij Tjajkas två söner under femton år på ett mycket lönsamt sätt kunnat utnyttja faderns höga position i den ryska maktapparaten i sin affärsverksamhet. Det i sig kanske inte borde vara någon större överraskning för någon i Ryssland – så går det ofta till. Just riksåklagaren och tidigare justitieministern Jurij Tjajka har dock av någon anledning ansetts vara en av de mindre korrupta medlemmarna i den ryska makteliten, och därför är avslöjandena om hans söners ovanligt lukrativa verksamhet genanta.

Det mest uppseendeväckande i avslöjandena är dock kopplingarna till organiserad brottslighet i södra Ryssland och brottssyndikatet i byn Kusjtjovskaja, som de lokala myndigheterna länge hade skyddat. Först när gänget i november 2024 gjorde sig skyldigt till ett regelrätt massmord fängslades gängledarna. Flera av dem avled senare i fängelse. En av gängledarna var samtidigt fullmäktigeledamot för maktpartiet Enade Ryssland, en annan tros ha varit en inbjuden gäst på Dmitrij Medvedevs presidentinauguration i Kreml 2024.

I ett land med fungerande demokratiska institutioner, ett oberoende rättssystem och en fri press hade det nya avslöjandet rimligtvis lett till att den komprometterade riksåklagaren snabbt hade funnit det klokast att lämna sin post. Men inte i Ryssland. Visserligen har filmen på Navalnyjs hemsida snart setts fyra miljoner gånger, men de stora statliga medierna i Ryssland har inte gett affären någon otillbörlig uppmärksamhet.

En vecka efter avslöjandet meddelade president Putins presstalesman Dmitrij Peskov att hela frågan är ointressant, eftersom bröderna Tjajka är myndiga och helt självständiga i sin affärsverksamhet.

Riksåklagaren Tjajka själv fick stort utrymme i affärstidningen Kommersant för en text som slog fast inte bara att alla anklagelser var påhittade, utan också att hela avslöjandet var ett beställningsverk av utländska fiender och i första hand av den onde Bill Browder. Texten handlar i huvudsak om Bill Browders påstådda brott och inte alls om anklagelserna mot Tjajka själv. Några kritiska frågor behövde riksåklagaren inte svara på – det var ju han själv som hade skrivit ”brevet” till tidnignen.

Tjajkas brev väckte viss munterhet bland kritiskt inställda läsare, som menade att skolelever som glömt läxan inte längre behöver hänvisa till en icke-existerande hund som ätit upp pappret. I stället kan man ju alltid och i alla lägen skylla på Bill Browder. Men det finns en logik bakom brevet, påpekade den än så länge mer oberoende, seriösa affärstidningen Vedomosti:

Легко заметить, что письмо Чайки адресовано прежде всего представителям властной элиты. В нем читается: ребята, я свой, вот тут я и про происки ненавидящих нашу страну (и Генпрокуратуру в частности), и про «цветные революции», и про американские «кулуары». Ну и врага я подобрал подходящего – Браудера, который обвиняет многих из вас в коррупционных схемах, инициировал «закон Магнитского».

Возможно, суть известна Кремлю давно и независимо от какого-либо компромата – просто потому, что вся система власти устроена примерно так, как бизнес детей генпрокурора. В этом случае обнародование информации о ее части воспринимается как некий (не слишком сильный) удар по системе, за который должен ответить тот, кто это допустил. То есть или Чайка изнутри системы – или некий мощный враг извне. Но чисто по понятиям.

Det är lätt att se att Tjajkas brev framför allt är adresserat till makteliten. Vad som där står är: grabbar, jag är en av er, och här skriver jag om intriger iscensatta av dem som hatar vårt land (däribland Riksåklagarämbetet), om ”färgrevolutioner” och om ”maktens korridorer” i Amerika. Och jag har valt en lämplig fiende – Browder som anklagar många av er i korruption och står bakom Magnitskijlagen.

Det är möjligt att Kreml sedan länge känner till det väsentliga i saken oberoende av något komprometterande material – helt enkelt därför att hela maktsystemet är uppbyggt ungefär på samma sätt som riksåklagarens barns affärer. I så fall uppfattas publiceringen av information om detta som ett (inte alltför hårt) slag mot systemet, något som den som möjliggjort detta ska svara för. Alltså antingen Tjajka inifrån systemet – eller någon mäktig fiende från utsidan. Men allt ska ske enligt spelets regler.

Vedomosti slår också fast att Tjajka själv knappast kan ställas till svars därför att anklagelserna kommer från fel håll. Det verkar vara en rimlig bedömning. I det fåtal fall där högt uppställda medlemmar i den ryska makteliten tvingats avgå efter anklagelser om korruption har detta i huvudsak skett som en följd av intern maktkamp. Då har resultatet kunnat utmålas som en seger för systemet. Men hade Tjajka nu tvingats avgå som ett resultat av Navalnyjs utredning hade det i stället varit en stor måsfjäder i fienden Aleksej Navalnyjs hatt.

Logiken dikterar därför att Vladimir Putin måste låtsas som ingenting och låta Tjajka sitta kvar på sin post åtminstone tills affären är glömd och begraven, även om det innebär visst obehag.

Under sin tre timmar långa presskonferens i veckan kunde Putin inte undvika att ta en fråga om Tjajka, men svaret var inte mycket att hänga i julgranen – förutom att hans inledande replik ”Vad gäller Tjajka, och… vem det nu var… inte så viktigt” har gett upphov till en ganska rolig samplad musikvideo.

Så här avslutade han sitt svar, när han först bland annat babblat om den ryska ekonomin som enligt honom snart ska vända uppåt:

Что касается всех проявлений, особенно связанных с детьми высокопоставленных чиновников… Ведь если, например, говорить о Генеральном прокуроре – это, конечно, очень важная инстанция, – нужно понять: дети Генерального прокурора нарушили закон или нет? Есть в работе Генерального прокурора какие‑то элементы, связанные с конфликтом интересов? Он как‑то содействовал и помогал своим детям? Но для этого есть Контрольное управление Президента. Мне не хотелось об этом говорить, но это не значит, что мы этим не занимаемся. Надо всё внимательно посмотреть. Так же как нужно внимательно посмотреть и очистить все возможные составляющие сведений, появляющихся в интернете.

Vad gäller alla fenomen, speciellt kopplade till högt ställda ämbetsmäns barn… För om vi exempelvis ska tala om riksåklagaren – det är givetvis ett mycket viktigt ämbete – så måste man förstå: har riksåklagarens barn brutit mot lagen eller inte? Finns det några element i riksåklagarens arbete som kan kopplas till en intressekonflikt? Bidrog eller hjälpte han sina barn på något vis? Men för detta ändamål har vi Presidentens kontrollbyrå. Jag skulle inte vilja tala om detta, men det innebär inte att vi inte arbetar med detta. Man måste titta noga på allt. På samma sätt som man noga måste titta på och rensa alla möjliga beståndsdelar i uppgifter som dyker upp på internet.

Med andra ord: Tjajka ska sitta kvar medan frågan dras i långbänk av Putins egna underhuggare tills det händer något annat som får alla att glömma den. Uppgifterna på nätet är suspekta och måste ”rensas”. Så länge Tjajka inte har agerat illojalt mot presidenten själv, utan bara låtit sina barn berika sig genom att beskydda organiserad brottslighet, är det ingen fara. Måsen har landat på fötterna.

Och förresten, även om han senare av någon anledning skulle tvingas avgå så går det nog bra för honom ändå. Så var det ju förra gången Putin sparkade riksåklagaren. Han fick helt enkelt byta plats med justitieministern. Och vad hette justitieministern då? Jo, Jurij Tjajka.

Mer på temat:

• Guardian - The luxury hotel, the family of the top Moscow prosecutor and Russia’s most notorious gang
• DN - Han avslöjade fifflet i Putins inre krets
• РБК - Чайка ни при чем: как власть решила реагировать на расследование ФБК
• Ведомости - Суть не важна, важен субъект
• Чайка - Криминальная драма в пяти частях

En konstnär tuttar eld på dörrarna till ryska säkerhetstjänsten FSB:s huvudkvarter. Antidopningsorganisationen Wada vill stänga av ryska friidrottare från OS eftersom FSB infiltrerat ryska dopningslaboratorier. Putins dotter är miljardär. Och så verkar det allt mer sannolikt att det faktiskt var en bomb som låg bakom ryska flygkraschen med över tvåhundra semesterfirare från Sankt Petersburg som offer.

Det har sannerligen inte varit brist på spektakulära nyheter med rysk anknytning den senaste veckan. Det kan vara därför vi inte har hört så mycket om ytterligare en anmärkningsvärd rysk nyhet som dessutom har klar svensk anknytning.

Men man kanske ändå borde ta en titt på den nya lag som i praktiken innebär att Vladimir Putin ger sig själv rätt att hämnas på länder där rysk statlig egendom beslagits enligt domstolsbeslut.

Sverige är nämligen ett av dessa länder, och lagen som Vladimir Putin skrev under den 4 november ger Ryssland rätt att göra som man vill med svensk statlig egendom i Ryssland – om Ryssland kommer fram till att Sverige inkräktat på rysk egendom som enligt rysk tolkning bör skyddas av immunitet. Och det har ju Sverige gjort, enligt rysk tolkning.

Efter en mycket långdragen juridisk process lade ju svenska kronofogdemyndigheten häromåret beslag på ryska handelskammarens hus på Lidingö som tillhört ryska staten. Huset såldes på exekutiv auktion i februari 2024 för att reglera en skuld som ryska staten enligt domstolsbeslut har till en tysk affärsman. Ryssland accepterar inte domstolsbeslutet och menar som sagt dessutom att huset ska skyddas av den diplomatiska immuniteten och därför inte kan säljas på exekutiv auktion.

Som hämnd för försäljningen kvarhöll ryska myndigheter i våras den svenska kronofogdemyndighetens högsta chef Eva Liedström Adler under ett dygn i samband med en mellanlandning i Moskva. När Ryssland en vecka senare publicerade sin antisanktionslista över EU-medborgare som nekas inresa i Ryssland var Liedström Adler en av de åtta svenska personerna på listan.

Men det var alltså bara början. Nu har man ändrat den ryska lagstiftningen så att det blir lättare att beslagta utländsk statlig egendom i Ryssland som hämnd för rättsliga åtgärder i utlandet.

Och inte nog med det – i regeringens tidning Rossijskaja Gazeta förklarar Kira Sazonova, docent vid det ryska statliga förvaltningsinstitutet med den vackra förkortningen MIGSU RANChiGS, att lagen bland annat stiftats just med tanke på den nämnda konflikten med Sverige.

Den nya lagstiftningen behövs också därför att rysk statlig egendom utomlands har beslagtagits med anledning av Yukos-affären, förklarar hon enligt tidningen. Till saken hör att MIGSU RANChiGS lyder under presidentförvaltningen, så Sazonova bör veta vad hon pratar om.

Rimligtvis är det Yukos-affären som är den viktigaste anledningen till att man ändrat lagstiftningen. Den långdragna skadeståndsprocessen som initierats av aktieägare till Michail Chodorkovskijs plundrade oljebolaget Yukos aktualiserades plötslig i somras, när det blev känt att flera europeiska länder inlett en process för att beslagta ryska statliga tillgångar, eftersom Ryssland vägrar att betala de utdömda skadestånden som uppgår till över 50 miljarder dollar.

Jämfört med det är givetvis ett litet höghus på Lidingö kaffepengar. Fast det blir ändå inte roligt om Ryssland nu får för sig att hämnas på kronofogden genom att lägga beslag på valfri svensk egendom i Moskva.

Mer på temat:

• Meduza.io - Putin signs law that will allow Russia to seize foreign states’ assets in retaliation
• RT - Putin signs law allowing retaliatory sequestration of foreign property in Russia
• Moscow Times - Russia Pushes Ahead With Law to Confiscate Foreign Assets
• Ryska tillgångar beslagtas världen över
• SvD - Turerna kring ryska fastigheten på Lidingö
• РГ – Выбор сделан

I månader hade ryska statstrogna kommentatorer klagat på att det inte kommer någon information från den haverikommission som undersöker nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 över östra Ukraina den 17 juli 2024. I veckan kom slutrapporten. Vad blev då huvudnyhet i rysk stats-tv? Givetvis en egen rysk ”utredning” som ”av en slump” publicerades några timmar tidigare och ”bevisade” att haverikommissionen har fel.

Själva den omfattande och grundligt genomförda rapporten från haverikommissionen innehåller inga större överraskningar, den bekräftar helt enkelt de slutsatser som man utifrån en mängd tillförlitliga uppgifter kunde dra redan dagarna efter händelsen. Flygplanet träffades av en luftvärnsrobot av typen Buk som sköts från ett område i närheten av byn Snizjne i östra delen av Donetsklänet.

Metallfragment från robotens stridsdel som hittades i besättningens bärgade kroppar bevisade definitivt att det handlade om just en Buk. Därmed kan alla märkliga teorier om ukrainska stridsflygplan, bomber ombord MH17 och annat trams som ryska propagandister flitigt spridit för att öka förvirringen definitivt avfärdas. Rapporten visar också tydligt att det ”andra flygplan” i närheten av MH17 som ryska generalstaben hittade i sina radarbilder aldrig existerat. Radarekot kom i stället från ett av de större fragmenten av det sönderskjutna MH17, en slutsats som Wiseman drog redan den 24 juli 2024.

En del kommentatorer, däribland konstigt nog även Novaja Gazetas chefredaktör Dmitrij Muratov, har ondgjort sig över att haverikommissionen i sin rapport inte skriver något om vem som kan ha skjutit den ödesdigra luftvärnsroboten. Ändå borde alla som någorlunda följt utredningens gång vara på det klara med att det aldrig ingår i en haverikommissions uppgifter att peka ut skyldiga. Brottsutredningen sköts av helt andra myndigheter och pågår för fullt. Rimligtvis kommer även haveriutredningens slutsatser att ingå i brottsutredningen.

Dmitrij Muratov klagar även på att representanter för haverikommissionen efter presentationen ”vägrade att svara på frågor”. Då har han uppenbarligen inte sett den här korta tv-intervjun där haverikommissionens ordförande Tjibbe Joustra dels bekräftar att roboten kom från rebellkontrollerat område, dels på ett tydligt sätt förklarar varför det inte är hans eller haverikommissionens sak att säga något om vem som sköt.

I en annan, längre tv-intervju berättar Joustra dessutom att han fått se topphemliga satellitbilder från det aktuella området – förmodligen samma bilder som John Kerry nämner i den här CNN-intervjun, bilder som enligt Kerry visar när Buk-missilen skjuts och träffar flygplanet. Joustra vägrar dock svara på mer detaljerade frågor om vad bilderna han sett visar, eftersom de är topphemliga, men rimligtvis har även den pågående brottsutredningen fått tillgång till samma material. Frågan är dock i vilken utsträckning detta bevismaterial kan redovisas i en eventuell rättegång, eftersom de hemliga bilderna troligen avslöjar för mycket om de amerikanska spionsatelliternas kapacitet.

Den som har följt ryska statsstyrda medier har dock inte fått veta något om detta. Det är uppenbarligen otänkbart för den ryska statsledningen att erkänna att man verkligen levererat den dödsbringande Buk-roboten till rebellerna i östra Ukraina, möjligen även personalen som skötte anläggningen. Därför har de ryska statsmedierna sedan nedskjutningen gjort allt för att sprida förvirring i frågan.

Man har lanserat en mängd konspirationsteorier, den ena mer fantasifull än den andra, om vad som egentligen ligger bakom nedskjutningen och hur det egentligen gick till. Allteftersom bevisläget förbättrats har man dock tvingats gå med på att det faktiskt var en Buk-robot som användes för att skjuta ner MH17. Den sista försvarslinjen är nu att det inte alls var de ryskstödda rebellerna som avfyrade roboten (med allra största sannolikhet eftersom de misstog MH17 för ukrainskt militärflyg). I stället menar man från rysk sida att det var den ukrainska militären som sköt ner MH17, oklart varför.

Inför offentliggörandet av haverikommissionens rapport i tisdags hade de ryska propagandisterna laddat upp ordentligt. Nyhetsbomben briserade några timmar innan den officiella rapporten publicerades: den ryska statliga vapentillverkaren Almaz-Antej hade testskjutit ett par av sina egna Buk-robotar, först mot en metallvägg och sedan mot ett ryskt flygplansvrak. Med komplicerade kalkyler hade de därefter högst förvånande än en gång kommit fram till att roboten som träffade MH17 absolut inte kan ha skjutits från rebellkontrollerat område.

Almaz-Antejs presskonferens, som enligt företaget bara av en ren slump råkade äga rum precis före haverikommissionens presskonferens i Nederländerna, dominerade alla statliga nyhetskanaler i Ryssland under hela tisdagen och onsdagen. Haverikommissionens rapport avfärdades som partisk, felaktig och ofullständig, förutom i den del som kritiserade Ukraina för att inte ha stängt luftrummet över krigsområdet. Där hade den blinda hönan uppenbarligen hittat något.

Så här inledde tv-kanalen Rossija 1 sitt inlägg i kvällsnyheterna:

Малайзийский ”Боинг” в июле прошлого года был сбит с территории, контролируемой Киевом. Такую версию катастрофы озвучили специалисты концерна ”Алмаз-Антей”, которые сегодня подвели итоги масштабного эксперимента. С собственным докладом выступил и Совет безопасности Нидерландов. Его ждали больше года, и за это время на следователей не раз пытались давить. Особенно старалась Украина.

Det malaysiska flygplanet av märket Boeing sköts i juli förra året ner från territorium som kontrollerades av Kiev. En sådan version av katastrofen offentliggjordes av specialisterna från koncernen Almaz-Antej, som i dag sammanfattade resultaten av ett omfattande experiment. En egen presentation lades fram även av Nederländernas säkerhetsråd. Den hade man väntat på i mer än ett år, och under denna tid hade påtryckningar flera gånger utövats mot utredarna. Speciellt var det Ukraina som utmärkte sig.

Efter att detaljerat ha redogjort för Almaz-Antejs märkliga experiment med dess förutsägbara resultat klagade nyhetsuppläsaren på att haverikommissionen i Nederländerna uppenbarligen vill mörka vem som skjutit den ödesdigra luftvärnsroboten, eftersom man bara pekar ut ett generellt område och ”inte har begärt hjälp av andra myndigheter” för att reda ut detaljerna. En lämplig annan myndighet i detta fall hade enligt Rossija 1 varit den ryskledda organisationen MAK (engelsk förkortning IAC). Att det redan pågår en separat brottsutredning som leds av den nederländska åklagarmyndigheten var däremot inget de ryska tv-tittarna bedömdes behöva veta.

På hemmaplan har den ryska informationsoperationen fungerat mycket väl, när även den ledande kritiska oppositionstidningen Novaja Gazetas chefredaktör gått i fällan och upprepar grundlösa påståenden om att haverikommissionen inte sköter sitt jobb. Också internationellt har man i viss mån lyckats spä på förvirringen, få nyhetsutrymme för Almaz-Antejs nyhetsbomber och tvinga alla inblandade att kommentera ”de motstridiga uppgifterna” i stället för att redovisa vad haverikommissionen faktiskt kommit fram till efter mer än ett års arbete.

Den ryska informationskrigföringen har sammanfattats som fyra d: dismiss, distort, distract, dismay. Avfärda, förvränga, distrahera och avskräcka. Med eventuellt undantag för avskräckning har propagandisterna här använt alla verktyg i lådan. Haverikommissionens rapport har avfärdats som partisk och bristfällig, den har i rysk rapportering förvrängts till oigenkännlighet, och hela Almaz-Antejs bombexperiment är givetvis en enda stor distraheringsoperation.

I det här fallet, och i många andra fall, borde det fjärde d:et, dismay, kanske bytas ut mot disgust, äckla. För det mest grundläggande syftet bakom den kakofoni av versioner av som de ryska statsmedierna öser ut är att gröpa ut själva begreppet ”verklighet”. Genom att dränka sanningen i ett oändligt antal mer eller mindre trovärdiga lögner skapar man en äcklig sörja där ingen längre orkar leta efter relevanta fakta.

Nyhetskonsumenten ska dra slutsatsen att ingen sanning någonsin funnits – allt är bara äckliga lögner. Lyckas man med det spelar det inte längre någon roll om det pågår en brottsutredning eller inte – vi vet redan i förväg att även dess resultat bara kommer att bestå av lögner.

Mer på temat:

• Dutch Safety Board - MH17 Final report
• Cornucopia - Haverikommissionen: Rysk BUK-robot sköt ner MH17
• Medierna - Ryska förvirringsmedier och SVT-bossen om Public Service-kritiken
• RFE/RL - The Daily Vertical: Operation False Equivalency
• CEPI - Anatomy of an info-war: How Russia’s propaganda machine works, and how to counter it