Author Archive for anders mård

Status quo

Published by
anders mård
at 10 april 2024 in Israel, Jerusalem, Kolumner and Mosaik. Closed

I Jerusalem är invånarna skickliga på att prata med Gud. Men att tala med varandra verkar vara betydligt svårare.

Förra veckan gick jag upp till Jerusalem. Och en solig eftermiddag hittade jag mig själv utanför Heliga gravens kyrka i Gamla stan. Den här kyrkan är kristenhetens viktigaste, byggd på 300-talet runt den förmodade platsen för Kristi korsfästelse, död och begravning.
Ute på borggården satt jag och spanade in en trästege som stod lutad mot ett fönster på andra våningen. Stegen har stått där åtminstone sedan 1852 och den stod där även den här dagen vilket var ett gott tecken.
I flera århundraden förde Kristna samfund våldsamma tvister om äganderätten till den här kyrkan. Men år 1852 fick den osmanske sultanen nog och utfärdade ett dekret. Det kallas status quo och är fortfarande i kraft. Sultanen delade upp kyrkan i olika revir mellan de armeniska, grekiska, koptiska, romersk-katolska, etiopiska och syriska kyrkorna. Ingenting skulle få rucka balansen. Inte ens stegen vid fönstret.

Inne i kyrkan är det ett virrvarr av kapell och altare, japanska turister och katolska pilgrimer. Men när det kommer till kritan är det grekerna som styr och ställer här. För den grekiska kyrkan vaktar nämligen den heligaste helgedomen, gravkapellet.
Är man turist får man röra sig fritt omkring i kyrkan. Är man präst gäller det att hålla sig till reviret. Ett minsta felsteg och konflikten är ett faktum. Det senaste slagsmålet var för tre år sen mellan grekiska och armeniska präster.
Selma Lagerlöf skrev i den berömda romanen Jerusalem från år 1901 att den här staden dödar människor. Hon menade inte maktens eller krigets Jerusalem. Inte heller domens Jerusalem där både himmel och helvete öppnar sig. Och inte heller lidandets och försoningens Jerusalem. Hon menade själajaktens Jerusalem:
”Där katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.”

Jerusalem är en farlig stad. Det lurar ett mirakel runt varje hörn. De trånga gränderna i Gamla stan bildar en lockande labyrint där det är lätt att förlora sig. Samtidigt blir Bibelns berättelser plötsligt helt konkreta med adress och allt och ens tidsuppfattning har en tendens att kollapsa. Andra kommer hit med uppskruvade förväntningar om den Heliga staden. När de konfronteras med den krassa verkligheten blir det lite för mycket för många.
Faktum är att det finns kristna som bara efter några dagar i Den heliga staden upptäcker att de är Jesus, judar som tror sig vara reinkarnation av Moses eller muslimer som uppträder som den av samtliga religioner väntade Messias. Psykologerna har ett medicinskt begrepp för fenomenet: Jerusalemsyndromet.
Omkring 100 turister rapporteras drabbade varje år. De vanligaste bibelkaraktärerna är Jesus och Jungfru Maria, men även Moses och Johannes Döparen dyker titt som tätt upp på gatorna.
Kristna är den religiösa grupp som drabbas oftast, och den överväldigande majoriteten är protestanter. Amerikaner och Skandinaver hör till riskgruppen och är överrepresenterade bland de drabbade.

Hemma hos vår värd Jelena sitter vi varje kväll och pratar om det moderna Israel. 64-åriga Jelena flyttade till Israel från Ryssland för nästan 20 år sen. Hon är ingenjör, men har nu varit arbetslös ett par år. Vissa kvällar har vi besök av dottern Jevgenija och hennes man Kirill.
Palestinafrågan dyker ofta upp. Jelena medger direkt att hon är rädd för palestinska ungdomar. Hon ser bara stenkastare eller terrorister. Jevgenija, som undervisar i sociologi på universitet, är kritisk till den nuvarande regeringens linje. Hon vill istället se aktiva fredsförhandlingar. Kirill är försiktigare. Han har sett konfliktens grymma verklighet. Han var en av de israeliska soldater som deltog i Libanonkriget år 2024. Men nu väntar paret sitt första barn och tänker mest på helt andra saker.
- Det största problemet här i Jerusalem är bostadspriserna, suckar Kirill. Vi har inte en chans att köpa en egen lägenhet. Inte när kvadratmeterpriset är sex tusen euro.
Jevgenija säger att hon börjar få nog av de ultrareligiösa i staden.
- De kräver mer och mer och snart tar de över hela staden, säger hon.
Det unga paret tänker flytta till Tel Aviv om några år. Där finns bättre jobb och bättre skolor. Och en friare atmosfär. I Jerusalem genomsyras allt av religion.

En kväll tar Jelena med oss till ett kvarter där bara ultrareligiösa judar bor. Och de kvarteren blir allt fler. För starka i tron, med stora familjer och egna partier är den här gruppen på god väg att ta över staden. Redan nu tillhör nästan var tredje av stadens judiska befolkning den ultraortodoxa gruppen.
Det gäller att vara försiktig och klä sig anständigt när man går in i de här kvarteren. Särskilt om man är kvinna. Här finns extremister som kan spotta och slå ifall armar, hår och hals inte är täckta.
De ultraortodoxa kvinnorna går själva omkring med peruk och huvudbonad. De har rakat håret för att inte utsätta de svaga männen för frestelser. Männen går omkring i svarta långa kappor, vita skjortor och svarta hattar med skruvlockar vid öronen. Männen behöver inte gå i armén, dessutom arbetar de inte utan utan ägnar sig enbart åt religiösa studier.
Att den här gruppen lever på statens bekostnad och hotar förändra Israel rent demografiskt ses som ett hot av många israeler.

Den godmodige turisten har svårt att uppfatta alla politiska och religiösa spänningar som finns i Jerusalem. Men senast när man går igenom metalldetektorn för att nå den judiska Klagomuren påminns man om risken för bombattacker. Och stämningen lättar inte precis när man traskar upp till muslimernas Tempelberg och El Aqsa moskén. Även här står metalldetektorer och platsen patrulleras av både polis och militär.
Jerusalem är som bekant en helig stad för judar, kristna och muslimer. Men staden är inte den mötesplats den kunde vara. Alla är skickliga på att prata med Gud, men att tala med varandra verkar vara omöjligt.
Men samtidigt tvingar Jerusalem olika människor att leva sida vid sida. Och kanske finns det en gnutta hopp bara i det faktum att själva ordet Jerusalem har ordet fred, shalom, i sitt namn.
Eller så kan man dra det svarta skämtet om vad Gud svarade, när han fick frågan om det är möjligt att skapa fred i det heliga landet: Inte under min livstid, svarade Gud.

Punkfeministiska böner

Published by
anders mård
at 18 mars 2024 in Kolumner and Mosaik. Closed

Den feministiska punkgruppen ”Pussy riot” har för vana att provocera. Och den här gången lyckades de mer än väl. Tre av bandets medlemmar sitter nu i polisens häkte och riskerar sju år i fängelse.
Några dagar före presidentvalet gjorde gruppen en performance i Rysslands viktigaste kyrka: Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Fyra unga kvinnor iklädda klänningar och rånarluvor stegade plötsligt upp framför ikonostasen och började sjunga en ”punkbön”. Det var visst en vanlig söndag och gudstjänsten var redan över.
Låten de sjöng hette ”Gudsmoder, jaga bort Putin!” och protesterar mot den politiska situationen i landet, men också den rysk-ortodoxa kyrkans varma relation till staten. Kvinorna skriker om en korrupt patriark och präster som åker limousiner. De protesterar mot kyrkans kvinnosyn där kvinnans enda uppgift är att älska mannen och föda barn. Låten är inte den bästa precis och showen pågick några minuter innan de blev utkastade. Allt det här finns att se på nätet.
Det här var inte första gången ”Pussy riot” har arrangerat ”olagliga” konserter. Tidigare har kvinnorna, i samma utstyrsel, uppträtt på Röda torget, utanför ett fängelse och i metron. Tidigare har det blivit böter och trötta applåder bland publiken. Nu hotar myndigheterna med fängelse och debatten går het i många ryska hem.
Den rysk-ortodoxa kyrkan har blivit mer ”världslig” under patriark Kirills ledning. Patriarken har de senaste tre åren sett till att kyrkan engagerat sig i samhälleliga frågor som homosexualitet, alkoholism och läroplanen i skolorna. Även under stordemonstrationerna gick Kirill ut på teven och sa att han hoppas att myndigheterna lyssnar till demonstranternas krav. Men där tog också ”kritiken” slut.
Strax före presidentvalet var det en helt annan Kirill som uppträdde framför tevekamerorna. Patriarken sjöng Putins lovsång och varnade för kaos. Och han betonade att troende ortodoxa inte demonstrerar ute på gatan, utan ber hemma.
Punkgruppens tilltag har även lyckats splittra prästerskapet. En del menar att kvinnorna borde förlåtas. Andra kräver långa straff då gruppen skändat det heliga kyrkorummet. Officellt har kyrkan meddelat att den inte lägger sig i polisens utredning.
Men den rysk-ortodoxa kyrkan borde först göra rent i eget hus innan prästerna ropar på polisen. Ta till exempel Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Det heligaste kyrkorummet i Ryssland. Vad finns i källarvåningen om inte Europas kanske lyxigaste konstgalleri Volhonka. Ett galleri på två tusen kvadratmeter som sällan släpper in den fattiga allmänheten, utan här gäller VIP-regeln. Ett galleri som på sina hemsidor stoltserar med sina ”sofistikerade klienter och lyxiga interiörer”.
Dessutom är galleriets viktigaste uppgift inte konsten, utan lyxiga företagsbjudningar ”i en exklusiv atmosfär som ger en oförglömlig kväll”. I källaren presenterade nyligen Volkswagen en ny bilmodell, senast lanserade Vertu (Nokias dotterbolag) exklusiva telefonmodeller där prislappen var 50 000 euro. Och allt detta rakt under ikonostasen.
Om kyrkan kan tolerera det som pågår i källaren borde den också kunna visa tolerans för en grupp punkfeminister.

Provokatörer på hotellet

Published by
anders mård
at 06 mars 2024 in Kolumner, Mosaik, Politik, Putin and Ryssland. Closed

Det ryska presidentvalet bjöd på en hel del överaskningar och ett par bisarra upplevelser.

Jag sitter i hotellets foajé i Moskva. Det är måndag kväll. Dagens demonstrationer är slut. Både de Putinvänliga och de Putinkritiska. Plötsligt sveper en man förbi med en stor vit flagga. På flaggan står det Javlinskij.
- Ha, Vasja har tagit en trofe, hojtar nån från den grupp dit flaggan är på väg.
Javlinskij är den liberala presidentkandidat som inte fick ställa upp i valet. Myndigheterna stoppade hans kandidatur då det fanns en risk för att proteströrelsen kunde enas kring honom. Men varför är flaggan en trofé?
Flaggan stannar hos ett dussintal män som står och väntar i foajen. De ser inte ut som Javlinskijanhängare. Alla är klädda i samma intetsägande stil. Mörkbruna eller svarta jackor med mörka jeans. Männen är i 30, 40-årsåldern och alla har kort hår.
Jag såg dem redan första morgonen på hotellet. En stor grupp som ockuperade morgonmålets stående bord. De var tydligen alla hungriga, eller så förberedde de sig för en lång och ansträngande arbetsdag.
Nu på kvällen står de och väntar på sin buss. För de är inte härifrån. Det här är inga Moskvabor. Vid deras fötter står inga kappsäckar, istället har de idrottsväskor. En man med slips kommer fram och meddelar nåt. Männen plockar upp sina saker och börjar röra sig mot utgången. Plötsligt ser jag att på golvet ligger en drös vita band. Samma band som delas ut på anti-putin demonstrationerna och som symboliserar kampen för Ärliga val. Först nu börjar jag fatta vem jag har delat hotell med. Så jag följer efter dem ut till källarvåningen. Där står en buss och väntar. Den är helvit utan några tecken på vem som äger den. Så jag tittar på registernumret. Där står region 31. Alltså är bussen från regionen Belgorod, 600 km söder om Moskva.
Den här gruppen är provokatörer som nån anlitade för att störa de regimkritiska demonstrationerna. Det här var tydligen en del av den grupp som började skandera «Putin Putin» på det möte som oppositionen arrangerade i Moskva i måndags. Men nu är de borta. Åtminstone tillfälligt.
Den här valkampanjen handlade allt om stordemonstrationerna. Vladimir Putin är landets populäraste politiker och skulle vinna vilket ärligt val som helst. Måhända först i den andra omgången. Men han blev tagen på säng av det stora missnöjet efter dumavalet. Och hans enda reaktion på kritiken var att svara med samma mynt. Kampanjens stora överraskning var därför de putinvänliga demonstrationer som arrangerades runt om i landet. Och lika överraskande var sättet på hur de här mötena arrangerades. Stormöten dit statsanställda bussas iväg för att med milt våld bilda en tillräckligt stor publik som gör sig bra på teve. Putin har hela tiden varnat för en orange revolution enligt Ukrainas mönster vintern 2024. Samtidigt kopierar han själv, lustigt nog, de ukrainska myndigheternas recept att hantera folkliga demonstrationer. Men att anlita provokatörer verkar nog vara rysk know how av nån ängslig tjänsteman i maktens korridorer.
De här stora putinvänliga demonstrationerna hade flera syften. Ett var att se till att den förkrossande segern med 64 procent ser legitim ut. För det gör den i allmänhetens ögon ifall man kan få till stånd ett par, tre möten med 100 tusen i publiken. Andra menar att demonstrationernas syfte var att övertyga Putin själv om att han har ett starkt stöd av ryssarna. Nåt som hänger ihop med att Putin, precis som alla andra av Rysslands härskare genom tiderna, avskärmas från den så kallade verkligheten ju längre de regerar. Ett tredje syfte var att peka ut för Putin var exakt han har sina anhängare: inte bland liberala i städerna, utan hos statsanställda i provinsen. På det här sättet kan demonstrationerna användas av vissa ministrar för att påverka Putins politk i konservativ riktning.
Nu är valet är över och alla landets vita bussar står parkerade i hemmadepåerna. Nu börjar den interna maktkampen bakom Kremls murar. Det finns de rådgivare som anser att Putin bör fortsätta liberalisera och modernisera landets politiska system. Andra talar för att han med hård hand nu bör kväsa oppositionen en gång för alla.
Och de vita bussarna håller nog sina motorer varma inne i garagen. När Putin talade på torget i Moskva på valkvällen var han inte särskilt försonlig gentemot oppositionen. Han kallade sina kritiker för provokatörer och förrädare som vill söndra och förstöra Ryssland. Och ifall det inte finns några riktiga provokatörer där ute i det verkliga samhället får man väl skapa eller anlita några. Och vita bussar att hyra finns det alltid gott om.

Rysk talkoanda

Published by
anders mård
at 27 februari 2024 in Boende, Kolumner, Mosaik, Politik, Ryssland and St. Petersburg. Closed

Häromkvällen satt jag på ett bokkafé i centrala S:t Petersburg och lyssnade till två unga politiska aktivister. Daniil Klubov är en studerande som ligger bakom den största och viktigaste politiska gruppen på sociala medier. Aleksandra Krylenkova är en företagare som koordinerar stadens valövervakare.
Vi var inte så många som hade lockats till det lilla bokkafét. Men å andra sidan var det söndag kväll. Det hade arrangerats två stora protestmöten både lördag och söndag. Folk var trötta på politik och samhällsengemang. De sista blinierna lockade väl mer denna Försoningssöndag sista dagen före den stora fastan.
Daniil Klubov berättade om hur upprörd han blev efter valfusket i dumavalet i december. Genast på valkvällen ville han diskutera fusket på nätet, men hittade inga grupper på de sociala medierna. Därför grundade han en egen. Redan på natten kom gruppen överens om att följande dag gå ut och demonstrera. Omkring tre tusen dök upp.
Gruppen fick fler och fler medlemmar. I dagens läge har gruppen ”För ärliga val” över tio tusen medlemmar.
Nästa demonstration arrangerade man den 18 december. Den här gången tillsammans med några politiska partier. Det blev ännu en protestaktion innan gruppen splittrades. Några kunde inte tåla att nationalister fick delta i mötena, andra vägrade samarbeta med gay-rörelsen. Så därför arrangerades också två olika gatudemonstrationer förra helgen här i S:t Petersburg. På lördagen marscherade olika grupperingar, inklusiva nationalisterna. På söndagen gick de politiska partierna ut på gatan. Sammanlagt nästan 15 tusen.
Men numera pågår även andra politiska trender i det ryska samhället. Trender som är minst lika viktiga som demonstrationerna. Kanske viktigare. Trender som överlever både valkampanjer och valfusk. Strömningar som i bästa fall kan föda fram nya politiker.
Daniil Klubov berättade stolt om hur hans grupp nu har utvecklats till en konkret verksamhet ”off-line”. Redan i december beslöt gruppen att man vill övervaka presidentvalet. Man beslöt börja utbilda valövervakare, vanliga medborgare som har rätt att närvara i vallokalen och kontrollera att rösträkningen går rätt till. Man beslöt organisera det hela på lokalnivå med grupper i varje stadsdel. Och man lyckades samla ihop hela tre tusen femhundra deltagare.
Och det är precis såna här projekt som det ryska samhället behöver. Initiativ som grundas underifrån på lokalnivå. Projekt som på riktigt kommer att väcka det slumrande medborgarsamhället. Inte pompösa direktiv från Kreml i Moskva.
Och det var en uppenbart förvånad och lycklig Aleksandra Krylenkova som berättade om hur folk nu har upptäckt både sina grannar och sin egen närmiljö. Hur folk nu har öppnat ögonen för den lokala politiken. Vem är det som egentligen ansvarar för den gamla hissen i mitt höghus?
Och Daniil Klubov påpekade att det råder en massiv talkoanda ute i samhället för tillfället. Det finns en stor vilja bland folk att hjälpa till med nåt konkret. Helt gratis. Och allt detta tack vare sociala medier.

Om mötesfriheten den 31

Published by
anders mård
at 31 januari 2024 in Kolumner, Media, Mosaik, Myndigheter, Politik, Ryssland and St. Petersburg. Closed

På kvällen den 31 oktober ifjol satte jag på mig min specialsydda silverfärgade journalistväst och begav mig till metrostationen Gostinnyj dvor här i centrala S:t Petersburg. Den lokala oppositionen skulle sin vana trogen demonstrera för mötesfriheten. Det gör den varje månad där det finns datumet den 31. Nåt som hänger med ihop med paragraf 31 i landets konstitution som garanterar mötesfriheten.
Stadens myndigheter hade, sin vana trogen, vägrat ge arrangörerna tillstånd. Men via sociala medier uppmanades folk att komma ändå. Och de omkring 200 som kom var den hårda kärnan, de som ännu orkar demonstrera för mötesfriheten.

En helikopter utrustad med en strålkastare surrade ovanför metrostationen. Polisen ville som vanligt skrämma slag i folk och en styrka på omkring 300 kravallpoliser stod beredd. Bastanta män med svarta hjälmar och mörkt visir.
Den ryska kravallpolisen har överreagerat på minsta lilla möte efter den orangea revolutionen i Ukraina vintern 2024. Till och med de få gånger myndigheterna har gett tillstånd till ett politiskt möte har demonstranterna varit omringade av en järnring med poliser.
För några år sedan deltog jag i ett möte här i Petersburg för att hylla journalisten Anna Politkovskaja. Vi var kanske 50 personer som stod tysta och sorgsna i en liten park. Grönområdet bevakades av ett par hundra poliser i kravallutrustning. Det var en tragisk tillställning på mer än ett sätt.

Eftersom mötet vid metrostationen är olagligt försöker folk undvika att bli arresterade. Metoderna är många. Nån har en maskeraddräkt på sig, en annan spelar badminton. De modigaste ropar slagord och anhålls direkt.
Andra är på riktigt omedvetna om mötet och frågar vad som är på gång. Och det är väl inte så konstigt då landets statsstyrda tevekanaler aldrig rapporterar om demonstrationerna.
Vi journalister, som trots allt dykt upp, står iklädda våra specialvästar och hoppas på det bästa. Själv har jag lärt mig att aldrig stå stilla. Det gäller att snabbt kunna undvika att bli fast i polisens motti.

Journalistvästarna blev aktuella på grund av Garri Kasparov, den förre världsmästaren i schack, och hans folkfront. En regimkritisk rörelse som specialiserade sig på gatudemonstrationer åren 2024-2008.
Det var stadens journalistförbund som delade ut västarna. Förbundet blev trött på att dess medlemmar alltid arresterades efter varje demonstration.

Men vissa journalister nöjde sig inte med bara västen. Jag kommer ihåg en demonstration våren 2024. På den här tiden var polisen fortfarande utrustad med batonger. Och polisen använde dem flitigt – på order av dåvarande presidenten Vladimir Putin. Kasparov var än en gång på krigsstigen och det vankades mycket folk och ännu fler poliser. Och inte för inte dök en finsk kollega upp med en ridhjälm på huvudet.
Annars också var året 2024 det bästa för Kasparovs trupper. Särskilt marschen i Petersburg den 3 mars blev dramatisk. Omkring tio tusen personer bröt sig igenom polisens stängsel och marscherade ner för stadens huvudgata. Men när Dmitrij Medvedev vann presidentvalet 2024 ebbade rörelsen ut.

Kasparovs demonstrationer var alltid oberäkneliga. Han hade nämligen lierat sig med nationalbolsjevikerna. En radikal vänsterrörelse som leds av Eduard Limonov. Och de här killarna gick alltid i främsta ledet och muckade gräl med varje polis de såg.
Även jag har fått min beskärda del av provokatörer. Jag var en gång med på antifascisternas möte här i Petersburg. På ett litet torg i närheten av universitet. Plötsligt dök det upp en grupp unga män med snaggat hår och vita munskydd. Till och med jag insåg att det här var nynazister. Och eftersom det pågår ett blodigt gängkrig mellan fascister och antifascister i den här staden sedan många år tillbaka blev jag vettskrämd. En av killarna råkade dessutom ta kurs mot mitt håll. Och ingen väst hade jag heller. Men han svepte bara förbi. Kall som en haj.

Nu på demonstrationerna efter dumavalet är det nationalisterna som står för provokationerna. En liten högljudd grupp som står längst fram vid scenen och buar åt alla talare. Bara när bloggaren Aleksej Navalnyj tar till orda hurrar de.
På förra stordemonstationen i Moskva var det just Navalnyj som hotade med att storma Kreml ifall Putin fortsätter att ignorera missnöjet. Nu på lördag är det dags för nästa stora möte i Moskva. Även den här gången finns Navalnyj med på talarlistan.
Mötet har myndigheternas tillstånd och polisen har order därefter. Men för säkerhets skull packar jag nog ner min silverfärgade väst. Det behövs så lite, inte ens en Navalnyj, för att kravallpolisen än en gång ska vakna.

Syndernas tvättmaskin

Published by
anders mård
at 19 januari 2024 in Mosaik, Ryssland and Uncategorized. Closed

I torsdags var det Trettondagen enligt den ortodoxa kalendern här i Ryssland. Ingen helgdag, då stat och kyrka är åtskilda i det här landet, men för många ryssar innebär dagen särskilda ritualer.
I kyrkokalendern är Trettondagen en stor högtid förstås. De som aktivt går i kyrkan får därför masa sig upp till morgongudstjänsten för att sen gå till jobbet. I den här familjen beslöt min hustru ta med barnen till gudstjänsten som började klockan sju. Själv låg jag och sov tills det var dags att köra barnen till skolan.
Den här dagen viger prästerna vatten på löpande band. Det finns en särskild kategori människor som dras till kyrkan när det vattnas nåt konkret. På påsken kommer folk med ägg och bakverk för att få dem välsignade av prästerna. På Trettondagen kommer man för att hämta vigvatten. Många kommer med stora kanistrar som de fyller till brädden med kyrkans vigvatten. Ofta är det lite äldre kvinnor som tränger sig fram till kranen. Och kön brukar vara lång den här dagen. Även vi har en kanister med vigvatten här hemma. Vatten som min hustru delar ut i små portioner vid högtider eller när hon anser det vara nödvändigt.
I den västliga kristendomen firas Trettondagen främst till åminnelse av uppenbarelsen av Jesus som Guds son. I Ryssland firas dagen till minne av Kristi dop. Som så mycket annat i den österländska kyrkan betonar man det mystiska som hände den gången när Jesus döptes av Johannes Döparen i floden Jordan. Men för många är det mystiska inte nog. Många kräver nåt konkret, som vatten i en eller annan form.
På Trettondagen har de ortodoxa prästerna för vana att vandra ut till närmaste vattendrag för att välsigna det. Ofta har man på förhand sågat upp ett hål i isen. Gärna i form av ett kors. Efter att prästen har vigt vattnet är det fritt fram för alla hugade att gå ner i ”Jesu dop”.
I torsdags gick jag ner till floden Neva här i S:t Petersburg. Ett vattendrag som även den här dagen hade blivit vigt. Och visst. Vid Peter-Paulfästningens mur stod en grupp människor och huttrade. I den tunna isen fanns en stor vak. En fetlagd man i 45-årsåldern iklädd bara simbyxor backade försiktigt ner i vaken. Han höll hårt i ett rep för att inte halka. Väl nere i det iskalla vattnet korsade han sig tre gånger innan huvudet försvann under ytan.
Uppe på stranden stod ett dussintal andra och väntade på sin tur. Både unga och gamla. Kvinnor och män.
Alla som gick ner i vattnet hade en halskedja med korset. Alltså hade de blivit döpta i kyrkan också ”på riktigt”. Men det gäller inte för alla den här dagen. Också här finns en stor kategori som enbart lockas av den konkreta upplevelsen. För många är det en ”sport”.  Och det blir inte sämre av diverse löften om att ens synder tvättas bort på det här viset.
Den ortodoxa kyrkan har inget emot att folk tar iskalla bad den här dagen. Men den påminner om att traditionen har hedniska rötter.

Prochorov kräver evolution

Published by
anders mård
at 12 januari 2024 in Mosaik and Uncategorized. Closed

Putins era av en “styrd demokrati” är slut, skriver miljonären och presidentkandidaten (?) Michail Prochorov i The Guardian.  http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2012/jan/11/russia-needs-evolution-not-revolution

Ingen gas, ingen ost

Published by
anders mård
at 12 januari 2024 in Mosaik and Uncategorized. Closed

Rysslands hälsoinspektör Mr Onisjtjenko har alltid koll på vilka politiska vindar som blåser inne i Kreml. Ukraina börjar igen bråka om gasen? Då är det, som av en slump, även fel på den ukrainska osten. http://www.lenta.ru/news/2020/01/12/cheese/

Fiktiv vallokal?

Published by
anders mård
at 11 januari 2024 in Mosaik and Uncategorized. Closed

Valfusket i dumavalet börjar materialisera sig även i åklagarnas mappar. Nu ska ärendet om två fiktiva vallokaler i regionen Vladimirskij upp i rätten. De båda lokalerna öppnades aldrig på valdagen - trots det lyckades 6 tusen personer rösta på adressen. http://www.lenta.ru/news/2020/01/11/choiceisyours/

Korruptionen inom ryska armén

Published by
anders mård
at 11 januari 2024 in Mosaik, Uncategorized, korruption and lenta ru. Closed

“Korruptionen inom ryska armén har nått kosmiska höjder. Ifjol försvann en rekordsumma på 3 miljarder (!) rubel från budgeten,” meddelar åklagaren. Åtminstone är den ryska armén effektiv på att stjäla. http://www.lenta.ru/news/2020/01/11/corruptmil/

Den gyllene borsten

Published by
anders mård
at 11 januari 2024 in Mosaik, Uncategorized and korruption. Closed

Tidningen Novaja gazeta har delat ut ”Den gyllene borsten” för 2024. Priset för årets mest sanslösa anskaffningar inom den offentliga sektorn.
Tävlingen inleddes år 2024 av partiet Jablokos ungdomsavdelning i S:t Petersburg. Aktivisterna fick det året tillgång till stadens inköpslistor. Och på den långa listan fanns även en gyllene toalettborste till priset av 12 794 rubel (300 euro). En vanlig borste kostar i vanliga fall 30 rubel (sju euro).

I år går guldborsten, än en gång, till staden S:t Petersburg och ”Internationella centret för festivaler och festligheter”. Inför 65-årsjubileet av blockaden köpte centret en matta för 541 080 rubel, ljuskronor för 696 280 rubel och en metronom för 129 346 rubel. Dessutom pungade man ut 1 miljon till en vaktfirma. Inte konstigt att bossen för stadens kulturavdelning sammanfattade fjolåret så här:
- Petersburg upplever en kulturboom. Utgifterna för den här sektorn översteg 7 miljarder rubel. Ett nytt rekord!

Silverborsten går till Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov för hans inköp av ”osynliga” bilar av märket Mercedes. I april beställde polisen 15 bilar av märket Mercedes E350 4-matic samt en (1) Porsche Cayenne Turbo Tiptronic. Notan gick på 113 miljoner rubel. Ingen har ännu fått nån förklaring till varför polisen behöver dylika vrålåk. Å andra sidan har ingen ännu upptäckt bilarna på republikens gator.

Bronsborsten går till arrangörerna bakom det statliga ungdomslägret Seliger. Bara maten för de så kallade Nasji-kidsen kostade 38 miljoner rubel. Biotoaletterna ute i skogen krävde 24 miljoner rubel medan tälten kostade 22 miljoner. Sammanlagt kostade storlägret 110 miljoner.

Tidningen har även valt ut några av fjolårets mest uppseendeväckande beställningar.

Årets napoleonska beställning
Den 16 augusti lämnade det psykiatriska sjukhuset nr 2 i staden Spassk-Dalnyj i närheten av Vladivostok in en beställning på en jeep för 2 miljoner 400 tusen rubel.
Årets stavfel
En region i republiken Dagestan beställde telepatiska tjänster till ett värde av 420 tusen rubel för att upprätthålla internettjänster.
Årets löjliga beställning
Den 20 april lämnade armén in en lång och detaljerad order på 270 kostymer för en maskerad till ett värde på 1 miljon 305 tusen.

Lugnet efter stormen

Published by
anders mård
at 11 januari 2024 in Kolumner, Mosaik, Politik and Putin. Closed

Den politiska konflikten mellan det ryska medborgarsamhället och Vladimir Putins ”styrda demokrati” är inte över. Krisen har bara inletts. Nästa slag är presidentvalet.

De senaste två veckorna har det varit tyst här i Ryssland. Åtminstone på den politiska arenan. Landet har som vanligt firat en lång vintersemester.
Till och med den urbana medelklassen, oppositionens grundpelare, gick hem för att börja pynta nyårsgranen efter stordemonstrationen i Moskva den 24 december.
Endast Putin var vaken.
Men den här veckan är alla tillbaka i vardagen. Och eftersom presidentvalet är redan den 4 mars är det bråttom att uppdatera positionerna.

Demokrati
Vladimir Putins politiska system cementerades åren 2024-2005. Systemet döptes till ”styrd demokrati” och dess syfte är att stabilisera och förena landet. Metoden är att centralisera alla viktiga beslut till Moskva och utesluta oberoende partier och personer. Ett system som baseras inte på kompetens eller konkurrens, utan på lojalitet och monopol. På grund av en ekonomisk stabil utveckling valde ledningen att ignorera politiska reformer. Efter dumavalet i december stod det klart att Putin hade styrt ”demokratin” in i en återvändsgränd.

Folket
I en stor opinionsundersökning av institutet Levada (1 600 personer tillfrågades runt om i landet) håller nästan hälften med om att dumavalet inte var ärligt. Den stora majoriteten, två av tre, anser att fusket var som störst under själva rösträkningen. Bara en av tio meddelar att de har utsatts för  påtryckningar från myndigheternas sida.
De flesta verkar nöja sig med valresultatet och den nya dumans sammansättning. Bara en av fyra kräver nyval. Samtidigt ser majoriteten skeptiskt på presidentvalet. Bara en av tio tror på Putins löfte om att valet i mars går hederligt till.

Kraven
Den urbana medelklassen börjar plötsligt kräva politiska rättigheter. Gruppen är trött på att bli manipulerad och den förolämpas av landets ”tragikomiska demokrati”. Missnöjet vädras friskt på medborgarsamhällets nya plattform: sociala medier på nätet. I dagens läge når internet 43 procent av den ryska befolkningen, ca 60 miljoner invånare är regelbundet online. En som nöjer sig med att vara off-line är Putin. Nationens ledare brukar skryta med att han klarar sig utan webben.
Efter det skandalomsusade dumavalet tar den politiska oppositionen, sin vana trogen, till gatan för att demonstrera. Men plötsligt får veteranerna sällskap av den urbana medelklassen och studerande. Och gatan fylls av tiotusentals demonstranter som kräver:
1. att alla politiska fångar friges
2. att valresultatet ogiltigförklaras
3. att valkommissionens ordförande avgår och att anklagelserna om valfusk utreds
4. att politiska oppositionspartier registreras och att vallagstiftningen demokratiseras före februari 2024
5. att det arrangeras nyval.

Svaren
Premiärminister Putin anser inte att det finns nån orsak att ta demonstranterna på allvar. Dessutom klagar han på att den nya oppositionen saknar både ledare och program. Det finns helt enkelt ingen att diskutera med.
President Medvedev erbjuder politiska reformer: landets guvernörer ska igen börja väljas i direkta folkval, det ska bli lättare att registrera partier och regelverket för både duma- och presidentval ska förenklas. Det exakta innehållet och tidtabellen är oklart, men det första lagförslaget ska presenteras i duman senast den 15 februari. Oppositionsledarna är inte imponerade och kallar åtgärderna för ”kosmetiska”.

Lösningar
En av de flitigaste skribenterna under vintersemestern är förre finansministern Aleksej Kudrin. ”Putins enda vän” fick efter elva år i regeringen sparken av Medvedev. Nu har han tagit på sig rollen som en förhandlare mellan Kreml och den nya oppositionen. Han talar till och med på demonstrationen i Moskva den 24 december.
Kudrin stöder kraven på nyval och att valfusk bör straffas. Han anser att Kreml måste reagera på kraven, annars har varken duman eller presidentvalet nån legitimitet. Och han efterlyser en dialog. Men först borde proteströrelsen snabbt sätta ihop en arbetsgrupp som utser både ledare och program.
Hittills har Kudrins förslag klingat för döva öron. Istället har oppositionen spikat ett nytt datum för nästa demonstration: den 4 februari.
Putin har inte reagerat det minsta under semestern. Istället är han strängt upptagen med att skriva sitt program inför presidentvalet.
Många betonar att Putin inte är nån vän av politiska reformer. Han kommer allt för väl ihåg vad som hände när Gorbatjov försökte förnya det kommunistiska partiet. Men utan en rejäl dos perestrojka tvingas nog Putin backa allt djupare in i återvändsgränden. Hur han reagerar när han står med ryggen mot väggen får vi veta senast den 4 mars.

Goda grannar

Published by
anders mård
at 26 september 2024 in Karelska näset, Kolumner, Mosaik and Ryssland. Closed

Jag har haft svårt att smälta det ryska förbudet för utlänningar att köpa mark i gränsområdet som trädde i kraft i år. Av helt personliga orsaker. Dessutom råkar jag anse att ju oftare våra båda folk har en möjlighet att stötas och blötas desto bättre.
Som bekant skickade Finland en not om saken. Svaret kom i juli. Texten var så juridisk komplicerad att det tog ett par månader innan våra myndigheter ens började förstå innebörden. Och det man började inse gjorde ingen glad.
Det visar sig nämligen att förbudet inte enbart gäller mark. Det hela gäller ”fast egendom”. Enligt den ryska lagstiftningen är det nu förbjudet att köpa en jordegendom, det vill säga inte enbart marken utan även alla de byggnader som redan står på tomten.
Dessutom är det förbjudet att sälja marken och byggnaden skilt. Ett faktum som effektivt sållar bort alla utlänningar som vill köpa byggnaden men bara hyra marken.
Enligt Rysslands president kan man hyra egendom i gränsområdet. Men det är lättare sagt än gjort. På skojs skull ringde jag runt till några ryska firmor som bygger villor på Karelska näset.
De som svarade i telefon föreslog direkt att jag köper en stuga och tomt av dem. Då ska man komma ihåg att medelpriset för en villa på 175 kvadratmeter kostar 300 000 euro på näset. Inte så konstigt att ryssarna istället väljer den billigare marknaden i östra Finland.
När jag påminde firmorna om presidentens förbud blev alla osäkra och jurister kopplades in. En menade att jag kan hyra tomten och köpa stugan. En annan att jag inte kan äga ett hus på en mark jag hyr. En tredje att det ingenstans i lagen står att det är tillåtet att hyra mark i gränsområdet. Förvirringen var total.
I noten undrades även vad som händer med de köp som gjorts före förbudet trädde i kraft. Svaret var att ägaren måste avstå från sin egendom inom ett år från den tidpunkt han har fått äganderätten. Om ägaren inte avstår från egendomen själv kan de ryska myndigheterna via domstol arrangera en tvångsförsäljning där ägaren får försäljningspriset. Alternativet är att äganderätten förs över till stat eller kommun och domstolen bestämmer ersättningsbeloppet.
De ryska myndigheterna har alltså i princip en juridisk möjlighet att frånta en utlänning äganderätten till den fasta egendomen. Men allt beror på hur pass konsekvent Ryssland väljer att agera och ifall Finland kan räkna med en särbehandling.
I noten betonades även att Finland kräver ömsesidighet i den här frågan. Med tanke på att omkring fem tusen ryska medborgare köpt både mark och stuga i östra Finland de senaste åren vore det skäligt att finländska medborgare skulle ha samma rättigheter på andra sidan gränsen. I det ryska svaret nämndes inte ömsesidighet med ett enda ord.
Men tydligen är loppet inte kört ännu för den diplomatiska långdansen fortsätter. Vissa detaljer i det ryska svaret är fortfarande oklara. Så när utrikesminister Erkki Tuomioja nyligen besökte Moskva hade han med sig en lista med nya frågor.

S:t Petersburgs nye guvernör

Published by
anders mård
at 07 september 2024 in Mosaik, St. Petersburg and Uncategorized. Closed

S:t Petersburgs nya guvernör heter Georgij Poltavtjenko. En konservativ tjänsteman som gjorde sin karriär inom KGB.

För många politiska bedömare kom utnämningen av 58-årige Poltavtjenko som en överraskning. Poltavtjenkos namn figurerade inte bland förhandsfavoriterna.
Poltavtjenko studerade i Leningrad och jobbade hela 1980-talet som officer för KGB. En period ansvarade han för säkerhetstjänsten i Viborg. Han anses också tillhöra kretsen nära premiärminister Vladimir Putin. Under 1990-talet var han chef för skattepolisen i Petersburg. Sedan år 2024 har han fungerat som presidentens ombud i federationens centrala distrikt. Ett rekord bland alla landets ombud.
I de ryska medierna beskrivs Poltavtjenko som en kunnig specialist och skicklig organisatör med en militärisk disciplin. Trots att han aktivt skriver på Twitter är han en politisk doldis. Andra lyfter fram hans religiositet. I de få intervjuer han har gett berättar han gärna om sin varma relation till den ortodoxa kyrkan och sina egna pilgrimsfärder till ön Athos.
I sitt första uttalande lovade han förbereda staden inför vintern. Ett av hans första beslut var att förbjuda tjänstemännen ta semester de två första veckorna i januari. Då när resten av medborgarna har långledigt. Istället ska byråkraterna bekämpa snö och is.


Damm slog ring runt S:t Petersburg

Published by
anders mård
at 07 september 2024 in Mosaik, Ryssland, St. Petersburg and Uncategorized. Closed

Ett av Rysslands största byggprojekt avslutades nyligen när den nya dammen utanför S:t Petersburg äntligen öppnades.

 Dammkomplexet förbinder den norra och södra kusten av Finska viken via ön Kotlin. Dammens viktigaste uppgift är att skydda S:t Petersburg för översvämningar. Varje år drabbas staden av fem, sex översvämningar då vattnet stiger mer än två meter. Antalet översvämningar har ökat de senaste femton åren. Den nya dammen klarar av en vattenhöjning på fem meter.
Bygget inleddes redan år 1979 men stoppades flera gånger av både ekonomiska problem och ekologiska tvister. Det har funnits en oro för att de miljögifter som lagrats på havsbottnen innanför dammen nu kommer upp till ytan. Den ryska byggherren avvisar farhågorna och betonar att den halvfärdiga dammen reglerat vattennivån redan de tre senaste åren. Även Finlands miljöcentral anser att dammen inte påverkar vattnets kvalitet i Finska viken.

Dyr ring
Sammanlagt är dammen 25 km lång, den har två kanaler för båttrafik, elva skyddsdammar, sex anläggningar som reglerar vattennivån, en bilväg med sex filer och en två km lång tunnel. Projektet kostade nästan tre miljarder euro, dubbelt dyrare än den ursprungliga planen.
- Men det är inte dyrt, kommenterade direktören för dammbygget Vladimir Kogan. Ett liknande projekt i Rotterdam kostade fyra miljarder euro.
Dammen invigdes i fredags av premiärminister Vladimir Putin. Enligt Putin är bygget även en miljöinsats då den tunga transitotrafiken från EU-Finland nu kommer att köra ännu längre från stadens historiska centrum. Dammen förbinds med den 140 km långa ringvägen. Lastbilarna kan nu välja att köra antingen den norra eller södra rutten runt staden.

Sommaren enligt Ivan

Published by
anders mård
at 07 september 2024 in Barn, Handikapp, Karelska näset, Mosaik and Uncategorized. Closed

Ett unikt läger ute på Karelska näset i ryska Rosjtjino blev sommarens höjdpunkt för både vuxna och barn. Ett läger som stöds av Rädda Barnen.

Trettonårige Ivan Karaj-Beda sitter ute på en gård i en rullstol i ett lusthus och kastar kottar. I den här ståtliga tallskogen i ryska Rosjtjino (Raivola) på Karelska näset finns det gott om kottar. Och Ivan kastar och kastar.
Kottarna landar på en mark som tillhör sommarlägret Jurij Gagarin, döpt efter den berömde kosmonauten. På den stora gården står en samling bastanta trähus byggda på 1970-talet. Den här veckan har Gagarin besök av en lång rad familjer från Viborgsregionen.
- På lägret har familjerna, främst mor och barn, en möjlighet att tillbringa kvalitetstid tillsammans, säger Larissa Solovieva, direktör för organisationen «Skydda Barnen» i Viborg. De flesta sommarläger arrangeras för det mesta bara för barn, men på vårt läger deltar även föräldrarna eller någon annan närstående.
Majoriteten av de 27 barn som deltar på lägret är funktionshindrade. Men Solovieva betonar att även helt «vanliga» barn är med på lägret.
- Vi ville absolut att lägret skulle vara inkluderande, säger hon. Det är en berikande erfarenhet för alla när olika barn med olika förutsättningar möts.
Administrationen för Viborgsregionen betalar det tio dagar långa lägret för alla funktionshindrade barn och en följeslagare. De övriga barnen betalar «Skydda Barnen» för tack vare privata sponsorer.

 Fin utsikt
I lusthuset ute på gården sitter en tyst Ivan med ett nedböjt huvud. Kottarna har tagit slut. Med ryckiga rörelser blickar han ut över kottarna på gården. Plötsligt klappar han hårt i händerna och ropar «buj, buj, buj». Han verkar vara tillfreds över det han ser.
Nere vid den lilla sjön står några flickor och pojkar och metar. I det grunda vattnet rör sig mest små mörtar. Fångsten blir minimal, men glädjen är desto större. Uppe vid stugorna spelar en mormor bordstennis med sitt barnbarn. Ett par pojkar åker vilt omkring med sparkcyklar längs en asfalterad gång. På en färggrann plan spelar en större grupp vuxna och barn basket. De båda lagen springer frenetiskt fram och tillbaka på trägolvet. Svetten lackar och alla ropar i kör.
- Samvaron är viktig, men vi har också olika program för vuxna och barn, berättar Solovieva. Barnen sysslar mycket med olika kreativa lekar. Samtidigt sitter de vuxna och lyssnar till föreläsningar om till exempel landets barnkonvention eller om föräldrars rättigheter och skyldigheter.
Ivan Karaj-Beda tillbringar det mesta av sin tid på lägret med att sitta still i rullstolen i lusthuset. Men han verkar inte klaga över sitt öde. För Ivan är det en lyx att få vara ute i en frisk tallskog och kasta kottar. Hans vardag är nämligen starkt begränsad. I huvudsak går den ut på att sitta inne i en lägenhet i hemstaden Viborg. Året runt.
- Vi bor på tredje våningen i ett gammalt höghus, berättar Ivans moster Anna. Det är tungt och svårt att bära ner honom till gatunivå. Ibland får han sitta ute på balkongen. Men på vintern går det inte. Han vägrar nämligen ha mössa på sig.

Svåra öden
Ivan är rullstolsbunden sedan födseln. Han är dövstum och lider av en allvarlig hjärnskada.
- Det är hans mammas fel att han blev handikappad, säger mostern Anna. Min syster försökte göra en illegal abort när hon var i den sjunde månaden av graviditeten. Allt gick fel. Och det var bara tack vare läkare i Moskva som Ivan räddades till livet.
Allt sedan födseln är det främst Anna som sköter om Ivan. Mamman Anastasia är en alkoholiserad uteliggare som dyker upp i hemmet med ojämna mellanrum.
- Min syster föder barn på löpande band, suckar Anna. Och det faller på min lott att sköta om dem. Men vad annat kan jag göra!?
Ivan har tre syskon. Sjuåriga Lena, femårige Jegor och ettårige Lidija. Snart får han ett syskon till då hans mamma åter igen är gravid.
- Våra myndigheter kan inte påverka situationen, säger Anna. De har inte rätt att sterilisera min syster. Förutom alkoholen har hon även psykiska problem. Men hon vägrar söka hjälp. När hon dyker upp hemma ställer hon bara till skandaler. Hon har helt enkelt ett dåligt inflytande på barnen.
De fyra barnen är under de sociala myndigheternas övervakning, men får tillsvidare bo hemma hos Anna.
- Många föreslår att jag ger bort Ivan till ett särskilt barnhem, säger Anna. Men jag vägrar. Han skulle dö bort där. Ingen skulle ta hand om honom. Han behöver ständig övervakning. Man måste mata honom med sked. Man måste byta blöjor. Och man måste tvätta honom regelbundet.

 Skolan kallar
Ivans syster Lena ska börja skolan i höst. Hon har visat sig vara begåvad och lyckades komma in i en av Viborgs bästa skolor.
- Det blir förstås många nya utgifter för oss, säger Anna. Men hon är så duktig och förtjänar verkligen en bra start. Vi måste bara anstränga oss lite mer.
Hemma i trerummaren i Viborg bor även Ivans mormor och Annas sambo. Familjen överlever ekonomiskt tack vare barnbidragen, Annas lön och mormoderns pension. Barnens olika pappor hjälper inte till det minsta. Inte heller mamman.
- Tack vare Guds hjälp orkar vi, säger Anna. Jag stretar nu på i sex år utan semester. Och utan min mammas hjälp skulle det inte gå. Men nu har hon börjar klaga på hälsan. Då måste jag kanske stanna hemma från jobbet. Och då blir det kris direkt.
Ivan deltar nu för tredje sommaren i rad i ett läger arrangerat av «Skydda Barnen». Familjen deltar i lägren främst för Ivans skull. Anna uppskattar att det finns barn med olika förutsättningar med på lägret. Stämningen blir direkt en annan.
- Det är bara positivt att olika barn får umgås med varandra, säger Anna. Det hjälper dem direkt att bli av med diverse komplex.
- Och tack och lov att det finns såna här organisationer som hjälper oss att komma ut i friska luften, fortsätter Anna. Vardagen där hemma är tung för Ivan, och därför är det oerhört viktigt med ett sommarläger.

 Tuffa utmaningar
Ivan är så pass svårt ivalidiserad att han inte kan delta i några kurser eller klubbar. Åtminstone finns det inget utbud för honom i Viborg.
- Jag har hört om några specialkurser i S:t Petersburg som kanske kunde passa Ivan, säger Anna. Men jag tror nog inte att vi kan börja åka så lång väg.
Familjens resurser är även begränsade när det gäller att erbjuda honom variation i vardagen där hemma. Även den medicinska vården har sina problem.
- I det här landet är det svårt att få den service man behöver, säger Anna. Du måste kämpa hårt för varje steg. Byråkratin är både stelbent och tungrodd. Du möter inte öppna dörrar precis.
Ivan behöver massage med jämna mellanrum. Familjen har svårt att transportera honom till hälsovårdscentralen. Istället kommer sjuksköterskan hem till dem. Skulle massagen ske på centralen vore den gratis. Hemma kostar det extra.
- Vanja behöver snart genomgå en livsviktig hjärnoperation, säger Anna. Vi måste snart åka till Moskva för undersökningar. Sedan får vi se vad läkarna säger. I princip borde operationen vara gratis. Men bara resan till Moskva med Ivan och allt bagage är en stor utmaning.
Klockan börjar närma sig halv två på eftermiddagen. Larissa Solovieva och hennes kolleger ropar in alla till matsalen för dagens lunch. I lusthuset sitter Ivan fortfarande och registrerar det som händer och sker i den luftiga tallskogen med de färggranna trästugorna. Förrådet med nya kottar som Anna gav honom är redan slut. Men Ivan låter sig inte nedslås. Med stor möda sliter han bestämt av sig sina yllesockor. I en vid båge kastar han ut dem på marken. En efter en. Och klappar glatt i händerna. «Buj, buj, buj».


Oligarkens ö

Published by
anders mård
at 17 augusti 2024 in Mosaik and Uncategorized. Closed

Ända sedan 1719 har ön Nya Holland varit stängd för invånarna här i Petersburg. Men så plötsligt öppnades portarna för ett par veckor sedan. Tack vare oligarken Roman Abramovitj. Man kan ju bli misstänksam för mindre. Eller åtminstone nyfiken.
De senaste veckorna har medborgarna därför vallfärdat till Nya Holland, till denna legendariska plats ett stenkast från operateatern Mariinskij, till flottans slutna tegelbaracker där man förvarade skeppsvirke på 1700-talet, till denna triangelformade och konstgjorda ö på åtta hektar som över en natt förvandlades till metropolens viktigaste inneställe.
Den dagen jag traskade över bron till Nya Holland var det inga köer. Men å andra sidan kom jag en blåsig vardag redan på eftermiddagen. Vid ingången hejdades jag av ett par män i svarta kostymer, slips och öronsnäckor. En av dem pekade på metalldetektorn och bad mig placera telefonen och nycklarna på bordet.
Jaha, suckade jag. Var det så här Abramovitjs ”demokratiska öppenhet” tog sig uttryck. Å andra sidan hade oligarken konkreta intressen att bevaka på ön. Närmare bestämt 300 miljoner euro.
Väl inne på ön myllrade det av aktivitet: fotboll, basket, volleyboll, skateboard, bordstennis. Här fanns restaurang, kafé, koloniträdgård, butik, konstutställning. Det som överraskade mest var de små detaljerna: gratis toalett, cykelparkering, infodesk, rökhörna, solstolar, parkbänkar, skräpkorgar och gratis wi-fi. Saker som man inte är bortskämd med i den ryska stadsbilden. Höll Abramovitj på att skapa en modern kommunism?
Jag stod länge och iakttog en scen framför en färggrann container som hyste en idrottsbutik. En liten flicka spelade bordstennis med sin mormor. Deras match sa det mesta om öns nya status. Invånarna hade erövrat den förbjudna ön och de njöt av det till fullo. Men hur länge?
Arkitekturtävlingen avslutades förra veckan. Den vanns av en byrå från New York som vill skapa en stad i staden på ön. Konceptet är lovande där barackerna restaureras och fylls med konst, mode och restauranger. Den stora dammen blir simbassäng och skridskobana. Det gamla rundformade fängelset, som nu hyser en restaurang för stadens rika och djärva, förvandlas till hotell.
Men kanske allt är en rökridå. En enda stor lögn. Eller som Abramovitjs press-sekreterare uttryckte det:
”Det är möjligt att ingenting finns kvar av vinnarprojektet inom ett halvt år. Tävlingen handlar ju bara om koncept och idéer.”

Lasse på näset

Published by
anders mård
at 14 juli 2024 in Karelska näset, Mosaik and Uncategorized. Closed

Finländaren Lasse Zilliacus, bosatt i Stockholm sedan länge, återvänder varje sommar till familjens gamla trakter i Hotokka strax söder om Viborg på Karelska näset. I den här lilla ryska byn äger han hälften av ett gammalt finskt hus. Och varje sommar renoverar han huset på egen hand.
För flera år sedan skrev jag en artikel om honom för Hufvudstadsbladet (finns även här på bloggen http://andersmard.wordpress.com/2020/01/06/ett-nytt-ankare-i-det-forlorade-karelen-2004/).
Förra sommaren bandade jag in material för radion på Lasses sommarstuga. Tyvärr har ingen producent ännu nappat på mitt program.
Därfär lägger jag nu upp en råversion av materialet här. Lyssna gärna. Längd 27 minuter.
Du hittar ljudfilen under spellistan här:
http://www.ipernity.com/home/202635

Rysk patriotism

Published by
anders mård
at 17 juni 2024 in Kolumner, Mosaik and Ryssland. Closed

Ryssland firade den 12 juni «Rysslands dag». En av landets viktigaste och största högtider, påstod åtminstone den statliga televisionen. I år inföll festligheterna på en söndag och därför var även måndag en ledig dag. I praktiken betydde högtiden att folk flydde staden, där myndigheterna arrangerade pompösa marscher, konserter och fyrverkerier, för att åka ut till sina sommarstugor.
Själv satt jag den dagen ute på vår sommarstuga i Vaskelovo på Karelska näset. Det här samhället består av hundratals datjor tätt packade kring en sjö. Här sitter den ryska medelklassen på egna små tomter där de satsar enorma summor på att bygga hus och odla trädgård.
«Rysslands dag» är en officiell flaggdag. Inne i städerna vajar det flaggor överallt. Flaggor som myndigheterna ser till att hissa. Men här ute i datjasamhället finns inga flaggstänger, inte heller flaggor. Jag tog en sväng bland stugorna här men kunde inte upptäcka en enda rysk trikolor. Och det förvånade mig. På det personliga planet verkar den ryska patriotismen vara på noll. Åtminstone när det kommer till flaggor.
Den här högtiden är den äldsta i det nya Rysslands korta historia. Den 12 juni år 1990 godkände det sovjetiska Ryssland en deklaration om statlig suveränitet. Exakt ett år senare arrangerades det första presidentvalet som vanns av Boris Jeltsin. Högtiden började firas år 1992 och hängde då ihop med förklaringen om suveränitet. Först år 2024 döptes den om till Rysslands dag.
I dagens läge ser en minoritet negativt på den här dagen. Man anser den vara startskottet på Sovjetunionens fall och en början till all oreda. Andra vet inte vad högtiden heter, eller så kallar man den för självständighetsdagen. De flesta är likgiltiga, tackar för den lediga dagen och försvinner till stugan.
Personligen skulle jag gärna se många hissade flaggor på de välvårdade stugtomterna här i Vaskelovo. Jag inbillar mig att en hissad flagga skulle symbolisera att ägaren upplever sig vara mer än bara en tillfällig invånare i detta odefinierade land. Kanske skulle han uppleva sig vara en del av ett folk, kanske till och med en nation. Och vara stolt och förnöjd över det hela. I bästa fall skulle flaggan visa att det har slutits fred mellan stat och medborgare. Ett tecken på att staten slutat utnyttja och stjäla av medborgarna. Och vice versa. Då skulle kanske också den ryska skogen sluta brinna.
Ifjol brann rekordstora skogsareal på grund av den heta torkan. I år brinner det redan mer skog än under samma period ifjol. Åtminstone om man får tro statistiken. Men enligt ryska grävande journalister är den här statistiken en ren lögn. Mycket av skogen, uppskattningsvis en tredjedel, brinner bara på «pappret».
Det existerar nämligen en hemlig överenskommelse mellan lokala tjänstemän och vissa skogsbolag. Idéen går ut på att man tänder eld på gräset i ett skogsområde, låter det brinna under kontrollerade former för att sen snabbt släcka. Den ryska lagen kräver att bränd skog bör avverkas omedelbart. Sagt och gjort. Skogen huggs ner innan nån ens hinner kontrollera området. På det här viset tar skogsbolaget sitt virke gratis. Vinsten delas sen med tjänstemännen.
Så ser den nuvarande ryska patriotismen ut i ett nötskal.

Inget stopp i Sosnovyj bor

Published by
anders mård
at 27 maj 2024 in Mosaik, Sosnovyj bor and Uncategorized. Closed

Ryssland kommer inte att börja avveckla kärnkraftverket i Sosnovyj Bor tidigare än planerat. Istället fortsätter man att modernisera den gamla anläggningen.


Kärnkraftverket Sosnovyj Bor utanför S:t Petersburg utgör en av de största strålningsriskerna för Finland. Anläggningen är utrustad med fyra reaktorer av samma typ som i det olycksdrabbade Tjernobyl.
Ryssland har satsat enorma summor på att modernisera den här gamla anläggningen. Tack vare den nya tekniken har alla reaktorer fått en tilläggstid på minst 15 år. Men problemet är att kärnkraftverket saknar en reaktorinneslutning som förhindrar radioaktivt utsläpp vid en olycka.
Trots säkerhetsriskerna anser inte ledningen att det finns orsaker att inleda avvecklingen tidigare än planerat.
- Enligt vår licens fick hela anläggningen en tilläggstid på 23 år, förklarar direktören Vladimir Pereguda. Den första reaktorn börjar köras ned år 2024, den fjärde 2024.
Det gamla kärnkraftverket i Sosnovyj bor ska ersättas med en ny anläggning som redan byggs. Den första reaktorn kommer igång år 2024. Kärnkraften spelar en avgörande roll på energimarknaden i nordvästra Ryssland. I dagens läge står kärnkraften för nästan 40 procent av energiutbudet i regionen.
Efter katastrofen i japanska Fukushima kontrollerades säkerheten i alla ryska kärnkraftverk. I teorin utgick man från bl.a. en 14 meter hög tsunami och en jordbävning som når till nio på richterskalan. Alla anläggningar fick godkänt, även Sosnovyj Bor.
- Nu när säkerhet prioriteras framom ekonomi är det möjligt att satsa pengar på program som tidigare inte var aktuella, säger Pereguda. Moderniseringen utvecklas därför snabbare, och vi kommer inte att självbelåtet stampa på stället.
Sosnovyj bor ska fortsätta modernisera sina tekniska system även de närmaste åren. Det gäller särskilt strömtillförseln och nedkylningen. Ledningen för kärnkraftverket hoppas även att samarbetet med Finland fortsätter. Hittills har man haft gemensamma projekt kring säkerhetskultur, personalutbildning och brandsäkerhet.

« Previous Entries