Archive for the 'Försvaret' Category

Strategiska realiteter – Del 4, Sveriges säkerhetspolitiska situation i förhållande till Ryssland

Published by
Wiseman
at 04 mars 2024 in Baltikum, Barents, Finland, Försvaret, Gotland, Mosaik, Norge, Putin, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed
I tidigare delar av ”Strategiska Realiteter” har avhandlats den ryska statens ekonomiska situation, Rysslands strategi för Arktisområdet och den ryska nationella säkerhetsstrategin och militärdoktrinen. Det här inlägget kommer att avhandla hur innehållet i de tidigare inläggen påverkar den svenska säkerhetspolitiska situationen.

En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.

Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som mer än lovligt naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.

För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.

Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.

Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2024 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.

Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2024 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.

Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km  räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. 

En trovärdig och permanent svensk militär närvaro på Gotland skulle därmed medföra en viss avspänningseffekt, samtidigt som en tillförsel av svenska förband i ett skymningsläge skulle riskera att få motsatt effekt. Situationen kompliceras ytterligare av den svenska solidaritetsförklaringen till grannländerna, där ett sätt att lämna stöd till Baltikum skulle kunna vara att upplåta flygbaser i Sverige för NATO. Att detta är politiskt känsligt visades inte minst under förra årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens då just ett scenario med ökad spänning i Baltikum spelades upp och ingen svensk politiker visade sig vara villig att göra några utfästelser om stöd. I vissa fall talades det till och med om att hindra svenskt flyg från att basera på Gotland för att inte provocera Ryssland. Detta är annars något som sker rutinmässigt. För Sverige att återgå till den tidigare (offentliga) linjen med neutralitet i en kris i Baltikum blir svårt.

Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.

Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.

Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.

Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2024, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2024. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.

Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2024 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.

Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2024 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD, 

Normalt sett…

Published by
Wiseman
at 16 januari 2024 in Folk och försvar, Folkpartiet, Försvaret, Gotland, IO 2024, Luftvärnet, Mosaik, NATO, Personalförsörjningen, Regeringen and Ryssland. Closed

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

”Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2024-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.”

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

”Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater.”

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Tweet

Den singulära omöjligheten

Published by
Wiseman
at 15 januari 2024 in Barents, Flygvapnet, Försvaret, Mosaik, Norge and Ryssland. Closed

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Att valet av F-35/JSF som nästa stridsflygplan kommer att stå Norge dyrt har påpekats ända sedan valet gjordes. Att det blir dyrt och försenat har också blivit allt tydligare sedan valet gjordes, nu senast utvecklat av Chefsingenjören. Nederländerna, där det sedan tidigare rått en kraftfull parlamentarisk tvekan, vänder sig nu till Danmark och uppmanar landet att gemensamt med Norge köpa F-35. Ett bredare inköp skulle onekligen lätta den nederländska bördan något. USA är som bekant hårt ekonomiskt belastat och de kommande åren kommer att innebära ekonomiska svårigheter för det amerikanska försvaret där inköpen av nya stridsflygplan, i synnerhet F-35, kommer att drabbas.

Ryssland å andra sidan satsar som aldrig förr på sitt försvar till följd av det starka ekonomiska uppsving landet har upplevt under 00-talet. 2024 passerade man slutligen Saudi-Arabien i oljeexport, där huvuddelen av oljan exporteras till Kina. Dock är man bekymrad över oljans ändlighet, och går av den anledningen ”all-in” i Arktis avseende exploatering av de råvaruttillgångar som döljs av isen. Under 10-talet kommer Ryssland att satsa hårt på att modernisera sin militära förmåga och enbart materielinköpen kommer att ligga någonstans mellan 60-70 mdr dollar – årligen, dvs 400-500 mdr kr.

Mantrat i den svenska politiska sfären är sedan något år att ”javisst Ryssland övar och har börjat upprusta, men man ska komma ihåg att det är från en mycket låg nivå”. Med tanke på att den politiska sfären i regel tar 5-10 år på sig att anamma ett nytt budskap (kul jämförelse är att se vilka politiker som nu ivrigast talar om vikten av ett insatsförsvar som var budskapet för ganska jämnt 10 år sedan), finns det starka skäl att påpeka att Ryssland idag övar på en nivå över vad man gjorde då Sovjetunionen lämnade in. Värt att betona är också att organisation och materiell förmåga tar ett drygt decennium att bygga – precis som tidigare. Att ändra inriktning för vad förmågan ska användas till handlar om dagar – också precis som tidigare.

I Norge vållar den ryska upprustningen naturligtvis stark huvudbry. Liksom Ryssland sätter Norge stort hopp till landets andel av Arktis dolda tillgångar och har av den anledningen sedan tidigare koncentrerat majoriteten av landets försvarsresurser till norra delen av landet. Norge är dessutom dubbelt drabbat av grannen i öster. Dels genom konkurrensen om tillgångarna i Arktis, men också som NATO-medlem då den ryska militära doktrinen från 2024 nämner NATO och organisationens expansion som det främsta hotet mot Ryssland.

Med tanke på det norska flygvapnets framtida ringa storlek (idag 3 divisioner F-16 om totalt 57 flygplan från 74 inköpta) om max 56 F-35 (sänks sannolikt till 52 av ekonomiska skäl), har man avsett att gå ner på en flygbas från idag två (Örlandet utanför Trondheim och Bodö). Mycket har talat för Bodö då basen ligger betydligt längre norrut och närmare det tilltänkta operationsområdet än Örlandet, men kostnaderna för att F-35-anpassa basen rör sig om flera miljarder. Ett annat alternativ som nämnts är en utbyggnad av krigsbasen och tillika civila flygplatsen Evenes utanför Narvik. Evenes har ett mer skyddat läge än Bodö, liggare ytterligare norrut och är dessutom inte beläget så nära civil och bullerkänslig bebyggelse som Bodö.

Med tanke på den starka nordliga fokuseringen av det norska försvaret väcker det naturligtvis starka känslor när den norske överbefälhavaren Harald Sunde nu vill styra om planerna för den norska framtida flygbasen till att utgöras av Örlandet. Detta har vållat stark debatt i Norge och planen att Avinor (motsvarande Luftfartsverket) ska köpa och driva Bodö för en halv miljard NOK från försvaret, vilket ska användas till att rusta upp Örlandet, kritiseras hårt. Kritik har också rests från de fackliga organisationerna som menar att det norska försvarsdepartementet underdriver den ryska verksamheten i närområdet och antalet starter som den norska incidentberedskapen gör. Å andra sidan kan man konstatera att det i Norge råder någon form av offentlig redovisning avseende incidentberedskapen medan man i Sverige får nöja sig med bilder och information från andra länder som stöter på den svenska incidentberedskapen…

Norge står därmed för samma svåra val som Sverige redan tagit utan större debatt. Att i fredstid helt lämna sin huvudstad utan luftförsvar eller att överge den strategiskt viktigare riktningen. Även i Sverige har en nedgång till en enda flygbas diskuterats, men än så länge alltid avfärdats som de galenskaper detta utgör. Att militärt överge Gotland är med stor sannolikhet det största strategiska misstaget sedan Sveaborg, men att gå ner på en enda flygbas, oavsett om denna heter F 17, F 21, Borlänge eller Östersund är minst lika dumt. Strategiska realiteter med detaljer som räckvidd, geografisk placering, vapensystem, med flera, är tyvärr överordnade politiskt önsketänkande. När ett land inte ens mäktar med sitt eget luftförsvar – hur ska man då även mäkta med grannländernas? Oavsett om landet heter Norge, Danmark, Sverige eller Finland måste det i grunden ta ansvar för sitt eget försvar.

Det återstår att se var det framtida norska flygvapnet hamnar – och vad det får betala för sina F-35.

Man får för övrigt hoppas att försvarsministern tagit till en reserv när han senare idag håller tal i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens, med anledning av SvD:s artiklar om att det fortfarande tar 2 år att mobilisera försvaret och problemen att bemanna högvakten. Ingressen lär dock bli: Mikael Holmström har fel …

Tweet

Ökad aktivitet över Östersjön

Published by
Wiseman
at 08 november 2024 in Afghanistan, Baltikum, Flygvapnet, Frankrike, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

Lars Gyllenhaal, Oplatsen och Klart Skepp! uppmärksammar alla att dansk statsmedia rapporterar om att danskt stridsflyg baserat i Litauen flera gånger förra veckan gått upp för att eskortera ryskt flyg nära baltiskt luftrum.

I artikeln från DR berättas att förra veckans aktivitet var betydligt högre än normalläget, vilket också överensstämmer med det ökade omfånget på militärövningar i Ryssland som Oplatsen och Brezjnevs Blog ofta rapporterar om, liksom rapporterna från de baltiska stater om ökad rysk militär aktivitet i närområdet. Norska flygvapnet, liksom det brittiska och nederländska har sedan tidigare rapporterat om en betydligt ökad rysk verksamhet med strategiska bombflygplan som följer den norska kusten ner till Nordsjön.

Svenska flygvapnet rapporterar aldrig om sina incidentuppdrag, men sågs tidigare i år ur en annan vinkel då Frankrike stod för incidentberedskapen i Baltikum. Det franska flygvapnet rapporterade i våras om en identifieringsinsats man genomfört mot en A-50 Mainstay eskorterad av två Su-27 Flanker. När man kom fram till Mainstay med eskort visade det sig att två svenska JAS 39 redan befann sig på platsen. En liknande episod ägde rum ca en månad senare när två franska Mirage 2024 gick upp för att identifiera ett ryskt flygplan som sände ut en transpondersignal ej överensstämmande med färdplanen. Vid identifieringen visade flygplanet sig vara ett ryskt signalspaningsflygplan och strax därefter dök två svenska JAS 39 upp (bild från franska försvarets webb nedan).

Liksom Lars Gyllenhaal kan man konstatera att ännu har inga svenska media uppmärksammat det som rapporterats av DR. Att det händer saker i närområdet omtalas sällan i svenska media, till skillnad från situationen i Afghanistan, där det nu står klart att Sverige kommer att lämna tre provinser under nästa år och i ett första steg minska insatsen med 100 soldater.

För svensk del kunde man härom veckan åter konstatera att Försvarets ekonomi är i lika mycket i balans som alltid, trots en rad inställda och uppskjutna övningar och en organisation beställd utifrån en annan säkerhetspolitisk situation än den nu rådande och prognosticerade.

Tweet

Ryska armén inför uppdragstaktik

Published by
Wiseman
at 27 september 2024 in Försvaret, Ledarskap, Mosaik and Ryssland. Closed

Just nu pågår en omfattande rysk övningsverksamhet. I Kaukasus genomförs övningen Center 2024, gemensamt med Vitryssland genomför övningen Gemensam Sköld och i Östersjön genomförs landstigningsövningar med ett 25-tal fartyg. En minst sagt omfattande samtidigt verksamhet för en försvarsamakt som många många fortfarande vill beskriva som på dekis.

De ryska väpnades styrkorna (försvarsmakten) genomgår just nu en omfattande modernisering på materielsidan där i princip all materiel ska omsättas till ny materiel inom det närmaste decenniet (O-platsen har för övrigt en intressant film som visar mobilisering av förrådsställda T-72 för Center-2011). Parallellt med detta håller Ryssland på att lämna värnpliktssystemet för att delvis alternativt gradvis övergå till ett yrkesförsvar.

Vad som är mer intressant är att läsa att en av målsättningarna med Center 2024 är att utprova en övergång till uppdragstaktik i den ryska manöverkrigföringen. Sovjet var en av pionjärerna inom manöverkrigföring och Ryssland tillämpade detta senast i Georgienkriget med stor framgång. Den avgörande skillnaden mellan västerländsk och rysk manöverkrigföring är på vilken nivå initiativet ligger. I många västländer (och ytterst situationsberoende) kan initiativet i strid ligga på mycket låg nivå utifrån vilka ramar som givits för stridens förande från högre stab, vilket är mer känt som uppdragstaktik. Man förlitar sig på att chefen längst fram i linjen kan bedöma situationen bäst och ger i förväg denne mandat att agera när möjlighet upptäcks, istället för att behöva vänta på beslut från chefer flera nivåer ovanför. I den sovjetisk/rysk modellen har initiativet varit förbehållet mycket hög nivå och man har istället tillämpat ordertaktik i sin manöverkrigföring.

Ryssland har nu sett sig tvunget att vända sig västerut för materielinköp för att tillräckligt snabbt hinna modernisera sina väpnade styrkor. Den inhemska industrin är inte tillräcklig, vilket bland annat Försvar & Säkerhet skriver om. Efter Georgienkriget har Ryssland tecknat utländska kontrakt på bland annat pansarfordon, UAV:er och lednings/landstigningsfartyg av typ Mistral. Efter Georgienkriget har de väpnade styrkor utvärderats med anledning av en rad upptäckta brister under kriget, varvid man i mångt och mycket tittat västerut. Av dessa anledningar är det nu mycket intressant att notera att man i en så stor övning som Center 2024 bestämt sig för att utprova uppdragstaktik.

Väljer man att fortsätta med uppdragstaktik är det sannerligen ett paradigmskifte vi skådar i de ryska väpnade styrkorna. Detta kommer att påverka all militär utbildning och doktrin i västländer som förutsätter att ryska förband agerar utifrån ordertaktik/kommandostyrning.

Som jämförelse kan nämnas att det svenska försvaret enligt nu gällande, kommande och gamla doktriner ska baseras på uppdragtaktik. Uppdragstaktik är inte något som bara beordras fram utan det är i det närmaste en kultur där initiativförmåga och ansvarstagande premieras på alla nivåer. Tyvärr måste man nog säga att vi kommer allt längre ifrån detta i den fredstida försvarsmakten, där högre nivåer känner ett mycket starkt kontrollbehov över detaljer och lägre nivåer inte längre vågar ta intiativ och försöker skjuta ansvar uppåt. Måhända behöver även Sverige en längre och mer omfattande övning likt Center 2024 för att åter hitta tillbaka till uppdragstaktiken.

(Intressant är naturligtvis också att läsa att lede fi i Center 2024 utgörs är radikalt islamistisk. Inget ”Stormakt Röd/Grön/Gul” etc där inte…)

Tweet

Makt nog att försvara Sverige? (Uppdaterat 22/9 15.30)

Published by
Wiseman
at 21 september 2024 in Finland, Försvaret, IO 2024, Kristdemokraterna, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Kristdemokraterna anordade idag tillsammans med Folk & Försvar seminariet ”Försvarsmakten 2024 - Makt nog att försvara Sverige?”. Seminariet direktsändes i SVT2 och man får också tacka F&F för den utmärkta servicen att spela in seminarier och lägga upp dem på hemsidan så att man kan se dem i efterhand. Orkar man inte läsa hela detta långa inlägg eller se hela seminariet, så rekommenderas i alla fall summeringen sist i inlägget och Mikael Oscarsson inledande och avslutande ord. Man går dock miste om något eftersom seminariet var mycket intressant och väl värt några av kvällens timmar.

Seminariet inleddes av Kd:s främste försvarspolitiker, Mikael Oscarsson, som redogjorde för bakgrunden till seminariet och de frågor han ställt till Försvarsmakten med stöd av Riksdagens utredningstjänst, också dessa med svar utlagda på F&F:s hemsida. Oscarsson tecknade en mycket allvarlig bild av utvecklingen i Försvarsmakten och framtidens osäkerheter. Sverige väcktes i en säkerhetspolitisk Törnrosasömn av Georgienkriget 2024, vilket nu ställt helt nya försvars- och säkerhetspolitiska krav. Oscarsson betonade också det arktiska perspektivet där han menar att vi inom 10-15 år sannolikt kommer att få se ökade spänningar och kamp om råvarorna. Vidare tog Oscarsson upp Solidaritetsförklaringen och Östersjöperspektivet där bl a en vid det här laget välkänd luftvärnsräckviddscirkel visades. På ämnet kan det också vara intressant att notera finska försvarshögskolans rapport där man konstaterar att Ryssland rustar upp kraftigt nära den finska gränsen, varvid nu Iskanderrobotar får täckning in över Stockholm.

Vad finska FHS mer konstaterar i sin rapport, och som också betonades av Oscarsson, är USA:s allt mer minskade intresse för Europa och USA och NATO-ländernas allt mindre handlingskraft till följd av den negativa ekonomiska utvecklingen, samtidigt som t ex Ryssland än så länge är relativt opåverkat. Finska FHS går så långt som att döma ut Norden som ett militärt vakuum.

Slutligen tog Oscarsson upp det som varnats för flera gånger på WW, senast igår, nämligen Försvarsmaktens annalkande materielkris, där en mycket stor del av försvarets grundläggande materielsystem måste ersättas inom det närmaste dryga decenniet, samtidigt som det inte finns pengar i framtida försvarsbudgetar att lösa ut detta. Materielsystem som berörs är bl a luftbevakningsradarsystemen, ubåtar, korvetter, stridsfordon, skolflyg, uppgradering av transport- och stridsflyg.

Vad som nu sker, och som gårdagens höstbudget är ett tydligt tecken på, är att Sverige likt statsekonomierna i Grekland, USA med flera, skjuter problemen på framtiden och låter dem växa till sig genom att ignorera dem idag. Likt USA:s budgetunderskott bordlägger man frågan till nästa mandatperiod.

Frågor som ständigt återkom i seminariet, med all rätt, var personalförsörjning, materielomsättning och beredskap. Flera gånger ställdes frågan vad som finns tillgängligt idag och imorgon, men något tydligt svar framkom inte. Försvarsmakten genom nye utvecklingschefen brigadgeneral Dennis Gyllensporre konstaterade att beredskapen kontinuerligt höjs, men ekonomin begränsar tillväxttakten på antalet anställda soldater. I dagsläget bemannas krigsförbanden huvudsakligen av icke repetitionsutbildade värnpliktiga, materiel finns till huvudsak, men är ofta inte fördelad på förbanden och förbanden har låg grad av samövning. Organisationen är har inte full förmåga förrän 2024 och 2024 kommer en enklare version vara klar, där huvuddelen av förbanden har kortare beredskapstid än 3 månader. Nuvarande ekonomiska ramar fungerar inte bortom 2024 och det med anledning av ersättning av materiel och att köpkraften reduceras. Läser man i svaren till Oscarsson ser man att ända fram till 2024 kommer förband att bemannas med värnpliktiga som EJ kommer att repetitionsutbildas.

Personalförsörjningen kritiserades på många punkter. Peter Hultqvist (s) konstaterade att USA genomförde sin övergång från värnplikt på 10-15 år. Inget land har försökt sig på att byta ut värnplikten så snabbt som Sverige. Tyvärr tar nog vissa detta som beröm eller något positivt.

En fråga som ställdes till Försvarsmakten var vilken förmåga det fanns för IO14 att växa i storlek om en svensk upprustning skulle behöva genomföras på vilket svaret blev att det finns ingen överkapacitet, vilket inte kommer som någon överraskning för den som är insatt i hur hårt svångremmen dras åt när förband bemannas upp i PRIO. Gyllensporre betonade också att man fram till 2024 räknar med ett lågt hot, men att det inte går att se längre bort än så. Vän av ordning brukar ju då påpeka att det är just därför man måste ta höjd och ha en organisation som snabbt kan växa och hantera det oväntade.

Försvarsdepartementet representerades av Michael Moore, bl a f d utvecklingschef i Försvarsmakten. Han inledde med en historisk utblick över vad som lett fram till kraven på dagens försvar och konstaterar att vi lämnade något som inte fungerade. Vän av historien kan ju då samtidigt konstatera att Moore själv varit högst bidragande till att Försvarsmakten ser ut som den gör idag avseende låg beredskap, underbemanning, stora investeringar i icke-existerande materiel (NBF). Moore satt ju nämligen själv som utvecklingschef och har därefter funnits på Försvarsdepartement i olika befattningar. Man kan också plocka fram Försvarsmaktsidé 2024 som Moore var med och tog fram och konstatera likheterna med dagens och för den delen gårdagens organisation.

I sin roll som departementets man på seminariet talade Moore om att förändringen i Försvarsmakten ska genom en prolongerad ekonomi och att det krävs en implementering av den nya materielstrategin och omfördelning från stödverksamhet till kärnverksamhet. Samarbete mellan nordiska länder och ”pooling” och ”sharing” betonades. Det sistnämnda är ju återigen en papperslösning eftersom lösningen endast går att använda vid övning och vid insatser i insatsområden där landet som står för hårdvaran inte själv har större användning för materielen på grund av nationella insatser. Det är med andra ord en förmåga som inte går att lita på.

Moore jämförde också hela tiden Sveriges försvar med övriga Europa, där han menar det ser mycket värre ut och speciellt avseende stridsflygplan. Moore använder sig då av samma knep som man alltid gjort före honom. Han relaterar till pappersförband. XXX antal JAS 39 Gripen låter ju mycket imponerande, men skrapar man på ytan och kontrollerar uppfyllnaden avseende den materiel och personal som krävs för att operera skarpt är bilden en helt annan, där Libyeninsatsen är ett slående exempel. Siffror på papper är alltid en sak, verkligheten en annan.

Det blev också tydligt när Moore upprepade gånger undvek att svara på den ytterst relevanta frågan om hur mycket de kontrakterade soldaterna kommer att kunna öva i större förband för det nationella försvaret, ställd av f d generalmajoren Jörn Beckman. Beckman konstaterade att de tidvis tjänstgörande soldaterna ska tjänstgöra i Försvarsmakten 20 % av sin kontraktstid och övrig tid i det civila, varvid soldaten kommer att tillbringa ca 1 år och 8 mån i uniform. Av dessa 20 mån kommer 2 x 6 mån att läggas på internationella insatser och Beckman undrade då hur mycket tid som egentligen blir över för större nationella övningar. En högst relevant fråga eftersom detta är kärnan i det kommande nationella försvaret, men Moore hänvisade bara till att det rörde sig om schablonvärden. Ett ej trovärdigt svar och Moore sade själv tidigare under seminariet att träningstiderna blev för korta i värnpliktsförsvaret.

Moore betonade också att Sverige nu ska kunna ge och ta emot militärt stöd. Det tidigare har förmodligen satt sig ordentligt i försvarsdebatten och påminner starkt om dagens internationella insatser. Det senare är ytterst förbisett. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver stora investeringar i basstruktur, ledningsförmåga och inte minst stora mängder av samövning. Det senare påpekades också av Jörn Beckman som förde fram att ett förberett stöd är avsevärt bättre än bara ett stöd, vilket oppositionspolitikerna i form av Peter Rådberg (mp) och Peter Hultqvist (s) kontrade med att något NATO-medlemskap kommer inte på fråga och släpade återigen fram det gamla klassiska socialdemokratiska kärnvapenspöket ur garderoben, där nog de flesta trodde att malarna hade förvandlat det till damm.

Officersförbundets ordförande Lars Fresker talade också under seminariet påpekade att 80 % av OF:s medlemmar upplever att man i dagens situation har för låg personaluppfyllnad (officerare), saknar materiel och övar alldeles för lite för att kunna lösa uppgiften väpnad strid. Ett allvarligt betyg på situationen i dagens försvarsmakt. Fresker tog också upp det saknade lagstödet för att kunna skriva kontrakt med de tidvis tjänstgörande soldaterna, vilket Moore påpekade att det ju faktiskt kommer till sommaren. ”Till sommaren” innebär nästan två senare än grundplaneringen och därmed kommer det i hög grad påverka intagandet av den nya organisationen.

Politiker som deltog i seminariet var Allan Widman, Mikael Oscarsson, Peter Rådberg och Peter Hultqvist och diskussionen dem emellan var mycket intressant, där både Widman och Oscarsson öppnade upp för ökade försvarsanslag. Där kan också nämnas att KDU vill se 3-5 mdr ytterligare till försvaret.

Summa summarum: Seminariet är högst sevärt om man orkar sig igenom dess två timmar uppdelat på ett antal filmklipp. Det är ytterst upplyftande att se att försvarsdebatten nu börjar ta fart och att brister som tidigare endast påpekades i bloggosfären nu även återfinns på politisk nivå, som t ex osäkerheten i den nya personalförsörjningen och huruvida man kan behålla soldaterna under hela kontrakten, underfinansieringen av materielsidan, det militära vakuumet på Gotland och mycket annat. Fortfarande råder dock en mentalitet att vilja stoppa huvudet i sanden och skyffla över brister med slarviga uttryck, vilket är fallet avseende materielen och möjligheterna att öva förbanden.

När det som nu visar sig på seminariet att begreppet ”förmåga till väpnad strid” är i högsta grad odefinierat, inser man att det därmed vidöppet för tolkning till användarens fördel. Därmed kommer det att kunna användas som kryphål i försvarsdebatten då allt egentligen kretsar runt ”Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid”. Försvarsmakten ägnar i del 2 av sitt svar till RUT två och en halv sida till att försöka förklara begreppet, men det är svårt att säga om man lyckas. Det är skickligt av Oscarsson att ha identifierat denna oklarhet.

Makt nog att försvara Sverige kommer att avgöras av utfallet av den nya personalförsörjningen och möjligheten att samöva organisationen, förmågan att anskaffa ny materiel och inte minst av graden av förberedelser att agera host nation vid emottagande av stöd, där det sistnämnda hittills är helt utan åtgärder eller närmare planering. Det är som bekant mycket känsligt att bedriva alltför nära samövningar, speciellt på svensk mark, med NATO-länder. Självfallet gäller även det sistnämnd vid lämnande av stöd till andra nordiska länder, där stödjande länder behöver basera i Sverige.

Uppdatering 22/9 13.30: Något som glömdes i gårdagens referat var Mikael Oscarsson referat av Försvarsmakten ökade kostnader för upphandling av tjänster, vilka 2024 ökade med 1,5 mdr kr, varav 700 milj kr var konsulttjänster. Oscarsson jämförde då med vad dessa 700 milj kr skulle kunna användas till, t ex betala lön för 2300 soldater eller återupprätta F 16 Uppsala och ändå få pengar över till annat. ”Konsulter behövs, men de skapar inga förband”, summerade Oscarsson.

Uppdatering 22/9 15.30: Staffan Danielsson skriver på SvD Brännpunkt att Sveriges samarbeten med NATO bör utredas inför nästa val. En inte alls dum tanke!

Bloggar: Oplatsen, Tokmoderaten, Cornucopia, Gyllenhaal, SvD ledarblogg, FM Utvecklingsblogg, Försvar & Säkerhet

Tweet

Södra Östersjön stängs

Published by
Wiseman
at 02 augusti 2024 in Baltikum, Flygvapnet, Försvaret, Luftvärnet, Mosaik, NATO and Ryssland. Closed

Bloggen O-platsen som bevakar den militära utvecklingen i Ryssland, berättar idag att det ryska medieföretaget RIA Novosti rapporterar det de flesta väntat på, nämligen att det strategiska luftvärnssystemet S-400 / SA-21 nu grupperas i Kaliningrad.

S-400 är ett av de mest långräckviddiga luftvärnsystemen i världen och en utveckling av det 20 år gamla, men fortfarande mycket imponerande S-300 / SA-10. Beroende på vilken robot S-400 utrustas med är räckvidden för systemet upp till 400 km. Olika robotar har olika egenskaper och de mer korträckviddiga är mer lämpliga för mål av UAV och jaktflygplansstorlek, medan de mer långräckviddiga används för större och mer långsamtgående mål på långa avstånd. Dessa robotar når farten Mach 12 ≈ 4 km per sekund. S-400 har också TBM-förmåga, mer populärt kallad robotförsvar.

O-platsen bifogar en intressant karta, snarlik de som tidigare publicerats på WW, där man kan se räckvidden för S-400 med den mest långräckviddiga roboten utifrån grupperingar i det inre av Finska Viken och Kaliningrad. Svårare att se är den gröna ringen som visar på räckvidder om systemet grupperas på det av Sverige frivilligt demilitariserade Gotland. Värt att notera är också att det mest långräckvidda svenska luftvärnssystemet, RBS 97 Hawk, en drygt 40 år gammal konstruktion även om det uppgraderats under resans gång, har en räckvidd på en tiondel av S-400:s mest långskjutande robot - dvs 40 km. Ta alltså en ring som är tiondelen så stor som de ringar som presenteras på O-platsens karta.

Kombineras detta luftvärnssystem med ett kvalificerat landbaserat sjömålsrobotsystem har man effektiv kontroll över södra Östersjön både i luften och på havsytan. Återstår då vad som händer under havsytan. Vore jag Ryssland hade jag alla gånger kombinerat Nord Stream med sensorsystem motsvarande SOSUS. Med tanke på Gazproms ställning nära staten, den mycket suddiga gränsen mellan rysk storfinans, stat och militär, samt det faktum att en mycket stor del av den ryska ekonomin och de kommande 10 årens satsning om 4 biljoner (sic!) SEK på försvaret bygger på energiinkomster, vore det mycket märkligt om man inte  valde att utnyttja den givna möjligheten. Helt enkelt mycket oryskt.

En egen rysk SOSUS-linje i Östersjön ger möjlighet att kontinuerligt spåra NATO:s fartygstrafik och undervattensrörelser. NATO och framförallt USA har sedan tidigare deklarerat avsikten att öka närvaron i Östersjön. Till del kan detta förklaras med stöd av de baltiska staterna i enlighet med artikel 5, men också Östersjön är intressant ur amerikansk synvinkel för robotförsvar. Från fartyg i Östersjön med robotförsvarsförmåga har man möjlighet att bekämpa interkontinentala robotar avfyrade från t ex Iran mot USA.

När nu S-400 grupperats i Kaliningrad har man från rysk sida möjligheten att stänga södra Östersjön och polskt luftrum för dem som man inte vill ha där. NATO-flyg i baserat i Polen tvingas att operera på låg höjd om man ska undgå S-400. För svensk del handlar det om att uppträda under 5000 m höjd, såvida inte systemet kompletteras med externa sensorer med förmåga att se ”over the horizon”. Framförallt innebär S-400 att man inte längre kan uppträda ohotat med flygspaningsradarsystem i södra Östersjön, vilket både kommer att påverka NATO:s AWACS och svenska ASC 890. Dessa vill operera på höjd över 6000 m och har då ungefär samma räckvidd som S-400 som har ett fartöverläge om 11 gånger ljudets hastighet. S-400 kommer också med sina kraftfulla radarsystem att begränsa verkan hos stealthflygplan. Dessa upptäcks sannolikt inte framifrån förrän på mycket korta avstånd, men så fort man lämnar motkurs ökar risken för upptäckt avsevärt och därmed risken för bekämpning, vilket AUSAIRPOWER tagit upp i ett antal artiklar.

Folk & Försvars seminarieledare beskrev vid Sälenkonferensen förra året S-400:s förmåga för den politiska panel man utsatte för ett krigsspel grundat i solidaritetsförklaringen där NATO ville utnyttja svenskt territorium för att stötta de baltiska staterna. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin ansåg scenariot rappakalja och menade att NATO kunde basera i Polen och ville inte alls höra på något inspel om S-400.

Vad som inte syns på O-platsens karta är att de synliga grupperingar av S-400 tillsammans med en gruppering av samma system på Kolahalvön effektivt luftförsvarar halva den europeiska ryska fronten - med endast tre system. Alla flygstridskrafter som närmar sig Ryssland på höjder över 5000 m kommer att kunna bekämpas. Lägg därtill sedan kompletterande luftvärnssystem som S-300 och arméförbandens taktiska luftvärn samt jaktflyg och man har ett mycket komplett luftsvarssystem utom mot mycket lågtflygande och snabba mål.

Med tanke på Kaliningrads ringa yta kommer långskjutande artilleri grupperat i Polen att kunna påverka S-400 och allt annat som grupperas i Kalingrad, men det är ett vapensystem som fungerar åt bägge håll. S-400, liksom grundsystemet S-300, kan dessutom användas som en enklare version av långräckviddig markrobot.

I grundläget innebär grupperingen av S-400 i Kaliningrad för svensk del att man vid uppträdande med incidentroten samt ASC 890 i södra Östersjön ständigt kommer att befinna sig inom porté för ryskt luftvärn, även om man uppträder i svenskt luftrum. I vardagen betyder detta inte så mycket, men vid den minsta höjning av hotbilden kommer S-400 bli en faktor att räkna med, liksom det faktum att såväl Karlskrona som Ronneby ligger inom porté för den kvalificerade markroboten Iskander, vilken frambaserades till Kaliningrad som svar på amerikanska Patriotrobotar i Polen.

I skenet av ovanstående dystra uppgifter känns det skönt att man kan gotta sig i att NATO, enligt Försvarsdepartementet, ger det svenska försvaret mycket höga betyg för framtida försvarsplanering. Synd bara att man inte bekymrat sig det minsta om Gotland eller svensk luftvärnsförmåga. Ett demilitariserat Gotland kommer med sitt strategiska läge att vara oerhört attraktivt för alla aktörer att besätta i händelse av risk för ofred.

Molotov-Ribbentropledningen

Published by
Wiseman
at 09 mars 2024 in EU, Försvaret, Gasledning, Mosaik, Ryssland and Wikileaks. Closed

Enligt DN är detta öknamnet i Polen på Nord Stream och anspelar naturligtvis på hur Hitler och Stalin delade Polen mellan sig genom Molotov-Ribbentroppakten (uppkallad efter utrikesministrarna). Att Hitler startade VK 2 genom att invadera Polen är väl känt, men att Stalin några veckor efteråt anföll Polen från öster i enlighet med överenskommelsen i MRP, är inte lika väl känt. Det talas heller inte värst mycket om det följande sovjetiska övertagandet i Baltikum, vilket gjorde att tyskarna sedan kom att hälsas som befriare. I den ryska historieskrivningen, som är en fortsättning på den sovjetiska, finns inte VK 2. Där finns istället Det stora fosterländska kriget och det startade då Hitler svekfullt anföll Sovjetunionen sommaren 1941.

Wikileaks släppte i början av veckan information om just Nord Stream, där det visade sig att Putins avsikt var att köra vidare oavsett vilken ståndpunkt Sverige, Polen, Finland och Baltikum intog. Det förvånar knappast någon. Mer intressant är däremot att avstängningen av gastillförseln till Ukraina i början av 2024 var en rysk maskirovka, i syfte att skapa europeisk opinion för just Nord Stream. Ukraina protesterade högljutt mot avstängningen eftersom man betalat gasräkningarna, men utan resultat av förklarlig anledning. För rysk del blev agerandet en win-win situation. Samtidigt som man fick européerna att inse att det säkraste alternativet för gastillförsel skulle vara en ny direkt ledning, kunde man också så slå in en kil mellan Ukraina och Väst där Ukraina nu kunde uppfattas som opålitligt och orsak till uteblivna energileveranser. ”Vi vill gärna sälja till er, men ukrainarna stjäl gas och betalar inte för sig så vi är tyvärr tvungna att stoppa leveranserna tills vidare. Vi beklagar det obehag som drabbat er och hoppas snart kunna vrida på kranen igen”.

Bloggrannen Cornucopia tar i sin bloggpost från härom dagen upp en annan intressant aspekt, nämligen den stora ryska maktdemonstrationen i form av övningarna Ladoga och Zapad i Sveriges närområde
EU stöd till Sverige kontra gas. Övningarna genomfördes under början på hösten 2024 och var de mest omfattande ryska övningarna sedan muren föll. Det uttalade syftet med övningarna, omfattningen och vad som senare övades skiljde sig många gånger enligt FOI:s rapport om övningarna. Terrorister och banditgrupper, den ryske huvudfienden, opererar sällan med teknologiskt överlägsna luftstridskrafter och för svensk del var det intressant att se de mycket omfattande luftlandsättningar som genomfördes i närområdet, liksom de landstigningar som genomfördes med fartyg flyttade från Svarta Havet. Förr i tiden hade sammandragningar av sovjetiska luftlandsättningsförband och landstigningskrafter av det här slaget föranlett en ordentlig svensk beredskapshöjning med bl a förstärkt incidentberedskap och krigsbasövningar för stridsflygdivisioner. ”Av en ren händelse” genomfördes beredskapsövningen Dagny II i området på och kring Gotland just under det mest intressanta skedet av de ryska övningarna.

Drygt en månad efteråt godkände så den svenska regeringen gasledningen Nord Stream och det redan påbörjade bygget accelererade. I bl a Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2024 står att läsa följande om Sveriges säkerhetspolitiska situation och situationen i omvärlden (s. 5): Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt vara lågt. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som del av dessa. Påtryckningarna är inte nödvändigtvis begränsade till konventionella medel och metoder.

Med erfarenheterna från de stoppade gasleveranserna till Ukraina och den opinion som skapades hos de stora gaskonsumenterna, bör såväl Sverige som andra länder, t ex i Baltikum, vara på sin vakt vad gäller hur gasvapnet kan nyttjas i syfte att splittra EU. För svensk del måste vi ställa frågan hur starkt vi kan påräkna stöd från andra EU-länder med stort gasberoende om påtryckningar skulle utövas mot svenska intressen och anpassa vårt agerande, vår säkerhetspolitik och försvarspolitik därefter. Det bästa är naturligtvis att Ryssland knyts starkt till Europa på ett sådant sätt dessa risker undanröjs, men till dess så skett måste man planera för mer obehagliga eventualiteter. Vad som nu bekymrar är den enorma ryska återupprustningen med färdigdatum 2024, samtidigt som Försvarsmakten i bästa fall 2024 har intagit den organisation som ska vara intagen 2024 och som är anpassad i första hand för internationella insatser i lågintensiva konflikter i andra världsdelar.

NATO, solidaritetsförklaring eller själv är bäste dräng? (uppdaterat 15/1 18.40)

Published by
Wiseman
at 15 januari 2024 in EU, Folk och försvar, Försvaret, Mosaik, NATO, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Lördagen bjuder på två intressanta försvarspolitiska debattartiklar, vilket får ses som en upptakt inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen med start söndag.

I DN skriver försvarsminister Sten Tolgfors om ett gemensamt svensk-tyskt initiativ för att öka och förnya försvarssamarbetet inom EU i syfte att minska respektive lands försvarskostnader. Bakgrunden är naturligtvis den ekonomiska kris som de flesta EU-länder befinner sig och som för med sig stora neddragningar inom ländernas försvar. Detta gäller inte minst flera av de stora länderna som Storbritannien och Tyskland, vilket måste ses som oroande för svensk del.

Som tidigare nämnts på WW står nu brittiska försvaret inför ett veritabelt stålbad, där man om några år kan ifrågasätta landets fortsatta förmåga till större expeditionära insatser. Situationen ser inte mycket annorlunda ut för t ex Tyskland som också kommer att genomföra mycket stora neddragningar inom försvaret.
Försvarsministern talar om att Sverige fortsatt vill att EU ska vara en stark global aktör, vilket kräver att medlemsländerna bibehåller sin militära förmåga. För svensk del förutsätter dagens inriktning på det militära försvaret att övriga EU-länder har just en fortsatt stark militär förmåga och kan komma till Sveriges undsättning i händelse av kris eller krig, då uppgiften att försvara Sverige mot väpnat angrepp inte längre är aktuell för Försvarsmakten ensam, utan skall endast kunna lösas med stöd av andra länder.(Regleringsbrevet 2024)

Med detta i bakhuvudet är det också synnerligen intressant att i nästa stycke av försvarsministerns debattartikel läsa att ”Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där”. Vad innebär detta för Sveriges del och den så ofta omtalade svenska solidaritetsförklaringen? Vilket militärt stöd kan vi då som icke NATO-medlemmar förvänta i händelse av att försvar mot väpnat angrepp ska genomföras? Det här måste Regeringen vidareutveckla eftersom man alltid tidigare framställt solidaritetsförklaringen som garanten för svensk säkerhet.

Debattartikeln innehåller i övrigt en del bra förslag där EU-länderna kan samarbeta avseende t ex gemensam grundläggande flygutbildning, övervakning etc. Gemensam utveckling av krigsmateriel är också ett intressant område, men där finns både faror och vinster. Vinster kan påräknas när det är ett begränsat antal länder involverade i kravställning och produktion. Försvarsministern nämner här Archer som ett bra exempel. Farorna, innefattande omfattande förseningar, fördyringar och missade målsättningar uppstår när ett större antal länder ska delta och alla ska ha sin rättmätiga del av kakan och man sätter politiskt korrekhet i främsta rummet. Avskräckande exempel på detta är t ex NH 90, A-400M och inte minst Eurofighter. Rörande den senare kan man se att de nationella samtida stridsflygprojekten, Gripen och Rafale, har nått betydligt längre avseende målsättningar, mognad, förmågor och till betydligt lägre kostnader än sameuropeiska Eurofighter.

Att ”poola” resurser har blivit väldigt på modet de senaste åren framförallt avseende transportflyg, lufttankningsresurser och nu senast helikoptrar och hangarfartyg. Det är ett effektivt sätt att lösa gemensamma problem avseende expeditionära insatser företrädesvis i lågintensiva konflikter. Poolning bygger på att det nationellt finns en överkapacitet som man kan låna ut till andra behövande samarbetspartners. Problemet uppstår när resurserna uppstår nationellt och på flera håll samtidigt. För svensk del förlitar vi oss nu mycket kraftigt på poolningen av C-17 för att lösa många av våra transportproblem då vår flotta med Tp 84 blir mindre och transportbehoven har ökat. Faran här är att den dagen vi själva behöver transportresurserna finns de inte att tillgå då någon annan behöver dem samtidigt. Om den dagen infaller att solidaritetsförklaringen behöver åkallas, är det svårt att se att det finns ”poolade” resurser att få tag i.

Sverige har liksom några av de övriga nordiska länderna klarat sig mycket bra i genom den ekonomiska krisen och det är till största delen Alliansregeringens förtjänst. I flera andra europeiska länder har företagen tagit sig ur krisen, men mycket oroande är att det har inte dessa länders statskassor, där nedgången fortsätter och som tidigare nämnt med allvarliga följder för ländernas och den europeiska försvarsförmågan. Utöver de nordiska länderna finns det ytterligare ett land i närområdet som har snurr på ekonomin och det landet satsar stenhårt på sitt försvar. Det landet är Ryssland, vilket för in på nästa intressanta artikel. I UNT undrar Bo Pellnäs vart den ryska upprustningen syftar. Han är inte ensam om den undringen.

De senaste tio åren har såväl rysk BNP som den ryska försvarsbudgeten stigit med 100 % och försvarsbudgeten är planerad att öka ytterligare med 50 % de kommande åren och där merparten av landets väpnade styrkor inom 10 år ska ha omsatt sin materiel till fullt modern. Rysk BNP lär dock inte hålla samma takt även om landets ekonomiska situation och tillväxt säkrats för lång tid framöver genom energiexport till Europa och Kina. Liksom Pellnäs måste man fråga sig vad syftar den massiva ryska upprustningen till där stora delar läggs just på offensiva vapensystem snarare än defensiva? Hade Ryssland varit ett fullt stabilt land med en fullt utvecklad demokrati där huvuduppgiften för de väpnade styrkorna var att ställa förband till det internationella samfundets förfogande för fredsinsatser, hade farhågorna varit mindre. Nu är Ryssland inte ett sådant land, och mängden politiskt våld och antalet mord på journalister avskräcker.

Pellnäs oroas av Frankrike, Italien och Tyskland prioriterar sin egen sysselsättning genom export av krigsmateriel till Ryssland och gasleveranser, framför en sammanhållen säkerhetspolitik inom EU och NATO. Det blir bisarrt när ett EU/NATO-lands export av krigsmateriel (Mistral) får andra NATO-länder att känna behov av att vidta förstärkningar av försvaret och efterlysa utökad försvarsplanering i NATO.

Som understryks av försvarsministerns debattartikel om att EU inte är en garant för territoriellt försvar, parallellt med den kraftigt minskande europeiska försvarsförmågan och den ökande ryska upprustningen, är det dags att på allvar se över den svenska försvarspolitiken där det finns åtskilliga mörka moln på horisonten. Vilken väg ska vi välja, ett alltmer splittrat NATO och dess garantier, solidaritetsförklaringen av tveksamt värde eller en mycket dyrbar egen väg? Det troligaste är nog valet av det absolut sämsta alternativet - att inte göra något vägval alls.

Andra bloggar: Chris Anderson, Cornucopia, Försvar & Säkerhet, Gyllenhaal, Försvarsministern, Mats Engström

Uppdatering 18.40: Läs även FM f d infodirektör Staffan Doppings reflektioner över Sälenkonferenser, där han efterlyser en tydligare debatt om Försvarets uppgifter. ”Även om politikerna tacksamt läser MUST:s årliga bedömanden så vill de själva tolka och artikulera omvärldsläget. Och den tolkningen är oftast digital. Överhängande hot eller evig fred. Inget mitt emellan.”

Mistralaffären officiell

Published by
Wiseman
at 28 december 2024 in Frankrike, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

Ryssland har nu beslutat sig för att köpa minst två Mistralfartyg från Frankrike och därtill ska ytterligare två byggas i St Petersburg. Affären får nu anses bekräftad eftersom informationen samtidigt kommit från rysk presidentnivå och publicerats på franska presidentämbetets hemsida.

Affären uppmärksammas i Sverige i sedvanlig ordning av Lars Gyllenhaal, som är en mycket duktig Rysslandsbevakare, men intressant nog även av på en av Sveriges ledande ekonomiska bloggar, Cornucopia. På Cornucopia finns nu ett långt inlägg om Mistralaffären och dess innebörd för rysk militär förmåga.

Att de baltiska staterna är högst upprörda är klart förståeligt som på samma sätt som USA oroas över var Mistralfartygen ska användas. Fartyg av Mistraltyp är inte defensiva redskap utan används i första hand för offensivt bruk och att kunna stödja egna förband långt från hemmaterritoriet.

För svensk del återstår att se var Mistralfartygen baseras. Från ryskt har man tidigare talat om andra platser än Östersjöflottan, vilket ur svensk synvinkel är högst fördelaktigt. Man ska dock ha i åtanke att vi senast förra året såg bevis på hur snabbt Ryssland kan flytta sitt landstigningstonnage från ett område till ett annat. Trots hårda tongångar ett knappt år efter Georgienkrigets slut, flyttades en stor del av Svarta Havsflottans landstigningsförmåga till Östersjön för att delta i övningen Zapad -09. Med Mistral blir detta ännu enklare.

Det tål att påminnas om att reaktionen på de kriterier som på 90-talet omtalades vara skäl att motivera ett svenskt militärt återtagande helt har uteblivit. Ett urklipp ur bloggdebatten med försvarsministern förra julen:


”Framförallt imponeras jag inte av försvarsministerns utfästelse att försvaret skalas upp om hotbilden förvärras. Under 90-talet omtalades av politiker, säkerhetspolitiska bedömare och ledande militärer ett antal kriterier för situationen i vårt närområde, som om de infriades skulle leda till en svensk återtagning. Idag har vi i princip sett dem alla – ett Ryssland där den demokratiska utvecklingen stagnerat och på vissa håll regredierat, ett Ryssland som återtar sin landstigningsförmåga i Östersjön, ett Ryssland som återtagit sin förmåga till samordnade storskaliga luftlandsättningar och ett Ryssland som åter manifesterar stormaktsambitioner. Föga förvånande ser vi ingen svensk återtagning.”

Gästinlägg: Se försvaret från utsidan istället för från insidan

Published by
Wiseman
at 07 november 2024 in EU, Försvaret, Hemvärnet, Mosaik, NATO, Regeringen and Ryssland. Closed

För snart 20 år sedan kollapsade slutligen Sovjetunionen. Tecknen hade funnits där innan, bl a i form av det misslyckade Afghanistankriget och inbördeskriget mellan delrepublikerna Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach. Många bedömare framhåller Afghanistankriget och inte minst 80-talets kapprustning med USA som två av de viktigaste orsakerna till Sovjets kollaps.

Europa och västvärlden genomlider nu samma stålbad som USA framtvingade hos Sovjetunionen och som föranledde dess fall. I den nutida västvärlden är det resursuttömmande kriget också i Afghanistan, men de ekonomiska svårigheterna är föranledda av bl a en IT- och därefter bostadsbubbla.

Europas länder står nu inför massiva militära nerdragningar. I Storbritannien ska man spara motsv 50 mdr SEK per år. Landets nya hangarfartyg kommer aldrig att få flygplan. Motsvarande nerdragningar sker i Tyskland, Frankrike och flera andra EU-länder, där t ex Bulgarien minskar försvarsbudgeten med 40 %. De enda ekonomierna inom EU med ordning och reda återfinns i Sverige, Finland och Estland. Det är svårt att se att ett USA med världens största budgetunderskott och där ekonomin är kraftig gungning har möjlighet att bibehålla sitt starka engagemang i Europa och andra delar av världen. Är det inledningen på det nya Romarrikets fall vi ser?

Läget är minst sagt bekymrande ur ett europeiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, då den ekonomiska militära utvecklingen är den motsatta i det land som under överskådlig tid kommer att dimensionera vår säkerhetspolitiska situation - Ryssland. Under de kommande tre åren kommer försvarsbudgeten att höjas med 140 %. Visste man med säkerhet att den politiska situationen och den demokratiska utvecklingen i landet var stabila, fanns det ingen anledning till oro. Tyvärr skönjer man inte riktigt den utvecklingen, med tanke på de svåra förhållandena för medborgarrättsrörlser, även om vissa andra positiva tecken skönjts i form av handelsavtal.

USA och NATO hoppas nu på ett utökat samarbete med Ryssland om Afghanistan, men motkraven är hårda - en stark begränsning av ”utländska” förband i de östliga NATO-länderna. För rysk del vet man nu att man har tiden på sin sida. Den ryska ekonomin befinner sig i stark återhämtning, medan situationen hos NATO-länderna är den motsatta. (Moskvas lösning på talibanproblemet verkar vara samma som på 80-talet: Likvidering av ”terroristerna” istället för att bara köra iväg dem)

För svensk del omtalas nu även utvecklingen i Ryssland i Regeringsförklaringen där ”särskild hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland” i stycket om säkerhets- och försvarspolitik. Trots att de kriterier som på 90-talet omtalades som orsak för ett svenskt återtagande av militär förmåga nu så gott som alla infallit, fortsätter man med huvudet i sandlådan. Det försvar vi bygger idag har vi om tio år, inte 2024. Vad den ryska politiska utveckling blivit till 2024 är omöjligt att sia om, ändå verkar vi förvänta oss att inga ytterligare åtgärder måste vidtas inom försvarspolitiken idag, trots att Ryssland tills dess ökat sin försvarsbudget med 140 %.

Vad återstår då av det svenska försvaret idag som finns användbart under morgondagen? Enligt Jan Kallberg, Ph D Candidate i Public Affairs, University of Texas, som skrivit gästinlägget nedan är det inte mycket mer än Hemvärnet som är en faktor att räkna med. Kallberg har också en intressant artikel i senaste numret av vårt försvar om hur ekonomsikt sargat USA ändrar den säkerhetspolitiska spelplanen.

/Wiseman

———————————-

Se försvaret från utsidan istället för från insidan

När man tittar på sitt eget försvar går det inte att se inifrån och ut – eftersom när en utmanare gör sin bedömning av risk kontra möjlig effekt sker det helt från utsidan. Vad är riskerna med att trycka till Sverige i en gråzon?

Vad kan gå snett om man nyttjar politiska och militära medel för att få Sverige att göra och gå med på saker de inte hade för avsikt att medverka till?

Rent okulärt tror jag att regeringen rätt lätt ger in – oavsett vem som trycker till. Det finns inte den ryggraden i det politiska systemet. Jag har svårt från utsidan att se radhusfolkpartister ha något annat än defaitism i sikte. Det gör att de försvarsförband som finns inte aktiveras – eller om de gör de kommer de inte att kunna organisera sig att utgöra något hot av någon omfattning.

Skulle de mobiliseras så är personalförsörjning i kaos och oavsett om förbanden heter Inter-Galactic Battle Group eller Nordic Super Trooper Task Force, så är det i de flesta fall medioker teknik i form av motoriserade skyttekompanier utan understöd eller luftvärn. Små spridda förband som kan strimla ut ur Skövde, Boden och någon ort mer efter ett antal dygn. Dessa kan med säkerhet bekämpas till oigenkännlighet utan större ansträngning. Om det skulle behövas. Små ansamlingar av lätt bepansrade punktmål är varje stridsduglig krigsmakts specialitet. Särskilt när det är tre – fyra stycken med 500 km mellanrum. Det svenska försvarets förmåga är lätt att beräkna enbart på öppna uppgifter från tidningar, Internet och publika forum.

Att det står ett motoriserat skyttekompani på någon bergssluttning i Asien är irrelevant - ty de är i Asien. Enough said.

Flygvapnet saknar markstridsförmåga så det bekämpas enklast på marken. Allt detta är hanterbart. Det är nästan inbjudande.

Motargumentet är ryggradsmässigt att det aldrig kommer att inträffa. Bara tanken att det aldrig kommer att inträffa gör att oförutsägbara saker sker. Därför att ingen är förberedd. På samma sätt som West Points avgångsklass 1860 aldrig trodde de skulle hamna i krig – allra minst med varandra. Tanken att saker aldrig sker ger en förrädisk känsla av säkerhet.

Om man nu ser det från utsidan vad är det mest störande okända kortet? Vad har man svårt att mäta, förstå och veta vad som kommer att ske? När jag ser på Sverige utifrån rent maktpolitiska och militära linser är Hemvärnet ett rejält orosmoln. Det är oerhört störande. Tiotusentals dedikerade och tränade medborgare med militära vapen som är beredda att slåss i en terräng som vi inte kan och över en stor yta.

Jag skulle inte dra mig för att säga att det enda försvar Sverige har idag är Hemvärnet.

Om saker går snett och Sverige ramlar ner i en konflikt är de facto Hemvärnet en komponent som varje motståndare får väldigt svårt att hantera. Det var inte fler
som gjorde Irak till betydligt besvärligare än Pentagon planerade för.

Hemvärnet tvingar upp engagemanget från kirurgisk operation till regelrätt partiell invasion. Det gör att kuppartade attacker – rena smash’and’grab operationer inte fungerar. Man kommer att dras in i en längre konflikt.

Hemvärnet är också så stort och välorganiserat att man inte kan trycka till den svenska regeringen att använda polis och militär, som i Vichy-Frankrike, att ”avlusa” landsbygd och provinser från motstånd. Det är en riktig motståndare. Givetvis glider Hemvärnet in i en folkrättslig dimma när regeringen ger efter men Hemvärnet har tillräckligt många medlemmar som inte vilar på hanen när det gäller. Krig är ingen skönhetstävling, så om handskarna åker av så tror jag att Hemvärnet likväl är ett betydande problem, även om man jagar ner dem som irreguljära.

Jag måste med det ge Nils Sköld gradvis rätt. Många må ge dessa sega gubbar ett löjets skimmer men det är det enda som är ett verkligt oberäkneligt och farligt moment om man trycker till Sverige så de håller käften.

Hemvärnet är svårt att evaluera, det är fragmenterat och det är dedikerat. Hemvärnet är Sveriges enda dugliga försvar ty det har en avskräckande effekt.
Resten är brus.

Jan Kallberg

Nya försvarsbudgetar

Published by
Wiseman
at 16 oktober 2024 in Försvaret, Ledningssystem, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

I veckan lade Regeringen fram sin nya budgetproposition efter att veckan dessförinnan ha kommit med sin regeringsförklaring.

Inom utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets krisberedskap) händer det en hel del. Framförallt brukar regeringarna i budgeten nämna områden som man avser att särskilt följa upp. I ekonomiska termer händer det inte så mycket. Budgetnivån ligger fast enligt tidigare, men däremot pekar man vad man vill se för inriktning och resultat, varav några upptas nedan.

Något av det första som nämns är Veteranstödet, vilket visar den vikt man tillmäter detta. (Det kommer också ett inlägg om veteranstödet i närtid)

Regeringen trycker återigen på inom vilka ramar Försvarsmakten får fortsätta utvecklandet av GLI (nya namnet för GLC). Befintliga funktioner, arkitektur och anläggningar ska användas så långt möjligt och Regeringen ska ta beslut om nyinvesteringar för detta efter förslag från Försvarsmakten senast 15 nov.

Regeringen vill se flexibla och samövad arméförband som snabbt kan sättas samman till bataljonsstridsgrupper. Materiellt ska strf 90 och övertaliga stridsvagnar sparas i förbandsreserven. Temporärt får Försvarsmakten uppgiften att inrätta ett ”statsceremoniellt förband” med insatsförmåga motsvarande de nationella skyddsstyrkorna. Uppgiften ska senare lösas av ordinarie förband.

Amfibiebataljon tillförs skyddade fordon för att nå förmåga som amfibisk manöverbataljon. I övrigt vidmakthåller Marinen förmåga inom alla områden. Under 2024 ska planerna för anskaffningen av nytt stödfartyg fastställas.

Flygstridskrafterna har det enda förband som inte nått för 2024 avsedda mål, nämligen strilbataljonen. Regeringen vill se ett utökat antal flygstridsledda pass och antalet flygtimmar för stridsflygförbanden ska öka, framförallt för divisionerna i lägst beredskap. Konstigt hade varit annars då dessa skulle ligga under tilldelningen i länder som Nordkorea och det hade rimmat illa med kravet på ett ständigt insatsberett försvar. Inom helikopterförbanden bedömer Regeringen läget som icke godtagbart.

Inom personalförsörjningen noterar Regeringen att Försvarsmakten anser sig kunna uppfylla ersättandet av värnpliktsförbanden med anställda och kontrakterade tidigare än förut meddelat. Regeringen vill också se att Försvarsmakten tar fram bättre verktyg för att karriärväxla officerare. I framtiden ska samtliga förband i krigsorganisationen och förbandsreserven vid varje givet tillfälle vara personaluppfyllda.

Noterbart är också att Försvarsmaktens hyreskostnader återigen ökar något till 2,3 mdr kr, vilket är drygt 5 % av budgeten. Ger det verkligen mest pang för pengarna när man leker marknadsekonomi i en planekonomisk organisation? Vidare kan man också notera att datasystemet PRIO, trots att det kostar Försvarsmakten ett antal miljarder kr i anskaffning och årliga driftskostnader på hundratals mkr, inte nämns med ett ord i den 116 s långa propositionen.

I Regeringsförklaringen läser man under avsnittet om försvar och samhällsskydd att ”Särskild
hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland”.

I vårt grannland i väster höjer man i år igen försvarsbudgeten som nu tangerar den svenska i storlek. Det intressant är dock vad som händer i den ryska budgeten. Tidigare i höst har det omtalats att den ryska försvarsbudgeten ska öka med 60 % under åren 2024-2013. Dessa siffror är nu reviderade och istället blir ökningen nästan 140 % under samma period. Varken den tidigare 60 %-höjningen eller de nya reviderade siffrorna har omnämnt i svenska media. Man ska också veta att den ryska försvarsbudgeten kontinuerligt ökat under det senaste decenniet. Vilken hänsyn tas i svensk säkerhets- och försvarspolitik till de massiva satsningar som nu görs på ökad militär förmåga i vårt närområde?

Den ryska teddybjörnen

Published by
Wiseman
at 30 maj 2024 in Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

F d ministern, ambassadören och landshövdingen i Stockholm, Mats Hellström skriver på DN debatt om att är läge att frosta av förbindelserna med Ryssland. På Expressens ledarsida skriver Anna Dahlberg om i stort sett samma ämne, men fokuserar mer än Hellström på den ryska björnen numera är en snäll björn och att fp-ledaren Björklunds försvarslinje är sällsynt dåligt tajmad i en värld där Ryssland och USA åter närmas. Den ryska björnen framställs mer som en teddybjörn av Hellström, medan Dahlberg varnar för att det inte är det militära hotet från Kreml som är det troligaste.

Det är även min stora förhoppning att Ryssland får en positiv utveckling och närmar sig Europa än mer. Medvedev har i sin roll som president betytt mycket för att få in Ryssland på ett bättre spår än landet hade när Putin var president. Dock ska man inte ta ut segern i förskott. Det finns en rad positiva tecken, men också en hel rad med mindre positiva tecken. Ryssland är inte den starka demokrati vi önskar att landet skulle vara och det har en lång väg dit. Kursen kan snabbt svänga beroende på vem som sitter vid makten. Samma gamla metoder att styra informationsflödet som användes på Sovjettiden, används ofta än idag. Frispråkiga journalister har en tendens att försvinna och regimkritiker (inte endast de som är kritiska mot Moskva, utan även de som är kritiska mot det lokala styret) åtalas på märkliga grunder.

Sverige måste ta höjd för och utforma sin säkerhetspolitik och försvarsplanering utifrån ett Ryssland där pendeln åter svängt tillbaka till aggression mot väst. Gud förbjude att något sådant skulle hända, men sådant är tyvärr Sveriges geografiska läge. I dagsläget existerar just ingen försvarsplanering alls för att försvara Sverige. Det har under 00-talet inte funnit något politiskt intresse för en sådan. Man kan tycka att det borde finnas planering för situationer där Ryssland kommit på kant med balstaterna, ett Ryssland som aktivt vill skydda den nya gasledningen i Östersjön o s v, men icke. Liksom Dahlberg, anser jag att det krävs betydligt mer än bara militärt försvar för att Kremls agenda för sina grannstater. Stark och aktiv utrikespolitik och ett ordentligt IT-försvar, är bara några av redskapen.

Ryssland är till stor del beroende av handeln med Europa på samma sätt som stora delar av Europa är beroende av rysk gas. Tyvärr tenderar inte alla människor att agera utifrån samma logik, vilket gör att utvecklingen är långtifrån helt förutsägbar. Försvarsplanering handlar om att vara förberedd för det värsta och sedan hoppas att det aldrig inträffar. Ju mer förberedd man är, desto otroligare är att det inträffar. Målet med ett försvar är att aldrig behöva använda det, men behöver man göra det duger inga halvmesyrer och rockärmslösningar.

Både och - då, nyss och här och nu

Published by
Wiseman
at 14 mars 2024 in Armén, Barents, Flygvapnet, Försvaret, Försvarsberedningen, IO 2024, Marinen, Mosaik, NATO, Norge, Regeringen, Ryssland, Socialdemokraterna, Solidaritetsförklaringen, Sovjet and Värnplikt. Closed

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till ”sega gubbar” där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2024.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2024 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena.”

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det ”kaukasiska lackmustestet” (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.

*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Solidaritet mot och för vem?

Published by
Wiseman
at 06 februari 2024 in Folk och försvar, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

Igår meddelade Ryssland att landet har antagit en ny militär doktrin. I förra veckan offentliggjorde USA sin motsvarighet.

I den ryska doktrinen fastslås bl a att NATO:s utvidgning och gruppering av utländsk trupp i närliggande nationer utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland. Även om doktrinen framhåller landets rätt att använda kärnvapen slås det fast att sannolikheten för en kärnvapenkonflikt ska bryta har minskat. Man fortsätter att framhålla landets rätt att med militär makt skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt sänker USA i sin Quadrennial Defence Review landets militära ambitioner. Istället för att som tidigare ha målsättningen att samtidigt kunna hantera två fullskaliga krig, är nu ambitionen sänkt till att kunna hantera två regionala insatser (läs Irak/Afghanistan) samtidigt, vilket kan ses som en anpassning till följd av 00-talets erfarenheter. Det framgår tydligt att man anser sig vara nödgad att vara kvar i Afghanistan för lång tid framöver.

Dessa nya ryska och amerikanska doktriner måste definitivt vägas in i den tidigare avgivna svenska solidaritetsförklaringen. Ryssland markerar återigen att man inte ser med blida ögon på att NATO expanderar österut och markeringen om utländsk trupp i grannländer, är närmast att tolka som grupperingen av amerikanska luftvärnsförband till Polen, men i viss mån även andra liknande företeelser som t ex NATO:s nya transportbas Pápá i Ungern som även Sverige är delaktig i. Omnämnandet av rättigheterna att i utlandet militärt försvara ryska medborgare bör också oroa Sverige med tanke på de stora ryska minoriteterna i Baltikum. Frågans stora vikt visade sig med all tydlighet under incidenten med bronssoldaten i Estland 2024. Efter baltiska propåer intensifieras nu NATO:s övningsverksamhet i Baltstaterna.

Samtidigt visar USA:s nya doktrin att man nu anser sig ha en ytterligare minskad möjlighet att ingripa i Europa och föra ett reguljärt krig där. Visserligen behålls en stor mängd trupp i Europa, men framförallt av politiska och avskräckande skäl. Fokus ligger på terrorbekämpningen, eller vad som i QDR beskrivs som regionala angripare.

Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd i händelse av att Sverige, något av nordiska länderna eller något av EU-länderna behöver detta. Det torde framstå som självklart för var och en att kärnan i den svenska solidaritetsförklaringen är just att Sverige ska kunna ta emot stöd. Vem som ska lämna det är oklart, men man får hoppas på att, i händelse av att stöd skulle behövas, de andra EU-länderna inte anser att ett militärt stöd till Sverige går emot ”det egna landets särskilda säkerhetspolitiska natur”. Att Sverige ska kunna ge militärt stöd i enlighet med solidaritetsförklaringen ter sig helt orealistiskt.

Ställer man upp en enkel översikt över vilka länder solidaritetsförklaringen innefattar och vilka som inte innefattas och därmed skulle kunna vara aktuella för Sverige att giva stöd emot, blir följande snabbt tydligt.

Omfattas av solidaritetsförklaringen: De nordiska länderna och EU.

Omfattas inte av solidaritetsförklaringen och skulle kunna utgöra ett hot eftersom de gränsar till länder som omfattas: Schweiz, Ryssland, Vitryssland/Belarus, ett antal länder på Balkan, Nordafrika.

Av dessa länder kan man direkt avfärda Schweiz. Balkanländerna, om än mer eller mindre instabila, befinner sig alla i mer eller mindre långt framskridna förhandlingar om EU-medlemskap och de Nordafrikanska länderna saknar helt militär förmåga som kan projiceras mot Europa. Kvar blir alltså Ryssland och Vitryssland/Belarus.

Oavsett vilket land i Europa som skulle kunna tänkas hamna i klammeri med Ryssland är det en militär omöjlighet för Sverige att skicka militärt stöd dit, med tanke på Sveriges geografiska läge i Rysslands intressesfär. En militär konflikt på annat håll skulle omedelbart utgöra ett hot mot den svenska territoriella integriteten om svensk trupp sändes till stöd. Försvarsmakten av idag och imorgon är så fruktansvärt underdimensionerad att den inte skulle klara av att hantera ett sådant hot, än mindre kunna bidra till någon annans stöd.

Man kan tycka vad man vill om spelupplägget under Sälenkonferensen. Det framstod dock med all tydlighet att våra svenska försvarspolitiker inte ansåg sig kunna stödja ett baltiskt land i dess behov av hjälp med att skydda den territoriella integriteten. Vidare erkände man också att den svenska försvarspolitiken absolut inte är dimensionerad för att kunna hantera en eventuell militär konflikt i Östersjön under analyserad tid (fram till 2024). För tiden efter 2024 finns ingen analys värd namnet gjord och det är just för den perioden som den nuvarnade försvarsorganisationen är framtagen…

Vad blir då det reella värdet av en svensk solidaritetsförklaring? Inte mycket.
Det har med all säkerhet inte gått obemärkt förbi i våra närmaste grannländer.

Jag noterar också att min kommentar på Karin Enströms blogg i ämnet fortfarande står obesvarad.

Uppdatering 7/2 kl 09.45: Claes Arvidsson har på dagens ledarsida i SvD:s ett samtal med Allan Widman, som är ordförande i Folkpartiets grupp för utformning av en nytt försvarspolitiskt program. Som jag ser det idag finns det inte många andra politiska alternativ i höstens val om man vill värna försvaret. Dock lär det bli hårda diskussioner med de övriga partierna vid en Alliansseger i valet. Nu gäller det att påverka de övriga partierna så de också svänger. Jag vet vem jag skulle vilja se som försvarsminister i en Alliansregering efter hösten. Samtidigt vet jag att det finns många av kollegorna i HKV som fasar inför denna utveckling.

Andra om nya doktriner och en ny försvarspolitik: Chefsingenjören, Chris Anderson, Rolf K Nilsson, Tokfransen, Forsno, Hammarberg

Kalla nordliga vindar

Published by
Wiseman
at 02 december 2024 in Barents, Försvaret, Mosaik, NATO, Norge and Ryssland. Closed

Kalla nordliga vindar sveper ner längs norska kusten och påminner om tiden före 1989. NRK rapporterar att för andra året i rad verkar det bli nytt rekord i antalet ryska flygplan, företrädesvis strategiska bombflygplan, som identifieras av norska flygvapnet när de flyger längs norska kusten. Trenden verkar också gå mot allt mer komplexa sammansättningar med bombflygplan, eskorterande långräckviddiga jaktflygplan och tankflygplan som understödjer.

Ryssland blir allt mer tydligt i sin vilja att återta Sovjetunionens forna ställning. Med största sannolikhet handlar det om att visa styrka i det allt viktigare Barentsområdet med alla dess råvaror som isens tillbakadragande frilägger. Ryssland har som bekant tidigare i år annonserat avsikten att bygga fem nya hangarfartyg och när det gäller landstigningsfartyg (som troligen kommer att baseras i Östersjön eller Svarta Havet) har man så bråttom att man inte anser sig ha tid att bygga en ny egen modell, utan vill köpa ett franskt på stört och licenstillverka ytterligare 3-5 st.

Även inom NATO framhåller man Barentsområdet som ett allt viktigare område för alliansen i framtiden. I Norge har man redan koncentrerat huvuddelen av sin försvarsmakt till nordligaste delen av landet och man har sedan något år tillbaka börjat fokusera om mot mer nationella uppgifter.

Inställningen i Sverige? Det heter fortfarande att Ryssland är mycket försvagat och inte har råd med sina väpnade styrkor, precis som det gjort i den svenska politiken sedan muren föll. Inteckningen av det svenska försvaret fortsätter.
I början av 90-talet talade man om ett antal tecken som om de upptäcktes i så fall skulle leda till en svensk ”återtagning” (återtagningen skrotades officiellt i sin helhet vid försvarsbeslutet 2024). De tydligaste tecknen ansågs bl a vara:

En negativ demokratisk utveckling i Ryssland (1)
Återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön (2)
Återtagen förmåga att genomföra storskaliga luftlandsättningar (3)
Ökad närvaro globalt (4)

Det är bara att konstatera att vi de senaste åren har sett alla de ovan listade. Den demokratiska utvecklingen backar snarast med en stor rättsosäkerhet, historierevisionism, förföljelser av journalister och allt större avsaknad av fri media.

Landstigningsförmågan förbättras enormt genom köp av Mistral, men redan ombaseringen av Svarta Havsflottans landstigningstonnage till Östersjön under övningen Zapad i höstas talade sitt tydliga språk och var upphov till en del hicka inom Försvarsmakten och inte minst de baltiska staterna och Polen.

Likaså demonstrerade Ryssland åter en mycket god förmåga att genomföra luftlandsättningar av stora förband under Zapad och Ladoga i höstas på ett sätt som få trodde var möjligt.

Den ökade närvaron, och likt förortsungdomar, ökade kravet på ”respekt” har också manifesterats genom patrulleringarna med bombflyg i Arktis och Atlanten och expeditioner till t ex Karibien och Afrikas Horn med örlogsfartyg. Från att tidigare utåt ha talat om kärnvapen som ett defensivt vapen, talar man nu om att kärnvapen kan komma att användas i alla skalor av konflikter där man så finner lämpligt.

Samtidigt håller Sverige återigen på och monterar Försvarsmakten till en ny lägstanivå. Föga förvånande har inget av de tecken man politiskt formulerade på 90-talet som skäl för återtagning tagits på allvar. Istället bortförklaras de friskare än någonsin tidigare.

På samma sätt skedde med Georigenkriget (det s k kaukasiska lackmustestet). Försvarsberedningen fastställde året innan att Ryssland agerande mot sina grannländer kommer att vara ett lackmustest för Rysslands framtida väg. Noll och ingen reaktion politiskt förutom att man parkerar 14 stridsvagnar på Gotland!

Det finns ingen anledning för Ryssland att ge sig på Sverige, men det farligaste scenariot är det där Sverige blir ett säkerhetsvakuum, vilket historiskt uppfattas som problem av grannstater när det börjar blåsa snålt. Det andra stora problemet är att Sverige gladeligen skrivit ut säkerhetsgarantier till grannstaterna, men saknar fullständigt förmåga att infria dem. Det finns inget konfliktscenario som enbart drabbar ett av våra grannländer varvid vår egen säkerhetssituation tillåter att vi skickar delar av vårt försvar till grannländernas bistånd. Speciellt inte när drygt 1/8 av stridskrafterna konstant kommer att befinna sig i en annan världsdel.

Uppdatering 5/12 16.45: Johan Tunberger och Bo Hugemark kommenterar Mikael Nilssons debattartikel i SvD tidigare i veckan, med fokus på innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen

Den nya Ententen

Published by
Wiseman
at 29 november 2024 in Frankrike, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

De som regelbundet läser mina bloggkollegor som listas i högerspalten, har säkert hunnit läsa en del om att det franska landstigningsfartyget Mistral nu gästar St Petersburg för att ryska flottan ska få stifta närmare bekantskap.

Tidigare i år offentliggjorde Ryssland avsikten att under de närmaste åren anskaffa uppåt fem st nya hangarfartyg av större modell än det nuvarande och problemtyngda Admiral Kuznetsov. Under sommaren började man också tala om att anskaffa ett antal franska landstigningsfartyg av Mistral-klassen. Avsikten har sedan dess varit att köpa ett och sedan licenstillverka resten. Man anser det vara av yttersta vikt att det första köps in snabbt eftersom man inte har råd att vänta på att egna fartyg av samma slag utvecklas (beräknat ca 6-7 år, men dylika företag brukar lätt dra över tiden).


Reportage i rysk tv om Mistral

I Ryssland har ett inköp av Mistral redan fått ett parlamentariskt godkännande. I Frankrike har man närmast hoppat jämfota av glädje över det ryska intresset. Varvet i St Nazaire som bygger Mistral kommer snart att drabbas av arbetsbrist och en försäljning till Ryssland skulle trygga jobben ett tag framöver. En affär har dock ännu inte godkänts från fransk sida, men president Sarkozy har gett sitt godkännande att inleda förhandlingar. Mistrals närvaro i St Petersburg torde dock tala sitt eget tydliga språk om inriktningen.

Om affären går i lås blir det för Ryssland första gången man har ett fartyg som både kan genomföra landstigningsoperationer och dessutom utgöra bas för helikopteroperationer. Tidigare har ryska flottans landstigningsfartyg inte haft någon helikopterförmåga och den största fartygsklassen, som var ett av det svenska invasionsförsvarets primärmål, Ivan Rogov, har endast ca halva Mistrals deplacement. Ropucha, Alligator, Polnocny och Pomornik som säkert är bekanta från invasionsförsvarets dagar, är dvärgar i jämförelse med Mistral.

Den ryska marinchefen motiverar en anskaffning med att med ett Mistral kan man på 40 min landsätta samma styrka som det tog 26 h att landsätta under Georgienkriget. Det är tveklöst så att man har dragit en rad erfarenheter från Georgienkriget som man nu försöker åtgärda.

För Sverige är ett ryskt köp av Mistral mycket dåliga nyheter. Den svenska försvarsförmågan och hela hotbilden har sedan 90-talets mitt baserats på framförallt en enda sak - att Ryssland saknar överskeppningsförmåga i Östersjön. Den tidigare mycket omfattande landstigningsdelen av Östersjöflottan rostade under 90-talet sönder i sina hamnar och sedan drygt tio år saknar Ryssland reell landstigningsförmåga i Östersjön.
Därför var det åtskilliga som fick hicka när det visade sig att Ryssland ombaserade stora delar av sin landstigningsförmåga från Svarta Havet till Östersjön under övningen Zapad tidigare i höst, trots att relationerna med Georgien just då var de sämsta sedan kriget 2024.

Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion. Mistral kan för med sig personal och materiel väl motsvarande och överstigande en av de 8 manöverbataljoner som Försvarsmaktens markstridskrafter nu ska omorganiseras till. För såväl Sverige/Östersjöländerna som Georgien och Ukraina är det läge att fundera över framtiden, då ryska Mistral sannolikt baseras i Östersjön och Svarta Havet. Det är i så fall för svensk del också i högsta grad över den säkerhetsgaranti Sverige sedan något år uttalat för grannländerna. Redan nu uttrycker såväl Georgien som flera av de baltiska staterna sin oro över ett ryskt köp av Mistral, medan saken i Sverige gått helt obemärkt förbi.

Frågan återstår ändå vad Ryssland ska använda Mistral till och varför det är så bråttom med en anskaffning att fartyget ska anskaffas under det närmaste året. Ryssland signalerar nu kraftfullt med sina intentioner att bygga nya hangarfartyg och landstigningsfartyg att man vill vara en kraft att räkna med. Ej heller verkar pengar längre vara ett problem. Sedan tidigare har man deklarerat en avsikt att omsätta i princip all materiel hos frontförbanden till 2024 och nu talar man, utöver hangarfartygen, om köp av 5 st Mistral à ca 5 mdr kr per st.

Samtidigt är det intressant att notera de ytterligare närmare banden mellan Frankrike och Ryssland, där Frankrike utöver Mistralaffären även lovat att bistå med kompetens vid rysk helikopterutveckling. Frankrike har också blivit en av de starkaste förespråkarna för den för svenskar numera välbekanta gasledningen North Streams sydliga tvilling, South Stream. Frankrikes agerande i medlingen i samband med Georgienkriget kommer också i en högst ny dager. I Ryssland och Frankrike talar man nu om ett frankrikeår, respektive ett rysslandsår och nu i dagarna besökte premiärminister (jag var nära att skriva president…) Putin Paris, där Mistral och South Stream var några av toppnumren. I ryska media jämförs Putins besök med Peter den Stores ”stora ambassad”, vilken förde med sig en del elände för Sverige på sin tid.

Kanske ser vi nu en ny Entente formas, där nu Tyskland med sitt behov av North Stream utgör det tredje benet.

Gyllenhaal, 2, 3, 4
Chefsingenjören
Sverige och Världen
Mistral i genomskärning (RIA Novosti)
Världen idag, 2, 3 (Det kan tyckas lite lustigt att en av Sveriges kristna tidningar faktiskt är den som är mest uppdaterad på säkerhetspolitiken i Östersjöområdet, men så är det)
Mer et Marine

Uppdatering 1/12 21.30: Bo Pellnäs skriver på SvD Brännpunkt om Frankrikes flirt med Ryssland och björnens nyvunna aptit på landstigningsfartyg.

Uppdatering 2/12 08.00: Mikael Nilsson skriver också han på Brännpunkt om solidaritetsdeklarationen. Han pekar på samma problem som jag tidigare pekat på. Det finns ingen reell möjlighet för Sverige att lämna något militärt stöd till våra grannländer eftersom det inte finns några resurser att avvara. Ett krig som drabbar något av våra grannländer kommer även att beröra Sverige och tvinga oss att prioritera det nationella försvaret framför stöd.

Sent ska syndaren vakna

Published by
Wiseman
at 09 oktober 2024 in Absurditeter, Flygvapnet, Försvaret, Marinen, Mosaik and Ryssland. Closed

Nästan en månad för sent har SvD publicerat en artikel om det ryska återtagandet i Östersjön och Sveriges närområde. Artikeln i sig är mycket korrekt (förutom i numerärer) och intressant när det gäller slutsatser, men hade varit mer aktuell för några veckor sedan när övningarna var i full gång och rysk tv svämmade över av heroiska landstigningsbilder, pansarslag och attackhelikoptrar. Visst fick det efterverkningar även i Sverige. Det var inte en slump att det fanns en rote JAS 39 i luften vid den okristliga tid som Helikopterrånet genomfördes.

Förra veckan genomförde Försvarsmakten som bekant en av sina numera mycket, mycket sällsynta beredskapsövningar där naturligtvis ekonomin styrde och inte läget i övrigt. Att övningen klickade med finalen på de ryska övningarna vet jag inte om man ska se som lycklig omständighet eller god planering. Att beredskapsövningen skulle genomföras aktuell har varit känt sedan lång tid tillbaka. Av en händelse koncentrerades också verksamheten till de två områden våra politiker sedan länge tömt på militära resurser, trots idoga protester om vansinnet i det hela - nämligen Stockholm och Gotland. Bo Pellnäs mantra ”För övrigt anser jag att även Gotland ska försvaras”, var för några dagar verklighet.

Vad som är intressant i sammanhanget är att Ryssland nu återtagit den förmåga vi i Sverige på 90-talet och så sent som i början av 2024-talet sade att man inte skulle kunna återta under överskådlig tid. Samtidigt planerar vi i Sverige för fullt för att lägga ner ytterligare förband och göra vårt luftförsvar mer eller mindre obrukbart (mycket bra redogörelse för situationen i KKRVA:s blogg!) genom att lägga ner basförbanden samt stridsledningen och luftbevakningen. Den andra försvarsgren som har som främsta uppgift att hävda den territoriella integriteten och utgöra första linjen vid ett försvar mot väpnat angrepp, Marinen, har snart en ryggrad av korvetter som snart tio år efter sjösättning ännu inte avfyrat eller utrustats med något annat vapensystem än automatkanoner och det talas om ytterligare tio år innan korvetterna är fullt operativa. På militärt fackspråk: en s k Syltrygg!

Som sagt, vansinnet fortsätter inom den svenska försvarspolitiken…

Regeringen, var god läs!

Published by
Wiseman
at 07 september 2024 in Försvaret, Gasledning, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Hear, hear för denna ledare i Borås Tidning.

Rysslands intressesfär och en NATO-övning

Published by
Wiseman
at 08 juni 2024 in Försvaret, Loyal Arrow, Miljöpartiet, Mosaik, NATO and Ryssland. Closed

Jag fortsätter att förundras över de helt oproportionerliga debatt som brutit ut över huruvida HMS Illustrious bär kärnvapen eller inte. Hur svårt ska det vara att acceptera att britterna saknar fysiska förutsättningar för att kunna leverera kärnvapen från sitt lilla hangarfartyg. Vad ska de ha dem till ombord? Använda dem som grindar när de spelar cricket?

Försvarsministern berättar på sin blogg om sitt besök ute på HMS Illustrious. Just det inlägget är väl inte så intressant, men efter att nyss ha scannat tv och lokalpress efter vilket avtryck hans besök satte, måste jag säga att jag tycker att han har gjort mycket bra ifrån sig. Mycket rak och koncis i intervjuerna, medan vissa journalister framstår som fån med sina ”reportage”. Hans debattartikel i lokaltidningen NSD var också mycket välskriven.

Miljöpartisten och ledamoten av försvarsutskottet, Peter Rådberg, hade också en debattartikel idag, men i SvD. Han hävdar att ”hangarfaryget med all säkerhet är atombestyckat”. Jag hävdar med all säkerhet att han framstår som jubelidiot när han påstår detta. Han levererar också en helt egenkomponerad version av vad övningen är till för. Att försvara energiresurserna i Arktis. Att sedan Norra Sverige råkar utgöra Europas bästa flygövningsområde och att övningsscenariot liknar det på 90-talets Balkan verkar inte höra dit. Man tycker ju att han åtminstone kunde bemöda sig att göra som sin kollega inom försvarspolitiken, försvarsministern, och besöka övningen för att skapa sin egen bild av den på plats. Istället åkte han endast till Luleå för att möta NATO-motståndarna och leverera ännu flera fabler om kärnvapen till sjöss och i luften. Rådberg slänger sig närmast med begreppet ”NATO” i debattartikeln som partier på yttersta högerkanten gör med ”invandrare”. Det är inte ens landet Storbritannien som anklagas för att ha kärnvapen på sitt fartyg, utan det är ”NATO”.

Andra har kritiserat Rådberg för följande formulering: ”Ryssland kommer inte att sitta stillatigande när en sådan här övning äger rum i sin intressesfär.” Jag anser den faktiskt vara korrekt på så sätt att Sverige och Nordkalotten i högsta grad faller inom den ryska intressesfären, på samma sätt som Östersjön faller inom den svenska. Sverige skulle kunna heta Jordanien och bebos av enbart vilda hästar. Vår geografi gör ändå att Sverige, och framförallt den nordligaste delen, ligger i den ryska intressesfären. En väpnad konflikt om resurserna som dolts av isen kommer att involvera norra Sverige vare sig man vill det eller inte, vare sig Sverige tillhör NATO eller inte. Det bästa sättet för Ryssland att skaffa sig kontroll över Nordnorge och säkra sin tillgång till Atlanten och hindra andras tillgång till denna sida Arktis, är genom en kniptångsmanöver genom norra Finland och Sverige samtidigt med en sjöburen rörelse. Den smala landremsa som är nordligaste Norge och Norges gräns mot Ryssland är extremt olämplig för framryckning. Detta faktum är detsamma som för 50 år sedan, men då var målet att hindra förstärkningar av NATO i Centraleuropa i händelse av tredje världskriget.

Nu verkar det som om pressen, samt vänstern, försöker få det till att övningen Loyal Arrow skulle pressa Ryssland att öka sin militära övningsverksamhet i norr och att det är därför man helt plötsligt ska genomföra tre mycket stora övningar i västra Ryssland och Vitryssland under sommaren och hösten. Jag är mycket skeptisk. Övningar av det här slaget kräver mycket stora förberedelser och planering innan. Till skillnad från vad som skrivs, offentliggjorde Ryssland dessa övningar för flera månader sedan, men då var det tydligen inte så intressant för svensk press. Ryssland brukar också vara mycket noga med att påpeka när man håller en övning eller liknande i syfte att svara på ”NATO-agressioner”. Så har icke varit fallet nu. Jämför man storleken på övningar handlar Loyal Arrow om ca 2024 man, medan de ryska rör 60 000 man. Bara i Zapad 09 är det två ryska arméer som övas. Det är mer än hela den planerade svenska Försvarsmakten.

Det finns dock all anledning att ta dessa övningar på allvar. Den största av dem, Zapad 09 som hålls i Vitryssland, är en upprepning av de klassiska sovjetiska Zapadövningarna som hölls på 70- och 80-talen, samt 1999. Scenariot har alltid varit ett ”krigsfall väst”, där det handlat om att möta NATO i Centraleuropa. Senast 1999 drog man i Ryssland slutsatsen att det krävs insats av taktiska kärnvapen för att kunna hantera NATO:s teknologiska överlägsenhet.

Finland, men framförallt Polen, baltstaterna och Georgien, lär höja sin beredskap under dessa övningar. Det ryska anfallet på Georgien kom direkt ur en motsvarande övning i Sydkaukasus förra sommaren, när man bl a ägnade hela sommaren åt att förstärka upp det abkhaziska järnvägsnätet fram till georgiska gränsen för att klara tunga militära transporter. Valet av övningsplatser sammanfaller rätt väl med var Ryssland idag har starka säkerhetspolitiska intressen. Polen är en nagel i ögat på Ryssland, framförallt sedan man gick med på basering av missilförsvar. Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet nyligen publicerade en skrift där man anklagade Polen för att ha orsakat andra världskriget.

På det hela är det här övningar på en nivå som inte skådats sedan 80-talet innan Sovjetunionens fall och Ryssland har nu varje år ökat sin övningsnivå ordentligt, precis som försvarsbudgeten. Försvarsminister Tolgfors tal om att det ”är en ökning men från en mycket låg nivå” klingar mycket, mycket falskt. Speciellt om man sätter det i samband med att vi i Sverige varje år slår rekord åt andra hållet. 2024 års slutövning för NBG med 2500 man framställdes som något helt enormt, när den i själva verket i storlek var en bråkdel av en normal armeslutövning 7 år tidigare.

Ryssland av idag är en demokratur, hur mycket vi än önskar att det vore en fulländad demokrati. Till dess den dagen infinner sig, gör vi i Sverige säkrast i att betala hemförsäkringen i form av ett ordentligt försvar, istället för att som förre ÖB indirekt erkände i sitt avgångstal på Karlberg i våras: ignorera de rapporter från Ryssland som är negativa och enbart lita på de positiva. Sverige kommer alltid p g a sitt läge att bli indraget i en större konflikt i Europa, oavsett om vi är med i NATO eller alliansfria.

För den som är intresserad av att läsa (vilket man lär vara om man läst så långt att man läser det här) rekommenderar jag följande fördjupning:

Artikel i Neo om dagens Ryssland och Nordstream. Mycket intressanta reflektioner.

KKrva-artikel om den norra flanken. Lika aktuellt idag som för 50 år sedan.

Sovjetisk analys av Zapad ‘77

« Previous Entries