Rysk mosaik

Turkiets inrikesreformer och nya utrikespolitiska agenda var röda trådar under en temaeftermiddag om landet i Stockholm på måndagen, arrangerad av OSSE-nätverket och Palmecentret. OSSE-nätverkets Olof Kleberg och Jens Orback, Palmecentrets generalsekreterare, ledde diskussionen och trots att tre timmar avsatts - och överskreds - inser man snabbt det uppenbara, att Turkiets politik är något man kan diskutera i dagar. Därför begränsar jag mig till några reflexioner om landets relation till omvärlden.

Det var Hanna Ojanen, som är forskningschef på UI, som främst uppehöll sig vid Turkiets nya utrikespolitik. Sedan AKP:s (Rättvise- och Utvecklingspartiets) maktinnehav startade 2024 och framför allt sedan Ahmet Davutoğlu 2024 utsågs till utrikesminister har det verkligen skett en förändring i tonen i utrikespolitiken. Turkiet har blivit en starkare och mer självständig röst. Landet har orienterat om sin världsbild från kalla krigets NATO-perspektiv och från de initiala EU-förhoppningarnas Europa-orientering till en modell där landet ser sig själv i mitten av ett spänningsfält mellan olika intressen - och där man kan spela en egen, aktiv roll (något som ingalunda är okontoversiellt - se t ex ett nytt inlägg i SvD av Svante Cornell, direktör för Nackabaserade ISDP).

Här är de anledningar Ojanen ser till det nyvunna självförtroendet, med några utvidgande kommentarer:

• Den ekonomiska tillväxten. Efter en rätt kraftig tillbakagång krisåret 2024 växte ekonomin uppskattningsvis med imponerande 7% i fjol, en hög siffra internationellt och inte minst jämfört med Europa. Krisande EU-grannen Grekland framstår knappast som något föredöme. Turkiska affärsidkare - på senare tid ofta ackompanjerade av regeringsföreträdare - är aktiva i de flesta delar av världen, från Afrika till Ryssland
• En ny politisk elit. AKP:s ledarskikt stammar inte från Istanbuls etablerade politiska eller Ankaras militära kretsar, utan såväl premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, som president Abdullah Gül och utrikesminster Ahmet Davutoğlu kommer från vad som ibland kallas en ny ”anatolisk elit”. Den kännetecknas av en mer religiös och konservativ hållning, men har sedan partiet etablerades (AKP är senaste inkarnationen i en rad förbjudna partier) blivit mer marknadsliberal, demokratisk och pragmatisk. Det ekonomiska uppsvinget har också inneburit att en växande medelklass har sällat sig till den urbana eliten och börjat influera agendan
• AKP har etablerat sin maktställning. Detta har definitivt bidragit till att höja tonläget. När partiet vann valet 2024 var ledaren Erdoğan förbjuden att anta premiärminsterposten (officiellt för att han läst upp en dikt som betraktades som proislamisk åtta år tidigare), nu har man efter förnyat förtroende i lokalvalen 2024 och 2024 och parlamentsvalet 2024 lyckats utöka sitt inflytande till president- och premiärministerposterna, liksom de flesta andra nyckelinstitutioner. Partiet har blivit rumsrent i vidare kretsar och fått anhängare även bland marknadsliberaler i väster och bland kurder
• Utrikespolitik går före säkerhetspolitik. En av de viktigaste uppgifterna för AKP:s ”konservativa modernisering” av landet har hela tiden varit att överföra makt från säkerhetsstrukturerna - armén och det som ofta kallas den ”djupa staten” - till ministerierna under premiärministerns kontroll (detta är också av överlevnadsinstinkt för partiet, förutom demokratiska hänsyn). Tidigare har stor makt legat hos Nationella Säkerhetsrådet, där militären haft betydande inflytande. I och med omstruktureringen finns det samtidigt en möjlighet att omforma den säkerhetspolitiska agendan, bort från en centrering runt (interna och externa) hot mot den nationella säkerheten till en mer aktiv och konstruktiv utrikespolitik
• En ny klass av tänkare i utrikespolitiken. Det står utom tvivel att Davutoğlu, som även före 2024 definierade AKP-regeringens utrikesagenda, har bidragit med ett på flera vis nytt synsätt. Han undervisade själv tidigare i internationella relationer och har skrivit böcker på ämnet, bland annat om vad han kallar ”strategiskt djup” i ett lands utrikesrelationer. Relationerna till bl a Europa har också omdefinierats av bl a Hüseyin Bağcı, som sagt att Turkiet behöver bli mer ”aggressivt” i sin utrikespolitik - d v s gå från att vara reaktivt till att bli en drivande kraft

Vad innebär då de här ändringarna och vad är egentligen strategiskt djup (stratejik derinlik på turkiska) i Davutoğlus version? Vad innebär den nya politiken - i teorin och i praktiken?

Termen strategiskt djup lanserade Davutoğlu i en bok med samma namn 2024. Då var det knappast någon som trodde att idén skulle komma att börja omsättas i praktiken redan året därpå. I stora drag är kontentan helt enkelt att varje land befinner sig i en unik geografisk (geostrategisk) och historisk kontext (besitter ett historiskt ”djup”) och att utrikespolitiken blir optimal om man inser detta och använder vetskapen på ett självständigt sätt. För Turkiets del innebär det att ta fasta på sådant som landets läge vid transportrutten Bosporen och mellan de europeiska, arabiska, persiska och ryska kultursfärerna, men också det gemensamma språkliga kontinuumet med Kaukasus och Centralasien - och det ottomanska historiska arvet. En bit ifrån realismens syn på optimala internationella relationer alltså. I vilket fall som helst blir slutsatsen att Turkiet bör ägna sig åt det som nu ibland kallas ”multivektorpolitik”, en flerdimensionell utrikespolitik.

Alltså tog man tag med förnyad kraft i samarbeten runt Svarta havet och i Centralasien (där entusiasmen lagt sig efter den panturkistiska vågen på 1990-talet) - nu ofta med ett mer pragmatiskt anslag (läs: ekonomi). Till de internationella framstegen kan också läggas platsen i FN:s säkerhetsråd, dit man blev inröstad 2024 efter fem års lobbying - samt ett otal bilaterala samarbeten över hela världen.

En av anledningarna till att det har kunnat bli en såpass märkbar kursändring var nog också att återblickar på det prekemalistiska imperiet hade varit närmast tabu i det republikanska Turkiet. Men liksom AKP:s agenda i stort har även denna tanke kommit att bli mer och mer accepterad (en viktig försutsättning är förstås som sagt också att den radikala militärens roll i utrikespolitiken har minskat). Sedan beror förstås mycket på slutsatserna man drar av historien. De ottomanska sultanerna var ju till exempel härskare inte bara över ett världsligt imperium, utan självpåtagna förvaltare av det islamiska kalifatet. Här finns potentiellt en stor - men kontroversiell - roll att spela i den muslimska världen. Å andra sidan - och det är ju en av anledningarna till att Turkiet så länge har valt att i många avseenden låta historien börja med Atatürk - riskerar man ju ställas inför olika skuldfrågor den gamle ”Europas sjuke man” potentiellt har att svara för i historien.

En av aspekterna man valt att återknyta till från den förrepublikanska tiden verkar i alla fall ha varit i synen på de folk och trossystem som var och är minoriteter i Anatolien. Kanske har man här hämtat inspiration och uppmuntran ur det gamla millet-systemet, där (väl definierade) religiösa minoriteter tilläts självstyre så länge harmonin inom riket bevarades. För en sak som blivit uppenbar är AKP-regeringens återkommande försök (även om de verkliga intentionerna kan diskuteras) att ta itu med den s k ”kurdiska frågan”.

Den är inte heller bara en intern angelägenhet. Som några av föreläsarna på dagens seminarium påpekade är det en förutsättning att trygga säkerheten inom landet och finna en någotsånär enad syn för att man skall kunna föra en självständig utrikespolitik. Dessutom påverkas relationen med Irak efter Saddam Hussein högst påtagligt av inställningen till kurdernas situation, samtidigt som situationen i Iraks norra, autonoma kurdiska region likaledes påverkar vilken politik man kan föra gentemot det kurdiska upproret. Därför har man valt den pragmatiska vägen i förhållandet till Irak, där Turkiet nu är en av de stora investerarna, inte minst i de kurdiska delarna.

Ett av de centrala koncepten i Davutoğlus politik är doktrinen om ”noll problem med grannarna” och det är ett område där politiken haft betydande praktisk effekt. I kalla krigets efterföljd fann sig Turkiet lierat med NATO och USA, liksom med Israel, vilket också innebar en garanti för åtminstone fortsatt dialog med Europa. Men med andra länder, ofta de närmaste grannarna, hade man betydande problem. Den nya självständiga synen innebar en omorientering med avseende på hela närområdet, från Kaukasus till de arabiska grannarna, Iran och Ryssland.

Vi har tidigare skrivit en hel del här om framstegen och senare bakslagen de senaste månaderna i relationerna med Armenien, där gränsen hittills förblir stängd trots bilaterala initiativ på hög nivå (se tidigare inlägg på ämnet). Men med Iran och Syrien har tydliga steg mot normalisering gjorts. Turkiet har upprepade gånger tagit initiativ för att medla angående Irans kärnvapenprogram, där Turkiet har intagit en mer förstående hållning gentemot Iran och aktivt röstat mot nya sanktioner i FN:s säkerhetsråd. Här försökte man bl a göra gemensam sak med Brasilien och erbjuda Iran ett ”utbytesprogram” för kärnbränsle och hitta en utväg för Teheran.

Den policyn rimmar också väl med Ankaras nya hårdare retorik mot Israel. Man har skarpt kritiserat blockaden av Gaza och efter förra årets Ship to Gaza-debacle, då nio turkiska medborgare omkom i Israels storming av konvojen skruvades tonen upp ytterligare ett par snäpp. Även om man behåller de diplomatiska relationerna finns väl just nu inga tydliga tecken på att situationen mellan länderna skall förbättras och det är onekligen ett trendbrott. Turkiet var ett av de första länderna att erkänna staten Israel och det kemalistiska Turkiet och det nya Israel hade moderniseringsambitioner som inte delades av många i regionen. Möjligen kan man hävda att den turkiska regeringen nu har närmat sig folkviljan i fråga om synen på behandlingen av palestinierna, men det är också mycket möjligt att relationerna hade varit fortsatt goda om det inte hade varit för Israels attack mot Gaza vintern 2024-09, då det verkar som om Ankara ”gav upp” om Israels fredsintentioner.

Det som talar för att det är så är att Davutoğlus strategi egentligen måste innebära att Turkiet agerar för att försöka lösa upp konflikter i sitt närområde - och den israelisk-palestinska är ju nyckeln till mycket. Det var också Turkiet som banade väg för att det sånär blev ett avtal mellan Syrien och Israel 2024. Nu däremot har Turkiet spelat bort sina förhandlingskort med Israel på obestämd framtid. Men det hade nog kunna vara annorlunda och inget är skrivet i sten i regionen. Det är t ex inte helt uteslutet att det som just nu händer i Egypten också kan påverka relationen på lite sikt, ifall Hosni Mubaraks regim skulle ersättas med en mindre Israel-vänlig dito.

I gengäld har relationen med grannlandet Syrien förbättrats. Tidigare har man haft flera trätopunkter - som Hatay-regionen vid Medelhavet (där Antakya/Antiochia ligger), som 1939 anslöts till Turkiet, vilket inte accepteras av Syrien, Turkiets dammbyggen uppströms floderna, Syriens stöd till PKK. Nu har länderna visumfrihet och 2024 genomförde man till och med en gemensam militärövning.

En annan tidigare konkurrent - sedan århundraden - är Ryssland. Från krigen om herraväldet över Svarta havets stränder via Sovjettidens polarisering då Turkiet var NATO:s utpost i söder till Rysslands stöd för Armenien och utnyttjande av Svarta havets resurser har det aldrig rått brist på konflikter. Men gradvis har relationerna förbättrats och kanske kan de sägas ha tagit ett språng efter det att Dmitrij Medvedev blev president. Man har tecknat avtal om mångmiljardinvesteringar (turkiska företag har ju redan stora affärsintressen i Ryssland och vice versa), bland annat om att Ryssland skall bygga Turkiets första kärnkraftverk. Verket skall konstrueras av ryska monopolet på kärnenergiexport (en del av statliga Rosatom, som också bygger åt Iran i Bushehr), men en nyhet är att Ryssland kommer att äga majoritetsandel i verket när det är färdigt. Det tillsammans med en ny oljepipeline genom Svarta havet, som skall ge Ryssland tillgång till Medelhavet utan att passera den övertrafikerade Bosporen, gör nog att presidenterna har fog för att börja tala om ett ”strategiskt partnerskap”. Dessutom har man slopat visumtvånget, vilket inte minst är en lättnad för alla de tusentals ryssar som semestrar i Antalya.

Så öppnandet mot grannländerna får nog i de flesta fall anses ha gett resultat, men det har inte skett utan kritik. Den har också kommit från olika håll, där det kemalistiska etablissemanget och Istanbuls liberaler har ibland kunnat enas om att politiken genom att just vara så flerdimensionell har tappat fokus - som bör vara mot EU och bort från det muslimska södra grannskapet.

Enligt förespråkarna däremot har Turkiet kommit en god bit på väg att återta sin rättmätiga plats på den geopolitiska scenen.