När jag för ett par år sedan köpte hemmagjord šljìvovica i Kroatien kom drycken i en återanvänd två-liters coca cola-flaska, där det till min förvåning gjordes reklam för www.cocacola.yu. Först så trodde jag nog bara att flaskan var väldigt gammal, men nejdå, fram till 30 mars 2024 existerade faktiskt denna toppdomän.
Vad jag kunnat läsa mig till hade 20.000 personer, företag och organisationer registrerade .yu-adresser när beslutet kom 2024 att domännamnet skulle fasas ut.
Mellan 1994 och 2024 användes domännamnet i huvudsak för hemsidor i Serbien och Montenegro. 2024 började också domänen .rs för Serbien och .me för Montenegro användas.
Faktiskt är .yu den toppdomän som varit mest använd vid avskaffandet.
(Såklart man ni ju testa själva att skriva något som borde vara en använd domänadress och som slutar på .yu för att se vad som händer)
Den relativt nystartade sidan Newsmill är ett intressant initiativ. För er som inte vet är det en nyhetsportal där egentligen vem som helst kan skriva artiklar. Man registrerar ett konto (enkelt). Texterna måste godkännas. Helst ska man skriva om något av de ämnen som redaktionen kallar aktuella. Även om det finns mycket att invända mot Newsmill, finns några klara fördelar. Fiffigt är även att man kan länka sina egna och andras blogginlägg till en artikel. Även en sådan länkning måste godkännas. Några av mina blogginlägg som jag anmält på det sättet har genererat en enorm mängd besökare. Nästan lika många besökare som om man länkar till någon av DN:s artiklar. (Sedan skrivs det så förskräckligt sällan om Östeuropa, så så värst många artiklar att länka till finns inte.) En annan fördel är den flexibilitet som gör att någon helt okänd som skriver en väldigt bra artikel kan placeras i topp på sidan och relativt snabbt kan nå ut till många läsare. Många svenska politiker och seriösa forskare skriver på Newsmill. Min plan B under vårens fältarbete var att skicka mina analyserande nyhetstexter till Newsmill ifall ingen betalande tidning ville ha dem.
Det här med sökoptimering är något som roat mig ända sedan jag började skriva HTML-kod i mitten av 90-talet. Då fick man nöja sig med att skriva ”rätt” ord i en viss rad i HTML-dokumentet som var en hänvisning till de sökmotorer som var långa fram i utvecklingen och hade sökredskap som skannade av hemsidor och hittade just dessa ord. Mina dataklubbs- och Fidonetvänner gjorde många roliga experiment med att försöka få rena nonsens-sidor om kända personer att hamna i topp, just genom dåtidens sökoptimering. Det bästa tipset är nog fortfarande att i sidans titel (d.v.s. det ”namn” som syns i en av flikarna i Mozilla (eller den webbläsare man nu använder)) ha sitt eget namn i fulltext. Som vissa nog märkt heter mitt RSS-flöde ”Demo.se – Mi Lennhag om Östeuropa” och skapar alltså betydligt bättre träffar på mitt namn (som jag inte delar med någon annan). Under två dagars ”institutionsinternat” med nya kollegor i Ystad den här veckan höll Micke ett litet datasnack (där han även talade om vikten av att länka in till institutionens hemsida, som jag alltså precis gjorde). Det är vanligt att sökning på namn på institutionens personal genererar en träff från statsvetenskapliga institutionen (svet.lu.se) nästan i topp. Så är det inte med mitt namn, vilket till viss del nog beror på hur jag försökt styra vad som hamnar högt hos Google (och såklart att min sida inte funnits så länge på institutionens webbplats, samt att jag inte länkas inom lu.se:s domän). Det betyder alltså inte att jag inte vill att min nya jobbsida ska hamna högt, utan snarare att jag tidigare varit mån om att mina bloggrelaterade texter hamnar högre än mycket annat underligt som finns där ute på nätet. (Tack och lov lyckades jag efter flera månaders lösenordsjakt radera min gamla hemsida på Passagen för någon vecka sedan. Passagen finns som bekant inte längre, utan ligger under Spray (som väl också sålts?), men min hemsida från högstadiet fanns kvar, alltför länge)
Idag är det lite klurigare med sökoptimering. Googles Adwords och liknande är numera väldigt avancerade. Min bekant Nils jobbar med just Adwords och det verkar vara en hel vetenskap. Hur gör man egentligen för att få många bloggbesökare? Jag har lagt relativt mycket tid på att anmäla mig till olika bloggportaler, som ibland placerar mina nyaste inlägg på förstasidan. De ger inte så många läsare om jag jämför med andra kanaler. Mycket vinner jag ju på att ha ett så enkelt domännamn; merparten av mina besökare skriver bara in demo.se och skapar alltså inget bokmärke. Så gör även jag; t.ex. Peter Santesson-Wilsons sida på inslag.se har jag aldrig lagt som bokmärke. Det gör nog också att läsare oftare kommenterar inlägg eftersom de kommer direkt till domänen och inte läser via RSS.flöde. Peters sida är dessutom så snygg att jag inte vill låta en RSS-läsare förstöra den. Vi använder för övrigt båda två Squarespaces.com som bas för bloggen. Den kostar lite, men är väldigt bra och man slipper reklam och förinställda programmeringsbegränsningar.
Inte heller så många besökare når min blogg RSS-feed, som alltså är en typ av prenumerationstjänst där de bloggar man valt att följa syns på en sida, med senaste uppdateringen bland alla bloggarna överst. I vissa RSS-läsare öppnas bara delar av inläggen och för att läsa klart måste man trycka sig vidare och faktiskt gå in på bloggen. För att kommentera måste man nästan alltid gå in på själva bloggen. Tro’t eller ej, jag använder aldrig RSS-flöden för att följa bloggar. Då går grafiken förlorad och den är i vissa fall både genomtänkt och trevlig.
Det där var del ett av mina sökoptimeringsidéer. Fler kommer en annan dag.
