En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.
Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som en smula naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.
För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.
Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.
Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2024 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.
Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2024 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.
 |
| Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. |
Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.
Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.
Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.
Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2024, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2024. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.
Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2024 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.
Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2024 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.
Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD,
