Archive for the 'Barents' Category

Strategiska realiteter – Del 4, Sveriges säkerhetspolitiska situation i förhållande till Ryssland

I tidigare delar av ”Strategiska Realiteter” har avhandlats den ryska statens ekonomiska situation, Rysslands strategi för Arktisområdet och den ryska nationella säkerhetsstrategin och militärdoktrinen. Det här inlägget kommer att avhandla hur innehållet i de tidigare inläggen påverkar den svenska säkerhetspolitiska situationen.

En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.

Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som en smula naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.

För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.

Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.

Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2024 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.

Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2024 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.

Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km  räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. 

En trovärdig och permanent svensk militär närvaro på Gotland skulle därmed medföra en viss avspänningseffekt, samtidigt som en tillförsel av svenska förband i ett skymningsläge skulle riskera att få motsatt effekt. Situationen kompliceras ytterligare av den svenska solidaritetsförklaringen till grannländerna, där ett sätt att lämna stöd till Baltikum skulle kunna vara att upplåta flygbaser i Sverige för NATO. Att detta är politiskt känsligt visades inte minst under förra årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens då just ett scenario med ökad spänning i Baltikum spelades upp och ingen svensk politiker visade sig vara villig att göra några utfästelser om stöd. I vissa fall talades det till och med om att hindra svenskt flyg från att basera på Gotland för att inte provocera Ryssland. Detta är annars något som sker rutinmässigt. För Sverige att återgå till den tidigare (offentliga) linjen med neutralitet i en kris i Baltikum blir svårt.

Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.

Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.

Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.

Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2024, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2024. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.

Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2024 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.

Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2024 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD

Strategiska Realiteter – Del 3

I inläggsseriens första del diskuterades den ryska ekonomin och de problem dess bristande diversifiering innebär. I del 2 avhandlades det som man i Ryssland ser som landets enda räddning, nämligen en exploatering av de naturresurser som finns i Arktis. I den ryska nationella säkerhetsstrategin från 2024 är just råvaruexporten listad som ett strategiskt område.

Utöver den ryska strategin för Arktis är det andra intressanta överordnade strategidokumenten den ovan nämnda nationella säkerhetsstrategin och ryska federationens militärdoktrin anno 2024.

Den nationella säkerhetsstrategin liknar mer de säkerhetspolitiska strategier man stöter på i västländer där en bredare bild än bara den militära tecknas avseende samhällsutveckling. Stor tyngd läggs dock i säkerhetsstrategin på att kampen om energiresurser världen över, inte minst i Arktis, kommer att utgöra ett centrum i den internationella politiken. Säkerhetsstrategin är bred och genomarbetad och tar till exempel upp flera av de hot som före detta s-ledaren Håkan Juholt uppmärksammade i sitt tal under Folk & Försvars Rikskonferens i år. Det är dock tveksamt om man i en liknande deklaration i ett västland skulle finna skrivelser som att den nationella säkerherheten säkerställs på kulturområdet bland annat genom inrättandet av ett system för ”andlig och patriotisk fostran”.

En genomgripande vilja som tecknas i den nationella säkerhetsstrategin är att Ryssland fortsatt ska ses som en stormakt och framstående internationell aktör. USA och Ryssland ska betraktas som jämbördiga partners på det globala planet. Just denna aspekt framhålls ofta av rysslandsanalytiker. Ryssland betraktar sig fortfarande som en supermakt och vill bli behandlad som en sådan.

De rent militära hoten som omnämns i den nationella säkerhetsstrategin utvecklas vidare i militärdoktrinen, vilken antogs 2024. Avseende vad som utgör problemområden för Ryssland delar militärdoktrinen upp dessa i externa och interna militära faror och militära hot. De yttre militära farorna anses vara hela elva stycken. Dessa är intressanta att jämföra med valfritt västerländskt lands, NATO:s eller EU:s säkerhetspolitiska strategier. De sistnämnda lägger mycket stor vikt vid spridning av massförstörelsevapen, internationell terorrism, cyberhot, miljöförstöring och andra mer asymmetriska hot. I militärdoktrinen finner man först på sjätte plats en gemensam nämnare med de västliga dokumenten, nämligen massförstörelsevapen och på åttonde plats internationell terrorism. Större fara
or utgör nämligen, i fallande ordning:
a) NATO och en utvidgning av organisationen
b) destabilisering i regioner och länder vilket undergräver den strategiska stabiliteten
c) framgruppering av andra nationers och organisationers militära förband till stater och farvatten som gränsar till ryska
d) uppbyggnad av robotförsvar, vilket undergräver den globala strategiska balansen sam
e) militarisering av rymden och utbyggnad av icke-nukleära precisionsvapen.

Efter spridning av f) massförstörelsevapen återfinner man
g) brytande av internationella avtal och icke följande av avtal om nedrustning
h) bruk av militärt våld i områden som gränsar till Ryssland i strid med FN-stadgan och andra internationella avtal
i) förekomst och upptrappning av väpnade konflikter i området som gränsar till Ryssland.
På sista plats kommer sedan j) internationell terrorism och k) etniska problem och internationella väpnade radikala grupper.

De inre militära farorna anses vara a) försök till ändring av konstitutionen, b) kränkning av Rysslands suveränitet, enighet och territoriella integritet och c) störning av funktionen hos viktiga civila och militära myndigheter samt informationsinfrastrukturen.

De fem militära hoten anses vara a) kraftig försämring av de internationella relationerna och skapande av förutsättningar för användande av militärt våld, b) störningar av landets statliga och militära ledningssystem och funktionen hos kärnvapenstyrkorna, robotvarningsanläggningar, andra kärnvapenanläggningar och andra viktiga funktioner, c) upprättande och utbildning av olagliga väpnade grupper i Rysslands närhet, d) provocerande militära övningar i områden som gränsar till Ryssland och Rysslands närområde, e) beredskapshöjningar och mobilisering av militära förband i närområdet.

Det är med andra ord en hel rad ”faror” och ”hot” som listas. I såväl den nationella säkerhetsstrategin som doktrinen tas NATO och organisationens utvidgning på flera ställen upp som problem för Ryssland. NATO omnämns inte uttryckligen under hot, men såväl USA som NATO kan anas utgöra vissa av hoten, men under omskrivning.

Intressant är att se att trots den ryska federationens omfattande problem med terrorism i framförallt de kaukasiska delrepublikerna och som ibland ger utslag i form av attentat i Moskva och andra storstäder, nämns inte terrorismen bland de största hoten. Ändå sker terrorbekämpningen i mycket hög grad med reguljära militära förband och utgör oftast kontext för stora försvarsmaktsövningar. Det utgör inte ens en intern fara utan en extern sådan. I Sverige och många västländer omnämns Fjärran Östern, dvs Kina som det allvarligaste hotet enligt ryskt bedömande. Märkligt nog går det vare sig igen i militärdoktrinen eller andra dokument. Istället är det de gamla vanliga misstänkta som utgör fokus – NATO och USA (omskrivet till vissa eller andra stater).

Den mest utstickande passusen i militärdoktrinen är den angående kärnvapen, där Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, inte bara som i andra kärnvapenländer då det egna landet blir anfallet med massförstörelsevapen, utan även om anfall skulle ske mot Ryssland med konventionella vapen. Orsaken till detta står förmodligen att finna i en egen osäkerhet avseende den egna konventionella militära förmågan. De vapensystem landet förfogar över och den taktik de väpnade styrkorna sedan decennier byggt sitt uppträdande kring är desamma som västerländska länder slagit i åtskilliga konflikter under de senaste två decennierna. Detta är en anledning till de ryska ansträngningarna att helt reformera de väpnade styrkorna. Framförallt har man noterat framgångarna för västerländska konventionella precisionsbekämpningssystem som kunnat användas för att slå ut mål av höga värden. På det här området ligger Ryssland fortfarande långt efter även om satellitpositioneringssystemet GLONASS och Iskanderrobotsystemet är sätt att hämta in efterläget. Fruktan för konventionella precisionsbekämpningssystem är även tydlig i militärdoktrinen, där de rankas på femte plats tillsammans med en militarisering av rymden.

Med Georgienkriget i färskt minne kan även ordalydelsen i doktrinen om de väpnade styrkornas huvuduppgifter och närmare bestämt skyddet av ryska medborgare i utlandet, väcka viss oro inte minst för de stater som tidigare utgjorde sovjetrepubliker. I Estland och Lettland är till exempel ca en fjärdedel av befolkningen ryssar.

Alla de tre nämnda strategiska dokumenten genomsyrar och styr den ryska materielanskaffning och inriktningen av de väpnade styrkorna. Ryssland har, som förmodligen bekant, påbörjat en massiv upprustning av de väpnade styrkorna. Under 2024-talet kommer motsvarande drygt 4000 miljarder kr att investeras i de väpnade styrkorna för modernisering av dessa och ett vallöfte från Putin inför presidentvalet talar om en ökning till 5000 miljarder kr istället. Detta kommer att innebära en kraftig modernisering av armén som samtidigt organiseras i brigader istället för tidigare divisioner. För Marinens del kommer ett antal nya hangarfartyg att anskaffas liksom ubåtar och inte minst de omtalade Mistral. Precis som en stor del av arméns materiel är dessa resultatet av den inhemska försvarsindustrins långa utvecklings- och konstruktionstider. Istället anskaffas nu materiel från Frankrike, Italien och Israel. De största skillnaderna mellan franska Mistral och de två nya ryska franskbyggda och efterföljande ryskbyggda, är beväpningen och isklassningen. I rysk version utökas beväpningen såväl avseende luftförsvar som ubåtsjakt. Anpassningen till uppträdande i Arktis är också direkt spårbar till den ryska marindoktrinen från 2024 som nämner Arktis som ett viktigt operationsområde med långsiktiga mål.

I somras tillkännagavs inrättandet av två arktiska armébrigader. Dessa kommer att modelleras efter bland annat svensk förebild och den hittills beskrivna materiellistan påminner rätt mycket om en viss mekaniserad Norrlandbrigad. För det ryska flygvapnet innebär materielomsättningen framförallt ersättning av Mig-29 och Su-27 med Su-35 och PAK-FA, samt Su-24 med Su-34. Det hittills starkt påkostade luftvärnet är ämne för ytterligare satsningar i syfte att öka förmågan att bekämpa mål på extremt långa avstånd och skydd mot ballistiska robotar. I enlighet med doktrinen sker också en omfattande satsning på modernisering och ersättning av äldre kärnvapenrobotar, inte minst de ubåtsbaserade. Inom den militära sektorn har man tidigare haft stora problem såväl med bemanning som med teknik och korruption. Krafttag tas nu för att komma till rätta med detta, där Georgienkriget i mångt och mycket även var en ögonöppnare för behovet av ökad materielförnyelse samt samövning och omorganisation av försvarsgrenarna. Avseende korruptionen meddelades förra året att ca 20 % av försvarsbudgeten försvinner till följd av korruption och Putin jämställer detta med förräderi och det nu måste bli ett slut på myglandet.

Orsaken till brådskan i upprustningen av de väpnade styrkorna är omdiskuterad. Klart är i alla fall att man anser sig ha så pass bråttom att det inte är aktuellt att lägga alla ordar på den inhemska försvarsindustrin som dras med långa leveranstider och tekniska problem. Typexemplet på detta är de ryska Mistralfartygen där man valt den franska lösningen istället för att ta fram en egen inhemsk konstruktion. En förklaring till brådskan kan vara just de arktiska operationsriktningen. Datumet för slutmålet för upprustningen överenstämmer förhållandevis väl med den period då fastlandsresurserna av kolväten behöver kompletteras med nya källor. Som beskrivet i del 1 av denna inläggsserie, utgör exploateringen av de arktiska råvaruresurserna det framtida fundamentet för den ryska ekonomin och därmed samhällsutvecklingen. Vad denna intresseriktning innebär för svensk del blir ämnet för en kommande inläggsdel.

Det brukar påpekas i svenska försvars- och säkerhetspolitisk debatt att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå. Det faktumet har varit gällande i flera år och lågpunkten är sedan många år nu passerad. Tangentens riktning är tydlig liksom överensstämmelsen med de av presidenten fastställda doktrinerna. Hur långt man slutligen når och mäktar med återstår att se. Frågan är om utgången av presidentvalet egentligen spelar någon roll i det här avseendet.

För den som är Rysslandsintresserad rekommenderas helgens nummer av Dagens Nyheter som haft ett mycket stort Rysslandsfokus inför nästa helgs val. Wolodarskis ledare från idag är skrämmande läsning om den omfattande samhällskorruptionen, liksom SvD:s porträtt av Putin.

Strategiska realiteter – Del 2

© Banyanman

I det första inlägget avhandlades den ryska ekonomin och de grundförutsättningar denna sätter för landet. Detta andra inlägg är avsett att beröra fastställda övergripande ryska strategier.

Utan de statliga inkomster som den enorma energiindustrin erbjuder, utan energiexporten och utan ett lämpligt pris på olja och gas kollapsar den ryska ekonomin. Inkomsterna från framförallt olje- och gasexporten har inneburit att Ryssland under de senaste 15 åren kunnat resa sig ur den avgrund man befann sig i när Sovjetunionen rämnade, vilket säkert många svenskar märkt genom sina andelar i olika Rysslandsfonder. T ex är den ryska statsskulden nere på några få procent av BNP (Sverige ligger på ca 40 % av BNP och Grekland på 140 %) och det var inte utan illa dold glädje man kunder erbjuda EU lån under höstens skuldkris. Bidragande till den starka ryska statliga ekonomin har också varit regeringen Putins förstatligande av diverse företag inom energisektorn under 00-talet, varvid flera västerländska företag blivit utmanövrerade.

Den ryska staten är som sagt fullständigt beroende av sina energiinkomster för att kunna uppbära landet och ge medborgarna de sociala förmåner de förväntar sig. Detta beroende ses som ett av landets största problem tillsammans med den negativa befolkningstillväxten. Från centralt håll är man ytterst medveten om vad en förlust av energin som ekonomisk bas skulle innebära, när resurserna i fastlandsryssland nu förväntas sina inom en generation. För att den illa diversifierade ryska ekonomin ska ha en chans att överleva ser man från centralt håll den enda chansen vara att säkerställa tillgång till nya energiråvaror. Eftersom förhållandena varit kända länge har man också tagit fram en långsiktig strategi för att lösa problemet.

Grovt förenklat är strategin en långsiktigt och målmedveten utveckling för exploatering av de fyndigheter som bedöms finnas under Arktis is. Centralt i detta är det strategiska styrdokumentet från 2024 – Principer för ryska federationens politik för Arktis för perioden fram till 2024 och där bortom

I detta dokument, undertecknat av president Medvedev, slås fast att Ryssland har fyra grundläggande nationella intressen i Arktis. Det primära utgörs av Arktis som en strategisk resursbas för att möjliggöra fortsatt socio-ekonomisk utveckling i Ryssland. De övriga är Arktis som en zon av fred och samarbete, bevarandet av Arktis unika miljö och slutligen ett öppnande av Nordostpassagen som en alternativ och effektivare handelsrutt.

Dokumentet beskriver sedan vidare hur Ryssland ska gå till väga för att odla sina arktiska intressen. Stor vikt läggs vid prospektering och gränsdragningar mot andra länder i området, stöd till energisektorn, etablerande av militära förband för rysk säkerhet i Arktis, men samtidigt framhävs även miljöintressena. I det hela är den ryska Arktisstrategin mycket målmedveten och långsiktig. Genomförandet ska sedan ske i tre steg där det första under perioden 2024-2010 ska resultera i en kartläggning av vilka resurser som finns i området och sökande av samarbetspartners för framtida exploatering. Det är mot bakgrund av detta man t ex ska det ryska samarbetet med norska Statoil (1, 2, 3, 4), Total och ExxonMobil i området.

Steg två är tänkt att genomföras 2024-2015 och innebär framförallt ett internationellt fastställande av gränsdragningar i området. Ryssland har under de senaste åren varit oerhört aktivt med att med hjälp av prospekteringsfartyg och andra resurser kartlägga den ryska kontinentalsockelns utsträckning och att få internationellt stöd en för landet gynnsam gränsdragning. Under perioden ska även lämplig infrastruktur etableras i området. För några år sedan blev det stort rabalder när Ryssland sände ett forskningsfartyg med två miniubåtar mot Nordpolen för att ubåtarna skulle placera en rysk flagga på botten vid Nordpolen. Bilder från detta släpptes sedan av rysk stats-tv och övrig media, varvid man som läsare kunde slås av det faktum att bägge ubåtarna fanns med på bilden – tills någon vecka senare då bilderna granskats och befunnits vara från filmen Titanic.

Ryssland har sedan början av 00-talet försökt vinna gehör för att Nordpolen bör tillfalla Ryssland då man anser att den undervattensbergskedja som sträcker sig dit, Lomonosovryggen, är en förlängning av den ryska kontinentalsockeln. Såväl Danmark som Kanada har också rest anspråk på att Lomonosovryggen är utstickare från deras respektive territorier. Hittills har inte FN sagt sin mening i saken utan vill se mer bevis från alla inblandade parter.

Under det slutliga steg tre (2016-2020) ska det slutliga etablerandet av Arktis som strategiska resursbas för Ryssland färdigställas. Det är också i det här häradet som vissa menar på att fastlandsrysslands olja och gas blir otillräckligt.

Ser man till de senaste årens internationella nyhetsrapportering om Arktis och Ryssland finner man att strategin i stort sett följs till punkt och pricka. Det har varit mycket intressant att sitta med den ryska arktisstrategin i ena handen och därefter följa nyhetsrapporteringen om energisamarbeten, prospektering och militär uppbyggnad. Målmedvetenheten är stor och det är ingenting som bör förvåna. Den med historien i gott minne drar sig snabbt till minnes att Ryssland i form av Sovjetunionen var det land som utvecklade systemet med statliga 5-årsplaner och tog central planering till nya nivåer. Detta lever i högsta grad kvar än idag. Intressant är också att se att den ryska Arktisstrategin citeras i den svenska Arktisstrategin, liksom denna citerar övriga berörda länders strategier.

Förhoppningsvis kan man i framtiden från svenskt håll fortsatt skriva att Arktis är ett lågspänningsområde. Det är det än så länge, men det är också ett område där alla inblandade inom kort spelar med mycket höga insatser, inte minst Ryssland. Utan att kunna exploatera Arktis energitillgångar, eller om det visar sig att dessa fyndigheter är mindre än förväntat, ser det mycket dystert ut för den ryska ekonomin och Ryssland överhuvudtaget. Man kan också ställa sig frågan vad som händer den dagen även Arktis resurser tar slut, men problemet gäller i högre grad oss alla.

I nästa del kommer en annan omfattande strategi att avhandlas.

Den singulära omöjligheten

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Att valet av F-35/JSF som nästa stridsflygplan kommer att stå Norge dyrt har påpekats ända sedan valet gjordes. Att det blir dyrt och försenat har också blivit allt tydligare sedan valet gjordes, nu senast utvecklat av Chefsingenjören. Nederländerna, där det sedan tidigare rått en kraftfull parlamentarisk tvekan, vänder sig nu till Danmark och uppmanar landet att gemensamt med Norge köpa F-35. Ett bredare inköp skulle onekligen lätta den nederländska bördan något. USA är som bekant hårt ekonomiskt belastat och de kommande åren kommer att innebära ekonomiska svårigheter för det amerikanska försvaret där inköpen av nya stridsflygplan, i synnerhet F-35, kommer att drabbas.

Ryssland å andra sidan satsar som aldrig förr på sitt försvar till följd av det starka ekonomiska uppsving landet har upplevt under 00-talet. 2024 passerade man slutligen Saudi-Arabien i oljeexport, där huvuddelen av oljan exporteras till Kina. Dock är man bekymrad över oljans ändlighet, och går av den anledningen ”all-in” i Arktis avseende exploatering av de råvaruttillgångar som döljs av isen. Under 10-talet kommer Ryssland att satsa hårt på att modernisera sin militära förmåga och enbart materielinköpen kommer att ligga någonstans mellan 60-70 mdr dollar – årligen, dvs 400-500 mdr kr.

Mantrat i den svenska politiska sfären är sedan något år att ”javisst Ryssland övar och har börjat upprusta, men man ska komma ihåg att det är från en mycket låg nivå”. Med tanke på att den politiska sfären i regel tar 5-10 år på sig att anamma ett nytt budskap (kul jämförelse är att se vilka politiker som nu ivrigast talar om vikten av ett insatsförsvar som var budskapet för ganska jämnt 10 år sedan), finns det starka skäl att påpeka att Ryssland idag övar på en nivå över vad man gjorde då Sovjetunionen lämnade in. Värt att betona är också att organisation och materiell förmåga tar ett drygt decennium att bygga – precis som tidigare. Att ändra inriktning för vad förmågan ska användas till handlar om dagar – också precis som tidigare.

I Norge vållar den ryska upprustningen naturligtvis stark huvudbry. Liksom Ryssland sätter Norge stort hopp till landets andel av Arktis dolda tillgångar och har av den anledningen sedan tidigare koncentrerat majoriteten av landets försvarsresurser till norra delen av landet. Norge är dessutom dubbelt drabbat av grannen i öster. Dels genom konkurrensen om tillgångarna i Arktis, men också som NATO-medlem då den ryska militära doktrinen från 2024 nämner NATO och organisationens expansion som det främsta hotet mot Ryssland.

Med tanke på det norska flygvapnets framtida ringa storlek (idag 3 divisioner F-16 om totalt 57 flygplan från 74 inköpta) om max 56 F-35 (sänks sannolikt till 52 av ekonomiska skäl), har man avsett att gå ner på en flygbas från idag två (Örlandet utanför Trondheim och Bodö). Mycket har talat för Bodö då basen ligger betydligt längre norrut och närmare det tilltänkta operationsområdet än Örlandet, men kostnaderna för att F-35-anpassa basen rör sig om flera miljarder. Ett annat alternativ som nämnts är en utbyggnad av krigsbasen och tillika civila flygplatsen Evenes utanför Narvik. Evenes har ett mer skyddat läge än Bodö, liggare ytterligare norrut och är dessutom inte beläget så nära civil och bullerkänslig bebyggelse som Bodö.

Med tanke på den starka nordliga fokuseringen av det norska försvaret väcker det naturligtvis starka känslor när den norske överbefälhavaren Harald Sunde nu vill styra om planerna för den norska framtida flygbasen till att utgöras av Örlandet. Detta har vållat stark debatt i Norge och planen att Avinor (motsvarande Luftfartsverket) ska köpa och driva Bodö för en halv miljard NOK från försvaret, vilket ska användas till att rusta upp Örlandet, kritiseras hårt. Kritik har också rests från de fackliga organisationerna som menar att det norska försvarsdepartementet underdriver den ryska verksamheten i närområdet och antalet starter som den norska incidentberedskapen gör. Å andra sidan kan man konstatera att det i Norge råder någon form av offentlig redovisning avseende incidentberedskapen medan man i Sverige får nöja sig med bilder och information från andra länder som stöter på den svenska incidentberedskapen…

Norge står därmed för samma svåra val som Sverige redan tagit utan större debatt. Att i fredstid helt lämna sin huvudstad utan luftförsvar eller att överge den strategiskt viktigare riktningen. Även i Sverige har en nedgång till en enda flygbas diskuterats, men än så länge alltid avfärdats som de galenskaper detta utgör. Att militärt överge Gotland är med stor sannolikhet det största strategiska misstaget sedan Sveaborg, men att gå ner på en enda flygbas, oavsett om denna heter F 17, F 21, Borlänge eller Östersund är minst lika dumt. Strategiska realiteter med detaljer som räckvidd, geografisk placering, vapensystem, med flera, är tyvärr överordnade politiskt önsketänkande. När ett land inte ens mäktar med sitt eget luftförsvar – hur ska man då även mäkta med grannländernas? Oavsett om landet heter Norge, Danmark, Sverige eller Finland måste det i grunden ta ansvar för sitt eget försvar.

Det återstår att se var det framtida norska flygvapnet hamnar – och vad det får betala för sina F-35.

Man får för övrigt hoppas att försvarsministern tagit till en reserv när han senare idag håller tal i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens, med anledning av SvD:s artiklar om att det fortfarande tar 2 år att mobilisera försvaret och problemen att bemanna högvakten. Ingressen lär dock bli: Mikael Holmström har fel …

Amerikansk markering i Arktis

Som även Lars Gyllenhaal meddelar deltar USA med en B-52 i årets upplaga av den ryska flygmässan MAKS i Moskva. Det är inte första gången USA deltar och inte heller första gången med en B-52. Däremot är det första gången man väljer en rutt rakt över Nordpolen. Samtidigt som deltagande på MAKS är en gest av vänlighet så är valet av rutt en tydlig markering att USA inte har för avsikt att vika sig avseende intressen i Arktis.

Ikväll sänds tredje delen av den utmärkta serien Kampen om Arktis i SVT. Mycket sevärt.

Huggsexan om Arktis närmar sig

DN har hittills varit den enda svenska tidning som visat Barentsfrågorna något intresse och det fortsätter man med idag då man på nytt skriver om den förestående huggsexan om Arktis naturtillgångar. De till Arktis gränsande länderna fortsätter att försöka positionera sig på bästa sätt inför framtiden och göra anspråk på så stora områden som möjligt i syfte att komma åt de mineral-, gas- och oljefyndigheter som bedöms finnas gömda under isen och havet. I bästa fall löses dessa på fredlig väg vid förhandlingsbordet, liksom Norge och Ryssland förra året gjorde med en segdragen gränsfråga.

Vad som oroar är dock att en arktisk kapprustning verkar vara under uppsegling sedan Ryssland tidigare i år annonserat att man avser starta två nya arktiska brigader. Premiärminister Putins lämnar inget tvivel om avsikterna, när han meddelar att Ryssland inte kommer att ge upp sina territoriella krav i Arktis och att landet ska skydda sina geopolitiska intressen ”fast och konsekvent” (DN). Intressant för svensk del är att man säger sig komma att modellera dem efter svenska, norska och finska förebilder. I slutet av maj meddelades också från rysk sida att man avsatt 20 biljoner rubel (ca 4 biljoner SEK!) för modernisering av de väpnade styrkornas utrustning under den kommande tioårsperioden. Det är motsvarande 400 miljarder kr per år, jämfört med de svenska 40 miljarderna för hela försvarsbudgeten. Det vore intressant att veta var dessa finanser kommer ifrån.

Kanada avser återigen att genomföra militära övningar i landets absolut nordligaste delar och har även talat om att anlägga nya baser där. Som bekant har Norge sedan några fastställt att den absoluta tyngdpunkten i landets försvar ska ligga i landets norra del. Man har därför flyttat högkvarteret dit och efter inköpet av Joint Strike Fighter förväntas endast en flygflottilj bli kvar. Denna blir då antingen i Bodö eller också en helt ny etablering på Evenes (Narviks flygplats). Även från amerikanskt håll har man blivit mer och mer intresserad av marina operationer i arktiska farvatten.

Sverige har inga anspråk på landområden i Arktis, men ingår däremot i Barentsområdet och kommer i högsta grad beröras av grannländernas kamp om Arktis naturresurser. Inte minst genom att Sverige sedan maj är ordförande i Arktiska rådet, men även i hög grad om den säkerhetspolitiska situationen i Barentsregionen skulle förvärras just genom vårt geografiska läge mellan flera av aktörerna.

Läs gärna Cornucopia om hur peak oil och gas snart drabbar grannländerna.

Bloggar: Gyllenhaal, Observationsplatsen

Arktisk osämja

Det är inte första gången som de i övrigt så goda vännerna USA och Kanada uppvisar osämja när det handlar om Arktis. Nu kritiserar USA:s utrikesminister Hillary Clinton Kanada för att inte ha bjudit in Sverige och Finland till ett möte om Arktis. Tidigare har även Danmark och Kanada varit i luven på varandra angående Arktis, men bedriver nu i alla fall militära övningar tillsammans i nordligaste Kanada, samtidigt som Ryssland ska genomföra fällning av fallskärmsförband i Arktis. Arktisk och subarktisk militär förmåga i form av fartyg och förband som klarar att uppträda i det kärva klimatet blir allt viktigare, där nu Ryssland avser att sätta upp ett speciellt arktiskt förband.

Allt handlar naturligtvis om att markera närvaro och skapa sig så långt framskjutna positioner som möjligt inför de i framtiden åtkomliga naturrikedomar som isens tillbakadragande blottlägger. Alla de angränsande länderna hyser inofficiellt viss farhåga över Peak Oil, där Arktis energiresurser skulle bidra till att försena effekterna. Länderna gör nu sitt yttersta för att påvisa att kontinentalsockeln är en förlängning av det egna landets fastlandssockel, vilket ger rättigheter till de nya områdena. Ryssland har t ex pekat ut Arktis som den viktigaste källan för rysk energiförsörjning under nästa decennium, vilket antyder vilken vikt man kommer att lägga vid ryskt inflytande över området. En intressant fundering är naturligtvis vilken roll de ca 5+5 hangarfartyg och helikopterfartyg som landet har beställt, kommer att ha i denna maktprojektion. Det är inte för inte som Norge på senare år i princip helt har koncentrerat sitt militära försvar till den nordligaste delen av landet.

Även om Sverige och Finland inte har direkta gränser till Arktis, tillhör man i alla fall Barentsområdet och en eventuell framtida kris eller konflikt om naturresurserna som nu döljs av isen kommer definitivt att beröra Sverige och Finland, på samma sätt som Sverige och Finland tidigare under det kalla kriget utgjorde ett ytterst viktigt område för NATO och WP. Det är inte Sverige och Finland i sig man vill åt, utan passage genom länderna för att antingen verka västerut . För Rysslands del handlar det om att säkra baser för flyg och passage för Norra Flottan ut i Atlanten och för väststaternas del att kunna verka med flyg in i Ryssland. (Mikael Holmströms artikel i Gula Tidskriften härom året utgör intressant läsning i ämnet)

För svensk försvars- och säkerhetspolitisk del gäller det att säkerställa ett bibehållande och utvecklande av den subarktiska förmågan.

SvD, HD

Läs mer och initierat hos Gyllenhaal och Hammarbergh

Både och – då, nyss och här och nu

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till ”sega gubbar” där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2024.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2024 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena.”

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det ”kaukasiska lackmustestet” (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.

*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Kalla nordliga vindar

Kalla nordliga vindar sveper ner längs norska kusten och påminner om tiden före 1989. NRK rapporterar att för andra året i rad verkar det bli nytt rekord i antalet ryska flygplan, företrädesvis strategiska bombflygplan, som identifieras av norska flygvapnet när de flyger längs norska kusten. Trenden verkar också gå mot allt mer komplexa sammansättningar med bombflygplan, eskorterande långräckviddiga jaktflygplan och tankflygplan som understödjer.

Ryssland blir allt mer tydligt i sin vilja att återta Sovjetunionens forna ställning. Med största sannolikhet handlar det om att visa styrka i det allt viktigare Barentsområdet med alla dess råvaror som isens tillbakadragande frilägger. Ryssland har som bekant tidigare i år annonserat avsikten att bygga fem nya hangarfartyg och när det gäller landstigningsfartyg (som troligen kommer att baseras i Östersjön eller Svarta Havet) har man så bråttom att man inte anser sig ha tid att bygga en ny egen modell, utan vill köpa ett franskt på stört och licenstillverka ytterligare 3-5 st.

Även inom NATO framhåller man Barentsområdet som ett allt viktigare område för alliansen i framtiden. I Norge har man redan koncentrerat huvuddelen av sin försvarsmakt till nordligaste delen av landet och man har sedan något år tillbaka börjat fokusera om mot mer nationella uppgifter.

Inställningen i Sverige? Det heter fortfarande att Ryssland är mycket försvagat och inte har råd med sina väpnade styrkor, precis som det gjort i den svenska politiken sedan muren föll. Inteckningen av det svenska försvaret fortsätter.
I början av 90-talet talade man om ett antal tecken som om de upptäcktes i så fall skulle leda till en svensk ”återtagning” (återtagningen skrotades officiellt i sin helhet vid försvarsbeslutet 2024). De tydligaste tecknen ansågs bl a vara:

En negativ demokratisk utveckling i Ryssland (1)
Återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön (2)
Återtagen förmåga att genomföra storskaliga luftlandsättningar (3)
Ökad närvaro globalt (4)

Det är bara att konstatera att vi de senaste åren har sett alla de ovan listade. Den demokratiska utvecklingen backar snarast med en stor rättsosäkerhet, historierevisionism, förföljelser av journalister och allt större avsaknad av fri media.

Landstigningsförmågan förbättras enormt genom köp av Mistral, men redan ombaseringen av Svarta Havsflottans landstigningstonnage till Östersjön under övningen Zapad i höstas talade sitt tydliga språk och var upphov till en del hicka inom Försvarsmakten och inte minst de baltiska staterna och Polen.

Likaså demonstrerade Ryssland åter en mycket god förmåga att genomföra luftlandsättningar av stora förband under Zapad och Ladoga i höstas på ett sätt som få trodde var möjligt.

Den ökade närvaron, och likt förortsungdomar, ökade kravet på ”respekt” har också manifesterats genom patrulleringarna med bombflyg i Arktis och Atlanten och expeditioner till t ex Karibien och Afrikas Horn med örlogsfartyg. Från att tidigare utåt ha talat om kärnvapen som ett defensivt vapen, talar man nu om att kärnvapen kan komma att användas i alla skalor av konflikter där man så finner lämpligt.

Samtidigt håller Sverige återigen på och monterar Försvarsmakten till en ny lägstanivå. Föga förvånande har inget av de tecken man politiskt formulerade på 90-talet som skäl för återtagning tagits på allvar. Istället bortförklaras de friskare än någonsin tidigare.

På samma sätt skedde med Georigenkriget (det s k kaukasiska lackmustestet). Försvarsberedningen fastställde året innan att Ryssland agerande mot sina grannländer kommer att vara ett lackmustest för Rysslands framtida väg. Noll och ingen reaktion politiskt förutom att man parkerar 14 stridsvagnar på Gotland!

Det finns ingen anledning för Ryssland att ge sig på Sverige, men det farligaste scenariot är det där Sverige blir ett säkerhetsvakuum, vilket historiskt uppfattas som problem av grannstater när det börjar blåsa snålt. Det andra stora problemet är att Sverige gladeligen skrivit ut säkerhetsgarantier till grannstaterna, men saknar fullständigt förmåga att infria dem. Det finns inget konfliktscenario som enbart drabbar ett av våra grannländer varvid vår egen säkerhetssituation tillåter att vi skickar delar av vårt försvar till grannländernas bistånd. Speciellt inte när drygt 1/8 av stridskrafterna konstant kommer att befinna sig i en annan världsdel.

Uppdatering 5/12 16.45: Johan Tunberger och Bo Hugemark kommenterar Mikael Nilssons debattartikel i SvD tidigare i veckan, med fokus på innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen

Glöm inte

att läsa del 2 i Lars Gyllenhaals artikelserie i NSD om den säkerhetspolitiska situationen på Nordkalotten. Gyllenhaal ställer en rad konsekventa frågor om Sveriges säkerhetspolitik. Flera känns säkert igen.

Intressant är också att läsa Gyllenhaals ord om Makarovdoktrinen. Makarov gör sitt yttersta för att förnya den ryska krigsmakten. I likhet med Sverige arbetar man för att skära bort pappersförbanden, varvid en reduktion i personal från 1,1 milj till 900 000 man är aktuell. En viss skillnad mot vad som sker i Sverige. En annan likhet är också att Makarov vill att alla hans förband ska vara direkt gripbara, men istället för att som vår försvarsminister tala om dagar, vill Makarov att alla förband ska vara insatsberedda på en (1!) timme. Makarov har gett order om att till 2024 ska 30% av den ryska krigsmaktens materiel vara omsatt till helt ny och till 2024 i princip samtlig materiel, vilket är en enorm skillnad mot Sverige.

Som tillägg till Gyllenhaals slutkläm är väl ett tecken på det allmänna ointresset för Sveriges säkerhet och försvarsfrågor att dessa två artiklar förts in på NSD:s kultursidor. Det känns inte riktigt som rätt plats för ämnet.

Vad man definitivt ska ta med sig från artiklarna är de ryska uttalandena om att Sverige och Finland tillhör Arktis. Med andra ord är vi i Sverige högst berörda av de ryska ansträningarna att säkra råvarutillgångarna i Arktis.

Rysslandskoll

I sitt radioprogram i kanalen Echo Moskvy riskar den ryska journalisten Yulia Latunina för ett nytt Georgienkrig. Framförallt framhåller hon paradoxen att Ryssland å det kraftigast vill få bort FN och OSSE från området (vilket man nu som bekant lyckats med) samtidigt som den ryska regeringen i allt högre grad påstår att Georgien förbereder ett nytt krig. Om nu Ryssland hyser rädsla för ett nytt krig och säger sig vilja verka för freden, borde det ligga i landets högsta intresse att det finns internationella observatörer i området som kan hjälpa till att observera händelseutvecklingen och bidra till stabiliteten. Moscow Times har en klart läsvärd och tänkvärd artikel om det hela (även skildrat på Rysk Mosaik).

Författaren, journalisten och Rysslandskännaren Lars Gyllenhaal har dessutom fått den första av två artiklar om Ryssland, Sverige och de nya spänningarna i Barentsområdet publicerad. Också denna mycket läsvärd och tänkvärd. Även om det inte längre kommer att vara Fuldagapet som blir huvudskådeplatsen för en eventuell konflikt mellan NATO och Sovjet/Ryssland, har inte norra Sveriges strategiska värde minskat överhuvudtaget. Förutom i svensk försvarspolitik…