”Rätt, rätt! utbrast hon, – såklart. Han har alltid rätt, denna gudsfruktiga, genrösa man! Ja, en nedrig, ond människa! Och det är ingen annan än jag som ser eller förstår detta; och jag kan inte förklara det. De säger att han är religiös, sedlig, ärlig och klok man; men det ser inte det jag ser. De vet inte hur han i åtta år kvävt mitt liv, kvävt allt hos mig som en gång var vid liv. De vet inte hur han inte en enda gång sett mig som en levande kvinna i behov av kärlek.” ur Anna Karenina av Lev Tolstoj (egen övers.)I Tolstojs värlsberömda roman är Anna Karenina gift med den torra tjänstemannen Alexej Karenin. Själv är hon en mycket vacker, älskvärd och elegant kvinna som faller för den unga Greve Vronskij. Det enda hon vill är att älska och bli älskad. Kärlek är dock något helt främmande för Karenin. Hellre än att skilja sig med Anna och fläcka sitt rykte – erbjuder han Anna att fortsätta se Vronskij – bara hon stannar hos honom och hela affären sker obemärkt. Men Anna kan sedan hon träffat Vronskij inte gå med på en sådan kompromiss.
Citatet ovan beskriver så väl Annas dilemma. Karenin är en ansedd man och hon har som hans fru förpliktelser gentemot honom. Men hur kan hon fortsätta kvävas, nu när hon äntligen kippat efter luft?
Archive for maj, 2024
General Vladimir Sjamanov har utnämnts till chef för den ryska luftlandsättningsstyrkan. Sjamanov är tidigare känd framför allt för sin delaktighet i allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, bland annat dödandet av hundratals civila i två tjetjenska byar år 2024 samt lagstridigt fängslande och tortyr samma år. Enligt tidningen Nezavisimaja Gazeta har Sjamanov nu chansen att bli Rysslands försvarsminister. (Sydsvenskan) (Human Rights Watch) (Независимая Газета)
Alina Kabajeva – som enligt ryktena förra året skulle gifta sig med Vladimir Putin – verkar ha fått barn, men ingen vet vem som är far till barnet. Den riktiga fru Putin hade inte synts till på länge. Det räckte för att ryktena skulle ta fart igen. Nu har Ljudmila och Vladimir Putin till slut visat sig i rampljuset tillsammans, men ryktena tystnar inte.
(Siberian Light) (Московский Комсомолец) (RFE/RL) (Радио Свобода)
Hans namn är But. Viktor But. Dödens handelsman. Så hette boken om honom. Filmen hette Lord of War och Nicolas Cage hade huvudrollen.
I väst får han ofta heta Bout i efternamn. Varken But eller Butt passar så bra på engelska. Han är rysk medborgare, kommer från Tadzjikistan, och sitter nu i fängelse i Thailand – trots att han inte brutit mot några lagar. Det säger han i alla fall själv. Det säger man inte sällan också i ryska massmedier – där framställs han i stället som en ärlig företagare som ogillas av västvärlden därför att han är ryss och alltför framgångsrik.
Det är ganska uppenbart att han har bra kontakter i den ryska maktapparaten. Han efterlystes internationellt av Interpol i 2024. Då meddelade ryska myndigheter att But inte finns i landet – samtidigt som vapenhandlaren Viktor själv satt i direktsänd interjvu på radiostationen Echo Moskvy på Novyj Arbat, ungefär en kilometer från Kreml.
Continue reading ‘Vapenhandlaren Viktor och andra esperantister’
Ännu en gång är RuTube vassare än YouTube. Här är videon från humorprogrammet i ryska första kanalen som jag skrev om i Eurovisions programledare censurerad i Vitryssland. Den är nästan rolig även om man inte kan ryska, inbillar jag mig.
Den här gamla sovjetiska propagandafilmen från 1949 gjordes förmodligen för att locka nya sovjetiska invånare till det ostpreussiska område vars sista tyska invånare precis hade förvisats från sin hemstad. Königsberg hade bytt namn och blivit Kaliningrad. Så här ska Kaliningradborna enligt filmen ha skrivit i ett brev till Stalin:
Vi håller det för en stor ära att arbeta i Kaliningrads län vars grundande har inspirerats av Er, kamrat Stalin! Vi är stolta över att Fosterlandet har gett oss uppgiften att förvandla dessa forna slaviska jordar till en blomstrande del av den Sovjetiska stormakten här på Östersjöns kust.
Continue reading ‘Stalins slaviska Kaliningrad och andra historier’
Etter å ha blitt skuffet over den russiske litteraturens utvikling på 1990-tallet leter litteraturkritikerne nå med lys og lykter etter den russiske litteraturens nye håp. En av de ofte omtalte er den 40-årige Denis Gutsko, som vant den russiske Booker-prisen i 2024. Det blir sagt at han skriver om Russland med Tarantino som forbilde.
Hans siste [...]
Svenska Dagbladet erbjuder vägledning för den som vill undersöka om hon har bra koll på den ryske revolutionären Lenin. Festligt.
(Jag ska precis ta mig an testet, men befarar att jag enbart kommer få ett poäng på en fråga om Lenins andranamn, vilket var en kuriosakunskap som ryskättlingen PP i KPMR(r) lärde mig.)
Teknikken har gjort det mulig for meg å få sett filmen Rossija 88. Filmen har så langt vært årets mest omdiskuterte og minst sette i Russland. Årsaken er enkel. Til tross for mye heder på internasjonale filmfestivaler har den ikke sluppet til på russiske kinoer. Den er rett og slett for kontroversiell for russiske myndigheter. [...]
Jag köpte Jevgenij Grisjkovets’ bok i hans hemstad Kaliningrad. I en bokhandel högst upp i ett köpcentrum nära det pompösa, nyrenoverade Segertorget. En trevlig, liten, vacker, inbunden bok, ett konstverk i sig. Det är en njutning bara att hålla boken i handen. Det finns tillfällen när tryckta böcker absolut är att föredra framför elektroniska.
Boken heter Sledy na mne, ”Spår på mig”, och består av självbiografiska berättelser. Men berättelserna är inte intressanta därför att de är självbiografiska, de är intressanta eftersom Grisjkovets har förmågan att se. Han ser livet som vi andra bara går förbi i jakt på något annat.
Han ser och kommer ihåg detaljer som visar exakt hur livet var när han var fjorton och funderade på var han skulle studera, eller tjugofyra och kände sig fullärd. I hans berättelser lär man känna det oväntat rika och intressanta livet hans sovjetiska barndomsstad Kemerovo inifrån, men samtidigt upptäcker läsaren hur lika vi alla är.
Det liberala samhällsmagasinet NEO:s färskaste nummer (ute i handeln 26/5) handlar till stor del om Nord Stream och intressena bakom den tysk-ryska gasledningen.
Jag har fluktat på artikeln av The Economist:s skribent Edward Lucas. Den finns redan nu att läsa som PDF-fil. Rekommenderar den starkt, för det är en rykande uppgörelse med västerlänska banker och revisorfirmors agerande i Ryssland.
Speciellt intressant är partiet om hur revisorsfirmor har bidragit till att ge mer eller mindre organiserad brottslighet en anständig fasad. Och hur man genast böjde sig ”för Kremls tryck när företaget Yukos hamnade i onåd.
Med tanke på att titeln på Lucas blogg är The New Cold War, kan man räkna ut vilken hans utgångspunkt är. Men läs i alla fall!
Lucas har också skrivit i tidsskriften Axess: här skriver jag om det.
Här finns lite mer om Nord Stream.
PJ Anders Linder medverkar också i NEO.
Uppdatering 21/5: Läser Medvedevs senaste blogginlägg, från 20 maj, igår. Han pratar ganska frankt om korruptionen i Ryssland. För den som inte är ryskspråkig, finns det en möjlighet att kopiera det ryska textutkastet – gå sedan till google.com/translate.
Han pratar om vikten av ett fungerande rättsväsende och att Ryssland ligger på en föga smickrande 147 plats av 180 i världen – enligt Transparency International. Han pratar också om bekymret att ungefär 25 procent av ryssarna, enligt en undersökning, inte tycker att korruptionen är något särskilt stort problem.
Den lenge varslede seieren i Melodi Grand Prix satte (fjortis-) Norge på hodet, men interessen var ikke så mye mindre i Rybaks fødeland, Hviterussland. For et folk sulteforet på internasjonal anerkjennelse kom Grand Prix-seieren som et kjærkomment lyspunkt. Mens NRK nøyde seg med reportasje fra samfunnshuset på Nesodden, vartet TV-kanalen Belsat opp med en koselig hjemme-hos reportasje fra de to stolte bestemødrenes Grand Prix-vake i Vitsebsk (19:20 ut i programmet for den som ikke ønsker å oppdatere seg på gammelt nytt fra Hviterussland).
Internettsidene til Radyjo Svaboda har på sin side valgt å spørre sine lesere hvem Rybak egentlig er, hviterusser, nordmann, russer, eller sovjetmenneske. I skrivende stund er fordelingen rørende broderlig — 37% både for hviterusser og nordmann.
Samtidig fungerte Grand Prix-seieren som en interessant bakgrunn for delegasjonen av hviterussiske opposisjonspolitikere som denne uken besøker Oslo. Et konkret resultat av delegasjonens samtaler med norske myndigheter er forslaget om å la hviterussiske ungdommer, representanter for både opposisjonelle og offisielle organisasjoner, komme til Norge og møte norske ungdommer. Ja, hvorfor ikke? Den internasjonale isolasjonen er i dag en av de største hindringene for utviklingen av et velfungerende sivilt samfunn i Hviterussland, og blandingen av hviterussisk og norsk kultur har tydeligvis et stort potensiale.
Rysslands president Dmitrij Medvedev har grundat en kommission vars uppgift är att motarbeta ”historieförfalskningar som strider mot Rysslands intressen”. Andra typer av historieförfalskningar ska uppenbarligen inte motarbetas. Ordförande i kommissionen blir Sergej Narysjkin, chef för presidentadministrationen, Vladimir Putins kurskamrat på KGB-skolan. (RIAN) (РИАН) (Эхо) (Владимир Варфоломеев) (Kremlin.ru)
Den ryska oppositionsaktivisten Olga Kurnosova åtalas för innehav av kaviar. Polisen letade genom hennes bagage på tåget och hittade kaviarburken när hon i höstas var på väg hem efter en oppositionskonferens i Astrachan vid Kaspiska havet. Sedan i somras är produktion av svart kaviar tillfälligt förbjuden i Ryssland för att förhindra tjuvfiske, och straffet för olagligt innehav av kaviar kan bli två år i fängelse. (RFE/RL Gazeta.ru Kaviar farligt för demokratin)
Livet är fullt av mysterier. Varför sa den slovenske hallåan “Godkväll, kamrater!” till de ryska programledarna i Eurovisionschlagerfestivalen? Och vad var det programledaren Ivan Urgant tänkte svara då det rykte till i hans mikrofonhand?
Ok, nu kanske folk tycker att jag är gnällig och överreagerar. Men jag är inte sur på nån… Jag bara försöker vara lite polemisk. Det där var inte min sammanfattning av kvällen utan det var bara ett koncentrat av det som är relevant för den här bloggen. Vilket är både de roliga och de inte roliga kommentarerna om Ryssland. So don’t worry, jag åkte hem på glatt humör och tyckte inte alls att jag utsatts för en russofobisk attack 
. Jag tyckte det var trevligt.
Men jag vidhåller att fenomenet jag beskriver finns. Man skulle naturligtvis dissat allt man kom åt om ESC genomförts i Frankrike eller Tyskland också, men det är något särskilt med dissandet av Ryssland. I sin mest utvecklade form ser den där komplexfyllda skadeglädjen ut så här: “Sorgligt men roligt”
(UpDate: Oj, jag tittade på bildspelet nu, de har uppdaterat det så nu är det kul bilder. Men kommentaren “sorgligt men roligt” var till ett annorlunda bildspel, där ungefär en fjärdedel var bilder på sjuka och alkoliserade.)
Man skulle ju kunna visa precis samma bild av till exempel Indien, eller hur? Skulle man tycka att det var “sorgligt men roligt” då eller bara sorgligt? Varför tycker då svenskar ibland att de är så himla roligt med misär i Ryssland?
Jag har bott i Ryssland i tre år, jag vet att allt inte står rätt till. Men jag tycker inte att det är sorgligt men roligt.
Ni som var på festen igår lider inte av komplexfylld skadeglädje, ni tillhör inte den typen som skrattar åt att det är mycket alkoholism och fattigdom, ni gjorde inte ett enda sånt skämt!
Det är bara den där jargongen som man plockar upp. Och det är den som irriterar mig, att den dyker upp överallt, även när den bara kikar fram som hastigast och oskyldigast. Då vill jag dokumentera den.
SvD: Rätt låt vann!
SvD: Rysslands självkänsla växer
Julia Skott på Newsmill: Svenskarna har tyvärr fördomar mot oss ryssar
DN-sport, Aftonbladet, .
Tack för att ni visar Den första kretsen en gång till, denna gång på bättre sändningstid och på tvåan!
SvT: Den första kretsen
Lindrig huliganism: Konstigt, tycker ryska bloggaren Astronom
YHRM: The name of Russia is not Stalin!
Jag måste säga, att Niklas Ekdal tar i så byxorna spricker när han skriver på Newsmill om mellanakten i Eurovisionen i veckan. Ja, visst kan man ha synpunkter på sceneriet. Röda Arméns manskör, den beramade uppblåsbara stridsvagnen etcetera.
Men discofascism? Trilla av stolen? Jämförelser med OS i Berlin 1936 och OS i Moskva 1980…? Nje…
Jag har funderat lite över detta i veckan. Tingeling i den svenska festivalen blev ju kontroversiellt, jag skrev bland annat själv om det i BLT. Jag gillade inte Tingeling, av flera anledningar.
Det är känsligt att driva med bilder av andra länder, speciellt om man inte har särskilt nära relationer. Vi kan ju driva med norrbaggarna, finnarna och danskarna ganska friskt. Men Ryssland? Mer tveksamt. Det är faktiskt som andra mellanmänskliga relationer. Syskon eller goda vänner emellan kan tonen vara rå men hjärtlig, medan mer avlägsna bekantskaper bör behandlas annorlunda.
Blombuketten ursäkten som SVT skickade och sedan ville ta tillbaka tyder bara på att det hela var uselt genomtänkt.
En annan av reaktionerna efter veckans semifinal har varit: men varför framställer sig ryssarna själva parodiskt, medan vi inte får framställa dem parodiskt?
Är inte det ganska givet? Det är en sak att driva med sig själv, en helt annan om andra gör det.
Och faktum är, att även om det var kosacker, manskör och folkdans på scenen i tisdags, så hade ryssarna ganska givet uteslutit både horor och mafiosos ur sitt sceneri. Jag tror inte att svenskar heller skulle tycka det var så kul att sammanknippas med porr och porrstjärnor (Swedish films, eller vad det nu kallas i USA).
Så till tiotusenkronorsfrågan: var det en egenparodi eller var det discofascism som Niklas Ekdal skriver? Ja, jag vet inte, men jag har svårt att se något hotfullt i uppblåsbara och bubbelgumsfärgade stridsplan. Det är knappast det vanligaste man kan se på en schlagerscen, det medhålles, men jag har svårt att se att Kreml tror att man kan skräma skiten ur världen med de medlen.
Gårdagens Eurovision var superproffsigt producerat.
Men det mest intressanta av allt var faktiskt den ”flygande reportern” för ryska Kanal 1, som var ute på stan i de korta pauser som i andra länder utgjordes av vanliga reklaminslag. Och som i en sketch ville tala om att fördomarna mot Ryssland inte alls stämmer:
Nej vi har inga björnar på våra gator (varvid björnar passerar i bakgrunden). Nej vi har inte snö året runt (snö som börjar falla). Nej, vi styrs inte alls av KGB längre.
Ehm.
För en sekund balanserade inslaget på randen till det farliga. Och det var riktigt kul.
SvD
Uppdatering: Donaubloggen
Jag tittade på Eurovision i ett stort sällskap. Det var någon som ylade, innan Irena Ponarosjku ens hunnit säga två meningar;
- Vad det här den bästa de kunde skrapa fram?!
Trots att det var ett helt normalt putslustigt pausreportage. Den ylande hade liksom bara bestämt sig för att allt skall vara dåligt. Sedan var det något mer som var djävla dåligt.
Inslaget med de sura och sedan sjungande poliserna var djävla dåligt, när det gått några sekunder utbrast någon:
- Men faan, va dåligt, vad är det för kul med otrevliga poliser?
- Ja, men de vet väl att folk hört att ryska poliser är sådana… försökte någon annan.
- Men varför vill de visa upp det då?
Jag surnade till, tittade irriterat på honom och sa med viss skärpa i rösten:
- Hur skall du ha det, skall de ha förmåga till självironi eller inte?
Det kanske uppstod ett visst obehag.
Jag är van vid rysk politisk ironi och satir, och då blir oinsatta svenskars “nu skall vi tävla i att dissa mest”- kommentarer bara irriterande i sin platthet.
Jag ser inte Irena Ponarosjku och Ivan Urgant i första hand som representanter för Ryssland, utan mer som… Irena Ponarosjku och Ivan Urgant. Personer som i sina program levererat ganska tydliga politiska gliringar, med en betydligt mer sofistikerad humor än “de är ju sjuka i huvudet de där ryssarna“.
Och därför blir jag lite förbannad när de dissas innan de ens fått tala till punkt.
Så när de startade nedräkningen från rymdstationen MIR ISS, så kunde jag inte låta bli att liksom överlägset skrocka:
- Ni får tycka vad ni vill om Ryssland, men det här är djävligt coolt.
Det var ju ganska otrevligt av mig, som att skocka ihop dem och påstå att de alla är negativa till allt Ryssland gör. Men jag kan väl också få provocera med att liksom svara med samma onyanserade och irrelevanta mynt . Men det var ingen som blev sur på mig, verkar det som, det möttes av tystnad.
Fast en del av svenskarnas skämt var såklart roliga:
- Skall man bli orolig, när en ryss säger: “Thats it Europe, stop voting!”?
Det skämtet uppskattades även i den ryska bloggosfären. För som sagt, i Ryssland, som i alla andra länder, finns det människor med förmåga till självironi. Till och med ganska många.
PS: Dagens ros går till Sylvia Asklöf (”Vi styrs inte alls av KGB längre”), för att hon tycker precis som jag men uttrycker det bättre!
SvD: Rätt låt vann!
SvD: Rysslands självkänsla växer
Julia Skott på Newsmill: Svenskarna har tyvärr fördomar mot oss ryssar
DN-sport, Aftonbladet, .
