Rysk mosaik

I dag var jag på seminarium om Ryssland ordnat av OSSE-nätverket här i Stockholm. Bland talarna fanns Fjodor Lukjanov från tidningen Russia in Global Affairs. Eftersom han talar svenska ombes han ibland kommentera rysk utrikespolitik i Sveriges radio. En gång i tiden, 1990-93, arbetade han också med Radio Moskvas svenskspråkiga sändningar, under en period som han nu själv beskrev som en övergång från propaganda- till informationsradio. Utifrån vad jag tidigare hört av honom framstår Lukjanov som kyligt distanserad, men med en ganska vinklad analys som ytterst tjänar ryska statsintressen. Dagens seminarium stärkte den uppfattningen. Men döm gärna själva. Jag antecknade hyfsat flitigt under hans anförande, och här är ett refererat i nio punkter.

1. Utrikespolitiken under president Medvedev har inte genomgått några fundamentala förändringar jämfört med under Putin. Skillnader i nyanser kan delvis förklaras med att Medvedev är annorlunda som person.

2. Ryssland är inte som Sovjet, bland annat eftersom man saknar en ideologi. Imperieförlusten 1991 var dock värre än andra länders motsvarande erfarenheter (t ex Storbritanniens förlust av kolonier) eftersom de förlorade områdena låg i anslutning till det egna landet och delvis var en del av den nationella identiteten. Den ryska statsbildningens historia började en gång i Kiev, och därför har man svårt att acceptera att Ukraina skulle gå med i Nato.

3. Ett nyckelbegrepp är den så kallade multipolära världen. USA:s försök till hegemoni har misslyckats men gjort världen mer instabil eftersom man inte kunnat lita på folkrätten. Relationerna mellan framväxande nya poler kommer att prägla det här århundradet.

4. Om Kosovokriget 1999 i Väst uppfattades positivt på så vis att man kunde försvara mänskliga rättigheter med våld, så blev Rysslands tolkning att principen om nationell suveränitet inte längre gällde. Opinionen vände ryggen till integration med Väst och till västliga moraliska idéer.

5. I stället var man tvungen att stärka sin egen förmåga. Den enda verkliga garantin för rysk suveränitet är kärnvapen. I avsaknad av tidigare sovjetiska förmågor har man också politiserat gasen och oljan, på ett sätt som enligt Lukjanov i slutändan är till störst skada för Gazprom självt. Sovjet blandade aldrig ihop affärer och politik på det sätt som nu sker.

6. Nu försöker man dock undvika nya gaskonflikter med Ukraina. I dag är det bara den ukrainske presidenten Jusjtjenko som försöker provocera fram sådana. Men förhoppningsvis innebär valet om två månader att han går i politisk pension.

7. Det tidiga 90-talets ryska strävan att vara med i Europa, som sedan övergavs, har inte återkommit under Medvedev. Han vill använda västlig teknologi för att modernisera Ryssland, men som en av de ovan nämnda polerna är Rysslands ambition att konsolidera närområdet.

8. Värderingar finns inte längre på agendan i samtalen mellan Ryssland och EU, mer än i pliktskyldiga och oengagerade formuleringar från en del europeiska företrädare. En pågående upptining av relationerna (med förra veckans toppmöte i Stockholm som exempel) beror alltså delvis, med Lukjanovs ord, på att ”ni har sänkt kriterierna”. Upptiningen är därmed ”både positiv och negativ” menade Lukjanov utan att gå in på detta i större detalj.

9. EU är upptaget med interna problem och håller därför på att marginaliseras i den framväxande multipolära världen. Såvitt Lukjanov kunde se var Lissabonfördraget inte till någon hjälp. Samtidigt har Ryssland å sin sida uttömt olje- och gaspotentialen, och framtiden hör nu till Kina och andra. ”När vi inser det hoppas jag att vi finner varandra”, avslutade Lukjanov.

Carolina Vendil Pallin från FOI var inbjuden för att kommentera Lukjanovs framträdande. Hon menade att Ryssland har två överordnade mål som ibland är svårförenliga: att stärka sin stormaktsidentitet och att modernisera sig självt. Ett exempel på det svårförenliga i detta var Georgienkrigets efterspel förra året då utländska investeringar drogs tillbaka från Ryssland.

Hon underströk också att tal om multipolaritet inte ska förväxlas med jämlikhet. Konceptet utgår ju ifrån att stora stater dominerar mindre. Till exempel brukar Ryssland på ett felaktigt sätt använda Istanbulavtalet och hävda att enligt detta får en allians (läs: Nato) inte stärka sin säkerhet på en annan allians bekostnad. I själva verkat talar avtalets formuleringar på den punkten inte alls om allianser, utan om stater.

Vendil Pallin sa även att det ibland kan låta fluffigt att tala om värderingar, men sådana har ändå praktiskt betydelse. Hur lätt det är att göra affärer påverkas till exempel av det man kallar ”rule of law”. Hon menade också att en verklig modernisering, om nu Medvedev menar allvar med sitt tal om en sådan, inte är möjlig utan demokratisering. Detta sätter dock de ryska ledarna i en svår rävsax, menade hon, men sa samtidigt att ett bra första steg vore att gå med i WTO. Då kan man ju skylla framtida obekväma reformer på krav därifrån.

Fjodor Lukjanov replikerade att Medvedevs modernisering inte är till för att skapa välstånd utan för att göra Ryssland till en stormakt. I en tidningsartikel har den ryske presidenten hänvisat till två historiskt lyckade moderniseringar i Ryssland, nämligen Peter den Stores och Stalins. Även om Medvedev då tagit avstånd från dessa historiska ledares metoder så var poängen, som jag förstod det, alltså att den ryska moderniseringen inte alls förutsätter någon demokratisering.

Från publiken fick Lukjanov frågor om bland annat Abchazien och Sydossetien (från FOI:s Ingmar Oldberg) och om eurasianismen ändå inte var en ny ideologi i dagens Ryssland (från mig själv). Han svarade att Kosovokriget 1999 tyvärr hade öppnat för våldslösningar både från Rysslands och från Saakasjvilis sida, att eurasianismen är en marginell företeelse, att andra ideologiska begrepp som ”suverän demokrati” i själva verket bara är ”tekniska attrapper”, och att Ryssland i dag är radikalt pragmatiskt och kanske till och med skulle göra sig bättre om det i stället hade en ideologi.

Den andre inbjudne ryske gästen var Boris Makarenko från Center for Political Technologies. Han talade om landets inrikespolitik. Som kunnig i arabiska tog han upp det språkets ord för politik, siyasa, som ursprungligen betyder boskapsuppfödning – och beklagade att det fortfarande är för mycket siyasa i rysk politik. Han visade också kurvor över opinionsutvecklingen där det framgick att ökat missnöje under det senaste årets ekonomiska kris inte påverkat förväntningarna på ”politisk stabilitet”, alltså att förtroendet för landets ledare är orubbat.

Makarenko använde begreppet ”tandemocracy” för att beskriva Putins och Medvedevs gemensamma styre. Han gjorde en litet rolig jämförelse med Alexandre Dumas historia om de tre musketörerna som ju är populär i Ryssland: även om kardinalens och kungens lakejer duellerar med varandra så fattas de politiska besluten i samförstånd. Att Putins och Medvedevs underställda drar åt olika håll ska alltså inte tolkas som att det finns någon verklig splittring.

Det var ganska tydligt att Makarenko nu hoppades på en modernisering, och i viss mån framstod han som något av en dissident, som när han gav en känga åt opportunisterna i maktpartiet Enade Ryssland och när han konstaterade att kritiken mot Ryssland kring Politkovskajamordet är ”välförtjänt”. Han menade också att alternativen till demokrati bara var två: kommunism och fascism. ”Det förra har vi redan haft”, sa han, ”och det andra vill vi verkligen inte ha.” Med ordet vi tror jag han syftade på den liberala falangen inom ryskt etablissemang.

För att återgå till Fjodor Lukjanov så svarade han under den avslutande diskussionen bland annat på frågor om hur långt Rysslands utrikespolitiska ambitioner egentligen sträcker sig och om förhållandet till Baltikum. Sammanfattningsvis menade han att även om medlen som används kan vara globala (Chavez och Morales nämndes här) så är målen i det utrikespolitiska spelet regionala. Bara ett fåtal dumskallar tror på att uppnå paritet med USA. Beträffande Baltikum så ingår det visserligen inte i någon rysk intressesfär, men Lukjanov förutspådde att relationerna kommer att fortsätta vara dåliga. Balterna är inte redo för försoning, menade han.

I dag var jag på seminarium om Ryssland ordnat av OSSE-nätverket här i Stockholm. Bland talarna fanns Fjodor Lukjanov från tidningen Russia in Global Affairs. Eftersom han talar svenska ombes han ibland kommentera rysk utrikespolitik i Sveriges radio. En gång i tiden, 1990-93, arbetade han också med Radio Moskvas svenskspråkiga sändningar, under en period som han nu själv beskrev som en övergång från propaganda- till informationsradio. Utifrån vad jag tidigare hört av honom framstår Lukjanov som kyligt distanserad, men med en ganska vinklad analys som ytterst tjänar ryska statsintressen. Dagens seminarium stärkte den uppfattningen. Men döm gärna själva. Jag antecknade hyfsat flitigt under hans anförande, och här är ett refererat i nio punkter.

1. Utrikespolitiken under president Medvedev har inte genomgått några fundamentala förändringar jämfört med under Putin. Skillnader i nyanser kan delvis förklaras med att Medvedev är annorlunda som person.

2. Ryssland är inte som Sovjet, bland annat eftersom man saknar en ideologi. Imperieförlusten 1991 var dock värre än andra länders motsvarande erfarenheter (t ex Storbritanniens förlust av kolonier) eftersom de förlorade områdena låg i anslutning till det egna landet och delvis var en del av den nationella identiteten. Den ryska statsbildningens historia började en gång i Kiev, och därför har man svårt att acceptera att Ukraina skulle gå med i Nato.

3. Ett nyckelbegrepp är den så kallade multipolära världen. USA:s försök till hegemoni har misslyckats men gjort världen mer instabil eftersom man inte kunnat lita på folkrätten. Relationerna mellan framväxande nya poler kommer att prägla det här århundradet.

4. Om Kosovokriget 1999 i Väst uppfattades positivt på så vis att man kunde försvara mänskliga rättigheter med våld, så blev Rysslands tolkning att principen om nationell suveränitet inte längre gällde. Opinionen vände ryggen till integration med Väst och till västliga moraliska idéer.

5. I stället var man tvungen att stärka sin egen förmåga. Den enda verkliga garantin för rysk suveränitet är kärnvapen. I avsaknad av tidigare sovjetiska förmågor har man också politiserat gasen och oljan, på ett sätt som enligt Lukjanov i slutändan är till störst skada för Gazprom självt. Sovjet blandade aldrig ihop affärer och politik på det sätt som nu sker.

6. Nu försöker man dock undvika nya gaskonflikter med Ukraina. I dag är det bara den ukrainske presidenten Jusjtjenko som försöker provocera fram sådana. Men förhoppningsvis innebär valet om två månader att han går i politisk pension.

7. Det tidiga 90-talets ryska strävan att vara med i Europa, som sedan övergavs, har inte återkommit under Medvedev. Han vill använda västlig teknologi för att modernisera Ryssland, men som en av de ovan nämnda polerna är Rysslands ambition att konsolidera närområdet.

8. Värderingar finns inte längre på agendan i samtalen mellan Ryssland och EU, mer än i pliktskyldiga och oengagerade formuleringar från en del europeiska företrädare. En pågående upptining av relationerna (med förra veckans toppmöte i Stockholm som exempel) beror alltså delvis, med Lukjanovs ord, på att ”ni har sänkt kriterierna”. Upptiningen är därmed ”både positiv och negativ” menade Lukjanov utan att gå in på detta i större detalj.

9. EU är upptaget med interna problem och håller därför på att marginaliseras i den framväxande multipolära världen. Såvitt Lukjanov kunde se var Lissabonfördraget inte till någon hjälp. Samtidigt har Ryssland å sin sida uttömt olje- och gaspotentialen, och framtiden hör nu till Kina och andra. ”När vi inser det hoppas jag att vi finner varandra”, avslutade Lukjanov.

Carolina Vendil Pallin från FOI var inbjuden för att kommentera Lukjanovs framträdande. Hon menade att Ryssland har två överordnade mål som ibland är svårförenliga: att stärka sin stormaktsidentitet och att modernisera sig självt. Ett exempel på det svårförenliga i detta var Georgienkrigets efterspel förra året då utländska investeringar drogs tillbaka från Ryssland.

Hon underströk också att tal om multipolaritet inte ska förväxlas med jämlikhet. Konceptet utgår ju ifrån att stora stater dominerar mindre. Till exempel brukar Ryssland på ett felaktigt sätt använda Istanbulavtalet och hävda att enligt detta får en allians (läs: Nato) inte stärka sin säkerhet på en annan allians bekostnad. I själva verkat talar avtalets formuleringar på den punkten inte alls om allianser, utan om stater.

Vendil Pallin sa även att det ibland kan låta fluffigt att tala om värderingar, men sådana har ändå praktiskt betydelse. Hur lätt det är att göra affärer påverkas till exempel av det man kallar ”rule of law”. Hon menade också att en verklig modernisering, om nu Medvedev menar allvar med sitt tal om en sådan, inte är möjlig utan demokratisering. Detta sätter dock de ryska ledarna i en svår rävsax, menade hon, men sa samtidigt att ett bra första steg vore att gå med i WTO. Då kan man ju skylla framtida obekväma reformer på krav därifrån.

Fjodor Lukjanov replikerade att Medvedevs modernisering inte är till för att skapa välstånd utan för att göra Ryssland till en stormakt. I en tidningsartikel har den ryske presidenten hänvisat till två historiskt lyckade moderniseringar i Ryssland, nämligen Peter den Stores och Stalins. Även om Medvedev då tagit avstånd från dessa historiska ledares metoder så var poängen, som jag förstod det, alltså att den ryska moderniseringen inte alls förutsätter någon demokratisering.

Från publiken fick Lukjanov frågor om bland annat Abchazien och Sydossetien (från FOI:s Ingmar Oldberg) och om eurasianismen ändå inte var en ny ideologi i dagens Ryssland (från mig själv). Han svarade att Kosovokriget 1999 tyvärr hade öppnat för våldslösningar både från Rysslands och från Saakasjvilis sida, att eurasianismen är en marginell företeelse, att andra ideologiska begrepp som ”suverän demokrati” i själva verket bara är ”tekniska attrapper”, och att Ryssland i dag är radikalt pragmatiskt och kanske till och med skulle göra sig bättre om det i stället hade en ideologi.

Den andre inbjudne ryske gästen var Boris Makarenko från Center for Political Technologies. Han talade om landets inrikespolitik. Som kunnig i arabiska tog han upp det språkets ord för politik, siyasa, som ursprungligen betyder boskapsuppfödning – och beklagade att det fortfarande är för mycket siyasa i rysk politik. Han visade också kurvor över opinionsutvecklingen där det framgick att ökat missnöje under det senaste årets ekonomiska kris inte påverkat förväntningarna på ”politisk stabilitet”, alltså att förtroendet för landets ledare är orubbat.

Makarenko använde begreppet ”tandemocracy” för att beskriva Putins och Medvedevs gemensamma styre. Han gjorde en litet rolig jämförelse med Alexandre Dumas historia om de tre musketörerna som ju är populär i Ryssland: även om kardinalens och kungens lakejer duellerar med varandra så fattas de politiska besluten i samförstånd. Att Putins och Medvedevs underställda drar åt olika håll ska alltså inte tolkas som att det finns någon verklig splittring.

Det var ganska tydligt att Makarenko nu hoppades på en modernisering, och i viss mån framstod han som något av en dissident, som när han gav en känga åt opportunisterna i maktpartiet Enade Ryssland och när han konstaterade att kritiken mot Ryssland kring Politkovskajamordet är ”välförtjänt”. Han menade också att alternativen till demokrati bara var två: kommunism och fascism. ”Det förra har vi redan haft”, sa han, ”och det andra vill vi verkligen inte ha.” Med ordet vi tror jag han syftade på den liberala falangen inom ryskt etablissemang.

För att återgå till Fjodor Lukjanov så svarade han under den avslutande diskussionen bland annat på frågor om hur långt Rysslands utrikespolitiska ambitioner egentligen sträcker sig och om förhållandet till Baltikum. Sammanfattningsvis menade han att även om medlen som används kan vara globala (Chavez och Morales nämndes här) så är målen i det utrikespolitiska spelet regionala. Bara ett fåtal dumskallar tror på att uppnå paritet med USA. Beträffande Baltikum så ingår det visserligen inte i någon rysk intressesfär, men Lukjanov förutspådde att relationerna kommer att fortsätta vara dåliga. Balterna är inte redo för försoning, menade han.