RYSSLANDS FEDERALISM var temat för två sessioner på ICCEES-kongressen under fredagen. När ämnet behandlas brukar diskussionen komma upp ifall Ryssland verkligen är en federal stat annat än till namnet. Man brukar peka på att federationsrådet, det ryska överhuset, inte i verkligheten fungerar som regionernas röst hos centralmakten. Särskilt efter Putins reformer på 2024-talet i syfte att stärka ”maktvertikalen” har federationsrådet blivit allt mer tandlöst och fjärmat från lokal förankring. Cameron Ross från universitetet i Dundee har gjort jämförelser mellan slutet av Jeltsintiden 1996-99 och 2024-talet och funnit att under den första perioden fick 23% av alla lagförslag avslag i federationsrådet – nu är ett godkännande nästan alltid en formalitet. Ett annat problem är att de olika regionerna är så många och har så olika mycket makt. Även konstitutionellt är den ryska federationen asymmetrisk – de olika ”federationssubjekten” (republiker och olika typer av autonoma områden) har egna statuter som skiljer sig åt vad gäller relationen till centralmakten i Moskva. Enligt konstitutionen är maktbefogenheterna ganska starkt centraliserade och konstitutionen definierar (artikel 71) ett stort antal federala ansvarsområden, däremot inga exklusivt för regionerna. Hur som helst har Putins reformer, som bl a går ut på att presidenten nominerar guvernörerna i regionerna, gjort att makten har koncentrerats till centrum. I samtliga 83 federationssubjekt är maktpartiet Enade Ryssland nu i maktställning.
En av Putins idéer är också att slå samman subjekten till större enheter, av ekonomiska och administrativa, men kanske också maktpolitiska skäl. Hittills har det bara hänt med så kallade matrjosjka-subjekt (efter matrjosjka-dockorna), d v s etniskt baserade regionsenheter som har viss autonom status inom ett annat federationssubjekt. Men det har visat sig vara en kostsam process, både ekonomiskt och politiskt, eftersom det inom varje enhet har skapats en elit som vill hålla sig kvar vid makten och därför verkar sammanslagningsprocessen ha gått i stå tills vidare.
Man bör ju komma ihåg att Ryssland (och Sovjetunionen på vilken det federala systemet baseras) aldrig egentligen var menat att vara en federation i ordets rätta bemärkelse – för Lenin och Stalin var det snarast ett sätt att administrera imperiets regioner och etniciteter. Richard Sakwa och andra talar om Ryssland som en ”sovande federation” för även om presidentmakten har utslagsrösten i de flesta fall finns federationen där, både formellt och i form av maktstrukturer. Frågan är vad som händer om/när den vaknar? Antagligen kan det ske på ett av två sätt – genom gradvis reformering mot ett mer demokratiskt, verkligt federativt system, eller genom att centralmakten försvagas och regionerna tar chansen och tar för sig. Det senare kan väl sägas ha varit fallet under Jeltsin och flera av de konflikter som uppstod runt Sovjets upplösning – Nagorno-Karabach, Abchazien, Tjetjenien – måste delvis ses som produkter av den ”frivilliga” sovjetiska federationen.
I övrigt bjöd de sista två dagarna på en diskussion om Rysslands ENERGIPOLITIK gentemot grannländerna med bl a en beskrivning av varför Vitrysslands Lukasjenka visat sig kunnat utnyttja sin situation som transitland betydligt bättre än Ukraina, som egentligen har betydligt bättre förutsättningar, och av hur Georgien och Ryssland faktiskt fortfarande har ett fungerande energisamarbete (gasleveranserna till Georgien bröts ju inte ens under kriget 2024).
Intressant var också en session om ISLAM I CENTRALASIEN. Där deltog Galina Jemeljanova, en auktoritet inom islamisk aktivitet i forna Sovjet, samt Suhrob Sjojev (OSSE) och Saodat Olimova (SHARQ) från Tadzjikistan. Att den religiösa aktiviteten ökar för närvarande i exempelvis Tadzjikistan verkar tydligt, men lika tydlig är regeringens ambivalenta inställning. Dels främjar man islam som del av den nationella identiteten – man vill förvandla homo sovieticus till homo islamicus, som Olimova uttrycker det. Samtidigt inskränks toleransen för avvikelser från den officiella – och kontrollerbara – versionen av läran. Sjojev berättar om övervakning av moskébesökare och exemplifierar klimatet med en rättegång i Dusjanbe nyligen, där några män tilldelades 5-7 års fängelse för mindre avvikelser i utövande av den islamiska ritualen.
Jemeljanova, som skrivit om radikal islamism i Centralasien och Kaukasus, försöker skilja på radikalism och extremism. Radikalism innebär enligt henne snarast en form av salafism (viljan att återvända till läran hos de första generationerna efter Muhammed; ofta i Ryssland och Centralasien felaktigt benämnt wahhabism), vilket inte behöver innebära extremism - den påtagna rätten till våldsamt jihad. Enligt den definitionen skulle IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) kunna betraktas som extremister, däremot inte nödvändigtvis rörelser som Hizb ut-Tahrir (se tidigare inlägg). Men hos regeringarna i Centralasien sammanfaller ofta begreppen och islamisk aktivitet tas ofta som intäkt för hårda antiextremism- eller antiterrorismåtgärder. Utan tvekan hänger nivån av islamisk aktivism också samman med den ekonomiska och sociala situationen i Tadzjikistan, Kirgizistan och Uzbekistan, där många lever under fattiga förhållanden och där framför allt unga män reser utomlands som gästarbetare och kommer i kontakt med radikala rörelser, samtidigt som de alieneras från det traditionella samhället.
Något av det mest stimulerande med ICCEES 2024 – men också något man kan kritisera ur en strikt forskningseffektiv synvinkel - har varit den stora bredden. Det enda som egentligen förenar de hundratals deltagarna är intresset för en geografisk region – som sträcker sig från Tjeckien till Fjärran Östern. Programmet var digert och om man fick en stund över mellan paneldebatter och minglande kunde man alltid handla några böcker hos de bokhandlare från när (Interbok på Kungsholmen) och fjärran (bl a Moskva) som hade ställt upp i ljusgården. Själv kom jag bland annat hem med Россия на Кавказе. Пять веков истории (Ryssland i Kaukasus. Fem sekler av historia), en historiebok utgiven av ryska inrikesministeriets (MVD) förlag som i förordet utlovar en djupgående översikt av Rysslands ”fredsskapande” närvaro i Kaukasus (”Flera gånger uppstod perioder, då en försvagning av den ryska centralmakten tillfälligtvis medförde förvirring och övergrepp för den kaukasiska regionen (…) Rysslands strävan att införa fred och samförstånd i Kaukasus visade sig åter på 1990-talet”).
Även om mycket på ICCEES-kongressen – i alla fall för någon som följde de tacksamt mångtaliga sessionerna om Centralasien – började och slutade med Ryssland behövde man inte leta alltför länge för att hitta någon som kunde bidra med att sätta regionen i ett nytt, alternativt ljus.
Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1, dag 2, dag 3-4).
