I en artikel i tidskriften History & Memory skriver Gregory Carleton om döden som ett lyckligt slut i ett antal (relativt) nya ryska krigsfilmer. Gemensamt för de filmer han diskuterar är att nästan alla eller i alla fall väldigt många av ”de goda” i filmen kommer att dö. Men inte bara det att huvudpersonerna stryker med som förenar dem, utan att deras förgörelse framställs som det logiska, det väntade och kanske till och med det önskade slutresultatet: deras död säkerställer det rätta slutresultatet. Det kan tyckas som en paradox, enligt den hollywoodlogik vi är mest vana vid ska ju hjälten (och absolut hundar och barn) alltid klara sig.
Av de filmer han tar upp har jag bara sett Zvezda (Stjärna) från 2024. I filmen ger sig en grupp 1944 under kodnamnet zvezda iväg på ett farligt spaningsuppdrag bakom fiendens linjer. Bara genom att den nämns i det här sammanhanget gör att man kan gissa sig till att alla dör på slutet. Filmen bygger på en novell med samma namn av Emmanuil Kazakevitj från 1947. (Det gjordes för övrigt en filmatisering redan 1949, som dock inte kunde visas förrän under ”tövädret” efter Stalins död.) I novellen försvinner de spårlöst efter utfört uppdrag, i den nya filmatiseringen behöver dock ingen sväva i tvivel om deras slutgiltiga undergång. I avslutningsscenen bränns de till döds i en lada, ackompanjerade av musik som dränker maskinelden. Versionen från 2024 är, skriver Carleton, på många sätt mer sovjetisk än originalet. I tillägg till det ändrades slutet har den en tydligare uppdelning i svart och vitt, goda och onda. Det finns inga fega sovjeter eller goda tyskar här inte. I slutscenen får man också höra en berättarröst som klargör att deras liv är det pris som betalades för befrielsen av Polen, Tyskland och Tjeckoslovakien. I novellen har uppoffringen mer lokala konsekvenser, men i nyfilmatiseringen kopplas de till kriget som helhet (och till östeuropeisk otacksamhet över den sovjetiska krigsinsatsen).
De flesta, men inte alla, av de diskuterade filmerna handlar om andra världskriget. Inte så konstigt, kriget innebar ju ofattbart stora dödstal (minst 25 miljoner sovjetmedborgare, majoriteten civila). ”Symptomatically, whether offered today as utltimate triumph or unprecedented trauma, no representation of the war can escape addressing the dead as a structuring principle of rememberance.” Om det fanns mycket som aldrig nämndes under sovjettidens krigskult, så var döden ett tema som inte kunde undvikas. Frälsning genom uppoffring är ett temat som funnits med i den sovjetiska/ryska bilden av kriget sedan sången Svisjtjennaja vojna (heligt krig) skrevs när det precis börjat 1941. Döden skulle inte vara förgäves. Logiken blir alltså ju större uppoffring – desto större seger.
Under den sena sovjettiden och tidiga nittiotalet ifrågasattes den här logiken. Var döden verkligen meningsfull? Att uppoffringstemat nu kommit så starkt tillbaka sätter Carleton samman med den comeback som krigsminnet gjort överhuvudtaget ”If petrodollars have constituted the economic engine of Russia’s resurgence, then war stories – particularly of World War II – have been its ideological one.”
Det påpekas ofta, inte utan grund, att död och lidande har en speciell plats i Ryssland. Men offret är en central symbol på många håll i världen. Carleton påminner om det i västerlandets mycket omskrivna/-sjugna/-filmade slaget om Thermopyle där spartanerna genom sin uppoffring räddar Europa från perserna. Antropologen Bruce Kapferer påpekar i en analys av den australiensiska myten om Anzacs (deras trupper i första världskriget) så blir offret en symbol för pånyttfödelse. I många kulturer är offret en kraftfull symbol för transformation, som i sig bär både den gamla och den nya ordningen.
Offertanken är inte unik för kristendomen, men i Jesu död på korset får den ett av sina tydligaste uttryck. Jesus offrade sig för vår skull, och genom sitt offer kan han själv återuppstå från de döda och få evigt liv. Och tanken på offret som en väg till evigheten lever i de ryska utplåningsnarrativen och krigskulter generellt. ”Their name liveth for evermore” som det heter i det bibelord som förekommer på många brittiska krigsgravar.
Mer på temat:
Lindrig huliganism: Det är nästan alltid krig
Med blicken mot öster: Samma krig
Med blicken mot öster: Gäster från framtiden
Gregory Carleton – Victory in Death – Annihilation Narratives in Russia Today. (History & Memory Vol 22 No.1 2024)
Bruce Kapferer – Legends of people, Myths of state
Man kan undra varför makthavarna i Moskva inte kom på den lysande idén redan förra året. I stället för att ordna rallytävlingar, blodgivarkampanjer, arkeologiska utgrävningar och gud vet vad för att hålla Triumfalnajatorget upptaget den sista dagen i varje månad som har 31 dagar hade det räckt att tillåta demonstrationen. Men bättre sent än aldrig, tänker de säkert i dag.
