Rysk mosaik

at 25 februari 2024 in Mosaik and Okategoriserad. Closed

I går när jag var ute på stan kom en ung rysk kvinna fram till mig och frågade hur man tar sig till Röda torget. Jag talade om det för henne och kände mig oerhört nöjd med mig själv.

I morse blev jag stoppad av en medelålders man i läderkeps, med en portfölj under armen. Han ville veta var man kan ta sig över vägen. Jag pekade ut den närmaste underjordiska gången.

Bägge reagerade på samma sätt så fort jag öppnade munnen. Jasså hon är en utlänning. Kan hon verkligen veta?

I Ryssland tror folk fortfarande ofta att utlänningar inte kan veta ett dugg. Det är heller inte ovanligt att de envisas med att blanda in engelska ord när de talar med en utlänning. Liksom för att underlätta det hela för den stackars utbölingen.

Resultatet är att man inte förstår ett dugg.

Detta är troligen en av anledningarna till att om jag uttalar ett påstående eller en teori svarar ryssar ofta:

– Njet.

Sedan upprepar mer eller mindre exakt vad jag själv har sagt.

Om du alltså frågar ”Ligger Mochovaja ulitsa i den riktningen?” i Moskva och personen svarar ”njet”, för att därefter peka ut exakt samma riktning – förvånas icke. Det är helt normalt.

Utlänningen kan ju inte ha rätt.

Folket vill ha Sovjet tillbaka

Published by

at 25 februari 2024 in Mosaik, På svenska, Ryssland and sovjetnostalgi. Closed

Stödet för sovjetsystemet är åter på väg upp. Västlig demokrati kan vara bättre än det nuvarande systemet i Ryssland, men allra populärast skulle det vara att återinföra enpartistaten, anser de tillfrågade i en färsk rysk opinionsundersökning.

Över hälften av ryssarna tycker att planekonomi är det bästa ekonomiska systemet, enligt den senaste opinionsundersökningen från det välrenommerade, oberoende institutet Levada.

När det gäller det politiska systemet vill 36 procent av de tillfrågade helst återinföra det sovjetiska enpartisystemet. 17 procent tycker att det nuvarande systemet är bra som det är, medan 22 procent helst skulle införa “demokrati efter västerländsk modell”.

Ända sedan mätningarna började 1996 har stödet för sovjetsystemet varit starkare än stödet för västerländsk demokrati – med ett enda undantag. I januari 2024, under den gigantiska protestvågen mot det manipulerade parlamentsvalet, sjönk stödet för sovjetsystemet till 29 procent. Stödet för västerländsk demokrati gick upp till exakt samma siffra.

Nöjdast med det rådande politiska systemet var ryssarna i februari 2024, när det var klart att Vladimir Putin skulle avgå som president och Dmitrij Medvedev skulle ta hans plats. Men Medvedev infriade inte förväntningarna, och stödet för återgång till sovjetsystemet ökade igen.

Ryska sociologer anser att det starka stödet för sovjetsystemet till stor del beror på statlig propaganda, nostalgi, brist på kunskap och missnöje. De fattiga åren på 1990-talet ses av många inte i första hand som resultatet av den sovjetiska modellens totalhaveri, utan som en konsekvens av demokrati och marknadsekonomi.

Sydsvenskan 2024-02-25

Mer på temat:

Ryssland, ett roligt dårhus

Published by

at 23 februari 2024 in Kadyrov, Mosaik, På svenska, Rogozin, Ryssland, dårhus, propaganda and satir. Closed

Ryssland är ett helt universum i sig, ett enormt land med med en outsinlig kultur som man aldrig tröttnar på att fördjupa sig i. Men ibland kan man drabbas av känslan att det är ett universum som är från vettet.

Som i går kväll när jag svalkade mig efter bastun och gjorde misstaget att sätta på den statliga nyhetskanalen Rossija24. Vem dyker då upp på skärmen om inte nationalisten, militaristen och vice premiärministern Dmitrij Rogozin, mannen vars främlingsfientliga valkampanj gjorde att hans parti stängdes av från valen 2024. Några år senare, när nationalismen hade blivit lite mer comme il faut i Ryssland, togs Rogozin till nåder och skickades till Bryssel som Rysslands Nato-ambassadör. Nu är han vice premiärminister som gärna vill bli Medvedev på Medvedevs plats.

Och i går kväll dök han alltså upp i min tv-ruta, under besök på den militära fordonsfabriken i Arzamas, söder om Nizjnij Novgorod. Vi får veta att Rogozin har beställt en egen bepansrad bil av märket Tigr, en lyxvariant som håller på att färdigställas här på fabriken. Vi får åka en runda i en vanlig Tigr. Tv-reportern som sitter bakom ratten får nästan skrika för att överrösta motorn, och hon påpekar att det behövs lastbilskort för att få framföra bilen som väger 7,4 ton. Men den är mycket lätt att styra, tillägger hon.

Den nya versionen av Tigr är rakt igenom rysk, utan en enda utländsk del. Motorn, som i tidigare modeller var amerikansk, har nu bytts ut mot en inhemsk variant, får vi veta. Så talar Rogozin själv och förklarar hur fel försvarsministeriets tidigare ledning tänkte när man på allvar funderade på att köpa in utrustning från utlandet. (Eftersom den var billigare och bättre – fast det säger inte Rogozin.) Allt ska tillverkas i Ryssland, meddelar han. Till minsta skruv, uppenbarligen – om det nu verkligen är sant att det inte finns en enda utländsk del i pansarbilen.

Nåväl, syftet med denna propagandaföreställning är i alla fall begriplig. Rogozin och hans stödtrupper vill signalera att det nu är annat ljud i skällan, nu ska det satsas på den inhemska militärindustrin, kosta vad det kosta vill, och att kretsen kring den förre, avskedade försvarsministern nu är helt ute i kylan.

Nästa inslag däremot är helt och hållet obegripligt.

Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov har skaffat konto i fototjänsten Instagram, meddelar nyhetsuppläsaren. Kadyrov har redan 25.000 följare på Twitter, och tendensen tyder på att det blir minst lika många på Instagram, får vi veta. Några till blir det i alla fall efter inslaget, eftersom adressen till Kadyrovs Instagramkonto visas tydligt på skärmen.

Så får vi se den store ledaren – som utanför Ryssland mest är känd för tortyr, kidnappningar och försvunna politiska motståndare – mysa i en läderfåtölj, visa upp sina familjefoton i en modern Mac och vifta med sin iPhone5.

— Det är alltid god mat hos mamma, förklarar svärmorsdrömmen Ramzan, medan ett Instagramfoto från senaste familjemiddagen visas i rutan.

Därefter får hela Ryssland ta del Instagrambilderna av Kadyrovs besök hos tandläkaren. “Det där är Tjetjeniens modigaste man”, skojas det på Twitter strax efteråt. Inte patienten alltså, utan tandläkaren.

Det är den svarta humorn som är det bästa med Ryssland. De ryska politiska skämten är oslagbara. Fast det är klart att den emellanåt absurda verkligheten hjälper till. Som häromsistens, när Putin i sitt stora tal inför parlamentet slog fast att det ryska samhället lider av “klar brist på andliga fästen”.

Det dröjde inte länge innan det skojades om att “andliga fästen” säkert fungerar bra som tillhyggen – Putin har ju vid olika tillfällen lovat att de som demonstrerar på fel ställe (för fel sak, menar han väl) ska få en batong i skallen.

Och nu har teamet bakom hittepånyhetssändningen Hobosti kokat ihop Putins andliga fästen och den senaste tidens vurm för den inhemska militärindustrin till ett lysande inslag på knappt 90 sekunder. “Nyheten” går ut på att en stridsvagnsfabrik vid Uralbergen nu börjat tillverka andliga fästen, som även kan exporteras till utlandet, eftersom det finns stor efterfrågan på den gåtfulla ryska själen. (Se inslaget här ovan, med svensk text. Eller på YouTube.)

Ryssland kanske är ett dårhus – men ofta ett mycket roligt sådant. Fast ibland är gränsen mellan dikt och verklighet inte solklar. De påhittade nyheterna i satirprogrammet Hobosti är påfallande lika de riktiga nyheterna i rysk stats-tv. Och när Karen Sjachnazarov gör sin version av Tjechovs Paviljong 6 åker han till det verkligen existerande Psykoneurologiskt internat 3 som ligger i ett förfallet medeltida kloster – ett psyksjukhus där det inte alltid är helt lätt att se vem som är intagen och vem som tillhör personalen.

Mer på temat:

Barn blir spelbrickor i rysk politik

Published by

En kortare version publicerades i Sydsvenskan 2024-02-22

at 22 februari 2024 in Barn, Maksim Kuzmin, Max Shatto, Mosaik, Putin, På svenska, Ryssland and Sjmidt. Closed

Varje dag dödas i genomsnitt sex barn i Ryssland. Häromdagen födde en rysk fyrabarnsmamma ett femte barn i en hink som hon ställde ute i kylan så att barnet dog, eftersom hon inte tyckte att hon kunde ta hand om barnet.

Men sådant väcker ingen större uppmärksamhet i Ryssland. Den stora nyheten har i stället i flera dagar varit en adopterad pojkes öde i USA.

Brådskande! Adoptivmamma har dödat en rysk treåring i Texas.

Det skrev ryska barnombudsmannen Pavel Astachov på sitt officiella Twitterkonto den 18 februari. Adoptivmamman hade drogat och misshandlat pojken till döds, informerade Astachov. Meddelandet blev startskottet till en omfattande politisk kampanj. Alla tv-kanaler hade den avlidne Maksim Kuzmin som sin huvudnyhet och ryska parlamentet höll en tyst minut till hans minne.

Polisen i Texas har inte kunnat slå fast att något brott begåtts. Enligt adoptivmamman kollapsade Maksim (som heter Max Shatto i USA) när han var ute på gården och lekte med sin lillebror. Preliminära obduktionsresultat tyder på att dödsfallet kan ha berott på det medfödda hjärtfel som Maksim enligt uppgift hade. Men sådant bryr sig inte politikerna i Ryssland om.

Alla barn som adopterats till USA ska hämtas tillbaka, kräver en del – och allra först Maksims lillebror, som adopterades till samma familj. Flera ryska familjer har redan ställt sig i kö för att ta hand om honom, meddelar ryska myndigheter. Och Vladimir Putin väntas snart besöka barnhemmet i Pskov i nordvästra Ryssland, där Maksim Kuzmin bodde innan han blev bortadopterad.

Dödsfallet kunde inte ha kommit lägligare för det styrande partiet, som i december drev igenom ett förbud för adoptioner av ryska barn till USA. Beslutet var en hämnd för USA:s visumsanktioner mot ryska statstjänstemän som misstänks för delaktighet i advokaten Sergej Magnitskijs död i ryskt fängelse.

Det formella argumentet var dock att amerikaner titt som tätt dödar sina ryska adoptivbarn – trots att det enligt statistiken är farligare att bli adopterad inom Ryssland. Lagen döptes efter Dima Jakovlev, en tvåårig pojke som avled av värmeslag i USA i juli 2024, efter att hans adoptivpappa glömt kvar honom i bilen. Nationalistiska politiker hävdade under diskussionen om lagen att ryska barn säljs till USA för att användas som transplantationsmaterial.

Förbudet mot adoptioner till USA upprörde många, eftersom det inte är lätt att hitta adoptivföräldrar i Ryssland, speciellt inte för barn med funktionshinder som bott länge på barnhem.

Alla politiska krafter i Ryssland från den liberala oppositionen till ärkekonservativa nationalister försöker nu använda barn som spelbrickor, anser den ryska forskaren Viktorija Sjmidt som vid universitetet i Brno skrivit en avhandling om omhändertagande av barn i Ryssland och väst.

- Barnen är ett ämne som med framgång används för att uppnå alla möjliga politiska mål, från misskreditering av politiska motståndare till nedskärning av sociala utgifter.

Adoptionsförbudet är i linje med den generellt antivästliga retorik som kretsen kring Vladimir Putin under det senaste året har använt för att försäkra sig om den konservativa ryska majoritetens stöd och för att svartmåla oppositionen som västagenter.

Det aktiva motståndet mot förbudet och den stora demonstrationen i Moskva mot lagförslaget blev dock tydligen en överraskning för Putin. Försöket att utmåla motståndarna som fosterlandsförrädare som vill sälja ryska barn till USA lyckades inte helt, eftersom många allmänt respekterade och folkkära personer protesterade mot lagen.

- Putin hade nog räknat fel där, reaktionen på lagen blev enorm. Men nu har han lyckats tömma protesten på innehåll genom att överta motståndarnas argument, att familjen är det viktigaste för barnet.

Putin har de senaste veckorna helt öppet allierat sig med ultrakonservativa krafter som vill att den ryskortodoxa kyrkan ska få en överordnad roll i alla vårdnadsbeslut. Och helst ska inga myndigheter blanda sig i “familjens suveränitet”, annars går det lika illa som i väst, där barn ohändertas till höger och vänster helt utan anledning, är budskapet från Kreml.

Men medan den antivästliga retoriken trappas upp på alla fronter syns ingen förändring i det praktiska arbetet. De ryska sociala myndigheterna är underfinansierade, och agerar ofta godtyckligt. Förebyggande arbete är i det närmaste ett okänt begrepp, och det behövs inget domstolsbeslut för tvångsomhändertagande av barn.

Därför är det ingen stor överraskning att många ryska barn hamnar på barnhem – eller dör en våldsam död.

Mer på temat

Hotbilden II: Nyttan av rysk militärmakt

Published by

Reblogged from Osystematiska studier av omvärlden:

at 19 februari 2024 in Hotbilden, Mosaik, Ryssland and Utrikespolitik. Closed

I inlägget Ryssland och NATO ställdes frågan om det inte skulle vara bättre att undvika NATO överhuvudtaget för hotet det skulle skapa mot Sveriges säkerhet. Innan vi kan svara på den fråga måste vi ta till hänsyn vad för användbarhet militär makt har egentligen.

Foto: Försvarsmakten/Combat Camera

Med vapen förstör man saker. Det är det man praktiskt kan göra. Är det då hela användbarheten med vapenmakt? Ledande fråga månne, men kärnan i mycket av oenigheterna om hur man ska betrakta hotet Ryssland ligger (implicit) i hur olika man ser på användbarheten av militärmakt. Detta är något jag har försökt rota lite i här och Wiseman här (se näst sista paragrafen). Nyttan av militärmakt är en teoretisk och abstrakt fråga och därför tar vi in hjälp i form av största tänkaren på ämnet Thomas Schelling som säger:

“The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy.”

“…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters”

Till detta lägger vi till en av de insikterna som gjorde geniet Carl von Clausewitz tidlös:

”War is not merely a political act but a real political instrument, a continuation of political intercourse, a carrying out of the same by other means.”

Av dessa citaten framgår det att det är inte själva våldsakten i sig (jämför med diskussionen om invasionshotet mot Sverige), utan det är hur det påverkar mottagarens beteende som är det relevanta. Det kanske mest uppenbara exemplet på detta är terrorismen; väldigt få känner någon som blivit offer för en terroristhandling, men vi alla har tänkt på risken för att bli utsatt för terrorism när vi flugit eller åkt tunnelbanan i en storstad.

Hur skulle vi påverkas av en förändring i den militära maktbalansen mellan Sverige och Ryssland? Låt mig använda en anekdot från populärkulturen. I ett rum står det en riddare med ett svärd och runt honom står det en kung, en präst och en rik man. Alla tre säger samtidigt till riddaren ”döda de andra”, vad gör riddaren? Svaret är att makt handlar om uppfattningar, den ligger precis där vi uppfattar att den ligger. Min oro stämmer ifrån situationen där Sveriges underskott på militärmakt säkerhetiseras (när det råder bred acceptans att det är ett säkerhetshot, jmf här och här), tillsammans med en omvänd process i Ryssland (jmf. ”darra västerlänningar” fast multiplicerat på x år).

Men vad skulle Ryssland ha för nytta att skrämma Sverige? Sannerligen är Ryssland inte orolig över ett militärt hot från länderna i norra Europa, men vapenskramlandet i vårt närområde har ändå ökat de senaste åren. Från flygandet med strategiska bombflyg i Östersjön till utplacerandet av S-400 till Kaliningrad. Om vi inte kommer att invadera Ryssland och Ryssland inte kommer invadera oss, varför denna upprustning i främst västra militärdistriktet?

Låt oss gå tillbaka till Clausewitz insyn att det är politiken som ger militärmakten sin logik och sedan beskriva svensk utrikespolitik i Blairs ord: våra intressen och värden sammansmälter. Sveriges intressen i utrikespolitiken är våra värderingar. Dessa värderingar är demokrati, mänskliga rättigheter, öppna gränser och mediafrihet. Detta är vårt fokus men det är också tvärt emot Rysslands värderingar och prioriteringar. (se ECFR scorecard som utnämner Sverige till ”ledare” i EU i arbetet med mänskliga rättigheter i Ryssland). De övergripande målen för Ryssland är att bli en världsmakt i en multipolär värld (i motsats till amerikansk hegemoni). Komponenter i denna strävan är den traditionella suveräniteten, en stark försvarsmakt, statskapitalism samt inskränkningar i demokratin och mediafriheten.

Från detta är det inte långsökt att säga att vi är i en politisk konflikt med Ryssland. Vår möjlighet att arbeta mot den värld som vi ser skulle ge oss långsiktig säkerhet, eller i andra ord vår politiska självständighet, är det jag ser som det möjliga första offret i en situation där diskrepansen i militärmakt ökar i den takt den gör idag. Vad som blir det eventuella andra offret hoppas jag inte behöva spekulera i.

Lästips: Försvar och Säkerhet 1, 2, Schelling – Arms and influence, Clausewitz – On War, Stone – Military Strategy, Smith – Utility of Force, Oplatsen, Efron,

Postat i:Ryssland Tagged: Hotbilden, Utrikespolitik

1. Snartstucken och ilsk som Dostojevskij var jag

Published by

AmandaLövkvist

at 16 februari 2024 in Mosaik and Ryssland. Closed

Klicka för att besöka det ursprungliga inlägget

Kära vänner! I månader har ni bett mig att beskriva mina utländska intryck, utan att förstå att er begäran helt enkelt försätter mig i en omöjlig situation. För vad skall jag skriva? Vad skulle jag kunna berätta som är nytt och okänt och inte tidigare har beskrivits?

Fjodor Dostojevskij, Vinteranteckningar om sommarintryck, 1863

Så inleder Dostojevskij sin reseskildring efter sin allra första resa till Västeuropa.

Läs mer… 969 fler ord

Nu har jag börjat publicera mina bilder och anteckningar från resan till Vladivostok, som jag gjorde 2024 i bloggen ”Osystematiska studier av omvärlden” ((c) Viktor Pelevin). Hittills är jag bara klar med Moskva och Sankt Petersburg, men snart kommer Kazan, Perm, Irkutsk, Birobidjzan och Vladivostok. :-)

Maktkamp i Kremlin: Shoigu?

Published by

at 16 februari 2024 in Medvedev, Mosaik, Putin, Ryssland and Shoigu. Closed

Idag tar vi ett litet avbrott i diskussionen kring vår säkerhetsarkitektur och riktar blickarna mot Kremlin

Jan Blomgren skriver den 16/2 på SvD om hur starten på en svartmålningskampanj av den förra presidenten Medvedev har kommenderats. Maktspelet på högsta ort i Kremlin är viktigt speciellt med hänsyn till hur styrelseskicket är utformat som placerar mycket makt på få individer. Blomgren nämner två namn som skulle vara tänkbara premiärministerskandidater Sobyanin och Shoigu, men tyvärr missar han den (i mina ögon) viktigaste frågan i sin artikel. Vad säger detta om Putins maktposition?

Vissa bedömare gissar att Medvedev inte kommer att klara sig året ut på sin position och vem som efterträder honom kommer vara av stor betydelse. Premiärministerposten har använts i Ryssland som en plats man bereder näste tronarvinge. Boris Yeltsin avverkade inte mindre än fyra premiärministrar innan han valde Putin som fick ta hand om det andra Tjetjenienkriget och blev därav populär innan han senare blev vald. Posten är viktig.

Den eventuelle ersättaren skulle vara en tydlig indikation på hur Putin resonerar; med en teknokrat och lojalist skulle han se sig själv fortsätta till eventuellt 2024, medan en starkare personlighet skulle kunna vara en förberedelse för att lämna över makten. Vem skulle då kunna vara aktuell för detta? Blomgren nämnde Sobyanin, Wiseman påminner oss om Rogozin, jag vill inte utesluta Ivanov (tillsammans leder Rogozin och Ivanov paraplyorganisationerna för militärindustrin), men framför allt Shoigu.

För någon vecka sedan lyssnade jag på en föreläsning av Rysslandsexperten Pavel Baev. Han sade då något som jag påminner mig om idag. Ifall Putin börjar uppfattas som en risk, då är det Shoigu mannen vi ska hålla ögnonen på. Han har arbetat på krishanteringsministeriet i över 10 år och ses som en handlingskraftig man som dykt upp och agerat vid varje kris. Vidare är Shoigu ingen hängiven Putin-lojalist och har en egen maktbas främst i krishanteringsministeriet, försvarsdepartementet, och visst inflytande i Moskva efter sin relativt korta tid som guvernör där.

Shoigu och Putin Foto: Wikipedia

Även efter en relativt kort tid som försvarsminister har han lyckats stärka sin position avsevärt. Shoigu talade på ryska krigsvetenskapsakademiens årliga sammanträde och nämnde då både ”mobilisering” och ”storskaliga krig”, något som Serdyukov försökt överkomma och något som tilltalar ledande skiktet i ryska militären. Talet är också noterbart då Serdyukov ofta undvek ryska krigsvetenskapsakademien och stötte sig med många höga militärer med sin reform (analys här). Att Shoigus handlingar blivit populära med just den del av makten i Kremlin som Serdyukov stötte sig med är inte särskilt förvånande. Vad som är mer intressant är vad hans tillsättning till posten som försvarsminister säger om Putins maktställning. Tillsatte Putin honom för att lugna det militär-industriella komplexet eller kunde han inte hindra dem att få deras vilja igenom? Hursomhaver ser en populär Shoigu alltmer besvärande ut, men man må minnas att Putin har lyckats hållt makten så länge mycket på grund av hans känsla för det politiska spelet och hur han kunnat göra sig av med hot mot sin ställning.

Åter för att knyta till frågan jag ställde i första stycket. Vad säger detta om Putins maktposition? Få konkreta saker, men desto mer det börjar pratas om att ett maktöverlämnande, desto mer passé och svagare kommer Putin att uppfattas som. Valet av en efterträdare till Medvedev och hanteringen av Shoigu är två händelser att noga följa.

Ps. för språkpuritaner använder jag för enkelhetens skull namnen på engelska då jag är mest bekant med dem.

Postat i:Ryssland Tagged: Medvedev, Putin, Shoigu

Någon måste väl älska mig också

Published by

at 15 februari 2024 in Mosaik and Okategoriserad. Closed

I går åkte jag ut på ett knäck och kom fram litet för tidigt. Stället låg utanför centrum. Ett av de där själlösa kvarteren med låga bilgarage i korrugerad plåt, svindlande höga höghus, bilverkstäder och inte en restaurang eller ett café så långt ögat nådde. Det var kallt och jag hade tjugo minuter död tid framför mig.

Jag svängde runt hörnet och hittade plötsligt ett litet café vid namn ”Perekus” (mellanmål) i en barack. Bakom disken stod en kraftigt byggd tadzjikisk matrona i förkläde och meddelade att hon precis hade bakat potatispiroger.

Jag köpte en rykande het pirog och en kopp pulverkaffe. Pirogen var fullständigt delikat.

Matronan frågade vad jag gör i Moskva och huruvida jag bor på hyra eller har köpt en lägenhet. Jag sade att jag är journalist och dessvärre inte har råd att köpa någon bostad i Moskva.

– Försök hitta en oligark som ni kan gifta er med istället, löd hennes råd.

En gubbe i blåställ kom in och beställde en tallrik soppa. Matronan önskade honom glad alla hjärtans dag.

– Förstår mig inte på alla hjärtans dag. Det firade vi aldrig förr, konstaterade gubben medan han slevade i sig soppan.

– Jag tänker fira alla hjärtans dag. Någon måste väl älska mig också! svarade matronan.

Fotografen ringde och undrade var jag höll hus. Jag stjälpte i mig kaffet, köpte en pirog till och gick ut. Jag log.

Glad alla hjärtans dag på er i efterskott, kära läsare!

Hotbilden: Ryssland och NATO

Published by

at 14 februari 2024 in Baltikum, Hotbilden, Mosaik, NATO, Ryssland and Säkerhetsrådet. Closed

Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.

Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).

De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2024 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?

När Baltstateterna gick med i NATO 2024 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en ”normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.

Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2024.

Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2024), Irak invasionen 2024, NATO-utvidningen 2024, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2024 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. ”Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.

Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2024, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2024 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.

Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Baltikum, Hotbilden, Säkerhetsrådet

Protestantismen på besök i Moskva

Published by

at 13 februari 2024 in Mosaik and Okategoriserad. Closed

I dag följde jag med Finlands president Sauli Niinistö då han intervjuades i Echo Moskvy av Tatjana Felgenhauer och Matvej Ganapolskij. De pressade bland annat Niinstö på hur barnskyddet fungerar i Finland. Echo Moskvy är en kritisk radiostation men upprepade trots detta påståendet som i Ryssland har blivit sanning, nämligen att ryska föräldrar som i Finland ställer sina barn i skamvrån blir fråntaget barnet. (Till saken hör att varken Felgenhauer eller Ganapolskij utgör några språkrör för Kreml. Men även de har med hull och hår slukat propagandan om att de drakoniska finländska socialmyndigheterna kommer störtande så fort en rysk föräldrar vågar tillrättvisa sitt barn i Finland).

– För det första vill jag tala om att jag själv har blivit ställd i skamvrån som liten, började Niinistö.

Han förklarade därefter att finländska socialmyndigheter har tystnadsplikt och därför inte får uttala sig om enskilda fall. Den här saken har varit den svåraste att förklara i Ryssland där begreppet tystnadsplikt inte existerar.

Niinistö avfärdade också spekulationer om att Finland ska gå med i Nato. Han kommenterade den nya ryska tobakslagen, som förbjuder rökning på offentlig plats och som i Ryssland uppfattas som närmast omänsklig.

– Jag är själv gammal rökare. Först förbjöd de oss att röka bak i bussen, sedan i flygplan, sedan på restauranger. Varje gång trodde jag att jag inte skulle klara det. Men det gick hur bra som helst, konstaterade Niinistö och tillade att han inte längre röker, ”bara ibland”.

– När då? undrade Ganapolskiij.

– Za granitsy (utomlands), svarade Niinistö på ryska med ett leende.

– Jasså ni kommer hit till Ryssland för att röka! svarade Ganapolskij.

– Jag sade utomlands, inte Ryssland, svarade Niinistö snabbt.

Niinistö har en mycket praktisk inställning till Ryssland. Sammanfattningsvis verkar det som att han vill att affärerna ska fungera, för övrigt får var och en sköta sitt. Han ville till exempel inte gå fördöma lagen mot homosexuell propaganda utan konstaterade bara att attityden i Finland är ”liberalare”.

Ganapolskij och Felgenhauer var särskilt imponerade över att Niinistö inte anlände till Moskva i sitt eget, presidentliga plan, utan tog Finnair som vilken medborgare som helst. Visserligen i businessklass. Men i alla fall. De skulle bara veta vilka sparåtgärder Niinistö tvingade riksdagen igenom som talman, samt att han tackade nej till sin egen löneförhöjning. Jag misstänker att de i så fall skulle ha upphöjt Finlands president till en protestantismens och sparsamhetens gud.

Bifogar min bevakning av gårdagens möte mellan Niinistö och Putin:

http://hbl.fi/nyheter/2013-02-12/niinisto-och-putin-talade-affarer

Risken för återfall till krig i Nagorno-Karabakh 2024

Published by

at 12 februari 2024 in Armenien, Azerbajdzjan, Mosaik, Nagorno-Karabach and säkerhetspolitik. Closed

…är temat på en analys jag skriver idag i Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar & Säkerhet.

Postat i:Säkerhetspolitik Tagged: Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach

Gulrött för Bildt om den ryska upprustningen (uppdaterat 11/2 17.45)

Published by

Wiseman

at 10 februari 2024 in Försvaret, Moderaterna, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

På onsdag kommer utrikesminister Carl Bildt att presentera den utrikespolitiska deklarationen i Riksdagen och sannolikt var det av just den anledningen SVT Agenda lyckats få honom att ställa upp i kvällens program.

Huvudfrågan i den del som berörde utrikesministern var hur den massiva ryska militära upprustningen påverkar Sverige. Det är svårt att säga att tittarna bjöds på något egentligt svar. Carl Bildt agerade mest undflyende och man kunde lugnt pricka in ett antal rätt i den moderata försvarspolitiska floskelbingon. (Se även Stagecoachs variant)

Vad gällde upprustningen i Ryssland avfärdade Bildt den på samma klassiska manér som man kunnat höra sedan Putins första mandatperiod. Man uppmanas komma ihåg att upprustningen sker från en låg nivå och är långt ifrån vad Sovjet var.

Förvisso är det långt ifrån den sovjetiska nivån. Man ska dock bära i åtanke att nu är det Ryssland och att stora delar av Sovjetunionen inte längre ingår i den ryska försvarsbudgeten. Ej heller ingår att hålla igång försvarsbudgetarna till ett antal Warzawapaktsländer respektive att finansiera ett stort antal krigsmakter i tredje världen.

”Den låga nivån” vi idag pratar om är en nivå avsevärt förbi den högsta nivå den ryska försvarsbudgeten någonsin haft sedan Sovjetunionens fall och vartåt trenden pekar torde det inte råda något tvivel om. Tyvärr kan man inte länka direkt till tabeller hos SIPRI, men det är bara att välja Ryssland och se efter själv. Tyvärr har SIPRI inte fört in 2024 ännu, men till ett tidigare inlägg om de ryska försvarsutgifterna skapades nedanstående graf.

Rysslands försvarsutgifter enligt SIPRIs tabell, med tillägg för 2024 enligt SIPRI (Guardian) och 2024 enligt officiella ryska uppgifter

Ett intressant parti följer sedan vid 02.50 i Agendaklippet, där Mats Knutson frågar om inte Rysslands militära upprustning, närområdesfokus och prioritering av energileveranser direkt påverkar Sverige. Här svarar Bildt mycket skickligt och leder iväg tittarna och Knutson på en intressant exkursion längs alla ryska gränser – utom Östersjön och Arktis. Detta är områden som direkt påverkar Sverige, där det förstnämnda utgör leveransväg för en mycket omfattande del av Rysslands BNP och det sistnämnda nationellt ses som landets räddning och framtida finansiering.

Samtalet fortsatte sedan med att Knutson hörde sig för om Bildt åsikt om det svenska försvaret behöver upprustas. Här trillade nästa poäng in på bingobrickan. Enligt Bildt fick nu Försvaret mer pengar, speciellt för att kunna köpa in JAS 39E. Den aspekten, med det massiva underskottet i materielbudgeten och Regeringens underfinansiering av JAS 39E har berörts gång efter annan på den här bloggen. I samma veva fick tittarna också veta av Bildt att Försvaret visserligen är mindre, men också mycket mer kapabelt och avancerat än tidigare. Också det en åsikt som titt som tätt manifesteras i den moderata försvarsretoriken och återsänds ute i landsortstidningarna av lokalt förankrade riksdagspolitiker. Därtill också ett budskap som gavs rött ljus i ett inlägg på WW förra helgen.

Bildts gamle försvarsminister håller uppenbarligen inte med sin gamle statsminister om Försvarsmaktens status idag, då han för en vecka sedan i debatt med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren replikerade hennes ”försvaret har blivit smalare och vassare” med ”nej, smalare och kassare”. Tydligen verkar inte folkpartiledaren Jan Björklund heller dela de moderata åsikterna i försvarsfrågorna med tanke på det budskap Björklund förde fram i intervjun i Agenda och som också återsänts i SVT:s nyhetsprogram under dagen och kvällen. Det återstår att se om Björklund menar allvar eller om det är ett sanktionerat utspel i syfte att rädda kvar försvarsröster i Alliansen efter den senaste månadens moderata klavertramp i försvarspolitiken som gett partiet ett än sämre rykte inom försvarskretsar.

Knutson och Bildt diskuterar sedan den svenska försvarsförmågan 2024 (ej idag som säkert många tror) och det så kallade enveckas-försvaret. Här följer ett något luddigt resonemang från Bildts sida om det som militärt benämns uthållighet. Utan att gå in för djupt på området kan man konstatera att Bildts dåtidsperspektiv rörde en reell motståndarförmåga. Perspektivet 2024 rör ett angrepp med motsvarande 2 bataljoner (dvs ca 2024 man) enligt de uppgifter som förra året publicerades på Armébloggen. Ett scenario som känns mer ekonomiskt gångbart än troligt.

Det ska bli intressant att se hur årets utrikespolitiska deklaration kommer att formuleras kring utvecklingen i Ryssland. Det är svårt att bortse ifrån att relationerna mellan Ryssland och framförallt USA, men på många sätt även EU, förvärrats under året. Tidigare års utrikespolitiska deklarationer har varit milda avseende kritik mot Ryssland. Tonen har då varit betydligt hårdare mot Vitryssland och Ukraina, fastän kritiken rört samma samhälleliga problemområden som man även ser i Ryssland med korruption, godtyckligt rättsväsende och ett auktoritärt styre.

Avseende kvällens program hade varit betydligt mer intressant att höra Mats Knutson fråga ut Bildt om hans åsikter om Rysslands nye hök, vice premiärministern Rogozin respektive vilket inflytande den politiska ortodoxin som Rogozin företräder har och kommer att ha på president Putin. Att utrikesminister Carl Bildt skulle säga något annat än sina partikollegor om förvarspolitiken var knappast att vänta.

Betyget blir gulrött också för utrikesminister avseende intervjun i Agenda. Han gjorde dock avsevärt mycket bättre ifrån sig än sina ministerkollegor och partivänner Reinfeldt och Enström vad avser att få budskapet att låta trovärdigt. Den ryska militära upprustningen till redan nu mycket höga nivåer är och kommer att vara ett svenskt säkerhetspolitiskt problem, dels som medlem av EU, dels som utfästare av en solidaritetsdeklaration för de nordiska länderna och Baltikum (vilket vi redan i fallet med Island har fått mycket svårt att realisera) och framförallt för att stora delar av den ryska upprustningen förläggs till Militärdistrikt Väst, det vill säga Sveriges närområde. Det är svårt att sätta dit utrikesministern på direkta felaktigheter förutom de som redan avhandlats i det tidigare trafikljusinlägget, men samtidigt är det som sagt många snygga kringgångar istället för att svara på frågorna.

Läs gärna även SvD:s ledare om utvecklingen i det ryska samhället, respektive Kalle Kniiviläs inlägg om ett av president Putins senaste framträdanden.

Kuriosa: På Twitter fanns Sveriges journalistelit (med få undantag) kvällens Agenda vara intressant av två orsaker.
1. Utrikesministerns glasögon som verkade sneda på något sätt.
2. Att utrikesministern uttryckte att SVT och Agenda var särintressen.
De säkerhetspolitiska frågorna var tydligen av betydligt mindre intresse. Det är bara att ge Mats Svegfors rätt.

Media: SVT, 2, DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, 4, 5, Aft, 2, SR, 2, Sydsvenskan,
Bloggar: Chefsingenjören, Johan Westerholm

Uppdatering 11/2 17.45: Aftonbladets Wolfgang Hansson länkar i en artikel till den ovan synliga grafen över de ryska försvarsutgifterna sedan Sovjetunionens undergång. Det står honom fritt att göra. Bättre för Wolfgang Hansson och Aftonbladet hade dock varit att läsa hela detta inlägg och länka till det eftersom hans slutsats är att man rustar från en låg nivå. Den låga nivån är dock sedan länge passerad.

Veckoslut, bokslut och framåtblick

Published by

at 10 februari 2024 in Mosaik and säkerhetspolitik. Closed

Kära läsare,

Under ”lanseringsveckan” här på bloggen har Ni fått möjlighet att bekanta Er med mig och jag fått möjlighet att bekanta mig med Er. Veckan har gått över all förväntan; fyra inlägg har publicerats och bloggen har fått över 5,000 sidvisningar, många nya följare och flera kommentarer. Ett stort tack ska riktas främst till försvarsbloggarna mycket vänligen hjälpt att sprida bloggen, men även till alla Er som läst, länkat och återkvittrat. Det hade aldrig gått att driva en blogg utan interaktionen mellan läsare och skribent. Med det uppmuntrar jag Er till att fortsätta att tycka och kommentera, målet med bloggen var som sagt att bidra till det goda samtalet och det känns som vi är på väg dit.

I veckan har det slagits ett slag för NATO och ett slag som belyst dess begränsningar samt så har EU:s och FN:s funktioner och roller i internationell säkerhet granskats. Dessa har varit av lite grundläggande natur, men alla dessa inlägg kommer vara viktigt att ta med sig för framtida diskussioner då de kommer att bygga på slutsatser dragna här. Under denna veckas gång har antalet inlägg att skriva dubblats istället för halverats, men detta är enbart positivt. Dock kommer bloggen från och med nu drivas i ett lugnare tempo (målbild 1-2 inlägg/vecka). Högst upp på agendan är att fortsätta diskussionen kring Sveriges samarbeten med internationella organisationer och främst NATO, samt att ta in Ryssland i bilden. Men det är bara att fortsätta att följa med, bloggen följs bäst via E-mail eller Twitter.

Tack för denna vecka!

Postat i:Säkerhetspolitik

Familjens suveränitet ersätter barns rätt

Published by

at 10 februari 2024 in Barn, Bäckman, Mosaik, Putin, På svenska and Ryssland. Closed

I går lördag framträdde Vladimir Putin på en tillställning som kallas för “ryska föräldrakonferensen” i Moskva. I praktiken handlar det om en rörelse som motsätter sig en modernisering av barnskyddet i Ryssland. Bakom arrangemanget står den sovjetnostalgiska rörelsen Sut vremeni (“Tidens essens”) och den ärkekonservativa föräldraorganisationen ARKS som arbetar för “traditionella andligt-moraliska värden” och mot familjelagstiftning av västligt snitt.

Huvuddelen av deltagarna på mötet var ultrakonservativa “ryska patrioter” eller företrädare för bakåtsträvande kyrkliga grupper. Putins tal – samt det faktum att han överhuvudtaget väljer att framträda inför denna publik – är intressant och visar tydligt att han nu helt motsätter sig alla västliga idéer om barnskydd. Han pratar bland annat om “familjens suveränitet” som man inte ska kränka. Däremot nämner han inte barnens rättigheter eller barnskydd överhuvudtaget. I stället talar han om “den stora familjens tradition” i Ryssland, något som han vill återuppliva.

Det nya begreppet “familjens suveränitet” är intressant också därför att den påminner om Putins tidigare favoritbegrepp “suverän demokrati” som i praktiken innebär att Ryssland har sin egen version av demokrati som ingen utomstående bör ha synpunkter på, för det skulle innebära att man inkräktar på Rysslands självständighet.

Putin försvarar givetvis beslutet att stoppa adoptioner av ryska barn till USA, men det mest intressanta är hans ordval när han kommer in på begreppet “juvenalnaja justitsija”, vars tillämpning enligt honom kan leda till förfärliga konsekvenser och korruption. Han nämner också att ryska familjer i utlandet utsatts för regelrätta förföljelser, ett påstående som regelbundet fått spridning i ryska medier under de senaste månaderna.

Här ett kort avsnitt, i officiell engelsk översättning:

Russians and almost all the peoples of Russia have centuries-old traditions of a big family, which unites several generations. Care for the elderly and the children always had special importance. We must revive these traditions, while at the same time making every effort to avoid blindly copying other cultures’ experience. This is because the management models of social phenomena are controversial in these spheres and in those countries where the rules of juvenile justice are most widely applied.
There are some advantages and great many disadvantages. Incidentally, the general public is aware of these disadvantages as experienced by Russian families living abroad.
There are many examples where normal, loving and hard-working parents lose custody of their children. Some cases of interference in family life are just absurd and make a mockery of justice.
An ill-considered introduction of such mechanisms can lead to the violation of family sovereignty, cause distrust and discord between parents and children, and even outright corruption, when some unscrupulous officials take advantage of such situations.
Certainly, we must and will listen to your opinions. I want to assure you of that.

Originalet på ryska finns här.

I sitt tal tar Putin för första gången helt öppet ställning i den långdragna inrikespolitiska dispyten mellan västligt inriktade familjepolitiska experter som vill att beslut om omhändertagande av barn ska fattas av domstol, och konservativa krafter kring den ortodoxa kyrkan som talar om vikten av att behålla familjen intakt och som försöker stoppa ny lagstiftning på området.

I rysk politisk diskussion är “juvenalnaja justitsija” kodordet för det förhatliga västliga systemet. Det märkliga är att det här verkar vara en helt och hållet rysk lexikal uppfinning, visserligen formad efter det engelska “juvenile justice”, men med en helt annan innebörd.

En av talarna vid konferensen var förresten den ökände finske docenten(?) Johan Bäckman, som i sin blogg sätter likhetstecken mellan barnskydd av västlig modell (kodord “juvenalnaja justitsija”) och fascism. Dessutom framträdde givetvis representanter för ryskortodoxa kyrkan samt Rysslands officiellt erkända muslimska samfund. Och Putin lovade att lyssna noga på konferensens rekommendationer.

Lördagens tal är en logisk fortsättning på den linje Putin slog in på när han talade inför ryska ortodoxa kyrkans biskopsmöte den 1 februari. Då påpekade han att Ryssland visserligen är en sekulär stat, men att ordet “sekulär” inte ska tolkas “vulgärt och primitivt”, utan kyrkan måste få en stark roll i familjepolitiken och i stärkandet av den patriotiska andan inom försvarsmakten. Engelsk översättning av talet finns här, ryska originalet här.

Samma biskopsmöte antog sedan ett omfattande dokument om reformen av familjerätten. Dokumentet föreslår bland annat att kyrkans representanter ska vara delaktiga på alla nivåer och i alla organ där beslut om vårdnad och omhändertagande fattas.

Allt detta handlar givetvis inte speciellt mycket om barn. Putin har helt enkelt beslutat sig för att alliera sig med de konservativa, mot den västvänliga oppositionen.

Mer på temat

SR rapporterar om isracing, bra gjort av dem!

Published by

Lars Lönnberg

at 09 februari 2024 in Mosaik. Closed

”Ryska isracing-dominansen fortsätter” lyder rubriken på artikeln från radiosporten. Årets världsmästerskap i isracing är igång. De första två deltävlingarna av tio, gick av stapeln i Krasnogorsk, strax utanför Moskva, helgen 2-3 februari. Sexton förare deltar i VM och efter dessa två deltävlingar är de första sju förarna i sammandraget ryssar. Regerande världsmästaren (åtta år på raken!) Nikolai Krasnikov är ryss och kommer från Shadrinsk. Årets VM kommer inte att vara något undantag. Världsmästaren kommer att vara en ryss i år också! Läs vidare på http://larslonnberg.wordpress.com/2013/02/04/sr-rapporterar-om-isracing-bra-gjort-av-dem/

FN och internationell säkerhet

Published by

oajonsson

at 08 februari 2024 in FN, Folkrätt, Mosaik, Säkerhetsrådet and säkerhetspolitik. Closed

“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” -Regeringen

Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).

Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).

Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.

Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.

FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?

Postat i:Säkerhetspolitik Tagged: FN, Folkrätt, Säkerhetsrådet

Skyltfönstret i Sotji visar för mycket

Published by

at 08 februari 2024 in Mosaik, Putin, På svenska, Ryssland, Sotji and korruption. Closed

Putins glänsande OS-bygge ska visa världen hur långt Ryssland har kommit sedan Sovjets fall. Den svällande budgeten motsvarar nu Sveriges försvarsutgifter under 7 år. I lyftkranarnas skugga skymtar omfattande korruption och ett maffiamord i Moskva.

“Det här skulle alltså ha kostat 1,2 miljarder rubel? Och nu blir det åtta miljarder? Så ska det låta, killar! Ni jobbar bra.”

Vladimir Putin gör inget försök att dölja sin sarkasm när han framför tv-kamerorna inspekterar den kraftigt försenade och ännu inte helt färdigbyggda bobsleighbanan utanför Sotji. Där ska hans stora prestigeprojekt, Rysslands första vinter-OS genom tiderna, invigas om ett knappt år.

Utskällningen i tv-rutan ägde rum i förrgår. I går sparkade Vladimir Putin Achmed Bilalov, vice ordförande i ryska olympiska kommittén. Det var Bilalovs eget byggbolag som hade sugit åt sig miljarderna – men misslyckats kardinalt med bygget.

Genom att sparka honom visar Putin att det är han som bestämmer, men han blir inte av med problemen i Sotji: korruption, kriminalitet, fuskbyggen och nästan slavliknande exploatering av billig arbetskraft från fattiga före detta sovjetrepubliker i Centralasien.

Problemen är desamma som i hela Ryssland, men i Sotji framträder de i koncentrerad form. Stora delar av statens resurser har samlats här för att bygga upp ett skinande skyltfönster för Putins nya Ryssland. Världens största land och världens största oljeproducent ska givetvis även ha världens finaste vinter-OS. I alla fall blir det världens dyraste.

Jämfört med ursprungsplanen har budgeten redan femfaldigats. Enbart bygget av den fem mil långa motorvägen från Sotji vid Svarta havet till skidorten Krasnaja Poljana uppe i bergen kostade motsvarande 50 miljarder kronor. Den ryska upplagan av tidskriften Esquire räknade ut att man för samma pris hade kunnat täcka vägbanan med ett dubbelt lager av hundradollarssedlar – eller med ett 1,1 centimeter tjockt lager av svart kaviar.

Byggföretagen har försökt förklara de extremt höga kostnaderna med svåra markförhållanden och brist på byggmaterial, men de flesta bedömare är överens om att huvudanledningen är korruption som leder till att företag med rätt kontakter får jobben, oavsett priset.

Bilalovs superdyra kälkbacke är bara ett exempel. Redan 2024 åtalades sex höga befattningshavare på det statliga byggföretaget Olimpstroj för förskingring, och företagets högsta chef tvingades avgå. I somras inleddes två nya omfattande brottsutredningar som handlade om luftfakturor på motsvarande nästan fyra miljarder kronor vid fyra OS-byggen, varav bobsleighbanan var ett.

Sjuttio tusen byggjobbare arbetar nästan dygnet runt för att allt ska bli klart i tid. Av dem är minst 16 000 gästarbetare från andra före detta sovjetrepubliker. Enligt en färsk rapport från organisationen Human Rights Watch jobbar de flesta av dem tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan, i bästa fall med en ledig dag varannan vecka. Timlönen ligger mellan 10 och 17 kronor, men många har jobbat i månader utan att få betalt.

De enorma byggprojekten har förvandlat det idylliska semesterparadiset vid Svarta havet till ett inferno av lastbilar, betong, avstängda vägar och ständiga elavbrott. Det enda som fattas är ett maffiakrig.

I mitten av januari sköts 75-årige maffiabossen Aslan Usojan ihjäl av en kryptskytt i centrala Moskva. Krypskytten använde en sällsynt ljuddämpad automatkarbin som ingår i ryska specialstyrkors beväpning.

Usojans gruppering uppges ha styrt över många hotell och restauranger på OS-orten, och en av hans närmaste män sköts ihjäl i Sotji för två år sedan. De senaste veckorna har ytterligare två personer ur hans omgivning mördats.

Sydsvenskan 2024-02-08

Mer på temat:

EU:s funktion i svensk säkerhetspolitik

Published by

oajonsson

at 06 februari 2024 in EU, GFSP, Mosaik, Utrikespolitik and säkerhetspolitik. Closed

Helt korrekt betonas det ofta hur Sverige måste bygga säkerhet tillsammans med andra och bland dessa “andra” är EU en central aktör. På Regeringes hemsida kan vi utläsa: ”Samarbetet inom Europeiska Unionen (EU) intar en särställning i svensk utrikes- och … Läs mer →

Kärlek kan man aldrig få för mycket av

Published by