I onsdags kväll attackerades Igor Kaljapin, ordförande för Kommittén mot tortyr, med ägg, tårta och färg mitt i centrala Groznyj, efter att ha blivit utkastad från sitt hotell.

Hotellet Grozny City meddelade Kaljapin strax efter att han checkat in att han måste lämna sitt rum och inte var välkommen att bo där på grund av hans kritik mot Ramzan Kadyrov. Precis utanför entrén till hotellet blev han överfallen av ett tiotal maskerade ungdomar som slog honom, kastade ägg, tårta och grön färg på honom. Händelsen ägde rum bara en vecka efter att hans kollegor överfallits när bilen de färdades i mellan Ingusjien och Tjetjenien attackerades av maskerade män, då även SR:s Rysslandskorrespondent Maria Person-Löfgren fanns med och skadades lindrigt.

Tjetjenska människorättsförsvarare har länge hört till de mest utsatta i Ryssland, och just Kommittén mot tortyr har dessutom varit en av de organisationer som drabbats värst. Kommittén har vid ett flertal tillfällen tidigare hotats och trakasserats. I somras attackerades de av en aggressiv mobb när en stor demonstration utanför deras kontor i Groznyj urartade, och deras lokaler vandaliserades.

Mönstret av liknande attacker mot både dem och andra organisationer talar sitt tydliga språk om vilka som ligger bakom. Förtryckarregimen i Groznyj vill inte att någon ska kunna rapportera om vad som försiggår i republiken. Efter dessa attacker krymper utrymmet att verka i Tjetjenien ännu mer, vilket är mycket olyckligt och borde bemötas med handfast agerande från myndigheternas sida.

Men från officiellt håll har reaktionerna på de senaste attackerna mot människorättsförsvarare och journalister inte varit så starka reaktioner som man kunnat önska. Putins pressekreterare Peskov sa visserligen att attackerna är oacceptabla och utgör en oroväckande trend, men lade samtidigt till att han inte kopplar samman dem med Kadyrovs styre, utan snarare med den utbredda kriminaliteten i regionen. Kadyrov själv tiger. Och den tjetjenske ombudsmannen för mänskliga rättigheter, Nurdi Nuchazjijev håller sig till en beprövad linje av skuldbeläggande av människorättsförsvararna själva.

Ombudsmannen menar att attacken mot kommittén i förra veckan kan varit arrangerad av Kommittén mot tortyr själva, i syfte att skapa uppmärksamhet för deras organisation.

Ett påstående så absurt och förfärligt att det borde föranleda största möjliga kritik.

Tyvärr är det dock inte ovanligt att det låter så från de tjetjenska myndigheterna. Vid mordet på Memorial-medarbetaren Natalija Estemirova menades det också att hon mördats av sina egna, och i samband med mordet på Boris Nemtsov så hävdar utredningskommitténs talesperson Vladimir Markin fortfarande att det kan ha varit ”utländska krafter” som beställde mordet på sin egen bundsförvant för att svärta ner Rysslands anseende.

Just mordet på Estemirova lyfter den tjetjenske ombudsmannen upp som ”bevis” för sin teori och menar att Memorial efter det brutala mordet blev kända över hela världen, fick ta emot priser och utmärkelser och ”blomstrade” som organisation.

Sanningen består dock snarare i att Memorial i Tjetjenien i flera år fick hålla sitt kontor stängt och att de människorättsorganisationer i regionen som ännu försöker verka upplever en tillvaro som kan beskrivas som rena motsatsen till ”blomstrande”. Medarbetarna på Memorial beskrivs som skräckslagna – men det är knappast Igor Kaljapin de är rädda för.

För de människor som kritiserar Kadyrov är rättslösheten total. En rättslöshet som bara de ansvariga i Kreml skulle kunna förändra, men där inget som helst intresse av det verkar finnas.

I veckan förklarade för övrigt samma ombudsman i ett pressmeddelande att han bett utredningskommittén att inleda en utredning mot Novaja Gazeta-journalisten Jelena Milasjina som han menar  publicerar lögner om den tjetjenska talmannen Magomed Daudov. Vems rättigheter ombudsmannen för mänskliga rättigheter egentligen försvarar är tydligt.

Förra veckans attack på minibussen med journalister och människorättsaktivister syftade till att stoppa planerade möten med offer för den tjetjenska regimens skoningslösa våld samt avskräcka från nya resor i området. Förövaren är rimligtvis densamma som vid tidigare attacker av samma typ: den tjetjenska ledningen, som med hjälp av en stulen mobiltelefon hade information om gruppens resplaner.

Attacken fick stor uppmärksamhet i Sverige, eftersom det bland de skadade även fanns en svensk och en norsk journalist. I vanliga fall får regimens offer i regionen inga stora rubriker ens i Ryssland.

Förutom att det knappast finns någon annan tänkbar förövare är det också mycket annat som talar för att det var Tjetjeniens ledning som stod bakom attacken. Framför allt kanske just platsen för attacken: minibussen prejades på en bred, tätt trafikerad väg, på ingusjiska sidan, bara några hundra meter från gränsen mot Tjetjenien.

Valet av plats betyder att gärningsmännen, som uppenbarligen visste exakt varifrån och vart bussen färdades, ville att incidenten skulle äga rum på ingusjiskt territorium, men tillräckligt nära Tjetjenien för att de snabbt skulle kunna slinka över gränsen och försvinna efter attacken. På så sätt får den ingusjiska polisen ansvar för brottsutredningen – men har ingen möjlighet att leta efter gärningsmännen på den tjetjenska sidan.

Senare tog federala polisen över åtminstone en del av brottsutredningen, men inte ens de får agera fritt i Tjetjenien, och i detta fall är det de lokala myndigheterna i Ingusjien som har hand om utredningen. Just på denna plats finns det dessutom ingen ständig polispostering vid den interna gränsen, vilket gör det lättare för de tjetjenska myndigheterna att säga att de inget sett eller hört.

Dessutom framgår det av en ljudinspelning som en av de attackerade, journalisten Jegor Skovoroda gjorde i smyg, att huliganerna under attacken utbytte några ord på tjetjenska. I huvudsak talade de ryska med tydlig brytning, men en tolk som lyssnat genom inspelningen hörde några korta meningar på tjetjenska i ögonblicket då angriparna hade lyckats ta sig in i minibussen och började dra ut passagerarna.

Först hörs orden ”för ut dem, för ut dem”, därefter ”dra bort henne”. Två minuter senare, när de misshandlade passagerarna tvingats lägga sig i diket, hörs orden: ”Slå inte, slå inte!” och ”Ta telefonerna, telefonerna, ta dem!”

Tjetjenska och ingusjiska är närbesläktade språk, men skillnaden mellan dem är lika tydlig som mellan danska och svenska – för en tjetjen eller ingusjier räcker det att höra ett halvt ord för att veta vilken grupp den andre tillhör. Förövarna var alltså tjetjener. Dessutom är det uppenbart att de har en tydlig plan och ledare som de disciplinerat följer. Det handlar alltså inte om något improviserat rån, utan med stor sannolikhet om en operation som godkänts av Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov.

Att attacken var välplanerad framgår även av det faktum att gruppen redan på flygplatsen fotograferades på avstånd av okända män. Senare under resans gång skuggades minibussen av mer än en bil, minst en av dem registrerad i Tjetjenien. Sådana operationer vågar ingen genomföra i Tjetjenien på egen hand, utan de måste vara förankrade hos och förmodligen beordrade av den högsta ledningen.

Den attackerade minibussen framfördes av den ingusjiske chauffören Basjir Plijev, som blev svårt misshandlad av angriparna och förlorade familjens inkomstkälla när bussen brändes ner. I bussen färdades Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren, norska tidningen Ny Tids medarbetare Øystein Windstad, de ryska journalisterna Jegor Skovoroda och Aleksandrina Jelagina, fotografen Michail Solunin samt Jekaterina Vanslova och Ivan Zjiltsov från Kommittén mot tortyr som organiserat resan.

Förutom chauffören var det framför allt de som satt längst fram – Maria Persson Löfgren, Øystein Vindstad och Jekaterina Vanslova som blev svårast misshandlade, men alla i bussen fick stryk. Misshandeln avbröts dock innan någon fick bestående skador.

Under attacken skrek angriparna ”Ni är terrorister, ni är inte människorättsaktivister och ni dödar vårt folk!” – ännu ett tydligt tecken på att de mycket väl visste vilka offren var. Flera i gruppen försökte förklara för angriparna att de var journalister, men det hade ingen effekt. Enligt Aleksandra Jelagina skrek angriparna tillbaka: ”Ni har inget i Tjetjenien att göra! Ni ska inte åka dit! Ni representerar ingen! Ni behövs inte där!”

Rundresan i regionen var organiserad av Kommittén mot tortyr – en av ytterst få människorättsorganisationer som trots riskerna fortfarande på något sätt arbetar i Tjetjenien. Kommittén hade tidigare ett kontor i Tjetjeniens huvudstad Groznyj, men efter upprepade attacker tvingades Kommittén förra året flytta kontoret till grannrepubliken Ingusjien.

Den första attacken, då kontoret brändes ner, ägde rum i december 2024, efter det att Kommittén mot tortyr bett ryska riksåklagaren utreda huruvida Ramzan Kadyrovs uttalade hot att bränna ner rebellers släktingars hus var olagligt. Direkt efter förra veckans attack på minibussen attackerades även Kommitténs nya kontor i Ingusjien.

Förra året kom en rysk domstol dessutom fram till att Kommittén mot tortyr är en ”utländsk agent”, ett beslut som i praktiken gör det omöjligt att verka. Kommittén mot tortyr beslutade då att formellt upplösa organisationen och grunda en ny organisation med namnet ”Kommittén för motarbetande av tortyr”.

Huvuddelen av organisationens aktivister som har vågat sig på att arbeta i Tjetjenien har kommit från andra delar av Ryssland, i huvudsak från Nizjnij Novgorod, och som regel bara befunnit sig på plats i regionen under kortare tid, varefter de har bytts ut. Det har dock även funnits ett fåtal tjetjener boende på plats som trots alla risker ända tills nyligen vågat engagera sig i arbetet för mänskliga rättigheter, mot myndigheternas godtycke och tortyr. Det är de som är de största hjältarna, de som har sin familj och släkt i Tjetjenien och inte har någonstans att fly.

Ett par veckor före attacken på minibussen kallades en av dessa tjetjenska medarbetare i Kommittén mot tortyr till ett möte med tjetjenska ”parlamentets” talman Magomed Daudov, som i dagligt tal kallas för ”Lorden”. Lordens maktposition har inget med det meningslösa gummistämpelparlamentet att göra, utan hänger helt och hållet ihop med hans närhet till Ramzan Kadyrov. Lorden hörde sig för om medarbetarens släktingars hälsa och undrade om han inte skämdes för att arbeta för ”utländska pengar”. Lordens underhuggare tog dessutom hand om den tjetjenska människorättsaktivistens mobiltelefon.

Efter det hotfulla samtalet med Lorden sade den tjetjenska medarbetaren snabbt upp sig från jobbet hos Kommittén mot tortyr och lämnade Tjetjenien – hade han inte gjort det hade både medarbetaren själv, hans familjemedlemmar och hela släkt kunnat råka illa ut. Enligt tjetjenska källor bemöttes medarbetarens beslut att säga upp sig och fly inte med någon större förståelse av Kommittén mot tortyr. Många tjetjener känner att ryssar som bara befinner sig i regionen under kortare perioder inte riktigt förstår hur utsatt tjetjenernas situation är.

Hur som helst, faktum kvarstår att den före detta tjetjenska medarbetarens mobiltelefon hamnade hos de tjetjenska myndigheterna, som genom den kan ha fått intern information om den planerade rundresan. Det var också tidigt uppenbart att den tjetjenska ledningen i stora drag kände till den planerade resan, även om detaljer om de planerade besöken i det längsta hemlighölls för alla, även för deltagarna. Både Kommittén mot tortyr och några av de planerade samtalsparterna i Tjetjenien uppges ha fått varningar i förväg, och åtminstone ett par planerade möten fick ställas in, eftersom den andra parten i sista stund drog sig ur.

Enligt vissa lokala bedömare agerade Kommittén mot tortyr oförsiktigt när man trots varningarna inte ställde in eller senarelade och planerade om rundresan, men det är naturligtvis lätt att vara efterklok. Människorättsaktivisters resor i området är alltid riskfyllda, men det tillhör ovanligheterna att utländska journalister angrips fysiskt. Enligt välunderrättade källor brukar den tjetjenska ledningen inhämta någon sorts tyst medgivande från högre ort för sina attacker mot oliktänkande.

Huruvida medgivandet gällde även misshandel av utländska medborgare är givetvis omöjligt att veta, men allt tyder på att angriparna mycket väl visste vem de gav sig på. En attack på utländska journalister leder naturligtvis till ogynnsam publicitet för Kreml, medan en attack på ryska människorättsaktivister knappt hade uppmärksammats alls i utlandet. Uppmärksamheten är dock av övergående art och drabbar inte den tjetjenska ledningen direkt, medan den avskräckande effekten av attacken blir betydligt större när det står klart för alla att människorättsaktivister inte kan röra sig säkert i regionen ens i sällskap med kända utländska journalister.

Direkt efter attacken lanserade de tjetjenska officiella medierna en kampanj som går ut på att det var Kommittén mot tortyr själv som beställt attacken för att få mer publicitet och pengar. Den versionen av händelsen nämndes först av det officiella människorättsombudet Nurdi Nuchazjiev och utvecklades sedan i en stor artikel av den officiella tjetjenska nyhetsbyrån Groznyj Inform. Nuchazjiev hävdade också att mordet på den kända tjetjenska människorättsaktivisten Natalija Estemirova i juli 2024 i första hand gagnade människorättsorganisationen Memorial.

Oavsett vilka absurda påståenden tjetjenska myndighetspersoner kommer med är det dock uppenbart att syftet med attacken mot journalister och människorättsaktivister var att ytterligare avskräcka dem från att rapportera om förtrycket och brotten mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien. Och så länge den tjetjenska ledningen har sin beskyddare i Kreml finns det ingen som kan skydda dem.

Mer på temat:

• Tjetjenien och mordet på Nemtsov
• Galna hundar gör comeback
• De flesta offren får inga rubriker
• SR - Maria Persson Löfgrens egna ord efter attacken
• Aftenposten - Norsk journalist overfalt i Kaukasus: - Det var helt forferdelig. Jeg trodde jeg skulle dø.
• RFE/RL - Chechen Ombudsman Says Attack On Activists Might Have Been PR Stunt
• Олег Кашин - Не говорите «автобус сожгли на Кавказе», говорите «автобус сожгли в России»
• Медиазона - «Ложись, убью!». Пресс-тур в Чечню
• Новая Газета - От словесных угроз в адрес критиков Кадырова перешли к физическому насилию

De som på måndagskvällen såg Peter Pomerantsevs framträdande på Kulturhuset i Stockholm blev knappast besvikna. Det är sällan någon ger en så underhållande, och samtidigt tankeväckande, tolkning av den ryska samtiden. Allt utifrån perspektivet i hans till svenska nyligen översatta bok, Ingenting är sant och allting är möjligt.

Mottot är inte hans eget, utan den enligt Pomerantsev vägledande principen i Kremls propagandaansträngningar. Eller, som hans kollegor i den ryska mediebranschen uttrycker det, ”allt är pr”, och inget är på riktigt.

Den så kallade konservativa konsolidering som anses ha skett under Putins nuvarande mandatperiod är inte på riktigt. Dess ledande ideologer förespråkar familjevärderingar och moralisk resning men håller sig med tonåriga älskarinnor och förskingrar miljarder, bland dem som driver hetsen mot homosexuella finns flera homosexuella. Ideologierna träs på och av efter behov. Allt är i stort sett på låtsas.

Hyckleri och cynism finns förstås i alla länder, men har tagit sig groteska proportioner i Putins Ryssland – detta är Pomerantsevs budskap.

Han ser en psykologisk förklaring i den sena sovjettiden, då alla förväntades låtsas tro på kommunismen men ingen gjorde det, samt i 90-talets till demokrati förklädda gangstervälde, ja, i alla de tvära kast som har slagit undan tron på samhället och framtiden. Enligt Pomerantsev bottnar allt i den enskilde medborgarens resignation inför tillvaron. Åtminstone är det tack vare denna som det kan fortgå.

Under tiden vänder makthavarna ut och in på alla vedertagna värderingar. I de flesta länder bemödar sig politiker om att framstå som hedersamma medborgare, i Ryssland försöker de i stället efterlikna gangsters. Statstelevisionens presentatörer odlar medvetet en osympatisk image, inspirerad av litteraturens skurkar och troll, som för att övertyga allmänheten om att det är okej att vara en skitstövel. Det korrupta systemet är beroende av människornas falskhet och nedrighet.

Ibland anar man att Pomerantsev drar sitt media- och PR-perspektiv litet för långt. Kan det verkligen ha varit så att Putin plockades fram som Jeltsins ersättare för att han kunde personifiera Rysslands svar på James Bond, mästerspionen Stirlitz, ur den folkkära sovjetiska teveserien 17 ögonblick om våren? Nog vill man tro att det fanns tyngre vägande skäl än så, något slags solidare maktbas i säkerhetstjänsten som ju Putin var chef för innan han steg fram på den politiska scenen.

För något måste väl vara på riktigt? Eller?

 

Troligen är det bara i Ryssland, som en doktorsavhandling i krigshistoria kan leda till tumult både på Internet och i åhörarsalen. När den ryske historikern Kirill Alexandrov den 1 mars lade fram sin avhandling om den sovjetiske generalen Andrej Vlasov och hans officerskår, fanns det inte en ledig plats på Vetenskapsakademiens Institut för historia i St Petersburg. Publiken, bestående av unga och gamla, professorer och studenter, stod och satt i långa köer ända ut i korridorerna.

- Något liknande har jag aldrig upplevt under de 40 år, som jag har arbetat här, säger institutets chef Nikolaj Smirnov.

Redan innan avhandlingen presenterades hade dess innehåll diskuterats och nagelfarits av högljudda kritiker. Nikolaj Smirnov berättar att han under flera veckor blivit utsatt för hotfulla telefonsamtal ”både uppifrån, nerifrån och från sidan” med varningar om vad som skulle hända om han släppte fram Alexandrovs avhandling. Och en av St Petersburgs politiker hotar att dra Alexandrovs avhandling inför rätta, för, som det står i brottsmålsparagrafen, ”offentliga uppmaningar till fritt utlopp för aggressiva krigshandlingar”.

- Jag har forskat om general Andrej Vlasov och hans armé i över 30 år, säger Kirill Alexandrov i ett mail till mig. Till en början, under perestrojkan, mötte jag inga som helst svårigheter. Tvärtom, folk var intresserade och nyfikna. Nu, de senaste åren, när det pågår försök att återupprätta Stalin, har min forskning plötsligt blivit kontroversiell. Det är ett bevis för att tidsandan har ändrats.

Vem var då denne general Vlasov och varför väcker han så starka känslor? Från att ha varit student vid ett prästseminarium gjorde Andrej Vlasov en helomvändning, som ledde till en kometkarriär inom den sovjetiska militären. I ledningen för den 20e armén spelade han en viktig roll vid försvaret av Moskva december 1941. Han dekorerades året därpå med sovjetiska statens näst högsta orden, Röda Fanan. Andrej Vlasov fick sedan uppdraget att försöka bryta igenom den tyska belägringen av Leningrad men den 2a stötarmén, som han ledde, omringades och förintades. Vlasov togs tillfånga sommaren 1942.

I fångenskapen inledde Vlasov ett samarbete med tyskarna. Han tilläts skapa en politisk rörelse KONR, ”Kommittén för befrielse av de ryska folken” och sätta upp en egen armé, ROA, ”Ryska befrielsearmén”. Någon stor militär betydelse fick aldrig dessa rörelser men anslutningen var betydande. Sovjetiska krigsfångar, både meniga och officerare sällade sig till sig till Vlasov i hans uppsåt att störta Stalin och den kommunistiska regimen. Inte mindre än 35 generaler och över 4 000 officerare stod bakom Vlasov. De allra flesta var krigsfångar.

- Jag anser att man kan betrakta detta som ett slags social och politisk protest mot Stalin och de oförrätter, som regimen utsatte folket för från första början och särskilt under 30-talet, säger Kirill Alexandrov.

Vlasov greps av de allierade i krigets slutskede och överlämnades till sovjetmakten. Han sändes till Moskva, där han och flera av hans närmaste män avrättades. Vlasov blev ett rött skynke för den sovjetiska regimen, han har gått till historien som förrädare och att nämna honom i andra termer än dessa, var länge närmast tabu.

- Fram till slutet av 1980-talet var det ingen inom den officiella historieforskningen, som ägnade sig åt Andrej Vlasov, berättar Kirill Alexandrov. Efter perestrojkan har däremot mängder av memoarer, biografier och artiklar publicerats om honom.

Alexandrovs doktorsavhandling är en undersökning av 185 officerare inom Vlasovs armé. Den är en analys av deras biografier och ett försök att svara på frågorna: vilka var de? varifrån kom de? varför ställde de sig bakom Vlasov? Alexandrov har forskat i amerikanska, tyska och ryska arkiv, ett mastodontarbete med enorma praktiska problem, som har pågått i 20 år. Alexandrov är en erfaren historiker och han har förhållit sig neutralt och vetenskapligt till sitt ämne, väl medveten om dess explosiva karaktär. Han har undvikit känslomässiga omdömen och de politiskt färgade stereotyper, som är gängse i diskussioner om Vlasov.  Alexandrov försöker inte återupprätta landsförrädaren men enbart genom att sätta in generalen och hans officerare i ett politiskt och socialt sammanhang ger Alexandrov detta närmast tabubelagda kapitel i rysk historia nya dimensioner.

Trots det – eller kanske på grund av detta - är Alexandrovs forskning idag kontroversiell och kritiken mot honom är starkt politiserad.

- De som försöker återupprätta Stalin och myten om Stalin kan idag känna sig helt lugna och trygga, skriver Alexandrov i sitt mail till mig. All forskning som betraktar Stalins politik ur ett kritiskt perspektiv framkallar numera negativa reaktioner. Det gäller särskilt den del av den historiska forskningen, som studerar vissa sovjetmedborgares samarbete med fienden under kriget.

Kirill Alexandrov kämpar för att rysk historieforskning skall vara oberoende och stå fri från både personligt tyckande och förhärskande politiska åsikter.

- Det får varken finnas ”förbjudna ämnen” eller försök att dölja obekväma sanningar, menar Kirill Alexandrov. Det är helt tydligt att kritikerna har försökt vinna politiska poäng genom att misstänkliggöra min forskning.

Alexandrovs avhandling godkändes i en sluten omröstning, något som är brukligt i den ryska akademiska världen. 17 röster lades för honom och 1 mot.

Men räcker det för en definitiv seger? Alexandrovs avhandling skall slutgiltigt godkännas i ytterligare en akademisk instans och ännu vet vi inte om åklagaren i St Petersburg kommer att väcka åtal mot honom.

Efter en långdragen rättsprocess mot Golos lokalavdelning i Samara och dess ordförande Ljudmila Kuzmina, krävs nu Kuzmina på 3,2 miljoner rubel (motsvarande ca 380 000 kronor) för obetald skatt. Pengarna är dels retroaktiv skatt på utländska bidrag till organisationen, dels straffavgifter för att skatten inte betalats i tid.

Fokus Ryssland har tidigare rapporterat om skattemyndigheternas förföljelse av valövervakningsorganisationen Golos avdelning i Samara, och då särskilt av dess chef Ljudmila Kuzmina. Anklagelserna som riktats mot henne har handlat om retroaktiva skattekrav på bidrag som Golos fick av amerikanska USAID under åren 2024-12.

Golos i Samara hävdar att man fått pengarna via sin huvudorganisation i Moskva och att alla skatter redan betalats av dem innan pengarna gick vidare till avdelningen i Samara. Men skattemyndigheten hävdar att eftersom USAID underkänts som biståndsorganisation så handlar det inte om en donation utan en inkomst som måste skattas för varje gång pengarna byter ägare. Kuzminas advokat menar att USAID förlorade sin status om legitim biståndsgivare först 2024 och att detta därmed inte kan påverka bidrag som gavs 2024-12.

Ljudmila Kuzmina själv menar att hon förföljs i syfte att tvinga Golos i Samara att stänga ner.

Brottsutredningen för skattebrott mot Kuzmina preskriberades i september, vilket dock inte hindrade den lokala skattemyndigheten från att fortsätta kräva in summan de ansåg att hon underlåtit att betala. I november avslog domstolen i Samara skattekraven mot Ljudmila Kuzmina, men skattemyndigheten överklagade och vann alltså överklagandet idag.

Pavel Tjikov som leder människorättsorganisationen Agora menar att dagens dom skapar ett farligt prejudikat där man bestraffar ordföranden istället för organisationen hon verkar i.

Källa: Article20

Den amerikanska organisationen National Democratic Institute for International Affairs (NDI) fördes igår upp på listan över oönskade organisationer i Ryssland. De blir därmed den fjärde utländska organisationen som förbjuds verka i Ryssland.  

Igår lämnade den ryska riksåklagaren över en begäran till justitiedepartementet om att organisationen ska föras upp på listan över utländska organisationer som inte är önskvärda i Ryska Federationen. Organisationen bedöms vara ett hot mot rikets säkerhet och de grundvalar som den ryska konstitutionen vilar på.

NDI, som skapades 1983 och är löst kopplad till Demokraterna, leds av den förre amerikanska utrikesministern Madeleine Albright. Deras kontor i Ryssland stängdes redan år 2024 och de har därefter fortsatt att verka genom samarbete med ryska partnerorganisationer.

Påföljden för att verka i en oönskad organisation blir i första hand administrativa bötesstraff på upp till 9 000 kronor eller det dubbla för juridiska personer. Fälls man en andra gång vidtar dock ett straffrättslig förfarande. Där kan påföljden bli tio gånger högre böter, samhällstjänst eller fängelse i upp till sex år. Även genomförande av den oönskade organisationens program eller projekt spelautomater på nätet förbjuds, vilket öppnar för att straffa även deras ryska samarbetspartners.

Lagen instiftades i maj 2024, och i och med gårdagens beslut blir alltså NDI den fjärde organisationen att stämplas som oönskad i Ryssland. Övriga organisationer som förts upp på listan hittills är: National Endowment for democracy, Open Society Foundation och US-Russia Foundation.

Källa: Meduza

Några timmar efter gårdagkvällens överfall på en minibuss med företrädare från Kommittén mot tortyr och journalister – däribland svenska Maria Persson Löfgren – gjorde maskerade män med automatvapen ett försök att bryta sig in i kommitténs lägenhet i Ingusjetien.

Detta visar bilder från en övervakningskamera som stod i förbindelse med Kommittén mot tortyrs högkvarter i Nizjnij Novgorod. Av allt att döma lyckades männen inte ta sig igenom dörren. Däremot finns uppgifter om att de lyckades klättra in via en balkong där fönstren stod öppna. Någon personal från Kommittén mot tortyr fanns dock inte i lägenheten.

Överfallet några timmar tidigare ägde rum när gruppen var på väg till Tjetjenien. Gärningsmännen skrek att människorättsförsvararna och journalisterna var terrorister och att de inte hade i Groznyj att göra. Maria Persson Löfgren från Sveriges radio skadades lindrigt, bland annat fick hon ett skärsår när hon släpades mot ett stängsel. Hon befann sig i dag tillsammans med sina kollegor på att lokalt sjukhus i Ingusjetien.

De ingusjetiska myndigheterna utreder händelsen som huliganism och förstörande av egendom. President Putins talesman Dmitrij Peskov har tagit avstånd från det inträffade och flaggat för att även federala myndigheter kan engagera sig i utredningen. Utanför presidentadministrationen har samtidigt flera personer demonstrerat med krav på att lagföra både gärningsmännen och de som står bakom attacken.

Källor: Mediazona, RBK, Meduza

En grupp från människorättsorganisationen Kommittén mot tortyr, på väg från Ingusjetien till Groznyj i Tjetjenien, överfölls i kväll. Sveriges Radios journalist Maria Persson Löfgren ska ha skadats.

Det uppger Mediazonas journalist Jegor Skovoroda från platsen.

Kommittén mot tortyr följer sedan länge utvecklingen i Tjetjenien genom besökande arbetsgrupper, men har mött hårt lokalt motstånd. Deras lokaler utsattes i somras för ett våldsamt intrång och brändes förra vintern ut under en av myndigheterna arrangerad massdemonstration mot MR-försvararna.

I den bil som nu överfölls på väg till Groznyj fanns förutom Kommittén mot tortyrs medarbetare en grupp journalister, däribland Sveriges Radios Maria Persson Löfgren och en norsk kollega till henne.

Skovoroda uppger att bilen tidigare i dag hade skuggats av ett fordon med tjetjenska registreringsskyltar. Överfallet genomfördes av ett tjugotal maskerade män beväpnade med käppar. Dessa drog ut passagerarna, misshandlade dem och brände upp deras bil. Den svenska journalisten ska enligt Skovoroda ha blivit illa skuren i benet. Sveriges Radio uppger dock på sin hemsida att hon bara är lindrigt skadad och i säkerhet.

Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov har på sistone uppmärksammats för sina hotfulla utfall mot regimkritiker, samt som sannolik organisatör av mordet på oppositionsledaren Boris Nemtsov för ett år sedan.

Källa: Mediazona, Sveriges Radio

De föreslagna ändringar i lagen om demonstrationer som Fokus Ryssland rapporterade om i början av december har nu klubbats i parlamentet och skrivits under av president Putin.

Bland annat inkluderas fordonsprocessioner i lagen, något som i slutet av året aktualiserades genom omfattande protester från Rysslands lastbilschaufförer mot det nya systemet för vägavgifter, kallat Platon. Också tältläger förs nu in i demonstrationslagen, i ett uppenbart försök att förhindra det slags permanenta torgmöten som ibland förekommer vid politiska val i de postovjetiska staterna. Även ensamprotester, som hittills inte varit reglerade, införs i lagen i de fall den protesterande använder sig av ”en hopfällbar konstruktion”. Vad detta innebär är inte helt klart.

Inrikesministeriet uppger att tältlägerprotester under 2024 förekom i flera ryska regioner, däribland Basjkortostan, Belgorod-, Moskva-, Rostov- och casino på nätet Tjeljabinsklänen. Ministeriet uppskattar också att ett och ett halvt tusen fordon användes vid 126 evenemang, men detta inkluderar förstås inte de nyligen inträffade Platonprotesterna.

I december blev Ildar Dadin den förste att dömas enligt en ny paragraf som möjliggör långa fängelsestraff för upprepade förseelser mot demonstrationslagen. Han fick tre års fängelse.

Källa: Article 20

Planerna på att införa så kallade ”andliga pass” i Tjetjenien som presenterades förra månaden föreföll ha lagts på is efter Ramzan Kadyrovs ilskna kommentar om att det minsann bara skulle finnas ett pass i Tjetjenien, och det var det ryska. Men helt försvunnit har idén inte gjort – bara bytt namn. Enligt tjetjenska aktivister så har ”passet” bytts ut mot en enkät, men dess passlika utseende är dock ännu kvar och enkäten sprids nu på skolor runt om i Tjetjenien.

Det var i mitten på februari som den tjetjenska regeringen presenterade nyheten om att så kallade ”andliga pass” skulle införas i Tjetjenien. Passen skulle delas ut till ungdomar mellan 14-35 år och skulle innebära att man bekräftade sin andliga och moraliska renhet genom att fylla i uppgifter om allt ifrån sin religiösa tillhörighet till var man utövade sport. För att passet skulle kunna utfärdas skulle det krävas att en imam styrkte ens uppgifter.

Trots att Kadyrov alltså förnekat att sådana pass skulle införas i Tjetjenien har det strömmat in bekräftelser på att passen visst införts, men under namnet ”frivillig enkät”. Som synes på fotot ovan så är de dock mer utformade som pass än enkäter.

I enkäten får du fylla i uppgifter om var du bor, när du är född, var du arbetar eller studerar, vilken tejp och vird du tillhör, plats där du utövar sport mm. Under platsen för fotot får du skriva under på huruvida du följer, respekterar och hedrar religionens, nationens och statens värden eller ej. Utöver imamens underskrift så förväntas även dina släktingar ange vilka de är, var de bor, och skriva under på att de tar ansvar för dina handlingar.

Syftet med enkäten har inte förklarats, och inte heller hur uppgifterna kommer behandlas. Oklart är också vad som händer om man vägrar fylla i den, eller skriver under på att man inte respekterar religionens, nationens eller statens värden.

Just att släktingarna får skriva under på att de tar ansvar för dina handlingar spekulerar dock många kan vara det huvudsakliga syftet med enkäten. Vid flertalet tillfällen har frågan om kollektiv bestraffning såväl förespråkats som praktiserats under Ramzan Kadyrovs ledning och genom denna enkät blir det svart på vitt att släktingarna kommer hållas ansvariga för ditt agerande. Ett annat givet svar på frågan om syftet med enkäten är att myndigheterna genast får reda på om du är salafist, och därmed en potentiell terrorist i myndigheternas ögon.

Även om många frågor kring enkäten kvarstår så står det dock klart att enkäten inte kan anses vara förenlig med den ryska konstitutionen.