För snart 20 år sedan kollapsade slutligen Sovjetunionen. Tecknen hade funnits där innan, bl a i form av det misslyckade Afghanistankriget och inbördeskriget mellan delrepublikerna Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach. Många bedömare framhåller Afghanistankriget och inte minst 80-talets kapprustning med USA som två av de viktigaste orsakerna till Sovjets kollaps.
Europa och västvärlden genomlider nu samma stålbad som USA framtvingade hos Sovjetunionen och som föranledde dess fall. I den nutida västvärlden är det resursuttömmande kriget också i Afghanistan, men de ekonomiska svårigheterna är föranledda av bl a en IT- och därefter bostadsbubbla.
Europas länder står nu inför massiva militära nerdragningar. I Storbritannien ska man spara motsv 50 mdr SEK per år. Landets nya hangarfartyg kommer aldrig att få flygplan. Motsvarande nerdragningar sker i Tyskland, Frankrike och flera andra EU-länder, där t ex Bulgarien minskar försvarsbudgeten med 40 %. De enda ekonomierna inom EU med ordning och reda återfinns i Sverige, Finland och Estland. Det är svårt att se att ett USA med världens största budgetunderskott och där ekonomin är kraftig gungning har möjlighet att bibehålla sitt starka engagemang i Europa och andra delar av världen. Är det inledningen på det nya Romarrikets fall vi ser?
Läget är minst sagt bekymrande ur ett europeiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, då den ekonomiska militära utvecklingen är den motsatta i det land som under överskådlig tid kommer att dimensionera vår säkerhetspolitiska situation - Ryssland. Under de kommande tre åren kommer försvarsbudgeten att höjas med 140 %. Visste man med säkerhet att den politiska situationen och den demokratiska utvecklingen i landet var stabila, fanns det ingen anledning till oro. Tyvärr skönjer man inte riktigt den utvecklingen, med tanke på de svåra förhållandena för medborgarrättsrörlser, även om vissa andra positiva tecken skönjts i form av handelsavtal.
USA och NATO hoppas nu på ett utökat samarbete med Ryssland om Afghanistan, men motkraven är hårda - en stark begränsning av ”utländska” förband i de östliga NATO-länderna. För rysk del vet man nu att man har tiden på sin sida. Den ryska ekonomin befinner sig i stark återhämtning, medan situationen hos NATO-länderna är den motsatta. (Moskvas lösning på talibanproblemet verkar vara samma som på 80-talet: Likvidering av ”terroristerna” istället för att bara köra iväg dem)
För svensk del omtalas nu även utvecklingen i Ryssland i Regeringsförklaringen där ”särskild hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland” i stycket om säkerhets- och försvarspolitik. Trots att de kriterier som på 90-talet omtalades som orsak för ett svenskt återtagande av militär förmåga nu så gott som alla infallit, fortsätter man med huvudet i sandlådan. Det försvar vi bygger idag har vi om tio år, inte 2024. Vad den ryska politiska utveckling blivit till 2024 är omöjligt att sia om, ändå verkar vi förvänta oss att inga ytterligare åtgärder måste vidtas inom försvarspolitiken idag, trots att Ryssland tills dess ökat sin försvarsbudget med 140 %.
Vad återstår då av det svenska försvaret idag som finns användbart under morgondagen? Enligt Jan Kallberg, Ph D Candidate i Public Affairs, University of Texas, som skrivit gästinlägget nedan är det inte mycket mer än Hemvärnet som är en faktor att räkna med. Kallberg har också en intressant artikel i senaste numret av vårt försvar om hur ekonomsikt sargat USA ändrar den säkerhetspolitiska spelplanen.
/Wiseman
———————————-
Se försvaret från utsidan istället för från insidan
När man tittar på sitt eget försvar går det inte att se inifrån och ut – eftersom när en utmanare gör sin bedömning av risk kontra möjlig effekt sker det helt från utsidan. Vad är riskerna med att trycka till Sverige i en gråzon?
Vad kan gå snett om man nyttjar politiska och militära medel för att få Sverige att göra och gå med på saker de inte hade för avsikt att medverka till?
Rent okulärt tror jag att regeringen rätt lätt ger in – oavsett vem som trycker till. Det finns inte den ryggraden i det politiska systemet. Jag har svårt från utsidan att se radhusfolkpartister ha något annat än defaitism i sikte. Det gör att de försvarsförband som finns inte aktiveras – eller om de gör de kommer de inte att kunna organisera sig att utgöra något hot av någon omfattning.
Skulle de mobiliseras så är personalförsörjning i kaos och oavsett om förbanden heter Inter-Galactic Battle Group eller Nordic Super Trooper Task Force, så är det i de flesta fall medioker teknik i form av motoriserade skyttekompanier utan understöd eller luftvärn. Små spridda förband som kan strimla ut ur Skövde, Boden och någon ort mer efter ett antal dygn. Dessa kan med säkerhet bekämpas till oigenkännlighet utan större ansträngning. Om det skulle behövas. Små ansamlingar av lätt bepansrade punktmål är varje stridsduglig krigsmakts specialitet. Särskilt när det är tre – fyra stycken med 500 km mellanrum. Det svenska försvarets förmåga är lätt att beräkna enbart på öppna uppgifter från tidningar, Internet och publika forum.
Att det står ett motoriserat skyttekompani på någon bergssluttning i Asien är irrelevant - ty de är i Asien. Enough said.
Flygvapnet saknar markstridsförmåga så det bekämpas enklast på marken. Allt detta är hanterbart. Det är nästan inbjudande.
Motargumentet är ryggradsmässigt att det aldrig kommer att inträffa. Bara tanken att det aldrig kommer att inträffa gör att oförutsägbara saker sker. Därför att ingen är förberedd. På samma sätt som West Points avgångsklass 1860 aldrig trodde de skulle hamna i krig – allra minst med varandra. Tanken att saker aldrig sker ger en förrädisk känsla av säkerhet.
Om man nu ser det från utsidan vad är det mest störande okända kortet? Vad har man svårt att mäta, förstå och veta vad som kommer att ske? När jag ser på Sverige utifrån rent maktpolitiska och militära linser är Hemvärnet ett rejält orosmoln. Det är oerhört störande. Tiotusentals dedikerade och tränade medborgare med militära vapen som är beredda att slåss i en terräng som vi inte kan och över en stor yta.
Jag skulle inte dra mig för att säga att det enda försvar Sverige har idag är Hemvärnet.
Om saker går snett och Sverige ramlar ner i en konflikt är de facto Hemvärnet en komponent som varje motståndare får väldigt svårt att hantera. Det var inte fler
som gjorde Irak till betydligt besvärligare än Pentagon planerade för.
Hemvärnet tvingar upp engagemanget från kirurgisk operation till regelrätt partiell invasion. Det gör att kuppartade attacker – rena smash’and’grab operationer inte fungerar. Man kommer att dras in i en längre konflikt.
Hemvärnet är också så stort och välorganiserat att man inte kan trycka till den svenska regeringen att använda polis och militär, som i Vichy-Frankrike, att ”avlusa” landsbygd och provinser från motstånd. Det är en riktig motståndare. Givetvis glider Hemvärnet in i en folkrättslig dimma när regeringen ger efter men Hemvärnet har tillräckligt många medlemmar som inte vilar på hanen när det gäller. Krig är ingen skönhetstävling, så om handskarna åker av så tror jag att Hemvärnet likväl är ett betydande problem, även om man jagar ner dem som irreguljära.
Jag måste med det ge Nils Sköld gradvis rätt. Många må ge dessa sega gubbar ett löjets skimmer men det är det enda som är ett verkligt oberäkneligt och farligt moment om man trycker till Sverige så de håller käften.
Hemvärnet är svårt att evaluera, det är fragmenterat och det är dedikerat. Hemvärnet är Sveriges enda dugliga försvar ty det har en avskräckande effekt.
Resten är brus.
Jan Kallberg
Nyheter om Ryssland