I Jerusalem är invånarna skickliga på att prata med Gud. Men att tala med varandra verkar vara betydligt svårare.
Förra veckan gick jag upp till Jerusalem. Och en solig eftermiddag hittade jag mig själv utanför Heliga gravens kyrka i Gamla stan. Den här kyrkan är kristenhetens viktigaste, byggd på 300-talet runt den förmodade platsen för Kristi korsfästelse, död och begravning.
Ute på borggården satt jag och spanade in en trästege som stod lutad mot ett fönster på andra våningen. Stegen har stått där åtminstone sedan 1852 och den stod där även den här dagen vilket var ett gott tecken.
I flera århundraden förde Kristna samfund våldsamma tvister om äganderätten till den här kyrkan. Men år 1852 fick den osmanske sultanen nog och utfärdade ett dekret. Det kallas status quo och är fortfarande i kraft. Sultanen delade upp kyrkan i olika revir mellan de armeniska, grekiska, koptiska, romersk-katolska, etiopiska och syriska kyrkorna. Ingenting skulle få rucka balansen. Inte ens stegen vid fönstret.
Inne i kyrkan är det ett virrvarr av kapell och altare, japanska turister och katolska pilgrimer. Men när det kommer till kritan är det grekerna som styr och ställer här. För den grekiska kyrkan vaktar nämligen den heligaste helgedomen, gravkapellet.
Är man turist får man röra sig fritt omkring i kyrkan. Är man präst gäller det att hålla sig till reviret. Ett minsta felsteg och konflikten är ett faktum. Det senaste slagsmålet var för tre år sen mellan grekiska och armeniska präster.
Selma Lagerlöf skrev i den berömda romanen Jerusalem från år 1901 att den här staden dödar människor. Hon menade inte maktens eller krigets Jerusalem. Inte heller domens Jerusalem där både himmel och helvete öppnar sig. Och inte heller lidandets och försoningens Jerusalem. Hon menade själajaktens Jerusalem:
”Där katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.”
Jerusalem är en farlig stad. Det lurar ett mirakel runt varje hörn. De trånga gränderna i Gamla stan bildar en lockande labyrint där det är lätt att förlora sig. Samtidigt blir Bibelns berättelser plötsligt helt konkreta med adress och allt och ens tidsuppfattning har en tendens att kollapsa. Andra kommer hit med uppskruvade förväntningar om den Heliga staden. När de konfronteras med den krassa verkligheten blir det lite för mycket för många.
Faktum är att det finns kristna som bara efter några dagar i Den heliga staden upptäcker att de är Jesus, judar som tror sig vara reinkarnation av Moses eller muslimer som uppträder som den av samtliga religioner väntade Messias. Psykologerna har ett medicinskt begrepp för fenomenet: Jerusalemsyndromet.
Omkring 100 turister rapporteras drabbade varje år. De vanligaste bibelkaraktärerna är Jesus och Jungfru Maria, men även Moses och Johannes Döparen dyker titt som tätt upp på gatorna.
Kristna är den religiösa grupp som drabbas oftast, och den överväldigande majoriteten är protestanter. Amerikaner och Skandinaver hör till riskgruppen och är överrepresenterade bland de drabbade.
Hemma hos vår värd Jelena sitter vi varje kväll och pratar om det moderna Israel. 64-åriga Jelena flyttade till Israel från Ryssland för nästan 20 år sen. Hon är ingenjör, men har nu varit arbetslös ett par år. Vissa kvällar har vi besök av dottern Jevgenija och hennes man Kirill.
Palestinafrågan dyker ofta upp. Jelena medger direkt att hon är rädd för palestinska ungdomar. Hon ser bara stenkastare eller terrorister. Jevgenija, som undervisar i sociologi på universitet, är kritisk till den nuvarande regeringens linje. Hon vill istället se aktiva fredsförhandlingar. Kirill är försiktigare. Han har sett konfliktens grymma verklighet. Han var en av de israeliska soldater som deltog i Libanonkriget år 2024. Men nu väntar paret sitt första barn och tänker mest på helt andra saker.
- Det största problemet här i Jerusalem är bostadspriserna, suckar Kirill. Vi har inte en chans att köpa en egen lägenhet. Inte när kvadratmeterpriset är sex tusen euro.
Jevgenija säger att hon börjar få nog av de ultrareligiösa i staden.
- De kräver mer och mer och snart tar de över hela staden, säger hon.
Det unga paret tänker flytta till Tel Aviv om några år. Där finns bättre jobb och bättre skolor. Och en friare atmosfär. I Jerusalem genomsyras allt av religion.
En kväll tar Jelena med oss till ett kvarter där bara ultrareligiösa judar bor. Och de kvarteren blir allt fler. För starka i tron, med stora familjer och egna partier är den här gruppen på god väg att ta över staden. Redan nu tillhör nästan var tredje av stadens judiska befolkning den ultraortodoxa gruppen.
Det gäller att vara försiktig och klä sig anständigt när man går in i de här kvarteren. Särskilt om man är kvinna. Här finns extremister som kan spotta och slå ifall armar, hår och hals inte är täckta.
De ultraortodoxa kvinnorna går själva omkring med peruk och huvudbonad. De har rakat håret för att inte utsätta de svaga männen för frestelser. Männen går omkring i svarta långa kappor, vita skjortor och svarta hattar med skruvlockar vid öronen. Männen behöver inte gå i armén, dessutom arbetar de inte utan utan ägnar sig enbart åt religiösa studier.
Att den här gruppen lever på statens bekostnad och hotar förändra Israel rent demografiskt ses som ett hot av många israeler.
Den godmodige turisten har svårt att uppfatta alla politiska och religiösa spänningar som finns i Jerusalem. Men senast när man går igenom metalldetektorn för att nå den judiska Klagomuren påminns man om risken för bombattacker. Och stämningen lättar inte precis när man traskar upp till muslimernas Tempelberg och El Aqsa moskén. Även här står metalldetektorer och platsen patrulleras av både polis och militär.
Jerusalem är som bekant en helig stad för judar, kristna och muslimer. Men staden är inte den mötesplats den kunde vara. Alla är skickliga på att prata med Gud, men att tala med varandra verkar vara omöjligt.
Men samtidigt tvingar Jerusalem olika människor att leva sida vid sida. Och kanske finns det en gnutta hopp bara i det faktum att själva ordet Jerusalem har ordet fred, shalom, i sitt namn.
Eller så kan man dra det svarta skämtet om vad Gud svarade, när han fick frågan om det är möjligt att skapa fred i det heliga landet: Inte under min livstid, svarade Gud.
