Archive for mars, 2024

Nord stream ute på turné

Just nu befinner sig Nord Stream på en kampanjtripp runt om i Sverige för att få den svenska opinionen att mjukna något inför tanken på Gazproms ledning i Östersjön.

Till Oskarshamn kommer de den 2 april (Lilla torget), till Kalmar den 7 april (Stortorget), till Karlskrona den 15 april (Stortorget), till Karlshamn den 16 april (Stortorget), till Malmö, 17-18 april och till Visby vid Almedalen den 22 april.

”Besökare är välkomna att samtala med representanter från Nord Stream mellan 10-18″, står det i pressmeddelandet.

Vi är nog ganska många ledarskribenter och politiska redaktörer som vid det här laget fått mail från Lars O Grönstedt, Nord Streams representant i Sverige. Claes Arvidsson, Svenska Dagbladet, till exempel, eftersom turén just passerat Stockholm och Arvidsson uttryckt skepsis mot hela projektet.

Jag hade själv en debattomgång med Grönstedt i februari. Det ska bli himla intressant att prata med de sakkunniga när de kommer till stan efter påsk. Jag ser fram emot det!

Uppdatering: Bilden här intill är några av de remisspärmar om gasledningen som Länsstyrelsen i Blekingen har fått ta emot. (Just nu ligger de i länsstyrelsens entré.) Vem ska på lokal nivå klara av att sätta sig in i och bedöma allt detta?

Militärmusik

Av Vladimir Kaminer
Vladimir Kaminer bor sedan början av 90-talet i Berlin och har en viss distans till Sovjetunionen som är det Ryssland han känner till.

Han beskriver sin uppväxt i Moskva på ett bekymmerslöst och lättsamt sätt. Systemet är en del av vardagen alla försöker kringgå. Vladimir har inga höga ambitioner. Han försörjs av samhället oavsett vad han jobbar med. Hans far fick kämpa för att ta sig från Ukraina till Ryssland. Han hade en dröm som han strävade efter och nådde. Vladimir däremot har ingenting att kämpa för, han tror inte att det är bättre någon annanstans och verkar för det mesta tillfreds med sin tillvaro.
Det här är en bok utan intrig, men skriven med en enorm berättarglädje. Den innehåller många roliga episoder och ger en osentimental inblick i det sovjetiska livet och kulturen.

Sanna ord från höger

Per Dahl, pol chefred på Barometern, kommenterar saker och ting på You Tube, i kanalen Heta ord från höger.

Här sägs – dessutom – några sanna ord om opinionsvindar i Ryssland.

Død filosof

Gjennomsnittlig levealder for menn i Russland er 59,3 år. Det er derfor ikke til å undres over at filosofen Vadim Tsymburskij ikke ble mer enn 52 år, i fjor var jo også Jegor Letov med på å opprettholde den dårlige statistikken. Den politiske filosofen, som også har blitt omtalt som “den russiske Huntington,” var en av de mest originale og fascinerende tenkerne i det postsovjetiske Russland.

I en artikkel i tidsskriftet Nordisk Østforum (Vadim Tsymburskij og Russland som øy: å forandre Russlands geopolitiske selvbilde, Nordisk Østforum 2/2008) skriver kollega Jardar Østbø om hvordan avviste de mest utbredte svarene på søken etter den russiske vei. Istedet for det klassiske todelte valget mellom et eurasisk eller et vestvendt Russland, foreslo Tsymburskij en mer isolasjonistisk tilnærming. I følge ham burde Russland snu ryggen til Europa, både som inspirasjon til videre utvikling og som område for videre ekspansjon, samtidig må landet avstå fra forsøk på å dominere over eller inngå allianser med land i det såkalte eurasiske området. For Russland er egentlig en øy. Som Jardar skriver:

Tsymburskij er en glødende tilhenger av en ikke-ekspansjonistisk russisk utenrikspolitikk. Russland må forsone seg med sine nye grenser, mener Tsymburskij: Det territorielle tapet i 1991 var ikke en oppgivelse av landets “naturlige grenser,” men tvert imot slutten på en nesten 300 år lang imperialistisk blindgate.

Russland er nemlig et eget kontinent, eller altså en øy. Tsymburskij har filologisk utdannelse og bruker sinnrike historiske undersøkelser for å underbygge øy-metaforen, men det viktigste for oss som Russlands naboer er kanskje fokuset på ikke-ekspansjonisme. Måtte Tsymburskijs død bidra til å gjøre slike tanker mer aktuelle!

Kris

Efter att ha landat i St Petersburg tar det inte många minuter på vägen in från flygplatsen innan samtalet kommer in på krizis. (Vilket ju har blivit utsett till 2024 års ord i Ryssland.) Har ni också kris i Sverige? undrar killarna som kör mig. Jag bekräftar. Väl framme med annat sällskap kommer frågan upp igen. Jag bekräftar på nytt. Modern i familjen ser lätt förvånad ut, hennes dotter och svärson säger med eftertryck att krisen är mirovoj, det vill säga världsomfattande. Precis som i Ukraina för några veckor sedan verkar folk finna något trösterikt i att Sverige också omfattas av krisen. Samtidigt undrar jag om jag inte luras lite. Visserligen har svenska kronan fallit nästan i takt med rubeln, kursen är ungefär som jag minns från tidigare besök, men det känns som vi bara fått lätta skvalp av de krisvågor som drabbat delar av världen. Räntan är 28% om man köper lägenhet på kredit säger M:s mamma, och jag vågar inte yppa att mitt bolån är nere i under 2 % utan nöjer mig med att säga att det är lägre i Sverige. (Jämförelsen haltar dessutom, för även under de bästa omständigheter är bolånemarknaden väldigt mycket mer utvecklad i Sverige. Vi har helt andra möjligheter.) Och när facken i Sverige gått med på historiska lönesänkningar för att rädda jobben är det ingenting i jämförelse med en artikel i senaste numret av St Petersburg times om ett stålverk i Ural där 16 arbetare hungerstrejkar i protest mot att lönerna sänkts till av en tredjedel av vad de var, deras krav är att de ska tjäna två tredjedelar av den tidigare nivån. Direktören uppmanar arbetarna att sälja sina saker för att överleva istället för att kräva högre lön.

Latynina i Kalmar

Jag ser i dagens Svenska Dagbladet att Jan Blomgren har intervjuat Julia Latynina. Jag hörde henne prata när hon var i Kalmar i förra veckan, på medieseminariet arrangerat av HIK och Barometern-OT.

Återigen blev man påmind om hur stor skillnad det är på att vara journalist i Sverige, en bekväm tillvaro, och hur det är att vara kritisk i Ryssland. Det sistnämnda gör man med fara för egen säkerhet, vilket Julia Latynina själv intygade. Men på vilket vis detta hade drabbat henne ville hon inte utveckla. Förståeligt nog.

Hon hade givetvis mycket att säga om Putin, mindre om Medvedev, vilken hon nämnde närmast med en fnysning. Så det är uppenbart vem utav dem som fortfarande står som symbol för makten.

Putin har lyckats etablera en effektiv bild av sig själv menar Julia Latynina, både hemma och utomlands. Det har resulterat i en sorts innehållslös men smart katt- och råttalek.

I väst ses han som respekterad på hemmaplan för att han bygger en stark stat. I Ryssland vet man att hela staten är korrupt – men att han åtminstone är respekterad i väst. Imagebuilding, kallas sådant.

Hon hade inget till övers för medierna i Ryssland heller, liksom få andra oppositionella journalister. Hon menar, att snarare att titta på vad de skriver om, bör man granska vad de inte skriver om. Problem som inte diskuterar anses nämligen inte finnas. Istället ägnar man sig åt att diskutera låtsasproblem.

Låter bekant men synnerligen nedslående.

Att skratta som en ryss

Som någon som föddes i Sovjetunionen, och dessutom i en familj som var allt annat än positivt inställd till det kommunistiska systemet, har jag från barnsben kommit i kontakt med den väldigt säregna och smått bittra ryska politiska humorn. Denna humor är inte så känd i västvärlden, kanske framförallt för att folk som har levt [...]

Vetenskapsrådet, Del 1

Ja, fy tusan så sjuk man kan bli. Var på Vetenskapsrådets fantastiska seminarium i torsdags, men deckade sedan i helgen i en riktigt rejäl förkylning. Nåväl, här kommer Del 1:

På Piperska Muren är det bokstavligen talat fullt till sista plats. Det är till och med så att vi, som kommer lite senare, får hitta stolar och sätta oss på en plats bäst vi kan. För det är hundratals personer som kommit för att lyssna på Per-Arne Bodin,

Lennart Samuelson (bilden), Irina Sandomriskaja, Kristian Gerner, Gudrun Persson och Markku Kivinen.

Och alla är där – gräddan av den svenska kunskapspoolen när det kommer till Ryssland och före detta Sovjet. Det gör att publiken är lika kvalificerade som åhörarna, vilket i sin tur ger en intressant debatt i auditoriet. (Och jag håller tyst den mesta delen av tiden.)

Det är Vetenskapsrådet som står som värd för seminariet Är Ryssland sig likt. Det är en något omgjord variant på det klassiska temat Vart går Ryssland. Eller som temat var på Engelsbergsseminariet i somras, det avskräckande On Russia. Men temat Är Ryssland sig likt öppnar ändå för något mer fruktsamma diskussioner än bara det vanliga svartvita vän-fiende – perspektivet.

Men här är det sannerligen ingen risk att det blir svartvitt. I denna eminenta skara av vetenskapsmän och journalister huggs inget i sten.
En av de mer intressanta föreläsarna är Gudrun Persson som pratar om Varför Sovjet föll samman. Inte heller ett så dåligt tema, och hon avslutar i princip sin föreläsning med, att om någon hittar ett dokument i de ryska arkiven som ger ett slutgiltigt svar på denna fråga, skulle hon vara tacksam för om någon slog henne en telefonsignal.

Ett av hennes egna svar är i korthet: tristess. Tristessen i det själsliga livet. Omöjligheten att föra in innovationer i det planekonomiska systemet, vilket därmed skapar också en oundviklig stagnation i ekonomin. Till detta: tristessen att stå i kö, tristessen i ledarskiktet, tristessen vi vardagslivet. Och, menar hon, när sprickan mot omvärlden väl vidgades satte det otrolig press på systemet, vilket det inte klarade av.

Malcolm Dixelius inflikade då, ur publiken, att hon slagit huvudet på spiken i sin forskning. Han berättade, att när han var på Röda Torget, mindre än en timme efter att den sovjetiska flaggan halats och den ryska hissats, så möttes han bara av en enda sak: likgiltiga axelryckningar. Ju mer folk lärde känna om väst, desto mindre benägna blev de att omhulda sitt eget system.

Jag hörde själv häromkvällen en fantastisk dokumentär från BBC på min iPod om hur Beatles erövrade Sovjetunionen. Och det var knappast via skivor, och merchandise i vanlig mening utan via rullband som kopierades och kopierades i all oändlighet. Man tog vad man hade. Därför kunde man se bilder av bandet kopierade över benknotor – röntgenplåtar användes för bildkopiering.

Ja, det var i alla fall vad BBC påstod. Jag kan inte låta bli att tänka på detta då jag sitter i publiken och hör Persson tala om tristess. Jag tänker, att det är ganska talande för hur utsvultna människor måste ha varit både på kontakt med omvärlden och på något annat.

Är du rent rysk?

En vän till mig skrev i höstas ett entusiastiskt mail om Anna-Lena Lauréns ”De är inte kloka, de där ryssarna”– ögonblicksbilder från Ryssland. När vi var på besök hos henne för ett tag sen fick jag låna den, och nu har jag äntligen fått tid att läsa. Boken gavs ut av Söderströms, ett av de två stora finlandssvenska bokförlagen, förra året och  verkar ha blivit en stor succé. Min kompis bok, som också är tryckt 2024, är andra upplagan och för att få tag på den hade hon hängt på låset till bokhandeln i Helsingfors dagen då de skulle få in de nya böckerna.

Riktigt den hajpen tycker jag nog inte  att boken lever upp till, men det är en högst läsvärd personlig betraktelse av Ryssland skriven med stor värme och kärlek. Jag skulle absolut rekommendera den till någon som vill ha en lättläst introduktion till Ryssland. En intervju med Anna-Lena Laurén om Ryssland och hennes bok kan man läsa i Hufvudstadsbladet.

Lauréns bild av Ryssland stämmer i stort överrens med min. Fast inte helt. Särskilt inte när hon skriver ”Den ryska vanan att nia alla utom sina goda vänner är mycket bekväm.” Då vill jag skrika ”Nooooo, det ryska niandet är besvärligt, obegripligt och onödigt hierarkiskt.” Niandet är sjukt svårt och jag vet aldrig hur jag ska tilltala folk, men jag kanske ska tolka hennes lyriska utläggning som att det finns hopp om att lära sig detta även för nordbor.

Förutom enstaka avvikande tolkningar av fenomen i Ryssland, är det bokens generaliseringar som irriterar mig. Det är ju inte helt oproblematiskt att prata om ”ryssarna” som om vore de likadana allihopa. Jag menar, Ryssland har ändå sisådär 140 miljoner invånare (låt vara att alla ryssländare inte är ryssar.) Och hon växlar mellan att påpeka att det här är hennes personliga berättelse om Ryssland, till att ”så här är det” och alla ryssar är likadana.  T.ex. skriver hon att: ”Egentligen gillar jag inte att tala om mentalitet, men det går inte att förneka att en rysk mentalitet existerar.” Jag gillar inte heller och tala om mentalitet, och kan inte förstå varför det skulle finnas just en rysk och inte en svensk eller norsk. Men, men så tillhör jag ju det folkslag som i stor utsträckning bokens ”andra” och den kontrasterande jämförelsen ur hennes finländska perspektiv. Svenskar är mentalt inskränkta, tråkiga, begränsade och dessutom monumentalt okunniga om Finland. Till skillnad från ryssarna (ja, jag blir provocerad). Jag är ju förvisso mentalt ofri i Lauréns bemärkelse så till vida att jag anser att den av henne hånade svenska politiska korrektheten inte bara är av ondo. Jag är mycket tacksam över att slippa den typen av blatant rasism och sexism som kan florera i det offentliga ryska samtalet.

”Anecdotal evidence” är visserligen ett skällsord i akademiska sammanhang, men i journalistiska funkar det utmärkt. Bäst är Laurén när hon inte gör de svepande formuleringarna utan berättar sina anekdoter, om sina egna erfarenheter och låter massorna bli människor. Jag förstår att man inte kan hänga ut sina vänner hur mycket som helst, ändå är det just det jag önskar att hon gjort, för då hade det blivit en ännu bättre bok.

Ivan IV, mikrofoner och marknadseknomi

Jag var på vetenskapsrådets seminarium ”Är Ryssland sig likt?” igår. Det var öppet för alla intresserade och det var en hel del som hade tagit sig till Piperska muren på Kungsholmen. Inledaren Arne Jarrick, huvudsekreterare i ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap, berättade om bakgrunden till seminariet och bedyrade att det inte hade något som helst att göra med forskningsproppens strategiska satsning på Ryssland.

Fyra grånade män och två grånade kvinnor framträdde. Alla välkända och väletablerade i svensk Rysslandsforskning, och så en finländsk gäst. Dagen skulle kunna ses som en exposé i presentationsteknik (eller brist på sådan). Skarpaste övergången kom under slutet av dagen från Markku Kivinens tabellexersis till Per-Arne Bodins powerpointfria sagoberättarstil. Nu har jag sett betydligt värre framträdanden, men vissa av delagarna hade kunnat drillas lite i mikrofonhållningsteknik, powerpointkonstruktion och ljusbildsinteraktion. Presentationsteknik som del av forskarutbildningen kanske?

Störst behållning hade jag nog av Per-Arne Bodins diskussion av några nya ryska litterära verk som anknyter till Ivan IV (mer känd som den förskräcklige). Detta var sist på dagen och jag hade gett upp alla försök att anteckna, men en artikel utifrån hans föredrag finns i tidskriften Tvärsnitt. Hans knöt an till Irina Sandomirskaja som tidigare talat om tendensen att betrakta den ryska historien som ett kretslopp, där saker från det förflutna anses dyka upp igen och igen. Putin som Stalin, Stalin som Ivan IV osv. I frågestunden nämndes Bulgakovs Ivan Vasiljevitj, i vilken nämnde tsar hamnar i 30-talets Moskva och jag måste erkänna att direktheten i satiren tidigare undgått mig.

Det fanns gått om tid för frågor från en mycket kunnig publik. Roligast på frågestunden var dock en vihårig kvinna som stödd på en krycka presenterade sig som dotter till en judinna som var med och revolutionerade 1917. Först efterlyste hon lite mer ideologi i analysen, och efter den tabelltunga föreläsningen om rysk ekonomi kom hon med dagens komentar: ”Marknadsekonomi, är inte det lite ute nu?” Salen fylldes av den sorts lite nervösa skratt som kommer när någon ifrågasätter det som inte får ifrågasättas.

Wow…

… hela 14 stridsvagnar och en reservbataljon med mobiliseringstid på upp till tre år (helt enligt dagens R3 koncept som omfattar största delen av Försvarsmakten) vill försvarsministern och regeringen ha placerad på Gotland.

Genast kommer lovord från höger och vänster till denna omsvängning från nerdragningar. Minst lilla eftergift från regeringen i nerskärningarna av Försvaret, så blir suckar av lättnad istället för en kritisk granskning. Jag minns hur det var i höstas när försvarsministern skickligt med subjektiva beskrivningar talade om en ny väg för Försvarsmakten och man kunde läsa än den ena, än den andra som föll för maskirovkan.

Vad är egentligen en förrådsställd bataljon på Gotland med 14 stridsvagnar värd? Ingenting, speciellt inte med den återtagningstid som förbandet har. Om det är någonstans i Sverige som vi skulle ha stående förband placerade så är det 1) i Stockholmsområdet och 2) på Gotland. Det är de två områden i Sverige som har och kommer att ha högst hotbild. Stockholm för att det är landets hjärna och Gotland för att den som har tillgång till ön, har möjlighet att dominera Östersjön.

Jag har sagt det förut, Bo Pellnäs har sagt det förut, Bo Hugemark har sagt det förut – Gotland får inte vara ett säkerhetsvakuum. Det var vansinne att lägga ned den kompletta garnison som fanns på Gotland, med pansar, luftvärn, artilleri och kustartilleri. Nu har det även talats om att ta bort den militära närvaron på Visby flygplats.

Vad ska egentligen denna reservbataljon kunna åstadkomma? En lätt mekaniserad bataljon, som detta verkar bli, har endast förmåga att verka precis i landstigningsskedet och då fienden redan befinner sig i land. Alltså för sent och för lite.

Det primära i en militär närvaro på Gotland är kvalificerat luftvärn och kustartilleri i form av rörliga kustrobotar (vilka vi hade utmärkta sådana tills de för tio år sedan avvecklades och såldes till Finland efter bara något år i tjänst). Genom att placera ett modernt långräckviddigt luftvärnsrobotsystem, t ex det ryska S-400-systemet, har man ett luftförsvarsparaply enligt bilden. Kompletterat med kustrobotar av typen Rb 15 visar man tydligt avsikten av Gotland är svenskt och skall så förbli.

S-400 med 240 km räckvidd grupperad i Visby

Sedan finns det de som var med och lade ner försvaret av Gotland, som nu ställer sig frågan: Vad är hoten? (för övrigt är det stridsfordon 90 på bilden i första länken och inte Leo 2 som texten om talar)

Hotet idag är ringa mot Sverige, men det är helt höljt i dunkel hur det ser ut om tio år, ens fem år. Ryssland har påbörjat en massiv återtagning av sin militära förmåga och lackmustestet har visat att landets styresmän är beredda att vidta maktmedel mot grannstaterna. Ryssland har ingen anledning att endast ge sig på Sverige, men Sverige kommer alltid att bli berört vid ett storkrig mot Ryssland då landet vill kunna projicera sin makt på Atlanten.

Det är inte för inte som man nu börjar bygga 5-6 nya hangarfartyg för Norra Flottan, vilket är fler än Sovjet någonsin hade (det visar också tydligt landets ambitioner när det gäller huggsexan om nya områden att exploatera när isen drar sig tillbaka). För att få ut Norra Flottan på Atlanten krävs det att man säkrar den norska nordkusten. Det är inte för inte som det norska försvaret är koncentrerat i norr. Dock saknas framryckningsvägar öster till väster i norra Norge. De enda realistiska alternativen går genom norra Finland och norra Sverige. Det är ett geografiskt faktum, som ej går att bortse från, hur mycket man än vill. Vi får heller inte glömma att vi nu utfäst oss i bl a regeringsförklaringen, att Sverige inte kommer att stå passivt om något av våra grannländer angrips (läs Baltikum). Men vad ska vi göra och framförallt med vad? En papperstiger skickar lämpligen ett papper.

EU är ingen säkerhetsgarant, om någon just den sämsta, trots allt tal om att EU måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar. Historien visar tydligt vilka total misslyckanden EU har bakom sig inom detta område: Balkan, Rwanda och nu senast Georgien. EU är alldeles för splittrat och senfärdigt för att fatta ett beslut i tid. FN är heller ingen säkerhetsgarant om man har Ryssland eller någon annan stormakt som hot, eftersom dessa har veto i säkerhetsrådet och därmed kan blockera alla insatser från FN.

Den enda realistiska säkerhetsgaranten idag är NATO och där visar Georgienkriget med all tydlighet att det krävs ett fullvärdigt medlemskap för att omfattas av garantin. Ett scenario där Ryssland sätter sig på Gotland med ursäkten att det är för att säkra Europas gastillförsel, då Sverige inte kan garantera ledningens säkerhet, blir bara att acceptera. Ingen kommer att inleda ett storkrig med en kärnvapenmakt för att drygt 50 000 svenskar helt plötsligt måste ansöka om ryskt pass istället för svenskt. Utan ett fullvärdigt NATO-medlemskap måste vi garantera vår säkerhet på egen hand. Med ett NATO-medlemskap måste vi ändå bibehålla en stark förmåga att garantera vår egen säkerhet. NATO är en allians som hittills har hållit, men som blir svagare för varje dag och för varje ny medlem som tillkommer.

Jag ger inte mycket för dessa förrådsställda 14 stridsvagnar med omgivande bataljon till försvaret av Gotland. Det betyder i realiteten ingenting. Gotland är och förblir ett säkerhetsvakuum.

Snödroppar under snötäcket?

Jag var på Kulturen i Lund ett antal gånger när jag var liten, och där i den medeltida avdelningen fanns ett fascinerande hjul, som oavbrutet snurrade runt, runt.

På detta hjul satt fyra kungar, utskurna i trä. Men de var konstruerade så fiffigt, att när de hade passerat sin höjdpunkt trillade kronan symboliskt av. Det hjulet illustrerade på ett utmärkt sätt Maktens uppgång och fall.

Frågan är nu om kronan håller på att falla av Putins huvud. De som vet menar att det har skett en maktförskjutning till fördel för Medvedev. Det vore inte så konstigt, med tanke på den finansiella krisen, och med tanke på att Putin av befolkningen kan betraktas som mer skyldig till Rysslands situation.

Jan Blomgren har skrivit om detta i dagens Svenska. Medvedev vill nu stuva om i regeringen. Om och på vilket vis detta sker kan bli intressant att följa.

Den andre personen som anar förändringar i rätt riktning i Ryssland är Arkadij Vaksberg i Understreckaren.

Är det så att man kan skymta snödroppar under det Putinska snötäcket?

Läs även detta, om Medvedevs nya giv, som jag skrev i somras!

Snödroppar under snötäcket?

Jag var på Kulturen i Lund ett antal gånger när jag var liten, och där i den medeltida avdelningen fanns ett fascinerande hjul, som oavbrutet snurrade runt, runt.

På detta hjul satt fyra kungar, utskurna i trä. Men de var konstruerade så fiffigt, att när de hade passerat sin höjdpunkt trillade kronan symboliskt av. Det hjulet illustrerade på ett utmärkt sätt Maktens uppgång och fall.

Frågan är nu om kronan håller på att falla av Putins huvud. De som vet menar att det har skett en maktförskjutning till fördel för Medvedev. Det vore inte så konstigt, med tanke på den finansiella krisen, och med tanke på att Putin av befolkningen kan betraktas som mer skyldig till Rysslands situation.

Jan Blomgren har skrivit om detta i dagens Svenska. Medvedev vill nu stuva om i regeringen. Om och på vilket vis detta sker kan bli intressant att följa.

Den andre personen som anar förändringar i rätt riktning i Ryssland är Arkadij Vaksberg i Understreckaren.

Är det så att man kan skymta snödroppar under det Putinska snötäcket?

Läs även detta, om Medvedevs nya giv, som jag skrev i somras!

Rysslandsseminarium på torsdag

Jag ser fram emot att få åka på seminarium på torsdag. Här är programmet. Vetenskapsrådet står bakom. Självklart blir det väl en och annan bloggpost av det hela.

”Föreställningen om Rysslands historia som ett kretslopp är en myt,
hävdar en forskare. Ryssland har betraktats som något som med
inspiration från omvärlden ska bli något annat, menar en annan.
Välfärdens svåra förverkligande, hur tristessen fick Sovjetunionen på
fall och hur 1900-talshistorien omvärderas idag är andra teman på
seminariet. Slutligen behandlas den samtida ryska litteraturens
dilemma: att stå fri från moraliska och politiska frågor men ändå
upprätthålla sin traditionella roll av moralisk auktoritet.

Motsatsparet kontinuitet – diskontinuitet har under decennier varit
centralt i analyser av Rysslands utveckling. Även idag är det många
som återknyter till historien på detta sätt då de beskriver hur ett
nytt ryskt samhälle och en ny nationell identitet håller på att ta form.

Men kan inte detta sätt att diskutera snarare konservera och förenkla
vår förståelse av vad som händer i Ryssland idag? Kom och lyssna till
och delta i diskussioner med framstående forskare inom området!

Välkommen torsdagen den 12 mars 2024, kl 10.00-16.00
LOKAL: Piperska Muren, Scheelegatan 14, Stockholm

Anmäl dig senast den 2 mars via länken forskningvistodjer/seminariedokumentation/
humanioraochsamhallsvetenskap/anmalantillkvartalsseminarium.
4.6540af481158eba66b88000425.html7949d9e3880000>

PROGRAM

09.30 Kaffe

10.00 Inledning med Arne Jarrick, professor i historia, Stockholms
universitet och huvudsekreterare vid Vetenskapsrådets ämnesråd för
humaniora och samhällsvetenskap.

10.15 Rysslands historiska drama: kontinuerlig diskontinuitet med
Kristian Gerner, professor i historia, Lunds universitet. Såväl
landets härskare som utomstående aktörer har betraktat Ryssland som
ett projekt, något som med inspiration från omvärlden ska bli något
annat. När Ryssland skulle bli en sjömakt utformades S:t Petersburg
efter Amsterdams mönster. När Ryssland skulle bli en militärstat stod
den karolinska förvaltningen modell. Att genomföra en grundläggande
samhällsomvandling samtidigt som man närmar sig Europa är ett
kontinuerligt drag i Rysslands diskontinuerliga historia, menar
Kristian Gerner och ställer frågan om den ekonomiska världskrisen
kommer att framtvinga ännu ett moderniseringsprojekt och förmå landet
att fullfölja den öppning mot omvärlden som ägde rum under Gorbatjov
och Jeltsin.

11.00 Därför upplöstes Sovjetunionen. Gudrun Persson, Ph.D., Slaviska
institutionen, Stockholms universitet. Sovjetunionen var ett imperium
som visade sig vara oförmöget till förändring. En av de viktigaste,
men underskattade, orsakerna till unionens fall är tristessens
påverkan ˆ hopplösheten, de ungas perspektivlösa framtid, den
offentliga lögnen, sovjetledningens handfallenhet. Glappet mellan den
proklamerade verkligheten och hur det faktiskt var blev för stort och
till sist föreföll även den högsta ledningen uttråkad och fången i
sin egen retorik. Det hävdar Gudrun Persson då hon sätter
Sovjetunionens upplösning i ett historiskt sammanhang och diskuterar
ryska reformperioders betydelse för framtiden.

11.45 Ryska historiker blickar tillbaka på sovjetepoken. Lennart
Samuelson
, docent Östekonomiska institutet, Handelshögskolan i
Stockholm. Sovjetunionens sammanbrott innebar en oerhörd utmaning för
landets yrkeshistoriker och historielärare. Det mesta om 1900-
talshistorien måste omvärderas och nytolkas, ofta utifrån
källmaterial som inte ens landets arkivarier känt till tidigare.
Uppbrottet från en partidirigerad och marxistisk framställning av
historien har gått fort. Många tabubelagda aspekter av sovjetepoken
har blivit föremål för omfattande forskningsprojekt. Jordbrukets
kollektivisering, 1930-talets terror samt Gulaglägrens framväxt är
tre områden där Lennart Samuelsson tydliggör denna utveckling bland
yrkeshistorikerna, vars verk radikalt skiljer sig från de
nystalinistiska eller populärhistoriska alster som oftast blivit
översatta till västliga språk.

12.30 Lunch

13.30 Mot ett tautologiskt Ryssland. Irina Sandomirskaja, professor
CBEES, Södertörns högskola. Är Putin sin tids Stalin medan Stalin var
sin tids Ivan den Förskräcklige? Nej, menar Irina Sandomirskaja,
föreställningen om Rysslands historia som ett kretslopp där samma
despotiska ledare, samma imperialism och samma våldsamma revolutioner
återuppstår i nya skepnader, är en myt. Hon visar på hur den mediala
bilden av Ryssland jämte det politiska trycket påverkat ryska
kulturstudier. De senaste tio åren har forskningen börjat domineras
alltmer av samhällsvetare och statsvetare med teoribildning baserad
på modeller istället för slavister med deras utgångspunkt i språk och
litteratur. Men den destruktiva myten om Rysslands öde lever vidare.

14.15 Den svåra vägen till välfärd. Markku Kivinen, professor,
Aleksanteri Institute, Helsingfors universitet. Att utveckla
förutsättningarna för välfärdstatens institutioner är en stor
utmaning för Ryssland i dag. Ett av de största problemen är att de
samhälleliga intressena inte är organiserade. Detta lämnar stort
spelrum för professionella organisationer och eliter. Vilka
möjligheter och hinder samhällsstrukturen och de politiska
institutionerna utgör för välfärdens förverkligande i Ryssland är
centrala frågor för Markku Kivinen då han diskuterar välfärdstatens
utveckling i Ryssland.

15.00 Kaffe

15.15 Ivan den förskräcklige går igen i rysk litteratur. Per-Arne
Bodin
, professor i slaviska språk, Stockholms universitet. Dagens
ryska skönlitteratur står inför ett dilemma. Å ena sidan kravet på
att litteraturen ska stå fri från moraliska och politiska frågor. Å
andra sidan kravet att upprätthålla den traditionella roll av
moralisk auktoritet som kanske är nog så viktig när de totalitära
dragen i politiken åter förstärkts. Per-Arne Bodin låter tre
författare illustrera detta dilemma: Tatjana Tolstaja, Vladimir
Sorokin och Dmitrij Prigov. Tankar kring rysk kultur som en spegel av
ett auktoritärt samhälle är centrala hos dem alla tre. Det är också
Ivan den förskräcklige och en fullständig misstro parad med en
bergfast tilltro till språkets, litteraturens och kulturens förmåga.

16.00 Seminariet avslutas”

Dialog är goda nyheter

I dag har jag i Blekinge Läns Tidning kommenterat konversationen brevledes mellan Dimitrij Medvedev och Barack Obama. Administrationerna i både USA och Ryssland förefaller intresserade av att trycka på ”återställningsknappen” för att citera Joe Biden. Det är bra nyheter.

Mer om Ryssland från BLT
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet

Pissar balterna på den ryska historien?

Den här kommentaren har jag fått av signaturen Rysslandsvyer, den är ursprungligen publicerad under detta inlägg. Jag tycker den är värd att lyftas upp.

Norges lagförslag om att kriminalisera medborgares sexköp utomlands är väl nästan analogt, men backas upp öppet av många fler än en minister.

Sen vet jag inte om jag tycker uttalandet var skarpt. När estniska myndigheter, med allt mer populistiska regeringspartier i sptesen, flyttade monumentet från 2a VK var det uttryckligen för att provocera.

26 miljoner sovjetmedborgare dog under det tyska angreppet 1941-45. Krigsfångar, judar, motståndsgrupper och partimedlemmar sköts på plats av särskilda SS-förband. Du har aldrig funderat på om det kanske är okänsligt att öppet pissa på minnet av detta?

Svar: Nej, det är inte alls analogt med vartannat. Den norska sexköpslagen handlar om norska medborgare utomlands. (Att köpa sex utomlands är för övrigt förbjudet även för svenska medborgare.)

Men detta handlar om hur den ryska regeringen resonerar kring – det är ju inget reellt förslag ännu – att markera mot andra länder och dess medborgare för att dessa hanterar sin historia bäst de vill/kan/har förmåga.

En ganska stor skillnad, inte sant. Balterna är ju trots allt självständiga stater.

Nord Stream och vad som egentligen sägs

Härom veckan var det lite ståhej här i Karlskrona. Då visade det sig nämligen, att Nord Stream – eller rättare, ett bolag i dess tjänst – har tecknat ett avtal med Karlskrona hamn för att få förvara rör där när gasledningen i Östersjön ska läggas ned. Kommunen får 30 miljoner oavsett om ledningen blir av eller inte.

Detta ska ses i ljuset av den dokumentär som Kalla Fakta- redaktionen sände i samband med detta.

Jag skrev då kritiskt om gasledningen i BLT och fick svar från Lars O Grönstedt, senior rådgivare till Nord Stream.

Han menade att Karlskrona ju vinner ju på affären. Varvid jag påpekade, att den kortsiktiga vinsten för kommunen knappast är det viktiga i detta fall.

Jag kan rekommendera alla som är intresserade av detta ämne att läsa följande dokument från FOI, publicerat i februari 2024: Security Implications of the Nord Stream Project.

Det är knappt 20 sidor, men matnyttig läsning.
Fler dokument om det hela finns i denna artikel.
Här finns mer om Ryssland, Vitryssland Ukraina i BLT.