Amnesty UiB inviterte nylig til visning av filmen Zjurnalisty (som jeg har omtalt tidligere) og ba meg snakke litt om situasjonen for journalister i Hviterussland. Jeg har lastet opp Powerpoint-presentasjonen her, og sammenfattet noen sentrale poenger under.
Archive for februari, 2024
I dag fastnade jag för en debattartikel i DN av professorn i tyska Birgitta Almgren. Hon har tidigare skrivit om Östtysklands och Stasis inflytande i Sverige under kalla kriget. Nu vill hon fortsätta sin forskning genom att få tillgång till Säpos material ur det så kallade Rosenholzarkivet, en sammanställning över Stasis agenter i utlandet. Men Säpo har sagt nej och ger på sin hemsida en tvivelaktig motivering.
”Vi lämnar aldrig ut uppgifter som röjer våra källor och arbetsmetoder”, skriver informationsdirektör Åsa Hedin. ”I det här fallet tillkom dessutom omsorg om den enskilde, nämligen risken att 35 år efter en oskyldig kontakt med ett främmande lands ambassad bli utpekad som landsförrädare.”
Förra veckan gav Kammarrätten stöd åt Säpos beslut. Enligt Almgren innehåller domskälen formuleringar om ”rikets säkerhet” och om att uppgifterna kan skada både ”Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet” och ”den enskilda individen”.
Hur Rosenholzakterna skulle kunna röja Säpos metoder och därmed skada dess verksamhet övergår mitt förstånd. Dokumenten är ju upprättade av Stasi, inte av Säpo. Mer intressant tycker jag dock att Hedins formulering om oskyldiga kontakter är. I sin text ger hon en bild av östtysk underrättelseverksamhet som ett korthus av överdrivna rapporter om framgångsrika agentvärvningar. Dessutom skriver hon att de agenter som verkligen värvades ändå aldrig hade tillgång till några hemligheter som de kunde förråda.
Mot detta invänder Almgren att Rosenholzakterna som hon efterfrågar berör kontrakterade agenter, personer som skrivit på ett avtal om att arbeta för Stasi och som i vidare mening alltså knappast kan betraktas som oskyldiga – även om de aldrig dömts för spioneri. Almgrens forskning handlar dessutom inte om vilka hemligheter som röjdes eller inte röjdes, utan om hur en diktatur som den östtyska kunde infiltrera det svenska samhället. Den frågan är fortfarande aktuell, och av uppenbart allmänintresse.
Nu ska Birgitta Almgren överklaga till Regeringsrätten. Jag hejar på henne.
I dag fastnade jag för en debattartikel i DN av professorn i tyska Birgitta Almgren. Hon har tidigare skrivit om Östtysklands och Stasis inflytande i Sverige under kalla kriget. Nu vill hon fortsätta sin forskning genom att få tillgång till Säpos material ur det så kallade Rosenholzarkivet, en sammanställning över Stasis agenter i utlandet. Men Säpo har sagt nej och ger på sin hemsida en tvivelaktig motivering.
”Vi lämnar aldrig ut uppgifter som röjer våra källor och arbetsmetoder”, skriver informationsdirektör Åsa Hedin. ”I det här fallet tillkom dessutom omsorg om den enskilde, nämligen risken att 35 år efter en oskyldig kontakt med ett främmande lands ambassad bli utpekad som landsförrädare.”
Förra veckan gav Kammarrätten stöd åt Säpos beslut. Enligt Almgren innehåller domskälen formuleringar om ”rikets säkerhet” och om att uppgifterna kan skada både ”Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet” och ”den enskilda individen”.
Hur Rosenholzakterna skulle kunna röja Säpos metoder och därmed skada dess verksamhet övergår mitt förstånd. Dokumenten är ju upprättade av Stasi, inte av Säpo. Mer intressant tycker jag dock att Hedins formulering om oskyldiga kontakter är. I sin text ger hon en bild av östtysk underrättelseverksamhet som ett korthus av överdrivna rapporter om framgångsrika agentvärvningar. Dessutom skriver hon att de agenter som verkligen värvades ändå aldrig hade tillgång till några hemligheter som de kunde förråda.
Mot detta invänder Almgren att Rosenholzakterna som hon efterfrågar berör kontrakterade agenter, personer som skrivit på ett avtal om att arbeta för Stasi och som i vidare mening alltså knappast kan betraktas som oskyldiga – även om de aldrig dömts för spioneri. Almgrens forskning handlar dessutom inte om vilka hemligheter som röjdes eller inte röjdes, utan om hur en diktatur som den östtyska kunde infiltrera det svenska samhället. Den frågan är fortfarande aktuell, och av uppenbart allmänintresse.
Nu ska Birgitta Almgren överklaga till Regeringsrätten. Jag hejar på henne.
Jag hittade den bredvid kassan i videobutiken i Bisjkek. På översta våningen i det modernaste köpcentret i Kirgizistans huvudstad. Kanske hade jag inte köpt den om jag inte hade råkat räkna fel på valutakursen. Jag trodde att filmerna kostade nästintill ingenting. I verkligheten var Paviljong 6 dubbelt så dyr – och absolut värd pengarna, många gånger om.
Det är en märklig film.
Jag har inte varit någon stor läsare av bokbloggar. Mest för att jag inte tyckt att jag hittat någon intressant, men det har jag visst nu(tack Dolly)! http://www.bokhora.se/blog/author/helena/ och de andra är jätteroliga att läsa. Just för att de har så tydliga profiler med vad de gillar – det gillar jag! Därför tänkte jag också presentera mig lite:
Som läsare är jag: periodare. Ibland läser jag två böcker på en vecka, ibland en på två månader. Jag blir alltid så tom när jag läst en bra bok, och måste påbörja en fem böcker innan jag hittar en ny att försjunka mig i. Gillar att läsa drama och prosa.
Som bloggare är jag: försöker vara kreativ. Försöker hålla mig till det slavofila hållet. Därför blir det svårt att blogga när jag inte har läst en rysk bok, sett en rysk film eller lärt mig något nytt om livet i öster.
Senast lästa bok: ”Antikvariat Kalebass” av Peter Glas.
Senast påbörjade bok: ”American Gods” av Neil Gaiman. Tycker att han påminner om Haruki Murakami som jag älskar!
Senast köpta bok/böcker: ”American Gods”. Annars köper jag sällan böcker, lånar mest på Bergshamras trevliga och välsorterade bibliotek.
Favoritdeckarförfattare: Donna Tartt, om det räknas.
Jag läser allt av: Joyce Carol Oates, Dostojevskij, Tjechov, J.D Salinger (hörde att det kanske kommer att släppas en massa färdigskrivna manuskript nu när han är död!), Haruki Murakami, Witold Gombrowicz, J.K Rowling och Paul Auster måste jag gräva djupare i..
Jag läser helst inte (genre/författare): trodde att jag inte läste fantasy och Sci-fi, men det är väl svårt att dra gränsen?
Vid hyllan för fackböcker letar jag: Jag läser inte fackböcker! Om jag inte pluggar. Då letar jag febrilt. Just nu letar jag efter böcker om Code-Switching.
Förutom svenska läser jag gärna: helst och bara på orginalspråk om det är en engelsk/amerikansk författare. Är det en ryss så s udovolstviem…
Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: alltid omöjligt att ha en ”att läsa lista”. Jag har ingen aning vad jag skall läsa efter American Gods. Det är en av anledningarna till att jag älskar tjocka böcker och de med uppföljare.
Högst upp på min bok-önskelista just nu står: inte den blekaste…
När jag går på antikvariat letar jag alltid: efter klassikerna. Penguinböcker känns alltid som en kvalitetsstämpel
När folk i Ryssland frågar vad min man gör, brukar jag svara att han är tjinovnik. Fast bara när han inte hör, tjinovnik är nämligen en yrkesbeteckning som får byråkrat att låta romantiskt i jämförelse. Blickarna man får tillbaka brukar vara minst sagt frågande, vilket jag tycker är oförklarligt festligt, men jag har lovat att ge honom en lite mer glamorös (och rättvis) yrkesbeteckning i framtiden. Statstjänstemannen är en vanlig figur i rysk litteratur, och det är sällan i hjälterollerna vi ser en tjinovnik. Och ryssars föreställning om tjinovniki präglas inte bara av romaner utan misstänker jag egen erfarenhet av lättja, inkompetens och oförklarlig nit på vissa områden.
Därför fnissar jag mig igenom inlägget We Await You, Merry Gnome som berättar om hur en affisch om en barnpjäs med just detta namn avlägsnades Omsk iför presidentens besök. Tjinovnikerna ville undvika att den inte så högväxta presidenten skulle ta illa upp.
När man läser om de tragikomiska ryssländska försöken att behaga makthavarna, kan man ju också ha i minnet hur man i Göteborg målade en sida av alla hus i Hjällbo (eller något liknande) inför EU-toppmötet 2024. Politikerna skulle åka förbi och se på förorten… Återstår att se vilka potemkinkulisser som kommer att resas i Stockholm inför det där bröllopet i juni.
Rams, ramslök, skogsvitlök brukar det också kallas. Den har en stark smak som påminner om vitlök, i Tyskland är den en traditionell kryddört i matlagning. Den är också god i pesto. Och ett måste på det tjetjenska matbordet på tidig vårvinter, när årets första ramslökar grävs fram från under snön.
Att samla ramslök mitt i vintern är hårt arbete som oftast utförs av fattiga bybor i tjetjenska bergsområden där det inte finns andra jobb. Årets första skörd blev döden för åtminstone fyra män från området kring Atjchoj-Martan i sydvästra Tjetjenien.
Det var ganska mycket onödiga övertoner i gårdagens utrikespolitiska debatt. Urban Ahlin seglade ganska långt ut till vänster, förvånande med tanke på att han normalt sett är en person med hyfsat vettiga åsikter. ”Natofjäsk” – det är ju tramsigt. Det reella fjäskandet har varit minst lika stort under S-regeringar, men då har det skett under bordet. Och det vet han mycket väl. Det är tydligt att Vänsterpartiet influerar.
Men en sak har han faktiskt rätt i, och det var en kritik som jag tyckte träffade mitt i prick. Och det är när han kritiserar Sveriges märkligt vingliga hållning gentemot Ryssland. Vad trycker regeringen egentligen? Är det något annat än dag-till-dag-politik som avgör den saken? Ska man tina relationerna med gasledningen ena dagen, för att nästa dag kräva trupper på Gotland?
Det kan förefalla märkligt.
Jag har inget emot att man varnar för de strömkantringar som sker i Kreml. Det här skulle ju aldrig kunna ske i Tyskland, med motsvarande diktator. Sådant kan en omvärld inte stillatigande acceptera. Så jag förstår till exempel Allan Widman i Mediaplanets annonsbilaga idag (kom med Svenskan, inte på nätet), där han menar att nästa försvarsbeslut måste se lite mer till hur det säkerhetspolitiskt ser ut i vårt närområde.
Men Urban Ahlin lever själv i en politisk tradition, i ett politiskt parti, med ett minst sagt kluvet förhållningssätt till Ryssland. Han kritiserar godkännandet av gasledningen – och den kan man ha många synpunkter på, vilket läsare av den här bloggen och av BLT:s ledarsida är fullt medvetna om att jag har.
Men when push comes to shove så kan en regering inte på ett seriöst vis förhala ett beslut som måste komma. Ryssland vet att de har rätt att lägga ned en gasledning, och de vet att vi vet. Frågan är ju hur vi i Sverige väljer att hantera den uppkomna situationen.
Ingen ska inbilla mig att någon Socialdemokratisk regering skulle låtit bli att säga ja till gasledningen. Tvärtom. En alliansregering inser däremot vikten av att göra ett säkerhetspolitiskt motdrag. Den stora frågan är förstås om en rödgrön regering skulle det. Ser man till deras gemensamma försvarspolitiska förslag som kom på Folk och Försvar i januari framstår det som ganska otroligt.
För lite drygt en vecka sedan var jag på företagsfrukost på svenska ambassaden här i Moskva. Rysslandsexperten Anders Åslund var speciellt inbjuden för att berätta om hur han ser på läget i Ryssland. Det var intressant men ack så dystert, för att inte säga hopplöst. Här är några bilder av Ryssland som jag plåtade under nyårsledigheten i ‘Temnikov’, Mordvinien. Där bor svärmor, ca 70 mil österut från Moskva, en natt med tåg, 1,5 timmes bilfärd på riktigt dåliga vägar och sedan är man framme. De usla vägarna kan med säkerhet härledas till Åslunds dystra ekonomiska/politiska bild av Ryssland. Och föralldel de flesta hus som folk bor i. Man förvånas över att det kommer rök ur skorstenen; bor det verkligen folk där? eller rättare sagt, ska folk verkligen behöva bo så? Det vackra landskapet, gästfriheten och de goda människorna som lever där framgick inte i Åslunds analys. De syns inte heller på bilderna men de finns där, tro mig!
Första gången jag såg dramatikern och skådespelaren Evgenij Grisjkovets var 2024. Det var i oktober och jag satt på ett internetkafé i Moskva mitt i natten. Det var en inspelning av hans pjäs Planeta.
Då var jag måttligt förtjust. Men pjäsen växte, och jag kom hela tiden tillbaka till den i tankarna. Jag laddade ned inspelningen själv, och såg den en gång till. Sen såg jag en annan av hans pjäser Hur jag åt en hund.
Det roliga var att efter ett tag förstod jag att jag kände igen denne Grisjkovets. Jag hade läst hans debutbok Skjortan den våren. En klasskamrat hade kommit hem från en semester i Moskva, hade tittat in på en bokhandel och låtit expiditen rekommendera honom en bok. ”Han är hetast i Ryssland just nu” eller något likande hade hon sagt.
Paul kom tillbaka från semester och hade boken med sig till lektionen. ”Ni måste bara läsa den här!”.
Jag lånade den och läste den. Jag har den fortfarande kvar…
Då var jag inte helt såld. Visst, det var en trevlig bok, men inte så mycket mer.
Sålunda gick det upp för mig, i studentrummet i Moska att Girsjkovets inte var en helt ny bekanskap.
Förra året var jag inne lite hastigt på Grisjkovets blogg, men tyckte mest att det var ett stort sjok av text utan vare sig blankrader eller punkter. Började aldrig följa bloggen.
Så nu i veckan hittade jag hans samlade pjäser i en bok i bokhyllan. Jag erinrade mig att jag köpt den på en liten bokaffär nära universitetet.
Jag läste pjäsen Stad. Den handlar om Hon och Han. Jevgenij Grisjkovets låter grälen, missförstånden, upprepningarna och vankelmodet hos karaktärerna bli poesi. Det finns så mycket inbäddat i den vardag Grisjkovets beskriver.
Jag känner att gamle Jevgenij smyger sig på mig, och rätt som det är kommer jag vara hopplöst fast i hans texter.
Kalmykiens vapen med buddhistiska och nationella symboler
Det är inte bara kineser och tibetaner som firar nyår i dagarna (se tidigare inlägg). I början av veckan uppmärksammar republiken Kalmykien tsagaan sar (vita månaden) med officiell helgdag. Det blir besök hos vänner och släktingar, presentutdelning och ymnigt med mat – särskilt bortsoki, en sorts piroger – som skall föräras Buddhas och boddhisattvors altare.
Kalmykien vid Kaspiska Havets västra strand mellan Volgas utlopp och Dagestan är Europas enda område med buddhistiskt majoritetsfolk och utgör idag en autonom republik inom Ryska Federationen. Kalmykerna (kalmuckerna) är ättlingar till mongolfolket oiraterna, som utvandrade från Dzungariet och kom till områdena väster om Volga i början av 1600-talet, antagligen under en kombination av räder och jakt efter betesmarker. Namnet är dock av turkiskt ursprung och släkt med turkiskans kalmak (stanna/bli kvar). Området var vid den tiden främst befolkat av turkfolk och hade ganska nyligen annekterats av ryssarna. Det var mycket glest koloniserat och i praktiken kom kalmykerna att etablera ett khanat, som fick tillgång till handel mellan Moskva och de södra gränstrakterna i utbyte mot att de försvarade gränserna (och riktade sina räder åt annat håll än mot det ryska kärnlandet). På så sätt spelade det kalmykiska khanatet en tid runt år 1700 en viktig roll i Rysslands relationer med Kaukasus (inte minst genom återkommande kalmykiska attacker söderut), men man upprätthöll också kontakter med sina anfränder i Dzungariet – nu norra Xinjiang – och med Dalai Lama.
I slutet av 1700-talet började ryssarna stärka sin kontroll över de kalmykiska områdena och kalmykernas siste khan, Ubashi, ledde en återutvandring av en stor del av befolkningen till Dzungariet. De kvarvarande kalmykerna kom att bli mer bofasta och integrerade i Ryssland. Man började också bygga buddhistiska tempel, bland annat i den nygrundade staden Elista, som idag är Kalmykiens huvudstad. Även om man i stort accepterade ryssarnas överhöghet och det knappast förekom försök till separatism behöll man inom samhället en stark lojalitet mot den traditionella adeln och munkklassen. Till en början visade sedan bolsjevikerna också viss tolerans även mot religionen, bland annat för att man ville utöva inflytande i Mongoliet och Kinas västliga provinser. Under andra världskriget intogs Elista av tyska trupper och kalmykerna blev ett av de folk (tillsammans med tjetjener, balkarer, krimtatarer m fl) som anklagades för samarbete med tyskarna och deporterades till Sibirien och Centralasien 1943-44. Kalmykien raderades från kartorna.
Gyllene Templet i Elista, Europas största buddhisthelgedom
Liksom de andra deporterade folken rehabiliterades kalmykerna på 1950-talet, men tiden i diasporan decimerade dem och utarmade kunskaperna i språket till den grad att det idag anses hotat. Men republiken är återskapad och idag satsar man på att återta det kalmykisk-mongoliska och inte minst det buddhistiska arvet.
Republikens överhuvud, Kirsan Iljumzjinov, har suttit vid makten sedan 1993 och har under den tiden satsat mycket på religionen – det har inte bara byggts buddhisttempel, utan även ortodoxa och katolska kyrkor. Han är också ordförande i Internationella Världsschackförbundet FIDE och hans passion har satt sina spår i republiken, där schack nu är obligatoriskt skolämne och där stora resurser (för stora, enligt många) har satsats på att Kalmykien skall bli ett erkänt centrum för schack. Samtidigt har republiken en av Rysslands lägsta BNP/capita och förlitar sig, förutom viss oljeutvinning, till stor del på ett jordbruk som är starkt beroende av ofta ineffektiv konstbevattning. Iljumzjinov har däremot gjort sig en förmögenhet och håller sig med privatjet och ett antal limousiner. Det rimmar bra med den valslogan han en gång lär ha använt sig av: ”En rik president är ett skydd mot korruption”. Iljumzjinov spelade en viss roll under den konstitutionella krisen i Moskva 1993, då Jeltsin besköt parlamentet, en episod han själv har beskrivit med stor inlevelse i sin självbiografi ”Presidentens törnekrona”. Han har också fått viss uppmärksamhet för att han i intervjuer hävdat att han blivit bortförd till en främmande stjärna av utomjordingar, en händelse som enligt honom själv är ganska vanlig (läs t ex ett reportage i Independent).
Det förekom en del protester mot Iljumzjinov innan han återutnämndes till republikens ledare av Putin 2024 och när hans period i år går ut är det inte otänkbart att hans mandat är slut. Som jag har spekulerat lite om tidigare har Medvedev möjligen också en annan syn på vilken typ av ledare han vill ha som guvernörer.
Men buddhismen har alltså gjort ett högst påtagligt återtåg i Kalmykien, där den XIV Dalai Lamas porträtt är ett vanligt inslag i gatubilden. Den tibetanske andlige ledaren i exil har besökt republiken ett antal gånger, senast i fjol, då man uppmärksammade 400-årsjubiléet av Kalmykien som en del av Ryssland. Den högste andlige ledaren för Kalmykiens buddhister, Erdne Ombadykow, har också erkänts av Dala Lama som inkarnationen av en buddhistisk helig man, Telo Telku Rinpoche.
Ombadykows bakgrund är också på ett sätt en illustration av buddhismens kris och pånyttfödelse bland kalmykerna. Han föddes i Philadelphia i en exilkalmykisk arbetarfamilj, men skickades till Indien för att studera till buddhistmunk redan vid sju års ålder. Han reste med Dalai Lama till Kalmykien 1992 och det var då denne utnämnde honom till högste ledare, Sjadzjin Lama. Det var till en början problematiskt, eftersom han inte kunde vare sig ryska eller kalmykiska, inte hade kännedom om kulturen, knappt visste var republiken låg. Fjärran från en avskärmad monastisk bakgrund har han hankat sig fram med restaurangjobb, telemarketing och som tullinspektör i USA och under en period då han inte lystrade till klosterkallet även gift sig. Även om han nu funnit sig tillrätta med sin lott lever han fortfarande halva året i stort sett sitt gamla liv hemma i Colorado med fru och barn.
Kalmykerna, som slutgiltigt antog den tibetanska buddhismen under 1500-talet och trots de långa avstånden aldrig förlorade kontakten med den andliga hierarkin i Tibet, har liksom flera andra folkslag i Ryssland fått uppleva först religiös förföljelse och deportation under sovjettiden och sedan hur det moderna livet har gjort sina insteg i samhället och trängt ut religionen. Hur mycket som finns kvar av den buddhistiska tron är inte lätt att säga, men i en fattig republik har man åtminstone på ytan återupplivat ett i Europa unikt kulturellt arv.
Jeg hadde følgende leserinnlegg på trykk i dagens papirutgave av Adresseavisen:
Unyansert om Ukraina
Bjørn Nistads analyse av ukrainsk politikk er unyansert og skjemmes av faktiske feil.
Nu har jag varit i Petusjki. Alla talar om det men få har sett det med egna ögon, det är ungefär som Kreml i Venedikt Jerofejevs klassiska bok Moskva-Petusjki.
Men jag nöjde mig inte med att ta tåget till Petusjki, jag åkte vidare till Vladivostok, steg av på några ställen, tittade runt i Perm och några ställen till, med en rysktalande guide och lokalpatriotisk uppvisning av fina ryska kanoner. (Engelsk tolkning vid behov.) På vägen lyssnade jag på rysk musik och på ryska ljudböcker.
Allt detta kan man sedan i torsdags göra utan pass och visum, helt gratis, på Googles nya transsibiriska webbplats som finns i rysk och engelsk version.
Forfatteren Vladimir Sorokin pekte nylig ut bloggplattformen Snob som ett av to levende og interessante kulturprosjekter i den russiske Internett-sfæren (det andre er Open space). Man kan synes hva man vil om nettsteder som så åpenbart dyrker (den kapitalistiske) elitismen, men Snob er iallefall et sted for interessante diskusjoner mellom bloggere som har en posisjon [...]
Snurrig man med filmkamera
Vid vagnhallen Majorna i Göteborg finns ett hus med en fasadmålning på barn som hoppar rep och texten Bostads AB Nutiden 1929. Jag brukade stå och titta fascinerad på den där fasaden, slagen av att 1929 en gång i tiden var just nutiden, och att de där barnen som väl var i min farfars ålder representerande framtiden. 1920-talet var i stora delar av världen ett hoppfullt decennium, kriget var över och nu skulle en ny värld byggas. (Att det blev depression och krig av det hela gör det på något vis ännu mer rörande.)
Allra tydligast slås man av hoppfullheten och framåtandan i det sovjetiska 1920-talet. Nu skulle de bygga socialismen, och saker och ting hade inte seriöst börjat gå åt helvete än. Visst fanns idén om den ljusnande framtiden med långt längre i den sovjetiska propagandan, men på 1920-talet hade den ännu inte börjat klinga så tomt som den kom att göra senare.
Det är denna hoppfullhet som slår mig när jag, genom kursen jag för tillfället går, för första gången bekantar mig med Dziga Vertov, en Sovjetisk filmskapare, som ställde sina talanger – och sitt namn – i revolutionens tjänst. Han var född som Denis Abelevitj Kaufman men tog sig ett revolutionärt artistnamn. Dziga är ukrainska för snurra (leksaken) och Vertov kommer av det ryska vertet’ som också det har med rotation att göra.
Filmiskt var han också revolutionerande: ”filmhistorien börjar och slutar med Vertov” som vår föreläsare, kanske lite tillspetsat, uttryckte det hela. Tillsammans med gruppen kinoglaz (glaz betyder öga) grundlade han på tidigt 20-tal principen att filmen skulle överrumpla livet, fånga det som det är. Vertov var en av de första som använde sig av dolda kameror. Dåtidens filmutrustning var stor och högljudd, så för att kunna filma med dold kamera var de tvugna att distrahera de filmade med något ännu större och högljuddare. De kunde också låtsas filma något annat, och filmade sedan folkets reaktion när de tittade på filminspelningen.
Vertov motsatte sig en narrativ struktur. Han menade att filmen inte skulle efterlikna litteraturen, eftersom fiktion var ett opium för folket. Istället var hans filmskapande fragmentariskt, han filmade scener ur vardagslivet och byggde upp en bank, ett arkiv, med bilder från livet i Sovjetunionen.Den som blev ansvarig för att ge hans klipp någonslags ordning och struktur, att sammanfoga dem till en film, var Vertovs fru – Elizaveta Svilova.
Filmen Sjestaja tjast’ mira (En sjättedel av världen, den del av jordens yta Sovjetunionen upptog) från 1926 var en beställning av Gostorg – den statliga utrikeshandeln. De hade tänkt sig en enkel reklamfilm – men det var inte vad Vertov hade tänkt sig . Istället gjorde han en film som skulle visa sovjetmedborgarna vad de hade. En sjättedel av världen tillhörde dem! Filmen fokuserar till stor del på det exotiska – Sibirien och Centralasien, snö, renar, kostymer och ritualer. Man han vill visa det universella – alla sovjetmedborgarna arbetar! De är inbegripna i produktion. Vertovs arbetsssätt gör att det inte finns någon kanonisk version, det finns massor av varianter. Vertov sprängde alla budgetar, och kunde inte förstå finansiärernas frustration över att det inte blev någon film. Han hade ju gjort massor av filmer! Och hans filmade arkiv skulle kunna användas för att göra ännu fler.
Film i statens tjänst är naturligtvis inte oproblematisk, särskilt inte när staten är den sovjetiska diktaturen. Vertov har till och med liknat filmskapandet vid GPU (säkerhetstjänsten 1922–34), även om han skildrar dem mer naivt: upptäckare, undersökare, bringare av klarhet. Den här kopplingen kastar dock naturligtvis sin skugga över den tidiga sovjetiska filmen.
Efter att han fått sparken för sin brist på ekonomisk disciplin under arbetet med En sjättedel av världen lämnade Vertov Moskva för Charkov. Där producerade han vad som idag betraktas som hans främsta verk: Mannen med filmkameran och Entusiasm – Donbass’ symfoni, en tidig ljudfilm:
11-12 februari genomförde ryska styrkor en antiterroristoperation i nordkaukasiska Ingusjien. Delar av republiken försattes under s k KTO-regim (kontraterroristisk operation). Ingusjien, till ytan inte mycket större än Gotland, har på sistone varit hårt drabbat av sammanstötningar mellan separatister och regeringsstyrkor. Under 2024 infördes KTO inte mindre än 14 gånger i olika delar av republiken.
Under torsdagen uppgavs tio stridande, eller bandity vilket är det uttryck ryska media ofta använder, ha dödats. Nu rapporteras om omkring 20 döda, samt en skadad soldat. Militärledningen har inte medgett några förluster i operationen. Dessutom har fyra civila tjetjener dödats, enligt Ingusjiens presidentadministration, något man officiellt har bett grannrepubliken om ursäkt för. Kavkazskij Uzel citerar obekräftade källor som hävdar att civila dödsfall orsakades av att specialtrupperna sköt precisionslöst från helikopter.
Operationerna utfördes enligt RIA Novosti av en specialstyrka sammansatt av medlemmar från federala säkerhetstjänsten FSB, inrikestrupperna och reguljära armén och inriktar sig på militanta grupperingar i byar i den östliga Sunzja-regionen nära Tjetjenien.
Grannrepubliken Tjetjeniens inrikesministerium har förstärkt gränserna och president Ramzan Kadyrov har erbjudit hjälp med specialförband. I Tjetjenien dödades häromdagen flera soldater och rebeller i eldstrider i Tjetjenien, men Ingusjien har plågats av betydligt fler attacker än Tjetjenien sedan Moskva officiellt avslutade de tjetjenska antiterroroperationerna i april 2024. Kadyrov har också erbjudit sig att sätta upp gränsöverkridande specialförband för att ”utrota” banditerna.
Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov gav för ett par dagar sedan innan operationen startade de stridande möjlighet att lägga ner vapnen i utbyte mot mild behandling. Han besökte under fredageftermiddagen idag besökt området och sade då enligt presidentens officiella sajt:
”Specialoperationen är nära sin fullbordan. 18 medlemmar av olagliga, militanta formationer, som inte lämnade invånarna i närliggande samhällen i fred, har oskadliggjorts. Vårt främsta mål är att stabilisera situationen i republiken och i Kaukasus som helhet och säkra ett tryggt liv för våra fredliga invånare.”
Enligt FSB rör det sig om en grupp militanta anhängare till separatistledaren Doku (Dokka) Umarov, som numera allmänt anses vara ledaren bakom mycket av motståndsaktiviteterna i Norra Kaukasus. Han var under en period 2024-07 ledare för tjetjenska motståndsrörelsens alternativa republik (den s k Tjetjenska Republiken Itjkeria), men 2024 rapporterade separatistiska tjetjenska media att han utropat det Kaukasiska Emiratet, en shariastyrd stat innefattande hela Norra Kaukasus, som skall förverkligas med olika metoder genom kamp mot ”de otrogna”. Umarov tog tidigare avstånd från terrorism, men efter att Emiratet utropats och tjetjenske exilledaren Ahmed Zakajev brutit med honom, verkar rörelsen ha radikaliserats. Dess anhängare tog bl a på sig skulden för tågbombningen av Nevskij Express 27 november 2024, som skördade 28 offer.
Identiteten på dödade och tillfångatagna i den pågående operationen har inte tillkännagivits, men enligt Kommersant har rebellaktiviteten i de omringade byarna ökat på sistone och det spekulerades inledningsvis om att även Umarov själv kunde finnas bland dem.
Sociala medier och vackra kvinnor är ett perfekt recept för att locka fram män som inte vill betala sina skulder, tyckte den ryska motsvarigheten till kronofogdemyndigheten i staden Izjevsk. Man skapade ett falskt konto på den populära webbplatsen Odnoklassniki.ru, valde ut en bild av en vacker ung kvinna, och stämde i hennes namn träff med gäldenärer som gått under jorden.
Greppet fick kodnamnet ”operation blondinen” och hade så stora framgångar att rikstäckande tv-nyheter gjorde ett inslag. Där upptäckte Jana Kulikova i Moskva till sin förvåning att de utan att fråga hade tagit hennes bild och använt den. Hennes vänner och kunderna på skönhetssalongen där hon arbetar började undra om hon är en förklädd kronofogde.
Continue reading ‘Rysk kronofogde gillrade blondinfälla för smitare’
En ny rapport från CEPR argumenterar övertygande att den nuvarande politiken i Lettland leder till en ekonomisk situation jämförbar med den stora depressionen. I framtiden kommer människor kanske att prata om ”Lettlands förlorade årtionde”, allt för att politiker i EU och Lettland vägrade devalvera en grovt övervärderad valuta.
För att sätta detta i lite kvantitativa termer, så beräknar IMF att Lettland från sin peak (2007) till botten (2010) kommer ha tappat 30 procent i BNP. Arbetslösheten är nu över 20 procent. Samtidigt stiger statsskulden från ensiffriga tal till över 80 procent av BNP, vilket gör en EMU-anslutning ytterst problematisk (ifall det är för detta som den nuvarande politiken bedrivs).
De ekonomiska siffrorna är deprimerande, men hur står det till i politiska kretsar? Det är intressant att IMF – som av vissa debattörer fått så mycket kritik för sin ”chockterapi” – i dagsläget de facto står till vänster om Mona Sahlin i sin syn på ekonomisk politik. Det är något att begrunda, för alla de som ansett sig skåda sanningen i förespeglad ortodoxi.
Paul Krugman och Edward Hugh har de längre analyserna.
Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.
Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.
Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2024 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.
Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.
Andrej Nekrasov 2024
En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.
En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2024, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.
Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.
I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock
Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.
Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.
I höstas blev det möjligt att ta en rundtur i Moskva utan visum. Då klagade jag lite på att det inte gick att göra samma sak i S:t Petersburg. Nu är jag bönhörd.
Till sommaren ska det återigen bli möjligt att ta båten från Helsingfors till S:t Petersburg och besöka Nordens Venedig utan visum. 72 timmar får man då tillbringa i staden. Orkar man inte vänta så länge så kan man utnyttja samma möjlighet som i Moskva och titta runt med hjälp av Googles ryska konkurrent Yandex, som nu har publicerat sina gatubilder från Rysslands andra stad.
Precis som i Moskva kan man även i S:t Petersburg åka runt på hundratals gator och titta omkring sig. Bilderna är uppenbarligen tagna någon gång i somras, till stor del på tidiga morgnar för att undvika trafikproblem.
