Lukasjenkas Vitryssland misstänks ha skickat militär utrustning till Khaddafis Libyen. Det är fredsforskningsinstitutet Sipri som säger sig ha trovärdiga uppgifter om att militära stapelvaror flugits från Vitryssland till Libyen, rapporterar DN. Jag kan ju inte påstå att jag är jätteöverraskad över att två hårdföra diktaturer håller varandra om ryggen.
I ryska S:t Petersburg byggs som bäst en avancerad avloppstunnel som ska se till att minska mängden kväve och fosfor i Finska viken. Tack vare tunneln kan Petersburg redan nu behandla 93 procent av sitt avloppsvatten. Men lokala miljöaktivister anklagar stadens vattenverk för att ljuga med statistiken.
Guvernören för St Petersburg var optimistisk när hon nyligen invigde en mellanetapp på bygget av den norra avloppstunneln. Hon lovade nämligen att floden Neva nästa år blir så ren att man kan börja simma i den.
Direktören för vattenverket lovade å sin sida att Petersburg blir Europas miljövänligaste storstad.
Och fler löften är säkert på kommande. För tunneln blir färdig först i slutet av nästa år.
Det här komplicerade storprojektet pågår redan i flera år. Det handlar om en 12 km lång tunnel som ska se till att samla upp avloppsvatten som tidigare har runnit orenat ut i Finska viken. Sammanlagt handlar det om över 300 000 kubikmeter avloppsvatten per dygn, en miljöbelastning som motsvarar utsläppen från nästan 1 miljon invånare.
- I det här bygget deltar både finländska och svenska företag, förklarar direktören för det lokala vattenverket Vodokanal Felix Karmazinov. Tunneln finansieras främst av Vodokanal men även av Nordiska Investeringsbanken, Finlands Miljöministerium, svenska SIDA och Europeiska investeringsbanken.
Karmazinov vill inte gå in på hur mycket det kostar att bygga tunneln, men enligt uppgift är prislappen minst 320 miljoner euro där den finska staten bidrar med sex miljoner euro.
- Senare i år kommer vi att meddela att Petersburg behandlar 95 procent av sitt avloppsvatten, säger Karmazinov. År 2024 vill vi att den andelen stiger till 98 procent.
Enligt miljöorganisationen Greenpeace är direktör Karmazinovs löften en myt. Organisationen menar att Vodokanal misslyckas med att rena stadens avloppsvatten och att vattenverket medvetet ljuger med statistik när det lovar att 93 procent av avloppsvattnet behandlas.
- Den här siffran stämmer inte med verkligheten, menar Dmitrij Artamonov som leder det lokala Greenpeace. Enligt den federala byrån för vattenvård behandlas endast 70 procent av allt avloppsvatten i Petersburg. Alltså hela 23 procentenheter mindre än Vodokanals officiella siffror. Artamanov säger att den federala byråns uppgifter inte publiceras för allmänheten, utan hittas enbart i en årsrapport för experter.
- När man hävdar att 93 procent av avloppsvattnet renas menar man den mängd som finns i Vodokanals eget system, säger Artamanov. Men allt avloppsvatten samlas inte upp av Vodokanal, en betydande mängd släpps direkt ut i vattnet via andra rör, särskilt av fabriker som ligger vid Nevans bifloder. Det här finns inte med i Vodokanals statistik.
Direktören för Vodokanal, Felix Karmazinov kan varken bekräfta eller dementera de siffror som Greenpeace lägger fram.
- Jag har inte studerat de här siffrorna, men jag ske be nån av mina assistenter att reda ut frågan, säger Karmazinov. Jag vet inte ens var Greenpeace har hittat de här uppgifterna. Men vårt mål är inte att lura nån. Vad skulle vi vinna på det? Vårt mål är att jobba för ett rent Finska viken.
Enligt Greenpeace är det dessutom en myt att Petersburgs avloppsvatten skulle bli rent i reningsverken. Staden har med finländsk teknologi lyckats avlägsna både fosfor och kväve. Men det finns andra problem.
- Problemet är att avloppsvattnet kommer från både hushåll och industri, säger Artamonov. Men reningsverken klarar enbart av att behandla hushållsvattnet. En stor del av industrins gifter försvinner rakt ut i Finska viken. Och industrin tillåts kasta ut vilka gifter som helst. Kontrollen är bristfällig och böterna skrattretande. I det här systemet är företagen inte det minsta motiverade att investera i miljövänlig teknik.
- Det borde krävas större öppenhet av ryska organisationer som får pengar av europeiska samarbetspartners, menar Artamonov på Greenpeace. Å ena sidan är korruptionen ett stort problem i Ryssland. Å andra sidan är Vodokanal en sluten organisation när det gäller att informera. Det är till exempel omöjligt för oss att få tillstånd att ta prover vid reningsverken. Under dylika omständigheter är det svårt att hävda att de pengar som väst pumpar in används effektivt.
I Ryssland är det sällsynt med inkluderande undervisning, d.v.s. att funktionshindrade barn får gå i vanlig skola. Nyligen besökte jag skolan i Kamennogorsk (Antrea) på Karelska näset där ett pilotprojekt pågår, bl.a. tack vare Rädda barnen. Skolans lärare gör ett fantastiskt jobb. Det samma kan man inte säga om den ryska staten. Trots ett statligt program saknas både speciallärare, assistenter och finansiering.
I skolan mötte jag 12-årige Viktor som har en cp-skada från födseln. Han fick tidigare hemundervisning, men är nu första året i den vanliga skolan. Och han stortrivs. Han är en energisk, orädd och levnadsglad pojke som har glimten i ögat. Han svarar på mina frågor med en imponerande engelska.
”Well, I am now ready for questions, säger han och slår sig ner vid bordet med ett skratt.
Min familj är inte fullständig. Mamma och pappa skilde sig, alltså bor jag för närvarande med min mamma och katten Snow här i Kamennogorsk.
Snow is small, but very kind.
Well, I would like to spend some more time in school. Jag skulle också vilja att de tog mig med på gymnastiklektionerna tillsammans med alla andra.
-Men gymnastik är lite svårt för dig.
Well, I know.
But you know, I would like to study english in the class, tillsammans med mina skolkamrater.
Well, english is a very interesting language I think. Jag har hört att engelskan är ett av de viktigaste språken i Europa. Men jag skulle också vilja lära mig tyska. Och jag drömmer om att få studera utomlands.
Vet du varför min mamma bara låter mig gå på fyra lektioner varje dag? Jo, hon menar att jag måste balansera min vardag. But I would like to spend more time in school.
Jag har en assistent här i skolan. Och jag hörde att det här är ett aktuellt problem. Men inte i vår skola. Och jag skulle önska att elever i alla skolor med liknande problem som jag också skulle ha tillgång till en assistent.
Jag har svårt att gå upp eller ner för trapporna, och där hjälper assistenten mig.
Jag är tacksam för skolan att den öppnade sina dörrar för mig. Dessutom är jag tacksam för alla lärare här som hjälper mig. Skriv det.
De andra eleverna i klassen behandlar mig väl. But I have one problem. Det är inte alltid jag får svara när jag räcker upp handen. Men jag har hittat en förklaring. Det hänger ihop med att det finns en viss skillnad mellan hemundervisning och undervisningen i klassen.Numera är jag ju inte ensam i klassen”
Att ryssar (särskilt män) dricker mycket alkohol – och att följderna av alkoholism i Ryssland sänker medelåldern kraftigt – har de flesta hört talas om.
I ett pressmeddelande från Reuters i februari kunde man läsa att vart femte dödsfall i Ryssland och OSS-staterna beror på alkohol. Det är ”värst” i världen.
Lite historia: 1860 stod vodkaförsäljning för smått overkliga 40% av den ryska statskassans inkomster.
I början av första världskriget försökte man införa begränsningar i mängd starksprit som medborgarna fick köpa. Efter revolutionen gjordes ytterligare en del seriösa försök att minska på ryssarnas alkoholkonsumtion, men redan 1925 fanns åter vodkan att köpa i vanliga affärer. Stalin insåg därefter lönsamheten i att återinföra ett statligt monopol på vodkaförsäljning, fast försäljningen förblev i alla fall fri så till vida att mängden vodka som fick köpas av varje medborgare inte reglerades.
Förra året genomdrev Medvedev en reform som dubblerade minimipriset på vodka (vilket jag skrev om här).
Enligt FN:s National Human Development Report 2024 har de ryska män som föddes 2024 en förväntad livslängd på 60 år, vilket är 17 år kortare än i Västeuropa. De ryska kvinnorna, som inte konsumerar i närheten av männen, kan räkna med att leva 13 år längre.
Lite mer läsning:
Ett litet kommunistparti i Sankt Petersburg, KPLO, har svaret: ”Man vill ta död på oss med klimatvapen! En hemlig konspirativ grupp driver fram kylan med avancerad utrustning”, säger partisekreteraren i en stadsdelskommitté, Ekaterina Petrova. Det kalla vädret som får allt och alla att frysa, inklusive Lenin-monumenten, är frambringat av dem som tjänar på det, närmare bestämt de som tillverkar [...]
Dmitrij Skogorev
Har du hört talas om sibirskij vjun? Nej, jag tänkte väl det. Det är en relativt okänd rysk kampsport (eller kampkonst som utövarna vill kalla det). Nyligen hölls ett prova på-seminarium i Stockholm med Dmitrij Skogorev, en rysk specialpolis från Novosibirsk, som i dag är frontfigur för rörelsen. Sibirskij vjun betyder ungefär ”sibirisk humle” och syftar på att humle är en växt som ger vika och går förbi sina hinder – precis som den som utövar sporten. Systemet, som även kallas RMA (Russian Martial Arts), utvecklades under Sovjettiden av bland annat den militära underrättelsetjänst GRU och var hemlig fram till Sovjetunionens sammanbrott.
Rysk ”fistfighting”
I dag kan man träna sibirskij vjun på tre platser i Sverige – i Stockholm, Lycksele och Skåne. Den första svenska klubben grundades i Lycksele av läkaren Igor Zadonsky som fortfarande är aktiv och brinner för systemet. Han vill beskriva systemet som en blandning mellan modern närkamp och traditionell rysk ”fistfighting”. Meningen är att man ska avstyra en attack genom att använda motståndarens egen kraft. En sak som skiljer sibirskij vjun från andra kampsporter är att det inte finns något graderingssystem att man inte heller kan tävla.
Här finns ett inslag som SVT-reportern Berno Jonsson gjorde om sibirskij vjun i Västerbottensnytt när Skogorev besökte Lycksele för något år sedan:
I bland annat tidningen Journalisten har man sista veckan kunnat läsa om klimatet för regimkritiska journalister i allmänhet, och om den tragiska historien med misshandlade Michail Beketov i synnerhet. Beketov skrev fram till misshandeln för ett drygt år sedan kritiska texter om t.ex. korrupta transaktioner mellan näringsliv och politiker i samband med det stora motorvägsbygget genom Khimskiskogen utanför Moskva.
Före misshandeln av Beketov dödades hans hund utanför hans hus, hans bil sprängdes och han utsattes för telefonhot. När han sa att han trodde hoten (före den faktiska misshandeln) var ett beställningsjobb från borgmästaren åtalades han för förtal.
Journalisten Irina Vorobjova på radiostationen Echo Moskva sa under ett Sverigebesök att det faktiskt går att åtalas för både extremism och förtal ifall man skriver om korruption inom poliskåren, eftersom detta kan ses som förtryck av en social grupp.
Vorobjova har sammanställt en lista över 200 ryska journalister som dödats eller försvunnit de senaste 10 åren. Det inkluderar ju dock knappast de personer som utsätts för ringa eller allvarlig misshandel, eller som hotas men tiger. Det inkluderar än mindre de journalister som inte kan utöva sitt yrke fullt ut, eftersom de självcensurerar vad de skriver eller förmedlar i radio och TV.
Den 15:e februari väntade en ny rättegång mot Beketov, som ännu varken kan gå eller tala efter misshandeln. En person som inte kunnat tala på snart två år står nu alltså åtalad för förtal.
Första domen föll i november 2024 i domstolen i Khimski. Beketov dömdes att betala drygt 1 000 kronor i böter för uttalanden om borgmästare Vladimir Streltjenko.
Irina Vorobjova menar att andra journalister i Ryssland har ett visst ansvar, men även journalister i omvärlden. I Ryssland får de journalister som stämplats som regimkritiska inte tillträde till viktiga presskonferenser, och begränsas tillträde även i andra sammanhang.
Mer om domen från november kan man läsa här på BBC.
Den 30 december 2024 hade TV4 ett inslag om Beketov (tidskod 4:08), där TV4:s Stefan Nieminen träffade journalisten i Ryssland.
Äntligen skulle 86-årige Nikolaj Jurasjku få återse sin son Aleksej som inte hade varit hemma i Ryssland sedan han flyttade till Kanada tretton år tidigare.
Nikolaj Jurasjku själv var född i Moldavien, vid Sovjetunionens gräns mot Rumänien. Efter kriget flyttade han tillsammans med sin fru Valentina till byn Lipitsy, sju mil söder om Moskva.
Den 8 november förra året firade de sin 65:e bröllopsdag och den 24 januari väntade han på Aleksej på flygplatsen Domodedovo, strax söder om Moskva, tillsammans med svärsonen Nikolaj Kotjergin och sin dotters svärson Denis Lapsjov. Alla tre dog när bomben gick av.
Den kvällen var det halvfullt inne på vår stadsdels enda Rjumotjnaja. Kvarterets huvudgata är nu avstängd i åtta månader. Reparationer som hotar ta livet av vårt sista vodkarum. Därför slinker jag mig in en vanlig tisdagskväll. Jag vill göra en kulturgärning. Dessa rjumotjnaja, vodkarum, är nämligen en utrotningshotad art i staden.
- Hundra gram, sa jag till tanten bakom disken. En bastant och bister kvinna med det rödfärgade håret uppsatt i en tofs. Hon utstrålade tonvis med frustration och ett leende var lika långt borta som månen.
Tanten hällde först upp min dos i ett mätglas, sedan stjälpte hon över den i ett enkelt glas och frågade om det var allt. Jag tog en snabbtitt på menyn och beställde in ett glas saft och en skinksmörgås.
I det gamla Leningrad fanns det gott om rjumotjnaja. På sovjettiden hade vodkarummen en egen status och egna traditioner. Nästan alltid var lokalen sjabbig och spartansk. I ett äkta vodkarum fanns varken stolar eller bord. För det det var här som män på väg till eller från jobbet slank in för att på stående fot ta en snaps innan det var dags att konfrontera vardagen. Förr var det förbjudet att servera vodkan utan tilltugg. I priset ingick för det mesta en bit bröd med fisk, ost eller korv.
Jag slog mig ner vid en ledig plats nära teven. Rummet var utrustat med enkla metallbord och -stolar. De nikotinfärgade väggarna var dekorerade med gamla lokselen och ett par tavlor med lantliga motiv. På teven skränade en rysk kriminalserie.
Vi var nio gäster i lokalen den här smällkalla kvällen. Vodkarummet brukar för det mesta vara en ”sovjetisk herrklubb” för arbetarklassen. Men ikväll fanns här överraskande många kvinnor. Vid ett hörnbord satt en trojka damer i 50-årsåldern. Alla tre var prydligt klädda, den ena hade till och med päls. De diskuterade ivrigt och deras småsluga leenden avslöjade att de hade suttit här en god stund. Även i grannbordet fanns en kvinna, i sällskap med rummets enda stupfulla person.
Bakom mig satt två av vodkarummets klassiska kunder: livsfilosoferna Anton och Sergej, båda i 40-årsåldern. Munlädret gick oavbrutet på de båda männen. Anton såg mest ut som en universitetsstuderande med sin tunna svarta ryggsäck. Sergej hade drag av en gammal hårdrockare med långt bakhår och en stripig valrossmustasch. Båda var stamkunder och betedde sig hemvant.
De båda filosoferna förkroppsligade vodkarummets innersta väsen. Det här paret törstade efter hundra gram vodka lika mycket som de behövde ett stimulerande samtal. Den här kvällen föll deras val på en 20-årig kille som råkade sitta vid grannbordet.
För ungefär en månad sedan försvann Joels plånbok, innehållande kort, ID och 6000 RUB, under mystiska omständigheter på en överfull buss. Vi spärrade alla kort och polisanmälde via svenska polisens hemsida, mest för att det har vi fått lära oss att man ska göra, och så tänkte vi inte så mycket mer på det. Eller rättare sagt jag tänkte inte så mycket mer på det och Joel ondgjorde sig över klåfingriga ryssar fram till i förrgår. För då, när Joel var hemma i Sverige, låg det 2 brev från polisen på hallmattan. Ett om att de mottagit polisanmälan och ett om att plånboken fanns att hämta ut på polisstationen i city. Plånboken hade inkommit från Sveriges generalkonsulat i Ryssland. Alla pengar fanns kvar. Och hoppet om mänskligheten.
Slaget vid Borodino är ett stort nummer i rysk krigshistoria. Napoleon hade invaderat Ryssland med 580.000 man i juni 1812. Han ville krossa kejsarens armé, ta Moskva och fullborda betvingandet av kontinentala Europa. England skulle då stå ensamt. Men den 7 september bröt Mihail Kutuzov udden av Napoleons anfall vid Borodino utanför Moskva. Även om [...]
UD släpper i dag ett stort dokument om Sovjets fall. Här finns det att ladda ned. Jag kommer lusläsa det! Och när jag slås av att det är 20 år sedan blir åtminstone jag lite skraj. En annan värld. Och ändå inte.
Idag kom IKEA (man är ju patriot trots granskande Uppdrag granskning) med diverse officestuff till vårt kontor. 2 bord, 2 stolar och 2 skrivbordslampor närmare bestämt. Nyäten och pigg satt jag mig på kontorsmattan och började montera direkt efter lunch men stötte på patrull då det gick jäkligt trögt med vanliga skruvmejslen. Alla (ja, hon heter faktiskt så) gick ner till businesscenter-receptionen för att kolla om det fanns en skruvdragare till låns. 5 minuter senare fick vi inte bara skruvdragaren utan också en äldre herre med den fantastiska titeln Engineer Manager of Business Center. Hans första fråga var ”Ska ni verkligen göra detta själva?”, hans andra ”Finns det inga män på det här kontoret?”. Sedan tog han saken i egna händer och skruvdragade-i de skruvar som satt trögt. Lite så där stressat och onödigt snabbt för att visa att han hade koll på läget och kunde rädda oss kvinnor i nöd.
Dagens lärdom: Montera aldrig något om du är kvinna och har du beställt IKEA-möbler så ska du anlita någon annan för att montera dom (vilket förstör hela poängen med att det är billigt).
Han var gravid stod det i hans läkarjournal. I andra månaden dessutom. Detta hände vid Poliklinik Nr 4 i Blagovesjtjensk, gränsstad mot Kina vid floden Amur. Alexander Nerodov fann det hela ganska komiskt men blev också upprörd. Hur kan sjukvården göra sådana misstag? Nerodov är en helt vanlig man och väl över de femtio men fick trots detta faktum [...]
Frukost på Dom Knigi skulle jag vilja kalla en bra start på en söndag i St Petersburg. På andra våningen i denna underbara bokhandel finns ett mysigt café med välvda gigantiska fönster ut mot huvudgatan Nevsky Prospekt. Menyn bjuder frukostkombinationer för 400 – 1390 RUB, lättare luncher och frestande bakelser. Har du inget att läsa kan du betala överpris för en svensk pocketbok med vikta kanter eller köpa en billig engelsk utgåva av någon av de ryska 1800-talsklassikerna.
Huset stod klart 1904 i pampigaste art nouveau och byggdes för symaskinsföretaget Singers räkning. Det sägs att planen var att bygga en skyskrapa, vilket förbjöds då ingen byggnad fick vara högre än Tsarens vinterpalats (23,5 m). Efter oktoberrevolutionen hamnade huset i statens ägor och blev sedan en bokhandel, populärt kallad ”House of books”. Idag är Dom Knigi St Petersburg största bokhandel och väldigt värd ditt besök.
Tack till archer10 (Dennis) som delat med sig av finfint foto under Creative Commons-licens.
Förövrigt ligger Dom Knigi här och du läser mer på deras sajt.
Köa i Ryssland är en konstform och innan du har förstått hur du bör bete dig går det mer eller mindre till så här:
Regel: När man anländer till en kö så ska man fråga ”Vem står sist?” och deklarera högljutt sin ankomst. Sedan kan man gå och göra vad man vill ett tag för att återkomma precis när det är ens tur, vilket ryssarna verkar ha utvecklat en fantastisk känsla för.
Du som har fler tips gällande köande, kommentera gärna!
Moskvas vägar ska bli bredare och nya ska byggas. Och ett sätt att få bredare vägar blir att gräva ner kraftledningar som nu upptar stora ytor ovan mark. Hela 30 mil väg skulle man kunna vinna – det skulle kunna bli tre nya ringvägar om man bara mäter sträckan. Detta följer av det förslag som [...]
Den brittiske tidningen The Guardians korrespondent Luke Harding fick ett kallt välkomnande när han anlände till flygplatsen i Moskva för några dagar sedan:
- Ryssland är ett stängt land för dig! meddelade gränsvakten och förpassade Harding hem igen med nästa flyg.
Harding är inne på sitt fjärde år i Moskva. Han är ackrediterad journalist och hans visum går ut i maj. Trots det släpptes han inte in i landet. Harding hade nämligen kommit med på säkerhetspolisens svarta lista. En lista som ingen vet vem som skriver och framförallt vad man bör göra för att få komma med på listan. Ingen förklarade för Harding varför han sparkades ut ur landet. Den här listan och det här enväldiga förfarandet är oroande för alla utländska journalister i Ryssland. Säkerhetspolisen kan i princip ge samma order för vem som helst. Och du får aldrig veta de verkliga anklagelserna.
Även det ryska Utrikesministeriet togs på säng efter att nyheten kom ut. Säkerhetspolisen hade inte, sin vana trogen, brytt sig om att informera. Därför fick minister Lavrov snabbt plocka fram ”förklaringar”:
”Harding hade gjort sig skyld till en rad förseelser när det gäller regler för en utländsk korrespondent. Han åkte hem till London utan att ha löst ut sin ackreditering.”
Den här förseelsen gör många korrespondenter sig skyldiga till. Av den enkla orsaken att det inte är så viktigt exakt när du löser ut ackrediteringen. Dessutom är tjänstemännen på ryska UM de mest flexibla i Putins vertikal. Orsaken måste ha varit en annan.
”Han hade åkt till ett område (Ingusjien) där det pågick en antiterroristisk aktion utan att förvarna säkerhetspolisen. En zon där utlänningar behöver tillstånd”.
Problemet är att Harding gjorde den resan redan i april ifjol. Han medgav sitt misstag och lovade bot och bättring.
Troligtvis har utvisningen med Hardings senaste artiklar att göra. Guardian samarbetar med Wikileaks och Harding skrev flera artiklar baserade på läckta USA-dokument där Putins Ryssland utmålas som en ”virtuell maffiastat” där politiker, tjänstemän och organiserad brottslighet samarbetar. Det skrivs mycket om korruption i Ryssland, men bara på ett abstrakt plan. Hardings ”synd” var att han skrev ut konkreta namn på basis av Wikileaks. Resultatet lät inte vänta på sig.
De ryska myndigheternas cynism är ofta (ned)slående. Samtidigt som staten ger medborgarna detaljerade men verklighetsfrämmande råd i konsten att vara sparsam, spränger samma stat jämt och ständigt budgetramarna i olika storprojekt.
Vitalij Nikisjin, en 17-årig elev i staden Jekaterinburg, gav sig nyligen ut på en upptäcktsfärd för att blottlägga den här cynismen. I hans region har myndigheterna fastställt att en medborgare bör klara sig med en månatlig matkorg på 2 632 rubel (65 euro). Nikisjin beslöt testa påståendet på sig själv. I januari satte han upp en blogg där han varje dag berättade om hur experimentet förflöt, vad han hade ätit, vad det kostade, hur han mådde etc.
- Jag orkar inte längre än tre, fyra dagar till. Om jag fortsätter kollapsar jag vilken stund som helst, skrev han den 25 januari.
Nikisjins diet bestod mest av bröd, mjölk, potatis, makaroni, fiskkonserver, kyckling och kål. Sammanlagt tappade han fyra kilogram, han var ständigt utmattad och fick problem med matsmältningen.
Hans experiment fungerade mest som en politisk protest. Nikisjin påminde sin publik om de miljoner ryska medborgare som möter liknande problem varje månad. Oberoende myndigheternas goda råd. Därför att den budget Nikisjin använde är ungefär lika liten som många ryssar har att leva på efter att ha betalt alla sina räkningar.
Enligt officiell statistik lever för närvarande 19 miljoner ryssar under existensminimum. Andelen är nästan 14 procent av befolkningen. Gränsen går vid en inkomst på 5 200 rubel (130 euro) i månaden per antal medlemmar i hushållet. De mest utsatta grupperna är lågutbildade, ensamförsörjare och offentligt anställda.
Antalet fattiga är chockerande många. Samtidigt ska man komma ihåg att antalet har halverats sedan år 2024. Fattigdomen i Ryssland har alltså sakta men säkert minskat. Å andra sidan är det endast tio procent av ryssarna som har en månadsinkomst som överstiger 35 000 rubel (865 euro).
Trots att medborgarna knegar på i en reell fattigdom verkar den ryska staten vara hur rik som helst. Åtminstone om man synar statens sätt att spendera på diverse storprojekt.
Ta till exempel den nya fotbollsstadion som byggs här i S:t Petersburg. Den hypermoderna anläggningen blir en av världens dyraste. Sedan bygget inleddes 2024 har prislappen stigit femfalt till 800 miljoner euro.
Även operateatern Mariinskijs andra scen byggs av staten. På grund av verkliga eller påhittade problem har budgeten fördubblats. Och varje gång öppnar statens tjänstemän gladeligen plånboken med skattepengar. Scenen blir förstås en av världens dyraste och kostar 500 miljoner euro.
- Jag är kanske naiv, men jag hoppas att min kampanj gör fattigdomen synlig och skapar en allmän debatt, skrev den ”hungerstrejkande” Nikisjin.
Åtminstone har han fått delta i flera debatter med lokala byråkrater och politiker. I en av debatterna försvarade en tjänsteman matkorgen med att säga att summan baserades på ”vad som krävs för att överleva”.
Men var går gränsen för den ryska statens överlevnad?
Yngre konstapeln Artiom Tjaruchin har det inte lätt. Alltid är det någon som är missnöjd, hur han än försöker vara överheten till lags.
Tre gånger åkte han till polisstationen, sent på nyårsaftons kväll, för att få ihop det vittnesmål som behövdes för att få den gripne oppositionspolitikern Ilja Jasjin inlåst på fem dygn. Till slut blev det rätt, när han skrev precis som chefen dikterade.
Två dagar senare begick han mened i rätten, när han vittnade enligt den rapport han hade skrivit ner. I rapporten stod det att Jasjin hade gjort våldsamt motstånd mot polisen när polisen under en demonstration för den grundlagsfästa rätten till demonstrationsfrihet försökte gripa en annan oppositionspolitiker, Boris Nemtsov.
Nyheter om Ryssland Russia news Новости России
