Kristdemokraterna anordade idag tillsammans med Folk & Försvar seminariet ”Försvarsmakten 2024 – Makt nog att försvara Sverige?”. Seminariet direktsändes i SVT2 och man får också tacka F&F för den utmärkta servicen att spela in seminarier och lägga upp dem på hemsidan så att man kan se dem i efterhand. Orkar man inte läsa hela detta långa inlägg eller se hela seminariet, så rekommenderas i alla fall summeringen sist i inlägget och Mikael Oscarsson inledande och avslutande ord. Man går dock miste om något eftersom seminariet var mycket intressant och väl värt några av kvällens timmar.
Seminariet inleddes av Kd:s främste försvarspolitiker, Mikael Oscarsson, som redogjorde för bakgrunden till seminariet och de frågor han ställt till Försvarsmakten med stöd av Riksdagens utredningstjänst, också dessa med svar utlagda på F&F:s hemsida. Oscarsson tecknade en mycket allvarlig bild av utvecklingen i Försvarsmakten och framtidens osäkerheter. Sverige väcktes i en säkerhetspolitisk Törnrosasömn av Georgienkriget 2024, vilket nu ställt helt nya försvars- och säkerhetspolitiska krav. Oscarsson betonade också det arktiska perspektivet där han menar att vi inom 10-15 år sannolikt kommer att få se ökade spänningar och kamp om råvarorna. Vidare tog Oscarsson upp Solidaritetsförklaringen och Östersjöperspektivet där bl a en vid det här laget välkänd luftvärnsräckviddscirkel visades. På ämnet kan det också vara intressant att notera finska försvarshögskolans rapport där man konstaterar att Ryssland rustar upp kraftigt nära den finska gränsen, varvid nu Iskanderrobotar får täckning in över Stockholm.
Vad finska FHS mer konstaterar i sin rapport, och som också betonades av Oscarsson, är USA:s allt mer minskade intresse för Europa och USA och NATO-ländernas allt mindre handlingskraft till följd av den negativa ekonomiska utvecklingen, samtidigt som t ex Ryssland än så länge är relativt opåverkat. Finska FHS går så långt som att döma ut Norden som ett militärt vakuum.
Slutligen tog Oscarsson upp det som varnats för flera gånger på WW, senast igår, nämligen Försvarsmaktens annalkande materielkris, där en mycket stor del av försvarets grundläggande materielsystem måste ersättas inom det närmaste dryga decenniet, samtidigt som det inte finns pengar i framtida försvarsbudgetar att lösa ut detta. Materielsystem som berörs är bl a luftbevakningsradarsystemen, ubåtar, korvetter, stridsfordon, skolflyg, uppgradering av transport- och stridsflyg.
Vad som nu sker, och som gårdagens höstbudget är ett tydligt tecken på, är att Sverige likt statsekonomierna i Grekland, USA med flera, skjuter problemen på framtiden och låter dem växa till sig genom att ignorera dem idag. Likt USA:s budgetunderskott bordlägger man frågan till nästa mandatperiod.
Frågor som ständigt återkom i seminariet, med all rätt, var personalförsörjning, materielomsättning och beredskap. Flera gånger ställdes frågan vad som finns tillgängligt idag och imorgon, men något tydligt svar framkom inte. Försvarsmakten genom nye utvecklingschefen brigadgeneral Dennis Gyllensporre konstaterade att beredskapen kontinuerligt höjs, men ekonomin begränsar tillväxttakten på antalet anställda soldater. I dagsläget bemannas krigsförbanden huvudsakligen av icke repetitionsutbildade värnpliktiga, materiel finns till huvudsak, men är ofta inte fördelad på förbanden och förbanden har låg grad av samövning. Organisationen är har inte full förmåga förrän 2024 och 2024 kommer en enklare version vara klar, där huvuddelen av förbanden har kortare beredskapstid än 3 månader. Nuvarande ekonomiska ramar fungerar inte bortom 2024 och det med anledning av ersättning av materiel och att köpkraften reduceras. Läser man i svaren till Oscarsson ser man att ända fram till 2024 kommer förband att bemannas med värnpliktiga som EJ kommer att repetitionsutbildas.
Personalförsörjningen kritiserades på många punkter. Peter Hultqvist (s) konstaterade att USA genomförde sin övergång från värnplikt på 10-15 år. Inget land har försökt sig på att byta ut värnplikten så snabbt som Sverige. Tyvärr tar nog vissa detta som beröm eller något positivt.
En fråga som ställdes till Försvarsmakten var vilken förmåga det fanns för IO14 att växa i storlek om en svensk upprustning skulle behöva genomföras på vilket svaret blev att det finns ingen överkapacitet, vilket inte kommer som någon överraskning för den som är insatt i hur hårt svångremmen dras åt när förband bemannas upp i PRIO. Gyllensporre betonade också att man fram till 2024 räknar med ett lågt hot, men att det inte går att se längre bort än så. Vän av ordning brukar ju då påpeka att det är just därför man måste ta höjd och ha en organisation som snabbt kan växa och hantera det oväntade.
Försvarsdepartementet representerades av Michael Moore, bl a f d utvecklingschef i Försvarsmakten. Han inledde med en historisk utblick över vad som lett fram till kraven på dagens försvar och konstaterar att vi lämnade något som inte fungerade. Vän av historien kan ju då samtidigt konstatera att Moore själv varit högst bidragande till att Försvarsmakten ser ut som den gör idag avseende låg beredskap, underbemanning, stora investeringar i icke-existerande materiel (NBF). Moore satt ju nämligen själv som utvecklingschef och har därefter funnits på Försvarsdepartement i olika befattningar. Man kan också plocka fram Försvarsmaktsidé 2024 som Moore var med och tog fram och konstatera likheterna med dagens och för den delen gårdagens organisation.
I sin roll som departementets man på seminariet talade Moore om att förändringen i Försvarsmakten ska genom en prolongerad ekonomi och att det krävs en implementering av den nya materielstrategin och omfördelning från stödverksamhet till kärnverksamhet. Samarbete mellan nordiska länder och ”pooling” och ”sharing” betonades. Det sistnämnda är ju återigen en papperslösning eftersom lösningen endast går att använda vid övning och vid insatser i insatsområden där landet som står för hårdvaran inte själv har större användning för materielen på grund av nationella insatser. Det är med andra ord en förmåga som inte går att lita på.
Moore jämförde också hela tiden Sveriges försvar med övriga Europa, där han menar det ser mycket värre ut och speciellt avseende stridsflygplan. Moore använder sig då av samma knep som man alltid gjort före honom. Han relaterar till pappersförband. XXX antal JAS 39 Gripen låter ju mycket imponerande, men skrapar man på ytan och kontrollerar uppfyllnaden avseende den materiel och personal som krävs för att operera skarpt är bilden en helt annan, där Libyeninsatsen är ett slående exempel. Siffror på papper är alltid en sak, verkligheten en annan.
Det blev också tydligt när Moore upprepade gånger undvek att svara på den ytterst relevanta frågan om hur mycket de kontrakterade soldaterna kommer att kunna öva i större förband för det nationella försvaret, ställd av f d generalmajoren Jörn Beckman. Beckman konstaterade att de tidvis tjänstgörande soldaterna ska tjänstgöra i Försvarsmakten 20 % av sin kontraktstid och övrig tid i det civila, varvid soldaten kommer att tillbringa ca 1 år och 8 mån i uniform. Av dessa 20 mån kommer 2 x 6 mån att läggas på internationella insatser och Beckman undrade då hur mycket tid som egentligen blir över för större nationella övningar. En högst relevant fråga eftersom detta är kärnan i det kommande nationella försvaret, men Moore hänvisade bara till att det rörde sig om schablonvärden. Ett ej trovärdigt svar och Moore sade själv tidigare under seminariet att träningstiderna blev för korta i värnpliktsförsvaret.
Moore betonade också att Sverige nu ska kunna ge och ta emot militärt stöd. Det tidigare har förmodligen satt sig ordentligt i försvarsdebatten och påminner starkt om dagens internationella insatser. Det senare är ytterst förbisett. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver stora investeringar i basstruktur, ledningsförmåga och inte minst stora mängder av samövning. Det senare påpekades också av Jörn Beckman som förde fram att ett förberett stöd är avsevärt bättre än bara ett stöd, vilket oppositionspolitikerna i form av Peter Rådberg (mp) och Peter Hultqvist (s) kontrade med att något NATO-medlemskap kommer inte på fråga och släpade återigen fram det gamla klassiska socialdemokratiska kärnvapenspöket ur garderoben, där nog de flesta trodde att malarna hade förvandlat det till damm.
Officersförbundets ordförande Lars Fresker talade också under seminariet påpekade att 80 % av OF:s medlemmar upplever att man i dagens situation har för låg personaluppfyllnad (officerare), saknar materiel och övar alldeles för lite för att kunna lösa uppgiften väpnad strid. Ett allvarligt betyg på situationen i dagens försvarsmakt. Fresker tog också upp det saknade lagstödet för att kunna skriva kontrakt med de tidvis tjänstgörande soldaterna, vilket Moore påpekade att det ju faktiskt kommer till sommaren. ”Till sommaren” innebär nästan två senare än grundplaneringen och därmed kommer det i hög grad påverka intagandet av den nya organisationen.
Politiker som deltog i seminariet var Allan Widman, Mikael Oscarsson, Peter Rådberg och Peter Hultqvist och diskussionen dem emellan var mycket intressant, där både Widman och Oscarsson öppnade upp för ökade försvarsanslag. Där kan också nämnas att KDU vill se 3-5 mdr ytterligare till försvaret.
Summa summarum: Seminariet är högst sevärt om man orkar sig igenom dess två timmar uppdelat på ett antal filmklipp. Det är ytterst upplyftande att se att försvarsdebatten nu börjar ta fart och att brister som tidigare endast påpekades i bloggosfären nu även återfinns på politisk nivå, som t ex osäkerheten i den nya personalförsörjningen och huruvida man kan behålla soldaterna under hela kontrakten, underfinansieringen av materielsidan, det militära vakuumet på Gotland och mycket annat. Fortfarande råder dock en mentalitet att vilja stoppa huvudet i sanden och skyffla över brister med slarviga uttryck, vilket är fallet avseende materielen och möjligheterna att öva förbanden.
När det som nu visar sig på seminariet att begreppet ”förmåga till väpnad strid” är i högsta grad odefinierat, inser man att det därmed vidöppet för tolkning till användarens fördel. Därmed kommer det att kunna användas som kryphål i försvarsdebatten då allt egentligen kretsar runt ”Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid”. Försvarsmakten ägnar i del 2 av sitt svar till RUT två och en halv sida till att försöka förklara begreppet, men det är svårt att säga om man lyckas. Det är skickligt av Oscarsson att ha identifierat denna oklarhet.
Makt nog att försvara Sverige kommer att avgöras av utfallet av den nya personalförsörjningen och möjligheten att samöva organisationen, förmågan att anskaffa ny materiel och inte minst av graden av förberedelser att agera host nation vid emottagande av stöd, där det sistnämnda hittills är helt utan åtgärder eller närmare planering. Det är som bekant mycket känsligt att bedriva alltför nära samövningar, speciellt på svensk mark, med NATO-länder. Självfallet gäller även det sistnämnd vid lämnande av stöd till andra nordiska länder, där stödjande länder behöver basera i Sverige.
Uppdatering 22/9 13.30: Något som glömdes i gårdagens referat var Mikael Oscarsson referat av Försvarsmakten ökade kostnader för upphandling av tjänster, vilka 2024 ökade med 1,5 mdr kr, varav 700 milj kr var konsulttjänster. Oscarsson jämförde då med vad dessa 700 milj kr skulle kunna användas till, t ex betala lön för 2300 soldater eller återupprätta F 16 Uppsala och ändå få pengar över till annat. ”Konsulter behövs, men de skapar inga förband”, summerade Oscarsson.
Uppdatering 22/9 15.30: Staffan Danielsson skriver på SvD Brännpunkt att Sveriges samarbeten med NATO bör utredas inför nästa val. En inte alls dum tanke!
Bloggar: Oplatsen, Tokmoderaten, Cornucopia, Gyllenhaal, SvD ledarblogg, FM Utvecklingsblogg, Försvar & Säkerhet
