Två vitryska medborgare dömdes i dag misstänka för att ha utfört bombdådet i Minsks tunnelbana i våras. De båda, Dmitrij Konovalov och Vladislav Kovalev, dömdes till döden, rapporterar telegraf.by.
Domslutet, som var på totalt 114 sidor, lästes upp idag i en domstol Minsk. Förutom bombdådet i tunnelbanan anklagas de två även för att ha utfört två andra sprängdåd, i staden Vitebsk 2024 och i Minsk 2024.
Det var den 11 april i år som en bomb exploderade på tunnelbanestationen ”Oktjabrskaja” mitt i eftermiddagsrusningen. 15 personer dödades och dussintals sårades. Den aktuella stationen ligger alldeles i närheten av presidentpalatset och efter det inträffade höll Vitrysslands diktator Alexandr Lukasjenka en presskonferens där han gav strikta order till polisutredarna att de skyldiga skulle hittas snabbt och krävde att få se resultat i utredningen varje dag. För den som kan ryska finns presskonferensen att se här. Redan två dagar senare höll Lukasjenka en ny presskonferens där han tillkännagav att två misstänkta hade gripits och krävde att de skulle dömas till lagens strängaste straff.
Vitryssland är det enda land i Europa som fortfarande verkställer dödsstraff. Landet offentliggör inte statistik på antal dödsdomar och verkställda avrättningar (trots att man är skyldig att göra det som OSSE-medlem), men enligt den oppositionella nyhetssajten Charter97 har 400 fångar avrättats sedan Vitryssland blev självständigt 1991. Den senaste avrättningen verkställdes i somras, rapporterar Reuters.
Utvecklingen i det f d Sovjet med avspänning verkar under 00-talet sakta ha bytt riktning för idag allt mer likna anspänning. Redan 2024lämnade Ryssland CFE-avtalet som begränsar avtalsparternas konventionella militära styrkor i Europa (Atlantkusten till Uralbergen) sedan USA börjat planera för ett framskjutet robotförsvar i Europa. Övriga stater i avtalet har sedan dess hållit fast vid det, men i veckan annonserade Storbritannien att man ledsnat på den allt hårdare ryska linjen och nu lägger CFE-avtalet gentemot Ryssland på is, men håller fast vid avtalet mot de andra länderna.
Robotförsvar mot interkontinentala robotar är förbjudna sedan 70-talet, eller snarare begränsade i och med ABM-avtalet från 1972. USA och Sovjetunionen begränsades då till en enda grupperingsplats med maximalt 100 robotar. Det amerikanska system ska täcka hela USA, medan det ryska endast är koncentrerat till försvar av Moskva.
Under det senaste året har det dock börjat skramla allt mer från rysk sida, officiellt till följd av USA:s planer på ett framskjutet robotförsvar i Östeuropa. En anledning till grupperingslinjen Turkiet till Bottenviken är att framtida iranska interkontinentala robotars närmaste rutt mot USA och Washingtonområdet går just där.
Ryssland motsätter sig kraftfullt det amerikanska robotförsvaret, även om landet förfogar över mångfalt många fler robotar än vad det amerikanska robotförsvaret mäktar med. Det ryska svaret har blivit att flytta fram landets positioner i väster genom att gruppera det avancerade Iskandersystemet ända framme i Kaliningrad. Från Kaliningrad är det tänkt att Iskander ska kunna verka mot amerikanska robotbatterier i Polen. En följd för Sverige är att såväl F 17 som örlogshamnen i Karlskrona befinner sig inom direkt räckvidd för Iskander. Iskander är ett imponerande system med en träffsäkerhet på ~5 m enligt öppna källor och en intressant slutfasmanöver med hög g-belastning för att undvika bekämpning från luftvärnssystem. I anslutning till Iskander i Kaliningrad har också det mycket långäckviddiga luftvärnsrobotsystemet S-400 grupperats, med räckvidd långt in över Sverige, Polen och Baltikum, vilket effektivt påverkar/hindrar andra länders möjlighet att flyga i detta område i händelse av ett allvarligare säkerhetsläge.
I helgen genomförde det ryska regeringspartiet Enade Ryssland sin partikongress med premiärministern, f d presidenten och tilltänkte presidenten Putin i spetsen. Vill man läsa mer om denna märkliga tillställning rekommenderas Kalle Kniiviläs blogg Diverse. I samma veva höll också sittande och avgående presidenten, samt tilltänkte premiärministern Medvedev ett tal till nationen där redogjorde för landets ståndpunkt i fråga om det nuvarande läget i robotsköldsfrågan. Efter en längre bakgrundsredogörelse meddelar Medvedev att han nu vidtagit fyra åtgärder med anledning av att USA inte tillfredsställande garanterar att inte det europeiska robotförsvaret är riktat mot Ryssland.
Den första åtgärden är att det långräckviddiga radarsystemet i Kaliningrad, avsett att upptäcka ballistiska robotar, försätts i stridsberedskap. Det andra åtgärden är att skyddet av Rysslands interkontinentala robotar ska förstärkas, vilket får tolkas som att luftvärn med robotförsvarsförmåga, som S-400 och kommande S-500 ska grupperas till skydd för dessa anledningar. Den tredje åtgärden är att nya ryska interkontinentala robotar ska utrustas med mer avancerade styrsystem för att förhindra att de bekämpas av robotförsvar. Den fjärde åtgärden som nämns är nästan den mest intressanta, där president Medvedev talar om att de ryska väpnade styrkorna nu fått i uppgift att utveckla sätt att neutralisera robotförsvar och styrsystem och att dessa åtgärder kommer att vara hög-effektiva och med låg kostnad. Detta för direkt tankarna till någon form av cyberangrepp, vilket Ryssland sedan tidigare visat sig vara duktigt på. Man har dock aldrig tidigare hotat offentligt med liknande förmåga.
Avspänningen börjar allt mer likna anspänning när Ryssland allt oftare skramlar med såväl konventionella vapen som kärnvapen. Den demokratiska utvecklingen är inte mycket att tala, vilket man med fördel läser om hos Kniivilä. Frågan är nu vad som händer när Putin åter tillträder som president. Riktningen behöver man nog inte fundera över, men däremot kan man fundera över takten. Baltstaterna har sin skäl att vara oroliga, men man kan också fundera över utvecklingen på Balkan och i Syrien.
Den som missade första delen av Dokument Utifrån serie om Putins väg till och makt och vart Ryssland är på väg, har fortfarande chansen på SVT Play. Nästa del går på söndag.
Hets mot grönsaker är förbjuden i Ryssland. Den här valvideon (här med svensk text) från det lilla, liberala oppositionspartiet Jabloko får inte visas i rysk tv. Det har centrala valkommissionen bestämt – videon bedömdes strida mot bestämmelsen som förbjuder kritik av andra partier i kampanjannonser trots att inget annat parti än Jabloko nämns vid namn.
Dessutom har tunnelbanan i Moskva förbjudit Jablokos reklamkampanj på samma tema, “Trött på grönsaker – rösta på Äpplet”. Exakt på vilka grunder är oklart. Även en annan reklamfilm, där Vladimir Putin nämns vid namn, har förbjudits för visning i tv. Därför har Jabloko gjort en censurerad version, där Putins namn är ersatt med ett pipljud.
Partiet Jablokos namn betyder “äpple”, men är ursprungligen en förkortning av “Blok Javlinskogo”, “Javlinskijs block”. Det är också partiets grundare Grigorij Javlinskij som vi ser i filmen. Jabloko är det enda konsekvent liberala parti som tillåts delta i parlamentsvalet – andra partier har förvägrats registrering, men Jabloko är ett gammalt parti som finns sedan 1993, och som har lyckats bevara sin officiella registrering, trots att partiet åkte ut från parlamentet redan 2024.
I dag protesterade partiets ledning mot grönsaksförbudet genom att lämna korgar och påsar med grönsaker vid ingången till centrala valkommissionen i Moskva. Egentligen ville äppelaktivisterna lämna grönsakerna direkt till valkommissionens ordförande Vladimir Tjurov men han vägrade att ta emot delegationen.
Till saken hör att det givetvis är fritt fram för Vladimir Putin och Dmirtij Medvedev att på bästa tv-tid anklaga oppositionen för alla dödssynder, från Sovjetunionens sönderfall till korruption och landsförräderi. Det är oppositionen som inte får kritisera maktpartiet, det motsatta går alldeles utmärkt.
Navnet til Russlands største parti, “Jedinaja Rossija”, bør oversettes til norsk som Enhetlig Russland, ikke Det forente Russland eller Forent Russland, slik mange, deriblant Bergens Tidende, praktiserer i dag.
I dag höll Rysslands skickligaste politiker Vladimir Zjirinovskij presskonferens. Jag måste erkänna att jag alltid har tyckt att han är intressant, trots att han nästan gav min stackars mormor blodstörtning för cirka tjugo år sedan. Det var då han gjorde sitt famösa uttalande att Finland egentligen återigen borde inkorporeras i det ryska imperiet. Det kan min generation skratta åt, men för den som i fyra år väntade hem sin man från fronten var dylika uttalanden inte det minsta roliga.
Zjirinovskij är en clown, men en mycket intelligent sådan. Nu höll han hov för utländska journalister, en arena han behärskar väl. Jag undrade om han fortfarande anser att Finland är en del av det ryska imperiet och då svarade han generöst viftande att finländarna verkligen inte är speciellt intressanta för Ryssland längre och att det enda vi klarar av är att stjäla rysk skog och göra möbler på den. Mer om detta kan ni läsa här:
Enligt Zjirnovskij kan polackerna och finländarna göra vad de vill, men faktum är att Lenin inte hade mandat att ge oss självständighet.
Alla dylika uttalanden ska tas med en nypa salt. Zjirinovskij gillar att använda svepande formuleringar och dessutom vet han vad som retar folk. På sätt och vis kan vi finländare vara tacksamma över att det är just han som kanaliserar en stor del av de nationalistiska och rasistiska strömningarna i Ryssland.
Zjirinovskij är nämligen just det – en politiker. Ingen general. Trots sin bakgrund i KGB och trots att han är överste till rangen.
Enade Rysslands partikongress söndagen den 27 november var ett motbjudande spektakel som förde tankarna till motsvarande arrangemang i det sovjetiska kommunistpartiets regi. Ditbussade ungdomar viftade med flaggor i takt och talkörer skanderade Putin! Putin! Ryssland! Ryssland! enligt manus som fastställts på högsta ort. Den jättelika skärmen som visade 59-årige Putins helt rynkfria och märkligt stela ansikte för tankarna till George Orwells Storebror.
I dag utnämnde Det enade Ryssland Vladimir Putin till presidentkandidat. Det hela skedde på Luzjnikistadion i Moskva. Jag missade deadlinen för ackreditering med en dag, inga böner hjälpte så jag fick bevittna det hela på tv.
Journalisterna blev hur som helst inte insläppta i salen utan var förvisade till ett närliggande presscentrum. Kontrollen över dylika kongresser är stenhård, vilket beror på att väldigt många delegater troligen själva inte förstår vad de har där att göra. Det är inte meningen att de ska intervjuas. De som får uttala sig är vidtalade på förhand.
En av dem var filmregissören Stanislav Govoruchin som bad Putin att ställa upp i presidentvalet eftersom han ”stärker det ryska folkets själ”. En annan var en kvinna som förestår ett barnhem, en tredje en fabriksarbetare. Det hela var mycket välregisserat. Putin gillar ju att ge intrycket av att tilltala det enkla folket.
Själv verkade han mest fungera på rutin. Medan jag lyssnade på hans tal började jag allvarligt tvivla på att han verkligen vill bli president. Varken hans ord eller kroppsspråk vittnade om någon som helst passion. Signalen var istället: Här står jag och kan inte annat. Jag ställer upp för att jag måste.
Mer om detta får ni läsa i morgondagens papperstidning.
Nu har det hänt, det som aldrig skulle hända. Ryska Gazprom tar över gasledningen Jamal-Europa som över vitryskt territorium förbinder Ryssland med konsumenterna i väst. Det innebär att Vitryssland förlorar ett viktigt verktyg i maktspelet: landet kan inte längre påverka priset som Gazprom betalar för att få använda ledningen, och Ryssland får också friare händer gentemot Ukraina som sitter på en annan gasledning mellan Ryssland och väst.
Tillsammans med Kazakstan har Vitryssland dessutom gett de ryska makthavarna draghjälp inför parlamentsvalet den 4 december, genom att skriva under ett avtal om Eurasiska ekonomiska unionen som påstås bli verklighet 2024, men som i praktiken mest verkar vara ett försök att använa sovjetnostalgisk retorik för att mobilisera ryska väljare bakom maktpartiet Enade Ryssland.
Igår tillbringade jag dagen hos tandläkaren. Tack och lov var det inte min tand som värkte så kinden blev rund som en bulle. Jag hjälpte bara till med tolkningen från ryska till engelska åt den stackars franske studenten vars tand var inflammerad. Och i farten insåg jag plötsligt att det numera finns ord jag kan på ryska men inte på engelska. Till exempel ordet ”var” (alltså sånt man får i inflammerade sår). Hittills har jag tänkt att min engelska fortfarande är överlägsen på alla plan, men tydligen inte.
Överhuvudtaget är tycker jag plötsligt att ryska är ett häpnadsväckande lätt språk. I Stockholm var studierna som att konstant stånga pannan blodig mot en vägg – utan att det hände något annat än att det blev blodfläckar på väggen. Här glider allt in i minnet nästan utan motstånd. Det kan bero på att jag går igenom det mesta för andra gången och för att jag konstant utsätts för språket. Det kan också bero på att språkundervisningen här är helt överlägsen. Min kompis Alena hävdar åtminstone att språkundervisningen på ryska universitet håller väldigt hög klass. Små grupper (max 11 studenter), lektioner varje dag, många små prov hela tiden, lärare som vet exakt varje students svagheter och styrkor. Alena pratar flytande franska utan att ha varit i Frankrike längre än en vecka, så hon kanske har rätt. Själv har jag läst franska i fem år i skolan och gymnasiet, samt en termin på universitet i Sverige och kan inte säga ett ord. Jag vet inte om det är jag som är dum eller svensk språkundervisning (på universitet) som är märklig – något av det är det. Enligt den erfarenhet jag har så har tonvikten alltid legat mer på teori än på praktik – vilket blir väldigt knasigt när man lär sig språk. Till slut står man där och kan en massa språkhistoria, satslösningsmodeller och grammatiska termer – utan att kunna föra en konversation på språket man studerat längre än några minuter.
I går stod jag i rulltrappan på väg upp ur tunnelbanan. Framför mig stod en ung kvinna i höga stövlar, mönstrade strumpbyxor, moderiktig kjol och en ärmlös päls av silverräv. (Ärmlösa pälsar är sista skriket för alla chica moskvitjkor nu då det har blivit kallare. Jag tycker att de verkar vara ganska opraktiska men det är ju en ovidkommande detalj) Hon hade långt utslaget glänsande hår och fingrade på sin iphone med välmanikyrerade händer.
Sedan spottade hon ut sitt tuggummi. Bara spottade ut det. Rakt framför sig.
Jag känner mig ofta oerhört barbarisk bredvid dessa moskovitiska uppenbarelser, men nu vet jag inte längre vad jag ska tro.
Ibland har man dagar i Moskva när man springer hit och dit som en tätting. Man måste avhämta fotografens ackreditering på utrikesministeret, scanna ackrediteringen och skicka den till försvarsministeriet, samtidigt som man inser att reportaget som var inplanerat nästa vecka troligen inte blir av för det ser inte ut som att det nödvändiga tillståndet blir klart i tid trots att man har skrivit och skickat alla fax som behövs. Man får tänka om alltihop och kasta sig på telefonen och börja plåga sina före detta kameramän, kolleger, vänner och bekanta för att få fram lämpliga intervjuobjekt. Ibland är jag allvarligt oroad över att mina ryska kompisar ska säga upp bekantskapen med mig för att de inte längre orkar gräva fram unga karriärkvinnor / pensionärer / medelklassfamiljer / bögpar / putinälskare / putinkritiker.
På kvällen sitter man med facit på hand och förstår inte hur det är möjligt att allt som denna energi lyckades åstadkomma är ett plastinfattat kort och tre halva löften om intervjuer.
Man får försöka vara stoisk och tänka att det löser sig i morgon. Det behöver det inte alls göra. Eller så löser det sig på ett helt annat sätt än man hade tänkt. Det vet man inte.
I dessa stunder brukar jag tänka på Too-tickis ord i Trollvinter: Allting är mycket osäkert, och det är just det som gör mig lugn.
Varje kväll klockan nio slår jag mig ner framför tv:n för att få reda på vad Medvedev och Putin har gjort i dag. I synnerhet Medvedev är en riktig arbetsmyra. Han träffar pensionärer, handikapporganisationer, studenter, soldater. Än är han i Vladikavkaz, än i Vladivostok på andra sidan Ryssland. Till soldaterna utlovar han tredubbel lön, till pensionärerna att pensionsåldern inte ska höjas. Den avskedade finansministern Alexej Kudrin måtte ha ganska högt blodtryck vid det här laget, det var uttryckligen sådana storsatsningar på sociala utgifter som han ansåg skulle förstöra de ryska statsfinanserna.
Men Medvedev är piskad att vinna valet, och han står i spetsen för att ytterst föraktat parti. Så han har är tvungen att göra sig populär.
Putin gillar att träffa barn och djur. Nyligen var hans judohobby på agendan, på ett för Putin mycket fördelaktigt sätt. Han fick träffa judotränande barn som tränade sitt favoritgrepp på självaste premiärministern.
Man får förmoda att Putin undviker kampsportsgalor efter att ha blivit utbuad av en ursinnig publik i söndags. Troligen är det klokast att hålla sig till sibiriska tigrar, hästar och judo.
Nu när jag har flyttat måste jag åka buss varje dag till universitetet. Ibland tar det trettio minuter, ibland tar det en timma. En vanlig dag tar det fyrtio minuter. Tiden beror på övrig trafik, väder och vind. Jag går hemifrån strax före åtta och har hittills aldrig kommit för sent. Som tur är bor jag en hållplats bort från ändstationen för väldigt många busslinjer. Så om jag knatar några extra minuter på morgonen är jag nästan alltid garanterad sittplats. Sittplats på bussen i rusningstrafik = höjden av lyx i Nizjnij Novgorod. När bussen kommer fram till min vanliga busshållplats är den redan nästan alltid full. Några stationer till och passagerarna pressas ihop som sardiner. Så reser vi, på bron över floden Oka, uppför kullen till centrum och plosjtjad Gorkovo, där majoriteten går av. De knappa tio minuterna som är kvar till universitetet på Prospekt Gagarina går det att andas och röra på sig igen. Trafiken flyter också oftast bättre så fort vi kommit över bron.
Men det allra mest fascinerande med att åka buss i Ryssland är sättet man betalar på. I de stora bussarna finns det alltid en tant eller en farbror med särskild väst, väska och en stor rulle med biljetter. Man får leta upp, eller bli uppsökt av, honom eller henne och köpa sin biljett. I minibussarna, marsjrutkorna, betalar man oftast direkt till chauffören. I en överöverfylld marsjrutka krävs det att alla hjälps åt. Hamnar man längst bak får man helt enkelt ge sina pengar till passageraren framför, som i sin tur ger dem till passageraren framför. Till sist når de chauffören. Sedan vandrar växelpengar och biljett samma väg tillbaka. Sitter man längst fram i bussen innebär det att man får jobba hela resan – alla pengar och biljetter kommer nämligen att passera personen närmast chauffören. Framförallt i rusningstrafik på morgonen är det ett hejdlöst skickande av pengar och biljetter fram och tillbaka. Men på något sätt är det ganska fint hur alla hjälps åt och håller koll så att rätt biljett och rätt växel hamnar hos rätt person. Hittills har det aldrig hänt att jag blivit utan biljett, och förvånansvärt ofta har jag även fått rätt summa pengar tillbaka.
Någon direkt tidtabell för när bussarna går finns inte. Och om den finns, så följs den inte. Men för en tid sedan fick jag reda på att det faktiskt finns en hemsida där man åtminstone kan söka på vilka busslinjer som tar en dit man vill. Fantastiskt! Jag trodde att man mer eller mindre var tvungen att memorera alla utantill. Här är den, för den som svävar i ovisshet, liksom jag gjorde tills alldeles nyligen: http://rusavtobus.ru/ Finns massa olika ryska städer!
I går återvände jag och min ryska fotografkollega till änglakyrkan utanför Moskva för att göra reportage från en gudstjänst. Vi startade klockan sju på morgonen men tappade bort oss igen, vilket tydligen är meningen varje gång vi ska dit. Klockan nio var vi framme, en timme efter att gudstjänsten hade börjat. Det gjorde inte så mycket eftersom rysk-ortodoxa gudstjänster är tre timmar långa och folk ofta går ut och in.
Som ni vet står man på rysk-ortodoxa gudstjänster, det är bara åldringar och barn som får sitta på bänkarna längs väggen. Jag hade bestämt mig för att visa respekt och stå. I en timme klarade jag det, sedan sjönk jag utmattad ned på bänken vid väggen med en ursäktande blick på barnfamiljen bredvid. Ingen tog illa upp. Rysk-ortodoxa gudstjänster är intressanta därför att de å ena sidan följer ett urgammalt, strängt och oföränderligt mönster, å andra sidan känns betydligt mer avslappnade än protestantiska med tanke på att folk går ut och in och småbarn deltar. Ofta har de ritblock med sig. Man ska dock ha deltagit i gudstjänsten från början för att få vara med på nattvarden (barn undantagna).
Efter gudstjänsten intervjuade jag prästen, fader Igor, en sympatisk, öppen och mycket nyfiken person. Reportaget ska handla om kyrkans allt starkare roll i det ryska samhället, men fader Igor var mest intresserad av hur saker och ting fungerar inom den protestantiska tron. Jag kände mig som en mycket dålig protestant för jag kunde inte svara på alla teologiska spörsmål. Trots detta hade vi ett av mina bästa intervjusamtal på länge. Jag älskar att intervjua människor som lever och verkar i en helt annan värld men som man genast får kontakt med via deras intellektuella nyfikenhet.
Skrev för en månad sedan om ett besök på nedläggningshotade biografen Rekord. Jag gillar Rekord och följer händelseförloppet lite på håll. På ryska facebookvarianten vkontakte.ru finns en grupp med över tusen medlemmar som engagerar sig för att bevara biografen och på lördag planeras en demonstration för dess fortlevande (demonstrationen har inget tillstånd, därför uppmanas deltagarna låta bli att ropa slagord).
Pengar saknas är den officiella förklaringen till den kommande (eventuella) stängningen. I Nizjnij Novgorod-utgåvan av Novaja Gazeta skriver förre chefen för företaget som Rekord ingår i att konkursen har drivits fram avsiktligt, efter flera år av minskade statsbidrag. Han skriver också att det blivit svårare och svårare att driva biografen så som de anställda vill, eftersom kulturdepartementet allt för gärna vill lägga sig i. Läs mer här.
Jag har varit förvånad över det djärva filmutbudet (framförallt frontline-visningarna, som jag skrev om sist) och över debatterna som följt filmerna och tänkt att det visst verkar finnas hopp för yttrandefriheten i Ryssland. Men nu verkar frontline-filmerna ha plockats bort ur tablån. Igår tänkte jag gå och se den amerikanska dokumentärfilmen Vlast (Power) om Michail Chodorkovskij (den visades på SVT i våras med titeln Rysk rättvisa). Men det var en helt annan film som visades, och alla flyers och affischer om kommande frontline-visningar var försvunna. Har svårt att tro att det är en slump. På biografens sida på vkontakte står det att det är en del ändringar att vänta framöver, ”men inte till det bättre”. Så jag antar att det finns en möjlighet att biografen får vara kvar, men med ett utarmat utbud. Nästan lika trist det.
I veckoslutet deltog jag i en talkshow på tv-kanalen NTV, en kanal som förr i tiden var den ryska skjutjärnsjournalistikesn flaggskepp. Nu är den Kremlkontrollerad men gör ibland försök till oberoende journalistik, i den inkonsekventa anda som är mycket typisk för ryska medier. Jag hade hört en del bra om deras söndagsshow NTV-sjniki, så jag tackade ja.
Efteråt förbannade jag min dumhet. Jag hade bjudits in för att diskutera om Rysslands image utomlands, med utgångspunkt i min bok ”De är inte kloka, de där ryssarna” (utkommen på ryska med titeln У них что-то с головой, у этих русских). Resultatet var att jag placerades i rollen ”utlänningen som alltid kritiserar” och blev anfallen från höger och vänster av arga gäster som ansåg att utlänningar som gör pengar på att dra smuts över Ryssland inte har något i det här landet att göra. Jag försvarade mig så gott jag kunde och fick faktiskt (åtminstone delvis) publikens sympatier.
Efteråt kände jag mig som en naiv dumbom, precis som vanligt. Jag har bott snart sammanlagt fem i år i det här landet men är fortfarande dålig på att förutse situationer som vilken ryss som helst omedelbart anar sig till.
Märkligt nog har jag därefter stött på ryssar som såg mig i programmet och gillade det. De tyckte att jag hade klarat mig bra fast jag i likhet med alla andra mest hade varit röd i ansiktet och skrikit.
Kanske man får ta det som en lärdom, precis som allt annat.
Mycket får man höra innan öronen trillar av, men det här tar ändå priset. Nu är det Europarådets parlamentariska församling (PACE) som får skulden för att det ryska parlamentsvalet i december inte blir så rättvist som det kunde ha varit.
Och vem har kommit fram till det? Jo, Centrala valkommissionen i Ryssland. De gillade inte att representanter för sagda parlamentariska församling berättade vad de såg under sitt besök i Ryssland i förra veckan, nämligen att spelplanen inför valet inte är jämn.
Så får man inte säga, för det kan påverka valresultatet, tyckte valkommissionen, och anmälde PACE-representanterna till ryska åklagarmyndigheten. Till saken hör också att valkommissionens skäggprydde ordförande Vladimir Tjurov (som inför förra parlamentsvalet lovade att raka av sig skägget om det skulle visa sig att valet inte gått rätt till) i sista stund vägrade att möta PACE-delegationen utan att ens förklara varför det överenskomna mötet ställdes in.
Ryssland hotar att starta massdeporteringar av tadzjikiska gästarbetare. Detta efter att två ryska piloter har fått en suspekt fängelsedom i Tadzjikistan.
Radio Echo Moskvys lyssnare ställdes i morse frågan om de känner medkänsla med dessa tadzjiker vars öde just nu är ovisst. Över femtio procent av dem som ringde in kände medlidande. Den inställningen hittar man inte i bloggosfären, där tonen i vanlig ordning är hätsk och oresonlig.
För några år sedan var det georgier som skulle deporteras. Nu alltså tadzjiker.
Det handlar om människor som jobbar och sliter ont för sitt uppehälle. Som sopar Moskvas gator, städar gårdar och hus, lastar lastbilar, vårdar barn, skickar pengar hem till sina familjer.
En av journalisterna i Echo Moskvy sade: Vi är alla tadzjiker.
Med den kommentaren ringande inom mig inleder jag min arbetsdag.
I dag tillbringade jag en hel förmiddag på jakt efter en kyrka. Den kallas änglakyrkan och är en rosafärgad och smäcker några hundra år gammal rysk kyrka, som ligger i Domodedovotrakten söder om Moskva.
Sovjetmakten stängde kyrkan på 1930-talet. Alla kors och religiösa tecken avlägsnades, utom en ängel högst upp på taket. Den fick bli kvar eftersom byggnaden hade riskerat att falla samman om den hade tagits bort.
I dag är änglakyrkan återuppbyggd. Min ryska fotograf känner till prästen som jobbar där, men hade tappat bort både hans namn och telefonnummer. Vi beslöt att helt enkelt åka ut till kyrkan för att leta reda på prästen för ett reportage som jag förbereder om rysk-ortodoxa kyrkans alltmer inflytelserika roll.
Det tog två timmar. Min kollega kunde inte hitta fram och vi stannade vid minst tre kyrkor. Däremellan skumpade vi fram på ojämna vägar, fulla med hål. Jag började till sist förtvivla. Det är inte första gången jag som journalist i Ryssland är med om att man är på väg till ett ställe utan att veta exakt var det ligger. För att träffa en person som inte har en aning om att man är på väg.
Men vi hittade fram till en av de vackraste kyrkor jag har sett. Prästen hade precis avslutat gudstjänsten och tog emot oss mycket älskvärt. Vi avtalade om en intervju.
Hoppas vi ska hitta fram bättre nästa gång. Min kollega ansåg på ryskt vis att Gud ledde oss rätt men jag tror att Gud hade roligt på vår bekostnad.
