Rysk mosaik

I går meddelade Dmitrij Medvedev att han är redo att bli ordförande för Det enade Ryssland. I motsats till partiets nuvarande ordförande Vladimir Putin är han dessutom redo bli partimedlem.

Det enade Ryssland är en ihålig maktstruktur som grundligt diskrediterades i senaste duma- och presidentval. Att Putin inte vill vara ordförande längre kan man förstå, dessutom går det inte ihop med presidentposten. Att Medvedev är beredd att ta på sig den otacksamma uppgiften säger en del om hans lojalitet.

Medvedev intervjuades av fem olika tv-kanaler. Också journalister från statskontrollerade tv-kanaler ställde kritiska frågor – en glädje att se. När NTV:s nyhetsankare Aleksej Pivovarov öppet klagade på att han ”inte tillåts utöva sitt yrke fullt ut” på NTV, det vill säga att kanalen utöver censur, höll jag på att falla ur tv-soffan. Ryssland är troligen den enda auktoritära stat i världen där journalister som jobbar på statskontrollerade tv-kanaler kan sitta i en tv-sändning och beklaga sig inför presidenten att de censureras.

Ni som kan ryska kan titta på utdrag ur intervjun här:

http://www.ntv.ru/novosti/292827

I lördags var jag på väg hem från stan med barn och barnvagn i släptåg. Vi skulle åka metro hem. Som vanligt hade jag knappt hunnit närma mig trappan ner i underjorden förrän en ung man dök upp och meddelade att han bär vagnen åt mig.

Han bar vagnen ända ner. Tack så mycket, sade jag. Det kommer fler trappor, meddelade den unge mannen och bar vidare. Först när vi var ända nere vid rulltrapporna återlämnade han vagnen.

När vårt ekipage skulle ta oss ut ur metrovagnen ställde sig en tant bakom mig, knuffade fram både vagnen och mig och skrek för full hals: Flytta på er, gott folk! Här kommer barn och barnvagn!

En och annan medpassagerare fick sig en knuff. Tanten tyckte väl att de borde ha vett att flytta på sig.

Den dag jag är tvungen att använda tunnelbanan i Helsingfors kommer jag troligen inte att förstå ett dugg. Ingen som vare sig hjälper till eller knuffas.

Jag sitter på Boryspol flygplats utanför Kiev och väntar på flyget till Moskva. Försöker ordna intrycken i mitt huvud från fyra dagar i Kiev och Lviv. Jag vet inte var jag ska börja.

I dag har jag suttit vid ett köksbord utanför Lviv och lyssnat på Olga och Michail, bägge ukrainare över åttio. År 1944 när Michail var fjorton år gammal deporterades han till ett arbetsläger utanför Arhangelsk tillsammans med sina föräldrar. Orsak: Hans bror hade varit aktiv i partisarmén UPA.

Olgas föräldrar deporterades ungefär samtidigt. Hon var då en tioårig skolflicka som beslöt att gömma sig hos sin moster. I sex år höll hon sig gömd, sedan fick hon nog. Hon reste till arbetslägret frivilligt. I lägret träffade hon Michail och de gifte sig.

1958 fick de återvända, men Michails mamma fick aldrig tillbaka sitt pass. Därmed var hon utan pension tills hon dog.

I västra Ukraina är folk betydligt mer ukrainsksinnade och framför allt mer sovjetfientliga än i den östra delen. Det har sina orsaker. Ändå har folk i östra och centrala Ukraina lidit minst lika mycket under sovjetmakten som i västra delen, den fruktansvärda hungersnöden Holodomor härjade uttryckligen här.

I dag träffade jag också en ung nationalist som är aktiv i partiet Svoboda. Han heter Jurij Michaltjisjin och anser att enbart ”etniska ukrainare” får vara president i Ukraina.

- Över sjuttio procent av landets invånare anser sig vara ukrainare. Vi är alltså en monoetnisk stat. Jag är statsvetare och behärskar de här sakerna, sade Michaltjisjin, utan att bry sig om mina invändningar att även jag är statsvetare, men någon sådan definition har jag aldrig hört talas om.

De nationalistiska strömningarna men också den mångbottnade och tragiska historien i västra Ukraina ska bli ett av elementen i min nästa bok.

Jag bifogar några bilder av västra Ukrainas huvudstad Lviv, en stad som har byggts av österrikare, polacker, judar och ukrainare. Det är en av de vackraste och mest stämningsfulla städer jag någonsin besökt. Jag antar att sådana som Michaltjisjin är nöjda över att den i dag är i praktiken så gott som monoetnisk, men det är i själva verket ett onaturligt tillstånd för en stad som Lviv.

I går träffade jag en drygt trettioårig man som lider av multiresistent tuberkulos och HIV. Vi satt på en bänk i ett av tuberkulossjukhusen i S:t Petersburg och han berättade sin historia. Han hade mask för munnen, ögonen var sorgsna. Tankarna var klara – han har varit drogfri i flera år. (En stor del av dem som lider av både tbc och HIV i Ryssland är drogmissbrukare eller före detta sådana.)

Sedan kom vi in på att han har en tvåårig dotter, som är helt frisk. Då drogs ögonen ihop till leende små springor.

Innan vi bröt upp gav jag honom min bok och skrev ”P.S. En puss till din dotter!” på titelbladet. Det var med viss tvekan, eftersom jag vill undvika onödig sentimentalitet i jobbet. Jag har ju ingenting att göra med den här mannens privatliv, men nu handlade det inte om det. Det handlade om glädjen i hans ögon när han nämnde sitt barn och våra tio minuter av samförstånd på en bänk i en sjukhuskorridor.

En halvtimme efter att vi hade lämnat sjukhuset fick jag ett sms med texten: ”Tack för att du nämnde min dotter. Hon är den enda som ger mig krafter att kämpa mot den här sjukdomen, hon är det dyraste jag har.”

Om den här mannen och andra modiga tuberkulospatienter får ni läsa i söndagens Hbl.

De ryska järnvägarna (Rossijskie zjeleznye dorogi, RZJD) är enligt mig ett skolexempel på hur järnvägar borde fungera. Tågen går, alltid. Tidtabellen håller. Inga avgångar inställs för att rälsarna täcks av två millimeter snö, eller för att det är trettio minusgrader.

När det faller mycket snö kallas en armé arbetare ut som fort som attan borstar rälsarna rena. Här har ingen hört talas om outsourcing. Statens järnvägar i Finland borde åka hit på studiebesök. Ryktet säger att SJ i Sverige och British railways troligen också skulle ha ett och annat att lära av ryssarna.

Det enda jag har att förebrå RZJD är deras nätsidor. Den som vill åka med snabbtåget Sapsan till exempelvis Nizjnyj Novogord eller S:t Petersburg ska i princip kunna beställa sina biljetter på nätet.  I Ryssland är betalningsterminaler mycket populära, vilket innebär att RZJD uppmanar sina kunder att först beställa biljetterna på nätet och sedan gå till en betalningsterminal och betala. Terminalen tar inte vanliga bankkort och saknar växel. Det hela kunde med andra ord vara mer praktiskt.

I praktiken går det snabbare att ta metron, åka till järnvägsstationen och köpa sin biljett där. Nu för tiden kan man betala med kort. Det ni.

Just nu sitter jag på Sapsantåget mot S:t Petersburg och väntar på avgång. Jag hade en ledig plats bredvid mig och alldeles nyss dök det upp ett sällskap på tre personer som allihopa verkade ha bespetsat sig på platsen.

Naturligtvis visade det sig att bara en av dem skulle åka. De båda andra bara följde sin vän till tåget. Ända in. Och lyfte upp hennes väskor på hyllan. Och kramade och pussade henne och önskade lycklig resa. Och vinkade genom rutan innan de gick.

Som ni förstår är det ofta trångt i ryska tåg precis innan avgång.

I dag var jag på Dom Knigi för att köpa en bok om Suzdal, en av Rysslands äldsta städer dit jag planerar en liten veckoslutsresa.

Jag betalade med mitt finska bankkort. Betalningsapparaten frågade som vanligt om jag väljer bank eller kredit, det vill säga debit eller kredit.

Expediten frågade emellertid inte mig, utan vände sig till en kollega och undrade vilket alternativ hon ska välja.

- Stopp stopp, sade jag vänligt, det är jag som väljer och jag tar debit, tack.

- Det gör ni inte alls. Det är vi som bestämmer, sade expediten.

- Ursäkta? Det är mitt kort.

- Det spelar ingen roll. Vi bestämmer.

- Men snälla ni. Det är kundens kort. Ni kan inte bestämmer huruvida jag vill betala direkt från kontot eller via kreditbolaget.

Expediten hade redan slutat lyssna. Hon hade aldrig stött på ett kort som ställer dylika frågor och meddelade att hon vägrade riskera en situationen där hon själv skulle vara tvungen att betala för mitt inköp. Jag försökte förklara att det vore en omöjlighet, men hon blev bara argare.

Det hela slutade med att jag bad om att få tillbaka kortet och betala kontant.

Expediten biföll nådigt min önskan.