Essä, Transsibiriska järnvägen, 2024
Oliktänkandets historia
- Tjitinskij oblast. Av romanen Stäppgudarna lärde jag mig att stäppen inte nödvändigtvis är platt.
Vi åker förbi staden Tjita och jag kommer att tänka på den påhittade byn Razguljajevka som skall ligga i närheten. Jag önskar att den fanns i verkligheten, så att jag kunde åka dit. I romanen Stäppgudarna från 2024 har Andrej Gelasimov inte bara hittat på personer och miljöer, utan även ortens historia, ända tillbaka till tiotalet, en bilaga för den som vill veta mer. Själva berättelsen utspelar sig 1946, när kriget är över, men armén är inte demobiliserad och lägret med de japanska krigsfångarna är kvar. Befolkningen försörjer sig på att smuggla sprit över floden till Kina. Jag har fäst mig vid huvudpersonen – den klene, men envise, lille Petka.
Ibland kan man lära sig viktigare saker av påhittade historier än av vetenskapliga försök att objektivt beskriva händelser och personer. Fiktionen är liksom närmare verkligheten, just för att den inte är vetenskaplig, utan personlig. Men det kanske är självklart, förresten – om skönlitteraturen vore obetydlig, skulle den inte censureras.
Det har alltid rått en mer eller mindre sträng censur i Ryssland, och därför har, ända sedan Radisjtjevs tid, texter som inte fått tryckas cirkulerat i form av avskrifter. Men det har tidigare bara utgjort ett komplement till tillåtna böcker och tidskrifter. Som en massföreteelse, som grundläggande redskap för samhällets självförståelse och självförverkligande, är samizdatrörelsen unik. Ljudmila Alexejeva, Oliktänkandets historia i SSSR, 2024
Ljudmila Alexejeva beskriver hur den ryska rörelsen för mänskliga rättigheter föddes ur samizdatrörelsen, spridandet av förbjuden litteratur, som uppstod efter Stalins död.
Under den totalitära staten och den totala terrorn hade människorna förlorat den verkliga bilden av sitt förflutna. Det fanns namn, händelser och hela idéströmningar som hade suddats ut ur den officiella historieskrivningen. Man var tvungen att hålla sig till den enda och officiella bilden av historien och samtiden, även om den var oförenlig med den vardag man levde i. Ljudmila Alexejeva citerar Osip Mandelstams dikt om det totalitära samhället, han beskriver det som att leva utan att känna marken under fötterna och att röster inte hörs längre än tio steg. Ljudmila Alexejeva skriver:
Det varje människa visste om det verkliga livet var begränsat till personens egna iakttagelser, det enda hon visste om processer i samhället begränsades till erfarenheterna inom en liten krets av bekanta.
Samhället var atomiserat. När förtrycket lättade något efter Stalins död törstade människor efter andra berättelser och beskrivningar av verkligheten, de ville ha ord för att beskriva sina egna erfarenheter och sätta in dem i ett större sammanhang. Ljudmila Alexejeva kallar det för en underliggande gemensam strävan att ta sig ut ur den spöklika historielösa världen till den verkliga världen.
Det började med poesin. De stora städerna svämmade över av avskrifter förbjudna, bortglömda poeters dikter; Achmatova, Mandelsjtam, Gumiljov, Tsvetajeva. Kanske började det med poesi för att det är enkelt att skriva av och enkelt att memorera. Och kanske, skriver Ljudmila Alexejeva, fanns det också en djupare anledning: den själsliga frigörelsen började med de enkla mänskliga känslorna.
Ibland är poesin insvept i flera lager av mänskliga känslor. Den store poeten Osip Mandelsjtam dog i ett fångläger utanför Vladivostok 1938. Hans fru Nadezjda blev förvisad och kunde flytta tillbaka till Moskva först under tövädret i slutet av femtiotalet. Per-Arne Bodin skriver i sin bok ”Kyssen i Ryssland”:
Hon hade då i årtionden bevarat makens opublicerade dikter genom att hon hade lärt sig dem utantill och hela tiden upprepat dem för sig själv. Att skriva ner dem kunde vara för farligt. /…/ Jag träffade henne året innan hon dog. Hon bodde i en liten lägenhet /…/, ensam, men hon fick ständig hjälp av studenterna från Litteraturvetenskapliga institutionen på Moskvauniversitetet.
Efter poesin kom romanerna. Bulgakovs Mästaren och Margarita, Pasternaks Doktor Zjivago, Hemingways Klockan klämtar för dig, Koestlers Darkness at noon, Orwells 1984. Samtidigt som romanerna började också tidningar och pamfletter på politiska teman att ges ut, men om romanerna och poesin blev en massrörelse, så lästes de politiska texterna av mycket färre.
Den politiska situationen var paradoxal; efter Chrusjtjovs tal på den tjugonde partikongressen fick man kritisera Stalin – men inte det system som hade gjort Stalins förbrytelser möjliga. Tusentals människor återvände från lägren – men det fanns fortfarande politiska fångar. Situationen blev ohållbar och tövädret fick ett abrupt slut då författarna Jurij Daniel och Andrej Sinjavskij arresterades 1965. Under hela tövädret hade författare och konstnärer tystats på olika sätt, men fallet med Daniel och Sinjavskij blev speciellt. Dels för att samizdatnätverket vid den tiden utvecklats till en fungerande kanal för nyhetsförmedling, dels för att de erkännanden som nådde bekanta och vänner ute i friheten påminde om de absurda erkännanden som regelmässigt framtvingats under stalintiden. Det var vid rättegången mot Daniel och Sinjavskij som de första offentliga demonstrationerna mot det rådande systemet hölls, och det organiserades efter mönster av de poesiläsningar som hållits tidigare.
Den ryska rörelsen för mänskliga rättigheter föddes där. Den ser sig inte främst som en politisk, utan som en moralisk rörelse, skriver Ljudmila Alexejeva. Det handlar om varje människas rätt till ord, ord som gör det möjligt att uttrycka sig och känna sig som människa.
Ljudmila Alexejeva minns själv hur hon satt vid sin skrivmaskin och skrev av dikter av Kipling, Achmatova och Mandelsjtam. Ett exemplar brukade hon behålla själv, de andra gav hon till sina vänner.
*
Tövädret syftar på en period av avstalinisering i Sovjet-unionen som inleddes ganska snart efter Stalins död 1953 och varade i tio år därefter (Wikipedia)
*
Samizdat (самиздат) betecknar underjordisk litteratur-spridning i Sovjetunionen och i östblocket under kommun-istiskt styre. Ordsammansättningen på ryska betyder ”egen utgivning”. På grund av sträng censur och att all tillgång till utrustning för mångfaldigande av utskrifter var starkt begränsad, var handskrift och skrivmaskinsutskrifter med flera karbonkopior den vanligaste tekniken som användes inom samizdatrörelsen, varefter kopiorna skickades runt till vänner och mångfaldigades på samma sätt.(Wikipedia)
