Archive for mars, 2024

Ryska razzior fortsätter

Den våg av inspektioner som riktats mot det oberoende civila samhället i Ryssland fortsätter i oförminskad styrka. Organisation efter organisation får påhälsning från åklagarmyndigheten med begäran om att lämna ut kilovis med papper. Gemensam nämnare är att man söker information om huruvida de skulle kunna betraktas som ”utländska agenter” eller inte. Till dags dato har närmare 100 organisationer drabbats, men åklagarmyndigheten har låtit meddela att man ämnar besöka mellan 30-100 organisationer i alla regioner, vilket kan innebära 1 000-tals organisationer.  Människorättsorganisationen Agora sammanställer löpande information om vilka organisationer som drabbas, deras kontinuerligt uppdaterade lista hittar du här.

Alla får lite olika förfrågningar men gemensam nämnare är att alla får begäran att lämna ut uppgifter om utländsk finansiering. Oftast har åklagarmyndigheten sällskap av tjänstemän från justitiedepartementet och skattemyndigheten, ibland också av säkerhetstjänsten FSB, brandskyddsmyndigheten med flera. I flera fall har också ett tv-team från den pro-statliga kanalen NTV anlänt samtidigt som de oanmälda inspektörerna. Den husrannsakan som hölls hos Memorial i torsdags resulterade bland annat i ett inslag vars uppenbara syfte var att misstänkliggöra Memorial som utländska agenter. Under rubriken ”Memorial undanhåller inkomster från åklagarmyndigheten” visades ett långt vinklat reportage med bilder från inspektionen.

Den hårt kritiserade lagen om utländska agenter trädde i kraft i november men har sedan dess inte tillämpats i praktiken. I mitten av februari höll dock president Vladimir Putin ett anförande inför FSB där han kritiserade detta faktum:

We have a set of rules and regulations for NGOs in Russia, including rules and regulations about foreign funding. These laws, naturally, should be enforced. Any direct or indirect interference in our internal affairs, any form of pressure on Russia, on our allies and partners is inadmissible.

I slutet av februari påbörjades så inspektionerna i Saratov i södra Ryssland. Den 5 mars försiggick de första i Moskva och sedan dess har allt fler inspekterats över hela landet. En lång rad välrenommerade oberoende organisationer har fått besök av åklagarmyndigheten, bland annat Memorial, Moskvas Helsingforsgrupp, Amnesty International, Human Rights Watch och Transparency International, Za prava tjeloveka, Konrad Adenauer Stiftung och Agora. Åklagarmyndigheten själva hävdar dock att de är ute för att undersöka brott mot extremistlagstiftningen.

Lagen om utländska agenter är en i raden som det senaste året antagits i Ryssland och som grovt inskränker föreningars möjligheter att verka fritt. Den senaste tidens razzior har kritiserat av bland annat EU:s utrikeschef Catherine Ashton, Tysklands och Frankrikes utrikesdepartement. Stöd utifrån i detta läge är mycket viktigt och man kunde önska att det var bredare och starkare, också från svenskt håll. Bra är dock att utländska medier rapporterat förhållandevis mycket om det inträffade. I Sverige bland annat SVT, SvD, Sydsvenskan och Sveriges Radio.

Vi vill ha frågorna skriftligt, tack

I dag ringde jag kommittén för Sotji-OS och frågar varför det sitter en massa familjer i ett sunkigt pensionat mellan Sotji och Adler. De har vräkts från sina hem eftersom som råkade stå i vägen för OS-byggen, utan att ha erbjudits bostäder som ens tillnärmelsevis motsvarar deras förlorade egendom.

OS-kommittén svarade att frågan måste ställas myndigheten för Krasnodarregion. Jag ringde dit.

Pressekreteraren (ytterst irriterad):

– Men om familjen ni träffade har fått en bostad har de ju redan blivit kompenserade.

– Två rum i ett sovjetpensionat för en fempersonersfamilj motsvarar knappast ett eget hus med fruktträdgård.

– I så fall får ni skriva ner era frågor och skicka dem per brev till oss. Adressera frågorna till Rukovoditel departamenta Krasnodarskoga kraja po realizatsii polnomotjii pri podgotovke Zimnogo Olimpiada 2024, Sjejan, Aleksandr Nikolajevitj.  Och här har ni adressen: gorod Krasnodar…

– Stopp stopp. Jag tänker inte skicka frågorna per brev. Det tar för lång tid. Har ni inget faxnummer eller e-postadress?

– Jag sade ju att frågorna bör sändas skriftligt. Men jag ska se vad jag kan göra.

Nu har jag fått både faxnummer och e-postadress.

Fortsättning följer.

Kommentarer på MP:s Rysslands-”strategi”

Den 22 mars gav ett par företrädare från miljöpartiet ett utspel på SvD Brännpunkt om hur Sverige ska möta den ryska upprustningen. I utspelet blandas försvarspolitik, biståndspolitik och utrikespolitik ihop i en salig blandning och deras argument är att köpa JAS-plan är dumdristigt och pengarna skulle spenderas på stöd till demokrati och öppna Rysslands ekonomi med samarbete.

Det första lustiga med artikeln är att de förespråkar omfördelning mellan två olika utgiftsposter, försvarsbudgeten och biståndsbudgeten. Försvarsbudgeten ligger idag kring 44 miljarder och biståndsbudgeten 36 miljarder. Att de förespråkar en omfördelning mellan de två tycker jag är väldigt smakligt, men de gör det liksom åt fel håll. De senaste månaderna har det blivit tydligare än någonsin att Försvarsmakten saknar miljardbelopp för att ens 2024 uppnå de ambitioner som sattes ut för 2024. En omfördelning inom biståndsbudgeten skulle vara en helt annan fråga, men att ytterligare vilja drar ner på försvarsbudgeten när Försvarsmakten årligen möter underskott på upp till 4 miljarder är direkt oansvarigt, men tyvärr inte ovanligt i Miljöpartiets syn på Sveriges försvar.

Ytterligare en lustighet i artikeln är att Sveriges investering i JAS skulle stärka hökar, militärer och säkerhetspolisens grepp i Kreml. Ja ni, i min värld beror den ryska upprustningen inte på ett uppfattat hot från Sveriges militära förmågor. Sedan verkar det gå ganska bra för de elementen i Kreml utan att Sverige investerar nödvändiga lägstaförmågor för att vårt flygvapen ska kunna fungera i ytterligare decennier.

Miljöpartisternas argument bygger på tankarna om den ekonomiska interdependensen ska väva ihop oss med Ryssland till den grad att det smittar av sig politiskt. Detta har varit fundamentet i ”Västs” förhållningssätt till Ryssland länge. Det argumentet avhandlade jag här och det har visat sig att inte fungera. Av olika anledningar har interdependensen inte fungerat, samarbetena blivit strikt sektoriella.

Slutligen är demokrati fantastiskt och det bästa säkerhetsgarantin i förhållande till Ryssland, men samtidigt får man ha ett kritiskt förhållningssätt till hur det görs och hur stora chanserna är att lyckas. Hur mycket demokrati har de miljarders miljarder som spenderats i Rysslands efter Sovjetunionens upplösning resulterat i? Skulle vi bli säkrare om vi lät vårt flygvapen förfalla och gav de pengarna till organisationer i Ryssland som sedan blir åtalade för att vara utländska agenter i och med lagen antagen förra året? Min gissning är att fallet ej är så. Dock ska vi självklart stödja demokratikampen där vi bedömer att de kan ha påverkan.

Postat i:Försvarspolitik Tagged: Försvarsmakten, Miljöpartiet, Utrikespolitik

Projektet Ryssland?

Ja, just det, i förra veckan recenserade jag Kristian Gerners senast bok ”Ryssland – en europeisk civilisationshistoria” i Frivärld Magasin.

Kommer ni ihåg för en sådär tjugo år sedan, när man sa ”Europa” och menade alla västeuropeiska länder utom Sverige? Minnet är kort. När jag var i Ryssland som utbytesstudent i slutet på nittiotalet tog det ett tag innan jag förstod att när ryssar säger Europa så menar de oftast, nästan alltid, just så: alla europeiska länder utom Ryssland. Läs mer

Döden gav ett försoningens skimmer

I morse slog jag på Echo Moskvys morgonnyheter och fick höra Rysslands populist par excellence, Vladimir Zjirinovskij, beskriva hur han nyligen träffade Boris Berezovskij i Israel. De råkade semestra vid Röda havet samtidigt.

Berezovskij ville hem till Ryssland. Zjirinovskij lovade hjälpa honom.

I går återfanns Berezovskij död i ett badkar i sitt hem i Berkshire utanför London. Den brittiska polisen har spärrat av området och undersöker det minutiöst för att finna eventuella spår som tyder på mord. Berezovskij själv var övertygad om att Putin försökte mörda honom.

Berezovskij var en av Putins mest uttalade fiender i exil. Men nu går alltså Zjirinovskij, en av Putins mest trogna allierade, ut i Echo Moskvy och meddelar att han har försökte hjälpa Berezovskij att komma hem.

I Ryssland innebär en människas död ofta att ett försonlighetens skimmer sänks över dennes person.

Dessutom är eliterna små. Alla känner alla. Föga förvånande var Putin och Berezovskij nära allierade en gång i tiden.

Nu är frågan om Putin ska låta Berezovskijs närmaste begrava honom i Ryssland, det land där han gjorde sin förmögenhet och som han en gång trodde sig styra enväldigt.

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här.

Tre övergripande teman återfinns i dokumenten (Nationella Säkerhetsstrategin till 2024, Militärdoktrinen 2024, och Utrikespolitiska Konceptet uppdaterat 2024): att transformera Ryssland till en världsmakt i en multipolär värld, att upprätthålla den strategiska stabiliteten och att internationella relationer ska baseras på folkrätten.

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Ambitionen att bli en världsmakt i en multipolär värld bör sättas i kontrast mot en unipolär värld med amerikansk hegemoni. Då kan det tolkas som att det finns ett egenvärde att motverka amerikanskt inflytande. I detta avseende blir det mer begripligt att Ryssland fortfarande inte är nöjda när USA backar från en av de största stötestenarna i det amerikansk-ryska förhållandet, missilförsvaret. Att vara en stormakt är något som ger speciella rättigheter och skyldigheter, vilket har kodifierats i FN-stadgan. Exempel på sådana rättigheter är en arrangerande roll i internationell säkerhet och en erkänd intressesfär. Denna logik innebär att desto större Rysslands makt blir, desto mer legitimt blir dess påverkan i sin intressesfär. I det avseendet noterar det Utrikespolitiska konceptet att Västs förmågor fortsätter att försvagas. Miljonfrågan är vart den intressesfärsgränsen i realiteten går och vart den kommer att gå om tio år.

Att upprätthålla den strategiska stabiliteten är en tydligt realpolitisk idé som syftar på att makt bör balanseras för att uppnå ordning i det internationella systemet. Detta kan i praktiken innebära ett motverkande av skeenden som skulle gå emot ryska intressen. Tillsammans ger dessa två koncept, om inte annat, flexibilitet. De kan ge stöd för både expansionistiska policys, i linje med att transformera Ryssland till en världsmakt, och status quo-policys som är i enlighet med att bevara den strategiska stabiltiteten.

Den tredje punkten att bygga internationella relationer på folkrätten innebär nog inte skrivningarna om mänskliga rättigheter, demokrati och mediafrihet som man hittar i Helsinki Final Act. Snarare syftas Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd och uppfattningen om absolut suveränitet som folkrätten är byggd på. Detta med betoning på icke inblandning i interna angelägenheter (såvida man inte är en stormakt) och i motsats till skiftet mot humanitära interventioner (som saknar direkt stöd i FN-stadgan).

Av de militära farorna i militärdoktrinen nämns på första plats NATO och dess expansion. Majoriteten av de resterande farorna är också av den typen att de kan attribueras till NATO (missilförsvar, underminerande av den strategiska stabiliteten, uppbyggnad av trupper i Rysslands närområde osv.). Att tänka på är att det nämns som militära faror och kan då antagligen ses som problem som kan lösas med militära medel. Därav en direkt koppling till svensk och våra grannländers säkerhetspolitik. Detta karaktäriserar även rysk övningsverksamhet. Även ifall man i tidigare säkerhetsdokument kring milleniumskiftet fokuserade på vad ”vi i Väst” ser som Rysslands problem, ekonomiska, sociala, och nordkaukasiska, så återspeglar övningsverksamheten och de nya säkerhetsdokumenten inriktningen på NATO.

I dokumenten står det att den nationella säkerheten ska uppnås med en blandning av politiska, ekonomiska, diplomatiska och militära medel. Rogozin till och med säger att militära medel som det främsta medlet att lösa konflikter. Ytterligare medger det Ryska ledarskapet att distinktionen mellan krig och fred suddas. Detta betyder rimligen att tröskelns sänks för kraftigare användande av olika maktmedel i situationer kort om krig.

Det viktigaste att att med sig från denna diskussion är att detta är business as usual. Detta är det minsta vi kan förvänta oss att rysk utrikes- och säkerhetpolitik ska gå ut på. Desto mer maktdiskrepansen ökar desto bättre möjligheter får Ryssland att realisera dem.

På temat: Wiseman, Hotbilden

Postat i:Ryssland Tagged: Folkrätt, Hotbilden, Missilförsvar, Rogozin, USA, Utrikespolitik

Husrannsakan hos Memorial

En av Rysslands mest ansedda människorättsorganisationer Memorial utsätts idag för en husrannsakan. Representanter för åklagarmyndigheten och justitedepartementet kom i morse till Memorials kontor i sällskap med såväl skattemyndigheten och två journalister från tevebolaget NTV. Tevejournalisterna avhystes senare av polis.

Denna husrannsakan är en i en lång rad av liknande undersökningar av en mängd ideella organisationer i Ryssland som genomförts den senaste månaden. Enligt Pavel Tjikov, ordförande på människorättscentret Agora, har åklagarmyndigheten kontrollerat alla religiösa, politiska och samhällsinriktade organisationer över hela landet i jakt efter brott mot den så kallade extremistlagstiftningen. ”It goes full circle across the whole spectrum. They’re trying to find as many violations as possible.” säger Tjikov till nyhetsbyrån AP.

Presidentens människorättsråd har idag vänt sig till överåklagaren för att få en förklaring till massundersökningarna av de ryska ideella organisationerna.

De exempellösa undersökningarna går omöjligen att tolka som något annat än trakasserier av de ideella organisationerna. Dels stör man dem i deras arbete, dels försöker man uppenbarligen skrämma dem till tystnad. Ett klart brott mot föreningsfriheten i landet och tyvärr bara ännu ett i den långa rad av dylika kränkningar det senaste året.

Hotbilden III: Rysslands inhemska problem

Många som vill exkludera Rysslands roll i diskussioner om svensk säkerhetspolitik verkar lustigt nog göra det vid blotta tanken snarare än vid närmare eftertanke. Exempel på detta är tänkande i stil med ”Ryssland har fullt upp med sina inhemska problem”. Problem i Ryssland finns det ingen brist på, men detta inlägg försöker nyansera dem och dess påverkan på säkerhetspolitiken.

Foto :Ria Novosti

Grubblare (Foto :Ria Novosti)

Det är sant att Ryssland har ekonomiska problem. Den enorma tillväxt som skett under 2024-talet har varit starkt beroende av, för att inte säga nästan identiskt med, ökande energipriser. Energisektorn har dock i mångt och mycket koncentrerats i statsägda jättebolag, något som ger politiska fördelar men nackdelar i form av produktivitet och entreprenörskapskultur. Det finns i korthet få incitament att driva små- och medelstora företag och effekten kan man se i jämförelsen att det i USA utgör de 45 % av energiföretagen medan enbart 3-4 % i Ryssland. Vidare har de inkomster energiexporten givit inte använts för att modernisera och diversifiera ekonomin till den dag då energiinkomsterna minskar, 80% av Rysslands export kommer från energi och metaller. De har inte heller omdistribuerats till folket, snarare går de in i de statsägda bolagen och, givetvis, militärreformen. Det främsta orosmomentet är den dagen energiinkomsterna slutar komma, de som finansierar hela samhället, vad ska driva ekonomin då? Det är anledningen att så mycket fokus ges till Arktis och dess tillgångar.

Det är sant att Ryssland har politiska problem. Protesterna som hölls i samband med valet av Putin 2024 belyser detta. Även om det är svårt att se något alternativ till dagens ledning, är många är trötta på korruptionen och de mer tydliga övergreppen på rättstaten. Något har vaknat och bubblar under ytan, vart det tar vägen är svårt att sia om. Statistiskt sett har demokrati har 99% chans att överleva i länder med över $6,000 BNP/Capita årligen, den är ”virtuellt odödlig” i länder med över $10,000 BNP/Capita, dock trotsar Ryssland denna generalisering och går närmare och närmare en fullskalig autokrati med en BNP/Capita kring $12,000. Att Ryssland sticker ut beror nog mestadels på hur lite som omfördelas, symptomatiskt för detta är nedskärningarna i områdena vård, skola och omsorg.

Det är sant att Ryssland har demografiska problem. Fram till 2024 projiceras att Ryssland kommer att ha tappat 12 miljoner människor i nuvarande takt. Mycket är kopplat till alkoholmissbruk, över hälften av alla förtida dödsfall är alkoholrelaterade. Andelen muslimer i Ryssland bedöms öka från 9 % 1992 till 16 % 2024. Detta i ett mera nationalistiskt och bitvis strikt islamofobiskt Ryssland. För ett par veckor sedan rapporterades det även att man slutade kalla in värnpliktiga från de kaukasiska republikerna vilket är oroande då just värnplikten är ett av de främsta sätten för nationsbyggande. Sprickorna i den mångkulterella Ryssland blir tydligare och starkare.

Men slutligen är det också sant att enorma summor pengar går in i Rysslands militärreform (ca: 5,000 miljarder kr framgent). Frågan är då vad som händer i ett scenario om tio år ifall de negativa trenderna vi ser fortsätter och energiinkomsterna upphör? (olja enligt denna analys 2024 och Gazprom slutar gå med vinst 2024 enligt en annan analys). Vad händer om Ryssland fortsätter vara en svag stat med en stark regim, vars fundament bygger på klientelistiska nätverk där varor omfördelas till olika maktpoler, när varorna blir färre och det enda som kvarstår är en väldigt starka väpnade styrkor?

Hur kan detta påverka svensk säkerhetspolitik? Främst på två sätt. På grund av minskande energiexporter blir drömmen om Arktis starkare, något man anpassar sin militär för. Minns att de andra staterna kring Arktis är våra närmaste allierade. Den andra risken är frestelsen att framkalla yttre oroligheter då stödet, nästan per automatik, ökar för sittande ledarskap. Det Andra Tjetjenienkriget visar detta då det skapade mycket av den popularitet som Putin blev vald på. Baltikum ligger i riskzonen då etniska ryssar diskrimineras och Baltstaternas ”popularitet” kan exemplifieras av cyberattacken 2024 som var svår att avgöra om ryska nationalister som agerade på egen hand eller om det var staten som beordrade den.

För att vända på en analogi från civil-militära relationer som säger ”för en hammare verkar alla problem vara spikar” till ”vad gör du när problemen hopar sig och det enda du har är en riktigt stor hammare?”

Läs de andra inläggen i Hotbilden, Wiseman på samma tema, F&S på annat tema men läsvärt

Uppdatering 7/5: Stefan Hedlund (och igen) och DN:s ledarredaktion kan rekommenderas fundera på förhållandet mellan inrikes ostabilitet och utrikes samt läsa ovanstående inlägg och/eller Lars Helmrich replik eller Jan Leijonhielms replik

Postat i:Ryssland Tagged: Baltikum, Hotbilden, Putin, Utrikespolitik

Oligarken i presidentens skugga

Det är en fascinerande historia om två kaospiloter – en berättelse om den nitiske KGB-agenten och den ambitiöse ungkommunisten som överlever Sovjetunionens skeppsbrott och sedan var på sitt sätt försöker använda de kvarvarande bitarna för att bygga en ny framtid. En av dem störtar till slut.

Den försiktige KGB-mannen klänger fast i det som finns kvar av systemet, lyder befälhavaren, manövrerar i byråkratin och klättrar tills han når toppen. Han blir Rysslands president.

Ungkommunisten ser möjligheter där andra ser en katastrof. Han importerar datorer, grundar en bank och blir stormrik på att sammanlänka bitar av den sönderfallande sovjetiska planekonomin med den kaotiska marknadsekonomi som håller på att ta form.

Också han når toppen – han blir ägare till Rysslands största oljebolag, landets rikaste man, och så småningom en kringresande predikant för marknadsekonomi, fri politisk konkurrens och öppenhet av västligt snitt.

Nu har det gått tio år sedan de två drabbade samman. Vladimir Putin pekade ut Rysslands väg och Michail Chodorkovskij blev världens mest kände politiske fånge.

I sin nya bok med den krångliga titeln “Oligarken mot presidenten – tvekampen mellan Chodorkovskij och Putin” berättar Stig Fredrikson historien som ledde till den ödesdigra dagen för tio år sedan, när Michail Chodorkovskij i direkt tv-sändning från rundabordsmötet i Kreml kritiserade Vladimir Putins omgivning för omfattande korruption och inkomptens – och vad som hände sedan.

Bitvis lyckas han riktigt bra, speciellt när Michail Chodorkovskij får tala med egna ord.

“Putin är smart, stark och elak”, förklarar Chodorkovskij. “Han har sina principer, sina regler som avgör hur han ska agera”, fortsätter han, och medger att han själv är väldigt lik Putin. “Skillnaden är att jag har lyckats (eller tvingats) bli vuxen. Det har inte han. Han ser allt som ett spel, visserligen farligt och allvarligt, men ändå bara ett spel där det inte existerar några människor, utan bara ‘pjäser’ som man ‘aldrig behöver skämmas’ inför.”

Citatet är ett av många som Fredrikson hämtat ur Chodorkovskijs färska bok Tiurma i volja (“Fängelse och frihet”). Boken kom ut på ryska i slutet av oktober 2024 och ger en unik inblick i Chodorkovskijs syn på Rysslands utveckling och sin egen roll i den.

Fredrikson tampas med de problem det innebär att huvudpersonen sitter i fängelse, med mycket begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden. Han har valt att inleda och avsluta boken med sin oredigerade korrespondens med Chodorkovskij, med inskjutna kommentarer. Det är förståeligt att han vill lyfta fram sitt unika material, men inte helt logiskt för läsaren, speciellt eftersom vissa av Chodorkovskijs formuleringar förblir enigmatiska även efter Fredriksons kommentarer.

Chodorkovskij har från fängelset brevväxlat också med de kända författarna Ljudmila Ulitskaja, Boris Akunin och Boris Strugatskij. Åtminstone brevväxlingen med Ulitskaja och Akunin finns tillgänglig även på engelska. Förra veckan publicerade sajten Snob.ru dessutom Chodorkovskijs intressanta brevväxling med den nu öppet oppositionella tv-stjärnan Ksenija Sobtjak.

Den största behållningen av Fredriksons bok finns på de tjugo sidor där Chodorkovskijs och Putins öden möts och bryts. Även kapitlet om Chodorkovskijs väg från ungkommunist till oljebaron är intressant och informativt – det har inte skrivits speciellt mycket om Chodorkovskij på svenska.

Halva boken handlar dock om Vladimir Putins väg till makten och hans politik, ett ämne som under de senaste åren redan avhandlats i en mängd böcker, även på svenska. Fredriksons slutsats är att Putin är en bakåtsträvare som inte har någon vision för ett modernt, demokratiskt och pluralistiskt Ryssland. Analysen är väl underbyggd och korrekt, men knappast nydanande. Oligarken hamnar i presidentens skugga.

Faktauppgifterna i boken är i huvudsak obestridliga, men på sidan 195 hävdar Fredrikson att “hundratusenatals ryssar emigrerar varje år eftersom de misströstar om att kunna bygga upp ett bra liv”. Någon källa till påståendet uppges inte. Enligt officiell statistik är det ungefär 30.000 personer som årligen flyttar från Ryssland, därav mindre än hälften till länder utanför före detta Sovjetunionen.

Fredrikson kan inte motstå frestelsen att avsluta boken med en kort sammanfattning av det senaste årets protestvåg. Där känns hans analys redan något daterad, även om han helt korrekt avläser en tendens till ökande förtryck av oppositionen.

Om inget oväntat sker (ett i och för sig helt orimligt antagande när det gäller Ryssland) släpps Michail Chodorkovskij på fri fot i oktober 2024. Då är han en helt annan man än den som greps i oktober 2024, och han möter ett helt annat Ryssland. Putins Ryssland.

En kortare version av texten publicerades i Sydsvenskan 2024-03-18

Mer på temat

Dödsstraffet – Stolypins slips

23 april 2024. Sankt Petersburg, Museet för politisk historia. Det var nära att Zjenja och jag gick förbi utställningen om dödsstraffet, men i korridoren kom en salsvakt fram till oss. ”Flickor, ni måste se vår tillfälliga utställning om dödsstraffet!

Hon visade bestämt vägen och nästan föste in oss i rummet. Hon sa stolt att det var ett nytt koncept och att konstnärer från olika länder deltagit i utformningen.

Det är en ganska stor sal vi kommer in i, som ett klassrum ungefär. Precis vid ingången får man rösta, man lägger i en vit lapp om man är mot dödsstraffet och en svart om man är för. Zjenja släpper ner sin vita lapp med en liten bestämd snärt med handleden. Salsvakten står och pratar med några besökare, hon pekar på ett videoverk, och berättar att i Kina skickas räkningar till de anhöriga efter att någon avrättats. ”Och det är inte medeltiden vi talar om, det är nu!”.

Zjenja visar mig en monter. Den första kvinnan som avrättades för ett politiskt brott, står det. Det är terroristen Sofija Perovskaja, från terrororganisationen Folkviljan, som deltog i mordet på Alexander II år 1881. Alexander den II hade tillnamnet ”Befriaren” eftersom han avskaffade livegenskapen. Han blev mördad genom att en bomb slängdes på hans kortege. På platsen där han mördades byggdes sedan ”kyrkan på blodet”.

”Jag tycker att det var synd att de mördade Alexander II.” säger Zjenja allvarligt, ”Han höll på att skriva en konstitution, att införa konstitutionell monarki, de skulle diskutera första utkastet bara några dagar senare, men så blev han mördad och då blev såklart alla reformer inställda.”

Alexander III, som efterträdde sin far, var mer reaktionär. Han svarade på den ökande terrorismen med att stanna upp reformerna. Nikolaj II fortsatte den politiken. Efter 1905 års revolution började dödstraffet att tillämpas oftare för terroristbrott och förräderi. Man kallade till och med den galge som användes för ”Stolypins slips”, efter statsministern Pjotr Stolypin. Läs mer

En underbar resa

Det finns reportageresor som man gör utan att vara säker på att kunna finansiera dem och utan att veta exakt vad det ska bli för reportage. Man bara vet att de måste göras.

Jag skulle åka till Sotji för att samla material om OS-förberedelserna. Och eftersom Sotji befinner sig i södra Ryssland, precis intill den trakt som kallas norra Kaukasien –en trakt som har en mycket speciell plats i mitt hjärta – så kunde jag inte låta bli. Jag beslöt att dessutom åka till Groznyj, Tjetjeniens huvudstad där jag inte hade varit där på tre år.

Det är över fyrahundra kilometer mellan Sotji och Groznyj, men det finns ingen tåg- eller bussförbindelse och inga flyg. Min fotograf i Groznyj sade att om jag bara kan ta mig till Pjatigorsk så går det bussar därifrån till Groznyj. Att reda ut kommunikationerna till Pjatigorsk gick inte att göra från Moskva. Det vara bara att ta flyget till Sotji och hoppas på det bästa.

En hjälpsam tjerkess som jag intervjuade i Sotji redde ut alla alternativ för mig och meddelade att det bästa sättet är att ta tåget till Mineralnye Vody och därifrån ta sig till Pjatigorsk. Det lilla problemet var förstås att det bara går nattåg mellan Sotji och Mineralnye Vody. Man är framme halv fem på morgonen och vid den tiden går det knappast några marsjrutkor (minibussar) till Pjatigorsk. Tåg var i varje fall det minst dåliga alternativet, så jag köpte en tågbiljett.

Det visade sig att jag skulle dela kupé med en armenier från Pjatigorsk. Han meddelade omedelbart att hans kusin kommer och möter honom i Mineralnye Vody så jag får skjuts med dem till Pjatigorsk. Så var den saken löst. (En randmärkning: Jag brukar inte i alla sammanhang hoppa i bilar med okända män. Men det finns situationer där man litar på sin intuition och erfarenhet av hur det brukar fungera i Kaukasien).

Vi talade om för varandra vilka vi var och vad vi jobbar med. Därefter marscherade armeniern till natjalnik poezda (tågchefen) och meddelade att han delar kupé med en världsberömd finländsk författare och journalist. (Vederbörandes egen slutsats). Tågchefen och provodniken (hennes underlydande) kom sättande och meddelade att vi skulle byta platser. Vi fick en fin kupé med purpurfärgade gardiner, samt färska ossetiska piroger, tomatsallad och kyckling. Tågchefen berättade hur hon som ung turist i Warszawa en gång blev av med alla sina pengar på grund av en skojare.

– Jag växlade pengar på gatan och blev av med allt. Jag bara grät och skrek. Då kom en kvinna fram till mig, ledde mig in i sin butik, gav mig ett glas vatten. Och så gav hon mig hela summan som jag hade förlorat. Av sina egna pengar. Jag glömmer det aldrig. Därför vill jag även hjälpa er, sade hon.

Framme i Mineralnye Vody skjutsade de bägge armeniska kusinerna mig till ett enkelt men mycket rent och prydligt litet hotell. Min välgörare hade tagit reda på att det går en buss till Groznyj klockan tio på morgonen. Kvart i nio knackade han på dörren, nyrakad i oklanderligt struken skjorta, och sade att nu är det dags för sightseeing. Han körde mig runt i stan i expressfart och visade upp stadens högsta punkt, det lokala museet samt bjöd på Pjatigorsks eget mineralvatten. När jag försökte spänna fast säkerhetsbältet fick jag en sträng tillsägelse.

Jag undrade om det gick att växla pengar. Han gjorde en häftig u-sväng, körde några kvarter och tvärbromsade i ett gathörn där en grupp äldre herremän stod samlade. Rutan vevades ner, kursen förhandlades fram, jag räckte fram mina euron och fick rubel tillbaka. Så var den frågan löst.

Därefter drack vi kaffe  och åt färska chatjapuri (georgiska piroger med ost) på busstationen tillsammans med min armenier och ytterligare en kusin som var poliskonstapel. Konstapeln satte mig på bussen till Groznyj efter att först ha förmanat chauffören att köra som folk.

– Ni har en utländsk gäst ombord, meddelade han myndigt.

När jag fyra timmar senare var framme i Groznyj var jag ledbruten, dammig och mör. Men det hade varit en mycket bra resa.

Provokation mot människorättshus

Idag pågår en manifestation utanför människorättshuset i Voronezj, Ryssland. Organisatörerna försöker misskreditera människorättsorganisationerna där och anspelar bland annat på att de får finansiering från utlandet.

Manifestationen är tydligt sammankopplad med de nya lagar som antogs i höstas i Ryssland som bland annat vill stämpla organisationer som får finansiering från utlandet som ”utländska agenter”. Oberoende ryska organisationer är idag mycket hårt utsatta. De har ytterst få inhemska finansieringsmöjligheter och är satta under mycket stark press av myndigheterna. Dagens demonstration är bara en del i det ledet. Tidigare har pro-statliga organisationer arrangerat liknande aktioner utanför bland annat Transparency International och Moskvas Helsingforsgrupp. Manifestationen har fått tillstånd av myndigheterna.

voronezh_dom_prav

Texten på banderollerna lyder i ungefärlig översättning: ”MPG – er chef är USA:s utrikesdepartement”, ”MHG – MPG – HBT” (MHG: Moskvas Helsingforsgrupp, MPG: Ungdomens Människorättsgrupp).

MPG är en lokalavdelning till Youth Human Rights Movement, en av Östgruppens samarbetsorganisationer.

Säkerhetsbälten är för alkoholister

Jag tillbringade veckoslutet i Sotji, en stad där det inte går att spänna fast säkerhetsbältet när man åker bil. Alla taxichaufförer har nämligen tryckt ner en plasttunga i låset för att bilen inte ska börja pipa när Sotjiborna åker bil som folk, det vill säga utan säkerhetsbälte.

Västerländska bilar har denna irriterande egenskap. Som tur har sydryska taxichaufförer funnit en behändig lösning. Ni ser den nedan.

I Moskva har det faktiskt blivit mycket vanligare att folk använder säkerhetsbälte, i synnerhet efter att bötesbeloppet för den som slarvar chockhöjdes för några år sedan. Men här i södra Ryssland anser man fortfarande att bruk av säkerhetsbälte innebär misstroendevotum mot chauffören. Jag fick bråka rätt länge med taxichauffören innan han tillät mig avlägsna den dyrbara plasttungan, som han försiktigt placerade på ett säkert ställe. Den fick absolut inte tappas bort.

 

 

Senare blev han stoppad av vägpolisen, en mycket vanlig situation i Ryssland. Ni ser den nedan. Jag sade till chaffisen att det var ju tur att jag hann spänna fast mig innan polisen stoppade oss. På det svarade han bara: De enda som använder säkerhetsbälte i Sotji är alkoholister och knarkare.

Digitaliseringa av Russlands opposisjon

I høst skrev jeg et essay, “Network Riot”, om den russiske opposisjonen på Internett for tidsskriftet Prosa. I forrige uke presenterte jeg essayet på en åpen forelesning her på UiB og kom på at jeg like godt kunne legge ut kortversjonen på bloggen: Over halvparten av Russlands befolkning bruker nå Internett regelmessig. Selv om TV fremdeles […]

Pågår Kalla Kriget 2.0?

Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok ”Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar”. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland.

Foto: Wikipedia

Foto: Wikipedia

Bokens största förtjänst, som man kan ana redan från titeln, är att den fångar fundamentet i hur vi bör förstå det säkerhetspolitiska förhållandet mellan Ryssland och Sverige. De som avfärdar Rysslands betydelse (ofta med hänsyn på orimligheten i ett invasionshot) har ofta  ett analogt AV/PÅ-förhållningssätt till Ryssland. Snarare finns det här och nu en dispyt  mellan Sverige och Ryssland (contention för att låna ett begrepp från sociologin). Inom den dispyten försöker både Sverige och Ryssland utöva inflytande över varandra och detta måste ses som ett kontinuum. Från vårat håll sker det oftast med stöd till mänskliga rättigheter, frihandel och demokrati i Ryssland. Från rysk sida sker detta genom, bland annat, territoriella kränkningar, politiska utspel, militärövningar, underättelseoperationer, informationskrigföring (1, 2), politiska inflytelseagenter (1, 2) med mera. Detta pågår idag. Men det gör det inte på en nivå som är direkt hotande för Sverige. Vad som är dystra tankar, som jag delar med Johansson, är hur förvärras inflytelsebalansen i denna dispyt  i ett tioårsperspektiv med en fortsättning av pågående svensk försvarsspolitik, ett EU som blir mindre och mindre kapabelt, och ett ombalanserande USA (som jag skrev tidigare har militär makt har fortfarande relevans). Att detta sätt att se på inflytande sprids och förstärks är bra och boken diskussion om underättelseoperationer och relationer till våra bundsförvanter Baltstaterna belyser detta väl. Från detta perspektiv pågår ”Kalla Kriget 2.0″, som en kamp om inflytande utan öppna krigshandlingar.

Den andra huvudsakliga förtjänsten av boken kommer från skildringarna om den inhemska politiken samt politiska och mänskliga rättigheter i Ryssland, något som Johansson är väl bekant efter hans egna arbete i många fall. Boken beskriver på ett förtjänstfullt sätt den nuvarande marchen från att vara en semi-demokrati mot en autokrati, från en förhoppning om en rysk marknadsekonomi mot en fulländad kleptokrati, från rule of law till rule by law. På bloggen kommer snart ett inlägg där vad Rysslands inhemska problem kan betyda för deras utrikespolitik, det är väl värt att tänka på när instabiliteten ökar.

Dock finns det slutsatser i boken som jag inte är säker att jag håller med om, till exempel att Väst skall ersätta rysk energi (med vilken?) och att Ryssland borde uteslutas ur WTO och Europarådet. Det inte ryskt agerande jag försvarar, men detta är en tydlig avvägning mellan ideologi och strategi. Skulle vi ha större chans att påverka Ryssland om de inte var medlemmar i dessa organ eller om vi slutade importera energi, eller skulle detta öka Rysslands isolering, misstro och skapa agression? Självklart är en diversifierad energiimport mer än önskvärd, Ryssland behöver sälja sin energi för att få sin statsapparat att fungera och för att genomföra sin militärreform. Finns olika importertalternativ blir möjligheten att utöva inflytande mot Ryssland större. Men energihandeln utgör för närvarande mycket av de kontakterna som fungerar mellan Ryssland och Väst och man tvingas helt enkelt samsas. Ryssland är den största exportören av olja, gas, och kol till EU och de behöver ses som en pålitlig exportör.

Men är ömsesidigt beroende lika med interdependens? Nej. Västs approach till Ryssland har varit att försöka knyta närmare kontakter som senare skulle sprida sig till andra områden och väva ihop Ryssland med Europa genom komplexa nät. Detta har inte skett, samarbetet har blivit strikt sektoriellt. Detta kan bero på att förtroende som villkor för interdependens har saknats. Här hade boken kunnat inkluderat mer från ett ryskt perspektiv om Västs roll i att skapa den misstron. När Ryssland var som svagast kördes det över många gånger av Bush trots löften om motsatsen, noterbart exempel kan vara missilförsvarsförhandlingar som Putin tog iniativ till (se denna). Denna typen av politiska misslyckanden utgör en del av grunden i av misstroendet och den anti-Västliga retoriken samt brådskan efter att bli en stormakt igen. Under Putins första tid vid makten var han västorienterad, sökte integration i den Västs politiska strukturer och samarbetadet fungerade väl. Därav är jag inte övertygad om att Öst-Västliga relationer vad dömda till att bli dem det är idag (och ser ut att förvärras mot framgent). I detta ligger problematiken i både underättelsetjänsten och vetenskapen, skillnaden på att beskriva och förklara. Det är till exempelt enkelt att se att Rysslands rustar upp, men beror detta på känsla av osäkerhet för Västs utvidgning, militär-industriella komplexets inflytande, eller är den ”strikt” expansionistisk? Säkerligen bitar av allt, men just motiveringar är det svåraste att vara veta.

Men Rysslands stormaktsambitionen bör vi ta till oss. Inneboende i den är att spela en dominant roll i närområdet, vilket Sverige, Finland och Baltstaterna ingår i. Den är inte särskilt märkligt eller förvånande i sig att världens största land med världens tredje största försvarsutgifter vill vara en stormakt samt att makt följer lite minsta motståndets lag och expanderar där den kan. Vad som är märkligt är att vi i Sverige inte inser att det inte är märkligt. Här gör boken sitt bidrag till debatten, den analyserar både Rysslands återkomst som stormakt och de politiska implikationerna detta har för Sverige (exempel höj vårt försvarsanslag). Jag hoppas Johansson delar ut boken till sina kollegor i riksdagen och framför allt försvars- och utrikesutskotten. Boken avslutades med en not om ”rysskräck” likaledes skall jag. Det är intellektuell lathet att bemöta argument med epitet och inte i sak. Jag vill mer än gärna, i sak, bli övertygad om att Ryssland inte är att oroa sig över.

Ps. Om ABBA-filmen är avsedd som informationskrigföring eller ej är upp till envar att fundera på men utvärdera först budskap, avsändare och effekt. Diskussion här.

Edit: lade till bild och här är länk till rapportlanseringen av boken med Mikael Odenberg och Jan Nygren

Postat i:Ryssland Tagged: Missilförsvar, Putin, Stormakt

Om att betala sin gasräkning på kvinnodagen

Hela Ryssland har firat kvinnodag i dag. Själv hade jag som vanligt saligen glömt bort den och blev i blåsten då jag borde betala min el-, gas- och vattenräkning. Alla banker håller stängt på kvinnodagen och sista dagen för att betala dessa s.k. kommunalavgifter i Moskva är den 10 varje månad. Eftersom jag åker på en arbetsresa till Sotji i morgon uppstod därmed ett litet problem.

Efter litet detektivarbete lyckades jag hitta ett Sberbankontor som hade öppet. Den vänliga bankkvinnan växlade till och med min femtusenrubelssedel till mindre valörer alldeles gratis och utan att sucka och himla med ögonen. Och så önskade hon mig trevlig kvinnodag. Jag blev på mycket gott humör.

(Har nämligen gått omkring med ett typiskt Moskvabekymmer, nämligen hur jag ska spräcka ett antal femtusenrubelsedlar. Jag fick sedlarna när jag växlade pengar sist. När jag talade om för kvinnan på växlingskontoret att ingen i Moskva vill ha så stora valörer skrek hon åt mig att ingen i Finland tar femhundraeurossedlar heller. Man får ofta totalt obegripliga svar i den här staden men det gör ju livet intressantare).

Glad kvinnodag på er alla!

Det georgiska vinet ska åter flöda i Moskva

Bästa bloggläsare, ber om ursäkt för att jag inte har skrivit några inlägg på ett tag. Jag har varit strängt upptagen med att avsluta manuset för min nya bok. I dag sände jag in manuset och i höst kommer boken ut på tre språk – svenska, finska och ukrainska.

Boken handlar om tre postsovjetiska länder som alla har genomgått så kallade demokratiska revolutioner: Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Det är ett försök att beskriva dessa länders kamp för demokrati och alla deras talrika missförstånd om vad demokrati är. Deras jakt på en nationell identitet. Längtan efter frihet. Osäkerhet och rädsla. Vilja att göra världen begriplig. Framgångar och misslyckanden. Det är en brokig bok, situationen i dessa länder är nämligen allt annat än entydig. Det har inte varit någon lätt process för mig att skriva den här boken.

I dag kom för övrigt beskedet att Ryssland avskaffar importförbudet mot georgiskt vin och mineralvatten. I maj ska ryska alltså konsumenter äntligen få dricka georgiskt Saperavi-vin och Borjomi mineralvatten, efter en paus på sju år. Det är en fjäder i hatten för den nya premiärministern Bidzina Ivanisjvili. Ryssland är den enskilt största exportmarknaden i Georgiens grannskap.

Presidenten Micheil Saakasjvili kommer att avfärda beslutet som ett resultat av Ivanisjvilis svansviftande inför Putin. Under de senaste månaderna har presidenten och premiärministern i Georgien inte gjort något annat än lagt krokben för varandra. Tyvärr bådar detta inte gott för den politiska stabiliteten i Georgien.

Wallmark, Moderaterna och NATO-frågan

Idag skriver Hans Wallmark, (M) ordförande i Utrikesutskottet, på Frivärlds debattsida om kraven för att Sverige skulle gå med i NATO. Det är välkommande att en ledande M-politiker tar bladet från munnen och börjar diskutera alliansfrågan, men samtidigt lämnar hans artikel minst lika många frågor.

Wallmark anklagar ledande S-företrädare för att inte ”våga prova NATO-argumenten”, när ska M-företrädare våga prova NATO-argumenten? Karin Enström var nära att stå svarslös när hon blev intervjuad under Folk och Försvars rikskonferens och fick frågan vad fördelarna var med NATO. Det hon fick fram till svar handlade om att hon skulle tro att den stora fördelen var att det är bra att vara med att bestämma (rekommenderar varmt denna intervju, ca 6.20 in), men noterbart var att hon undvek att säga att det skulle ge vårt land försvarsgarantier. Skulle det vara en positiv aspekt med ett svensk medlemskap när det är mer uppenbart än tidigare att vi ej har en förmåga för att försvara Sverige vid en eventuell konflikt? EU:s förmåga och nordisk försvarsallians som Wallmark diskuterar har redan behandlats på bloggen. Kommer någon moderat företrädare säga otvetydigt att de är för NATO?

Ytterligare listar Wallmark att en folklig uppslutning som ett krav för att Sverige ska med i NATO. Detta är en rimlig och god ambition, men hur ska en folklig uppslutning kunna nås när man ej bygger opinion för den och diskuterar för och nackdelarna med ett medlemskap? Eller i Claes Arvidssons ord:

”Det är stadgfäst i [Moderaternas] utrikespolitiska program att man ska verka för ett medlemskap, inte att man ska hålla käften fram tills den dag alla dessa villkoren är uppfyllda”

Postat i:NATO Tagged: Moderaterna, Utrikespolitik

Död man får skulden för allt

Suomeksi Esperante

”De vill ta död på mig”, sade den 37-årige revisorn Sergej Magnitskij till fängelseläkaren Aleksandra Gauss. Mannen är ju sinnessjuk, konstaterade hon, och tillkallade åtta vakter med batong. De satte handfängsel på Magnitskij och förde bort honom. Någon timme senare var han död.

Sergej Magnitskij dog i november 2024. När kroppen överlämnades till hans anhöriga upptäckte de blåmärken och sönderslagna fingrar. Enligt en rapport som dåvarande president Medvedevs människorättsråd tog fram kan det på goda grunder misstänkas att Magnitskij misshandlades till döds.

I dag inleds rättegången som skjutits upp flera gånger. Inte mot häktespersonalen – de har redan friats från alla brottsmisstankar. I stället är det den avlidne revisorn som anklagas för skattebedrägeri.

Härvan har lett till en storpolitisk konflikt. Kongressen i USA har tvingat Barack Obama att införa inreseförbud för ryska tjänstemän som misstänks för inblandning i Magnitskijs död. Ryssland hämnas med flera lagar som bland annat förbjuder adoptioner av föräldralösa ryska barn till USA. Den häftiga reaktionen tyder på att det handlar om korruption på mycket hög nivå.

Problemen började när det brittiska investmentbolaget Hermitage Capitals ägare Bill Browder för sju år sedan började gräva för djupt i ryska företag med kopplingar till högsta makten. Han förklarades vara ett hot mot Rysslands nationella säkerhet och kastades ut ur landet. Skattepolisen stormade Hermitage Capitals kontor i Moskva och beslagtog stora mängder dokument.

Några av dokumenten hamnade därefter på villovägar och användes för att begära ut en påhittad skatteåterbäring på motsvarande 1,4 miljarder kronor, den största i Rysslands historia, som sedan försvann spårlöst.

Sergej Magnitskij undersökte det hela på uppdrag av Hermitage Capital och kom fram till att några av de poliser som stormat företagets kontor troligen var inblandade i skatteaffären. Han vände sig till åklagarmyndigheten och vittnade mot poliserna.

Ärendet hamnade snabbt i händerna på de anmälda poliserna, som själva utredde fallet och kom fram till att de inte var skyldiga till något. I stället greps Magnitskij, misstänkt för samma brott som han hade anmält. Efter ett år i rannsakningshäkte, utan sina mediciner och utan läkarvård, dog han.

Av Magnitskijs efterlämnade papper framgår att han erbjöds villkorlig dom om han gick med på att vittna falskt mot Bill Browder, som offentliggjort information om korruption nära ryska regeringskretsar. När Magnitskij vägrade flyttades han gång på gång till allt sämre fängelseceller.

Ryska människorättsaktivister och internationella organisationer har krävt att de ansvariga för Sergej Magnitskijs död ställs inför rätta. I stället är det nu han själv som ställs till svars för allt.

Eftersom den åtalade redan är död och begraven kan han inte drabbas av någon påföljd. Men om domstolen kommer fram till att han själv låg bakom skattebedrägeriet kan saken läggas till handlingarna. Då finns det ingen anledning att följa andra spår som kan tänkas leda till höga befattningshavare.

Sydsvenskan 2024-03-04

Mer på temat

Vårens första dag!

I Ryssland kallar man ibland den första mars för vårens första dag. Jag har aldrig hört det i Sverige, att man har ett bestämt datum som man kallar för vårens första dag oberoende av vad det är för väder. Men i den ryska delen av Wikipedia så finns det en artikel om just vårens första dag. Det är antingen vårmånaden mars första dag, eller så kan man räkna vårdagjämningen, som infaller den 20 eller den 21 mars.

Fint är det i alla fall när de börjar töa och ljusna. Här får ni lite sol, lite lantlig idyll och gubbar som leker i vattenpölar.

Автор слов и музыки — Игорь Растеряев. Автор видео — Лёха Ляхов.
Танцует дядя Вова Слышкин.

Весна
Разгулялось, расхороводилось,
Разлилось по всей земле
Эх, апрельское половодие,
Как же нравишься ты мне!

Солнце, грязь, воробьи, распутица,
Кот орет на гараже..
Я шатаюсь по мокрым улицам
На весеннем кураже.

Прямо с юга, да на проталину
Журавлиный клин пришел.
Но поет он не про Италию,
А как дома хорошо.

Как в изгнании много месяцев
Ждали только лишь апрель,
Как под пальмами песни грезятся
Про пшеничную метель.

Весь на взоде я, весь на грани я
Эх, сегодня не усну!
Все невзгоды и все страдания
Поменяю на весну!

Прокричу я любви невстреченной:
”Не пришла — и хрен с тобой!”
Позвоню пацанам и вечером
Мы поедем за плотвой…