Rysk mosaik

I morse slog jag på Echo Moskvys morgonnyheter och fick höra Rysslands populist par excellence, Vladimir Zjirinovskij, beskriva hur han nyligen träffade Boris Berezovskij i Israel. De råkade semestra vid Röda havet samtidigt.

Berezovskij ville hem till Ryssland. Zjirinovskij lovade hjälpa honom.

I går återfanns Berezovskij död i ett badkar i sitt hem i Berkshire utanför London. Den brittiska polisen har spärrat av området och undersöker det minutiöst för att finna eventuella spår som tyder på mord. Berezovskij själv var övertygad om att Putin försökte mörda honom.

Berezovskij var en av Putins mest uttalade fiender i exil. Men nu går alltså Zjirinovskij, en av Putins mest trogna allierade, ut i Echo Moskvy och meddelar att han har försökte hjälpa Berezovskij att komma hem.

I Ryssland innebär en människas död ofta att ett försonlighetens skimmer sänks över dennes person.

Dessutom är eliterna små. Alla känner alla. Föga förvånande var Putin och Berezovskij nära allierade en gång i tiden.

Nu är frågan om Putin ska låta Berezovskijs närmaste begrava honom i Ryssland, det land där han gjorde sin förmögenhet och som han en gång trodde sig styra enväldigt.

Det finns reportageresor som man gör utan att vara säker på att kunna finansiera dem och utan att veta exakt vad det ska bli för reportage. Man bara vet att de måste göras.

Jag skulle åka till Sotji för att samla material om OS-förberedelserna. Och eftersom Sotji befinner sig i södra Ryssland, precis intill den trakt som kallas norra Kaukasien –en trakt som har en mycket speciell plats i mitt hjärta – så kunde jag inte låta bli. Jag beslöt att dessutom åka till Groznyj, Tjetjeniens huvudstad där jag inte hade varit där på tre år.

Det är över fyrahundra kilometer mellan Sotji och Groznyj, men det finns ingen tåg- eller bussförbindelse och inga flyg. Min fotograf i Groznyj sade att om jag bara kan ta mig till Pjatigorsk så går det bussar därifrån till Groznyj. Att reda ut kommunikationerna till Pjatigorsk gick inte att göra från Moskva. Det vara bara att ta flyget till Sotji och hoppas på det bästa.

En hjälpsam tjerkess som jag intervjuade i Sotji redde ut alla alternativ för mig och meddelade att det bästa sättet är att ta tåget till Mineralnye Vody och därifrån ta sig till Pjatigorsk. Det lilla problemet var förstås att det bara går nattåg mellan Sotji och Mineralnye Vody. Man är framme halv fem på morgonen och vid den tiden går det knappast några marsjrutkor (minibussar) till Pjatigorsk. Tåg var i varje fall det minst dåliga alternativet, så jag köpte en tågbiljett.

Det visade sig att jag skulle dela kupé med en armenier från Pjatigorsk. Han meddelade omedelbart att hans kusin kommer och möter honom i Mineralnye Vody så jag får skjuts med dem till Pjatigorsk. Så var den saken löst. (En randmärkning: Jag brukar inte i alla sammanhang hoppa i bilar med okända män. Men det finns situationer där man litar på sin intuition och erfarenhet av hur det brukar fungera i Kaukasien).

Vi talade om för varandra vilka vi var och vad vi jobbar med. Därefter marscherade armeniern till natjalnik poezda (tågchefen) och meddelade att han delar kupé med en världsberömd finländsk författare och journalist. (Vederbörandes egen slutsats). Tågchefen och provodniken (hennes underlydande) kom sättande och meddelade att vi skulle byta platser. Vi fick en fin kupé med purpurfärgade gardiner, samt färska ossetiska piroger, tomatsallad och kyckling. Tågchefen berättade hur hon som ung turist i Warszawa en gång blev av med alla sina pengar på grund av en skojare.

– Jag växlade pengar på gatan och blev av med allt. Jag bara grät och skrek. Då kom en kvinna fram till mig, ledde mig in i sin butik, gav mig ett glas vatten. Och så gav hon mig hela summan som jag hade förlorat. Av sina egna pengar. Jag glömmer det aldrig. Därför vill jag även hjälpa er, sade hon.

Framme i Mineralnye Vody skjutsade de bägge armeniska kusinerna mig till ett enkelt men mycket rent och prydligt litet hotell. Min välgörare hade tagit reda på att det går en buss till Groznyj klockan tio på morgonen. Kvart i nio knackade han på dörren, nyrakad i oklanderligt struken skjorta, och sade att nu är det dags för sightseeing. Han körde mig runt i stan i expressfart och visade upp stadens högsta punkt, det lokala museet samt bjöd på Pjatigorsks eget mineralvatten. När jag försökte spänna fast säkerhetsbältet fick jag en sträng tillsägelse.

Jag undrade om det gick att växla pengar. Han gjorde en häftig u-sväng, körde några kvarter och tvärbromsade i ett gathörn där en grupp äldre herremän stod samlade. Rutan vevades ner, kursen förhandlades fram, jag räckte fram mina euron och fick rubel tillbaka. Så var den frågan löst.

Därefter drack vi kaffe  och åt färska chatjapuri (georgiska piroger med ost) på busstationen tillsammans med min armenier och ytterligare en kusin som var poliskonstapel. Konstapeln satte mig på bussen till Groznyj efter att först ha förmanat chauffören att köra som folk.

– Ni har en utländsk gäst ombord, meddelade han myndigt.

När jag fyra timmar senare var framme i Groznyj var jag ledbruten, dammig och mör. Men det hade varit en mycket bra resa.

Jag tillbringade veckoslutet i Sotji, en stad där det inte går att spänna fast säkerhetsbältet när man åker bil. Alla taxichaufförer har nämligen tryckt ner en plasttunga i låset för att bilen inte ska börja pipa när Sotjiborna åker bil som folk, det vill säga utan säkerhetsbälte.

Västerländska bilar har denna irriterande egenskap. Som tur har sydryska taxichaufförer funnit en behändig lösning. Ni ser den nedan.

I Moskva har det faktiskt blivit mycket vanligare att folk använder säkerhetsbälte, i synnerhet efter att bötesbeloppet för den som slarvar chockhöjdes för några år sedan. Men här i södra Ryssland anser man fortfarande att bruk av säkerhetsbälte innebär misstroendevotum mot chauffören. Jag fick bråka rätt länge med taxichauffören innan han tillät mig avlägsna den dyrbara plasttungan, som han försiktigt placerade på ett säkert ställe. Den fick absolut inte tappas bort.

Senare blev han stoppad av vägpolisen, en mycket vanlig situation i Ryssland. Ni ser den nedan. Jag sade till chaffisen att det var ju tur att jag hann spänna fast mig innan polisen stoppade oss. På det svarade han bara: De enda som använder säkerhetsbälte i Sotji är alkoholister och knarkare.

Bästa bloggläsare, ber om ursäkt för att jag inte har skrivit några inlägg på ett tag. Jag har varit strängt upptagen med att avsluta manuset för min nya bok. I dag sände jag in manuset och i höst kommer boken ut på tre språk – svenska, finska och ukrainska.

Boken handlar om tre postsovjetiska länder som alla har genomgått så kallade demokratiska revolutioner: Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Det är ett försök att beskriva dessa länders kamp för demokrati och alla deras talrika missförstånd om vad demokrati är. Deras jakt på en nationell identitet. Längtan efter frihet. Osäkerhet och rädsla. Vilja att göra världen begriplig. Framgångar och misslyckanden. Det är en brokig bok, situationen i dessa länder är nämligen allt annat än entydig. Det har inte varit någon lätt process för mig att skriva den här boken.

I dag kom för övrigt beskedet att Ryssland avskaffar importförbudet mot georgiskt vin och mineralvatten. I maj ska ryska alltså konsumenter äntligen få dricka georgiskt Saperavi-vin och Borjomi mineralvatten, efter en paus på sju år. Det är en fjäder i hatten för den nya premiärministern Bidzina Ivanisjvili. Ryssland är den enskilt största exportmarknaden i Georgiens grannskap.

Presidenten Micheil Saakasjvili kommer att avfärda beslutet som ett resultat av Ivanisjvilis svansviftande inför Putin. Under de senaste månaderna har presidenten och premiärministern i Georgien inte gjort något annat än lagt krokben för varandra. Tyvärr bådar detta inte gott för den politiska stabiliteten i Georgien.