Det är nu ett år sedan den lettiska ekonomin slängdes in i sin största kris sedan sovjetsystemets kollaps. Lettiska politiker har med stöd från EU vägrat låta landets valuta devalveras, trots varningar från ekonomer. Istället har de genomfört ett stålbad med syfte att pressa ner löner och utgifter i en så kallad interndevalvering. Ny statistik visar att de ekonomiska kostnaderna av denna politik är stora, samtidigt som det förväntade resultatet ännu uteblivit.
Syftet med en interndevalvering är att skydda banker och låntagare med skulder i den lettiska valutan (lats), men upplåning i utländsk valuta. Politikens företrädare menar att en ren devalvering – alltså en justering av valutans växelkurs nedåt – riskerar att skada det finansiella systemet. Interndevalveringen har försvarats med hänvisning till att landets konkurrensläge istället kan justeras på kostnadssidan.
Det är emellertid en paradox, att ett exportberoende land som Lettland tvingas spara sig ur den kris, som resten av världens ekonomier spenderar sig igenom med statliga stimulanspaket och låga räntor. Positivt är att landets handelsunderskott minskar, men det är endast tack vare att importen faller snabbare än exporten. I övrigt är det dyster statistik.
Under årets andra kvartal sjönk BNP med 18,7 procent mot samma period föregående år, näst sämst i hela EU. Någon vändning finns ännu inte i sikte. Enligt Danske Bank är landets offentliga utgifter samtidigt oförändrade mot perioden före krisen på grund av ökade sociala kostnader. Landets statsskuld kommer att öka till omkring 80 procent av BNP i år, upp från cirka 19 procent 2024.
Så hur går det med interndevalveringen? Halvdant är enda svaret. Konsumentprisindex sjönk förvisso med 1 procent mellan juli och augusti i år, men jämfört med augusti 2024 har konsumentpriserna otroligt nog ökat med 1,8 procent. Samma utveckling syns på den reala växelkurssidan, där lettiska latsen ännu visar tecken på att vara övervärderad. Och detta i ett läge med över 17 procents arbetslöshet. Hur mycket mer kan man spara?
Fallande export och ökad arbetslöshet leder på sikt till fler inställda lån och växande bankförluster. Om lettiska gäldenärer ställer in sina betalningar riskerar det finansiella systemet en kollaps som kan vara väsentligt skadligare än en devalvering av valutan. En utdragen interndevalvering riskerar tvärtom att tillintetgöra sunda exportföretag, vars affärer idag skadas av en övervärderad valuta.
Den internationella valutafonden IMF förespråkade förra året en devalvering med omkring 30 procent. Det var efter uppmaningar från bland andra EU och den svenska regeringen som kravet slopades. EU vill förhindra kedjeeffekter i främst Östeuropa där andra länder redan kämpar med svaga finanser. Regeringen Reinfeldt vill skydda svenska banker i kris.
Bankernas ägarstruktur är viktig
Det bör också noteras att bankerna i Lettland har olika juridisk ägarstruktur, vilket kan påverka det pågående krisförloppet. De stora bankerna Nordea och Danske Bank har filialer, vilket innebär att huvudkontoren i Helsingfors och Köpenhamn juridiskt är obegränsat förpliktigade att svara för sina lettiska filialers samtliga åtaganden. Filialerna och huvudkontoren är med andra ord en och samma juridiska person.
I motsats till Nordea och Danske Bank har Swedbank, SEB och italienska Unicredit helägda lettiska dotterbanker, som alltså är separata juridiska personer, vilkas moderbanker har ”legal lending limits” vis-a-vis sina lettiska dotterbanker. Vad händer om Swedbank eller SEB når taket i sin utlåning till de lettiska döttrarna? Ska lettiska centralbanken, vars reserver redan börjat minska, stå för de lettiska dotterbankerna åtaganden? Eller kommer moderbankerna i Stockholm att skjuta till mer aktiekapital?
Vad gör den svenska regeringen, som ju har lovat, att vid behov stötta de svenska moderbankerna? Kommer den att stötta även svenska dotterbanker i Lettland?
Av historisk erfarenhet vet vi att en interndevalvering är en utdragen process som kan ta flera år. Det finansiella systemet i Lettland skulle givetvis förlora på en devalvering av latsen, men de gynnas än mindre av att deras gäldenärer går i konkurs. Skulle en bank dessutom falla, riskerar effekterna att bli än värre. Den nuvarande politiken motverkar sina egna syften.
Denna artikel var ursprungligen skriven som diskussionsunderlag för mina studenter på Stockholms Universitet och Södertörns Högskola.
Nu funderar ryska myndigheter på att begränsa tillgängligheten på sprit och öl. De vill införa lägsta tillåtna pris på vodka, reglera öppettiderna och ha strängare kontroll på åldersgränserna.
