BBC rapporterade idag att Serbiens parlament, efter 13 timmars debatt, enats om att stötta en motion som innebär en ursäkt för 1995 års massaker i Srebrenica.
Ett steg närmare serbiskt EU-medlemskap, kanske?
Klipp från texten som godkänts av parlamentet:
”The parliament of Serbia strongly condemns the crime committed against the Bosnian Muslim population of Srebrenica in July 1995″
”condolences and an apology to the families of the victims because not everything was done to prevent the tragedy”
När man sitter på tidning får man en massa kommentarer kring högt och lågt. Och nu kommer det givetvis in kommentarer kring att terroristerna i Moskva var muslimer. Det klagas på att svenska medier inte skriver ut det tydligt nog.
Som enskild medieperson kan man aldrig svara för vad andra medier gör och inte gör. Det får de minsann ansvara för själva. Men det är faktiskt ett logiskt felslut att definiera den stora gruppen muslimer utifrån ett utsnitt av galningar.
En truism möjligen, men man kan förtydliga:
Lika lite som katoliker blir terrorister för att IRA flitigt sprängde bomber på Nordirland och i London. Det fanns en tydlig religiös dimension i den konflikten, men den tenderade bara att uppmärksammas på plats. För omvärlden var det en politisk konflikt.
I grunden är Rysslands politik i kransrepublikerna och krigföringen där det ursprungliga problemet. Inte religionen. Tar man inte in detta i beräkningarna är man helt okunnig om hur dessa krig har sett ut och vilka fruktansvärda övergrepp som begåtts där.
Den politiska och samhälleliga miljön i exempelvis Tjetjenien är knappast heller blomstrande, med Kadyrov vid spakarna, denne ytterst obehaglige man. Att i detta fall snöa in på muslimer känns… tja, lite insnöat.
Jag intervjuade Anna Politkovskaja om kriget, 2024. Här är den intervjun.
Läs för övrigt gärna denna skildring, av Lars Lönnberg!
”Jag är övertygad om att de rättsvårdande organen kommer att göra allt för att hitta och straffa brottslingarna. Terroristerna kommer att förintas”, sade premiärminister Vladimir Putin i sitt första tv-framträdande efter måndagens tunnelbanebomber som hittills krävt 39 dödsoffer.
”Förinta” blev dagens ord i Ryssland. Unitjtozjit.
Snart framträdde också Tjetjeniens Moskvatrogne president Ramzan Kadyrov i tv. Iförd mörk kavaj med hög krage berättade han på sin stapplande ryska att myndigheterna i Tjetjenien vet hur man ska handskas med terrorister. ”De måste förintas, och det gör vi i Tjetjenska republiken. Nu är det dags för andra regioner att ta efter”, sa han.
Nä, jag fick inte ge blod idag heller. Idag var jag tvungen att vara rysk medborgare för att ge blod. Så då är jag väl vad jag anat en längre tid, trots Moskva-registrering, en insekt. Lagen om all föränderlighet, d.v.s. lagen om rysk byråkrati. Ingen information är beständig och allt beror på vem du frågar. Ibland även vem som frågar.
Vardag igen
Ibland undrar jag om jag befinner mig i samma stad som jag läser om i svensk media. Jag läser om poliser överallt, spänd stämning, och kraftigt utökade säkerhetskontroller. Ingen kontroll alls av resenärer, varken på morgonen eller när jag åkte hem. Stämningen? Ja, vem kan egentligen uttala sig om det i en tunnelbanevagn? Eller i tunnelbanan i övrigt på perrongerna? Folk lyssnar på sina MP3 spelare, läser tidningar och böcker som förut. Och folk står och väntar på någon de kommit överens med att möta i mitten av salen som i alla tider. Poliserna står och sms:ar med sina mobiltelefoner och patrullerar som vanligt lugnt i salen mellan spåren. Men, ok, de är 3-4 stycken nu istället för 1-2.
Stämning och prat i övrigt
Det beror väl förstås på vart man är och i vilket sammanhang. I kön på lunchen hörde jag några få som pratade om katastrofen. Dock mycket kort och sedan pratade man om något annat. På tv:n i matsalen gick de ryska nyhetssändningarna om och om igen, med huvudbudskapet att ingen minsann ska komma undan av de skyldiga. Bland vanligt folk dras inte katastrofen i långbänk. Man frågar hur det är efter gårdagens händelse. Jaså, jaha, du fick gå av tåget, ja där ser man hur det kan gå. Ja, jag hörde att det var någon annan också som fick gå. Sedan lämnar man ämnet. Man är inte i närheten av nyheternas huvudbudskap. Eller någon annan analys av vad som kan ligga bakom bombningarna. Man tycker att det är för jävligt det som har hänt och livet får gå vidare.
Park Kulturi
Jag passerar Park Kulturi vid kvart i åtta denna morgon. Det har redan dykt upp mycket blommor i mitten på perrongen. Ett litet bord har ställts upp med en röd sammetsduk. Några poliser ser på när resenärer lägger ner sina blommor. Något filmteam filmar. Jag tänker på de som omkom och de som skadades här igår. Fyfan, säger jag för mig själv. Vilket helvete det måste ha varit. Jag blir ledsen. På hemvägen på kvällen är smetfullt med blommor på en yta av säkert tio kvadrat meter på perrongen. Säkert tjugo poliser står runt området och bevakar. Det är mycket folk på plats, och någon kliver på min vagn med tårar i ögonen. Jag och någon till i tunnelbanevagnen gråter lite tyst för oss själva. Vi åker iväg och allt är nästan som vanligt igen.
Från och med i går är rädslan den känsla de boende i min stad har närmast ytan. Var och en förstår att samma sak skulle kunna hände igen när som helst – inte bara i tunnelbanan, men mest sannolikt i tunnelbanan. Eftersom tunnelbanan är det osäkraste och farligaste stället i staden.
Jo, tunnelbanans chefer och polischeferna rapporterar att säkerhetsnivån är den högsta möjliga, på varje station ser man många polismän, men specialisterna säger att det knappast är möjligt att göra tunnelbanan helt säker – i varje givet ögonblick är det för många människor som går in och ut. Det är helt omöjligt att kontrollera alla, och var och en kan bära in vad han eller hon vill. Tunnelbanan är ju inte en flygplats. Och alla förstår att det inte var några enstöringar som stod bakom sprängningarna – hur många sådana själmvordsbombare väntar på sin tur att bli “en hjälte” eller att hämnas för sin dödade pappa, bror, man? Ingen vet. Det sägs att ett dussin sådana “svarta änkor” kommit till Moskva, och bara två har lyckats spränga sig – man undrar var de andra är? Med stor sannolikhet är det här bara rykten vars syfte är att öka paniken, men helt säkert kan ingen veta…
Var och en som går in i en vagn tittar därför mycket noga på alla som redan är där inne. Och var och en som går in inspekteras noga av alla andra. Det verkar vara vårt enda sätt att känna oss säkrare. Någon mer tillförlitlig metod finns inte.
Den här texten är skriven av min kompis Dmitrij Bretjalov, en programmerare och amatörfotograf i Moskva. Varje dag åker han tunnelbana till och från jobbet, 40 minuter i varje riktning. Originalet av texten är här, översättningen är min. I går intervjuade jag honom kort för Sydsvenskan.
Det är inte första gången som de i övrigt så goda vännerna USA och Kanada uppvisar osämja när det handlar om Arktis. Nu kritiserar USA:s utrikesminister Hillary Clinton Kanada för att inte ha bjudit in Sverige och Finland till ett möte om Arktis. Tidigare har även Danmark och Kanada varit i luven på varandra angående Arktis, men bedriver nu i alla fall militära övningar tillsammans i nordligaste Kanada, samtidigt som Ryssland ska genomföra fällning av fallskärmsförband i Arktis. Arktisk och subarktisk militär förmåga i form av fartyg och förband som klarar att uppträda i det kärva klimatet blir allt viktigare, där nu Ryssland avser att sätta upp ett speciellt arktiskt förband.
Allt handlar naturligtvis om att markera närvaro och skapa sig så långt framskjutna positioner som möjligt inför de i framtiden åtkomliga naturrikedomar som isens tillbakadragande blottlägger. Alla de angränsande länderna hyser inofficiellt viss farhåga över Peak Oil, där Arktis energiresurser skulle bidra till att försena effekterna. Länderna gör nu sitt yttersta för att påvisa att kontinentalsockeln är en förlängning av det egna landets fastlandssockel, vilket ger rättigheter till de nya områdena. Ryssland har t ex pekat ut Arktis som den viktigaste källan för rysk energiförsörjning under nästa decennium, vilket antyder vilken vikt man kommer att lägga vid ryskt inflytande över området. En intressant fundering är naturligtvis vilken roll de ca 5+5 hangarfartyg och helikopterfartyg som landet har beställt, kommer att ha i denna maktprojektion. Det är inte för inte som Norge på senare år i princip helt har koncentrerat sitt militära försvar till den nordligaste delen av landet.
Även om Sverige och Finland inte har direkta gränser till Arktis, tillhör man i alla fall Barentsområdet och en eventuell framtida kris eller konflikt om naturresurserna som nu döljs av isen kommer definitivt att beröra Sverige och Finland, på samma sätt som Sverige och Finland tidigare under det kalla kriget utgjorde ett ytterst viktigt område för NATO och WP. Det är inte Sverige och Finland i sig man vill åt, utan passage genom länderna för att antingen verka västerut . För Rysslands del handlar det om att säkra baser för flyg och passage för Norra Flottan ut i Atlanten och för väststaternas del att kunna verka med flyg in i Ryssland. (Mikael Holmströms artikel i Gula Tidskriften härom året utgör intressant läsning i ämnet)
För svensk försvars- och säkerhetspolitisk del gäller det att säkerställa ett bibehållande och utvecklande av den subarktiska förmågan.
Läs mer och initierat hos Gyllenhaal och Hammarbergh
Medvedev lovar att terroristerna som låg bakom gårdagens tunnelbanebomber i Moskva ska ”förintas”. Terroristerna kan heller inte kallas ”riktiga människor”.
Nedan video med svensk text (!) från smarta webbsidan dotsub.com. Kalle Kniivilä står för översättningen.
Presidenten och juristen Dmitrij Medvedev tog till samma ord som Vladimir Putin på måndagskvällen, efter ett besök på tunnelbanestationen Lubjanka:
“Ni vet, jag tvivlar inte ett ögonblick. Vi kommer att hitta dem och förinta dem alla. Precis på samma sätt som vi förintade alla som organiserade sprängningen av Nevskij Express. Alldeles nyligen förintade vi alla, till grunden.”
“De som organiserade sprängningen av Nevskij Express” anspelar på islamisten Said Burjatskij och ytterligare några misstänkta rebeller som dödades av ryska säkerhetsstyrkor i en räd i Ingusjien den 2 mars. Enligt säkerhetstjänsten FSB stod de bakom bombattentatet mot snabbtåget Moskva-S:t Petersburg den 27 november.
Videon finns även på dotsub.com (med svensk text) och på Medvedevs hemsida (utan text).
Mer på temat:
Minst 38 döda. De två kvinnliga självmordsbombarna steg på vid röda linjens slutstation, det visar övervakningskameror. Tre personer i deras sällskap är efterlysta. Dödssiffran har stigit till 39. Muslimska kvinnor misshandlades i Moskvas tunnelbana efter dåden. Tisdagen är sorgedag i Moskva och hela Ryssland. Här är en av artiklarna jag skrev till dagens Sydsvenskan: nio frågor och svar om bombdåden.
Jag bestämde mig för att somna om en stund och åka till jobbet lite senare. Det var nog ett riktigt beslut som fattades i huvudet på kudden i morse, men det visste jag inte då.
När jag väl anlände till metro Universitet på röda linjen efter min vanliga kvart med buss från Ploschad Indira Ghandi, var det ovanligt mycket folk på perrongen och likaså i korridoren mellan spåren. Klockan var då omkring kvart i nio. Konstigt för det brukar aldrig vara några problem med metron, den funkar ALLTID.
Det ropades ut något ohörbart i högtalarna och tillslut kom tåget och jag gick på. Vi kom fram till Vorobjevi Gori och blev stående ovanligt länge med öppna dörrar. Det stannade sedan två gånger i tunneln innan nästa station, och andra gången blev en ganska lång stund.
Det var jäkligt mycket folk i vagnen och föraren manade om lugn och sa att resan kommer att gå fram till nästa station Sportivnaya. Där stannade tåget för gott och där hördes det om än möjligt ännu sämre vad som sades i högtalarna än på Universitet. Jag fattade ingenting. Poliserna talade dock om för oss i megafoner att tågen inte går längre in mot centrum. Nästa station Frunzenskaya och stationen därefter Park Kulturi var stängda för påstigning. Inga övriga upplysningar. Folk var lugna och undrande och ringde i sina mobiltelefoner. En tant blev lite arg på poliserna som hon tyckte inte kunde bestämma sig vilken uppgång man skulle ta om man skulle åka med en viss buss. Vem ska man tro på, sa hon.
Själv tog jag mig upp till gatan i den norra utgången för att ta en promenad in mot centrum och försöka gå på metron på någon station bortanför Park Kulturi på röda linjen. När jag väl kom upp börjar telefonen ringa och folk frågar om jag är ok. Klockan är då omkring halv tio. Då förstår jag vad jag börjat ana under stoppen i tunneln mellan stationerna. Jag och många med mig fortsätter att gå mot centrum och vi kommer ut på Komsolski prospekt som är full av folk. Alla bussar är överbelamrade, mängder med folk går som i lämmeltåg in mot centrum. Vi passerar Park Kulturi, det är kaos och jag reflekterar över att avspärrningarna är så nära stationen. Varför leder de inte bort nyfikna längre bort från området? Mobillyftkranar lyfter bort parkerade bilar för att göra plats för ambulanser och räddningsfordon. Jag och hundratals andra tar av till höger upp på bron över Moskvafloden och går vidare och har sedan Gorkiparken på höger sida. Ur högtalarna vid Gorkiparken kan vi höra nyhetssändningar. Det pratas om ett trettiotal döda och omkring sextio skadade. Jag funderar på att ge upp Ryssland och Moskva i förtid och flytta hem innan den planerade hemflytten i augusti. Vi kommer till slut upp till Oktyaberskaya och kan kliva på metron där. Jag byter på Tretyakovskaya till Novokuznetskaya och kommer så småningom fram till Sokol. Jag tänker på hur oberörda alla ser ut, ingen säger något om det som hänt, tanten bredvid löser korsord och bredvid henne läser en tjej bok. Mittemot henne avhandlas sportbladet av en äldre herre och så vidare. Det märks inget av morgonens händelse på resenärerna. Å andra sidan, vad skulle märkas? Vad hade jag väntat mig?! På jobbet är det få kommentarer eller diskussioner om vad som hänt. Jag möts av ett “Hur är läget?” och jag svarar “Jotack, jag lever och är här”. “Bra jobbat” är kommentaren från min personal och sedan återvänder de till koncentrerat arbete. När jag åker hem på kvällen är det klart mycket mindre resenärer än vanligt. Och det kan väl bero på flera anledningar; folk är helt enkelt rädda för att åka metro men mest troligt att folk inte tror att den börjat fungera till fullo ännu. Vid Teatralnaya byter jag till den röda linjen, och
stationen Okhotny Ryad är i stort sett folktom. Det är inte vanligt vid den tidpunkten, då det vanligtvis brukar vara lite bökigt att ta sig fram. Vi passerar Park Kulturi och det står ett TV-team och gör någon intervju på perrongen. Inget syns av morgonens katastrof.
I tidningen efterlyses bloddonatorer. För att åtminstone försöka göra något för de stackarna som gick på “mitt” tåg någon halvtimme före mig, beslutar jag mig för att ge blod för första gången i mitt liv. När jag kommer hem ringer jag några av telefonnumren och kommer så småningom fram till en sjuksköterska. Jag vill ge blod, säger jag. Hur länge har du haft registrering i Moskva, frågar sköterskan. Sedan den 29:e januari. Jag kom tillbaks från Sverige då, säger jag. Nähä, säger hon, det räcker inte, du måste ha haft registrering i minst ett halvår om du ska ge blod. Jaha, svarar jag, så du menar på fullt allvar att de som nu ligger på sjukhuset, kanske i behov av mitt blod inte ska få det p.g.a. att jag inte haft registrering i Moskva i ett halvår?! Har du inte din gamla registrering kvar, försöker hon. Den lämnade jag in när jag väl fick min nya, men jag har en skannad version i datorn. Njae, säger hon, den måste vara i original. Nåja, säger hon tillslut, ring imorgon igen, då är den ordinarie sköterskan här. Jag kan inte riktigt svara på de här frågorna.
Jag är inte förvånad. Det är så synd att vanligt folk och i det här fallet allvarligt skadade, ska behöva lida för denna gång på gång återkommande idiotiska byråkrati med Moskva-registrering. Den dyker alltför ofta upp med sitt fula tryna i olika sammanhang; barnomsorg, skola, banklån, sjukvård etc. och nu vet vi att den krävs för blodgivning.
Det är inte bara utlänningar som staten sätter käppar i hjulet för, här ser man att den egna befolkningen får sin beskärda del av ryskt absurdum. Mina vänner bruka prata om ”Staten mot befolkningen”, eller min favorit ”Utan Moskva-registrering är du en insekt”. Jag är ingen insekt, jag har Moskva-registrering men den blir sällan mer än ett halvår; varje gång jag lämnar landet måste jag lämna in den och får sedan en ny när jag väl återvänder till landet. Så jag är väl en halv insekt och kan därför inte kan ge blod. Men hur förklarar man det för någon av de skadade på sjukhuset som har min blodgrupp? Nåja, jag ger inte upp. Jag provar att ringa igen imorgon. På återhörande!
P.S. Bilderna är tagna under förra året av mig och inte vid dagens händelse D.S.
Det är inte säkert att det framkommer klara bevis för vem som bär ansvaret för attackerna idag i Moskvas tunnelbana (DN, SvD, GP, Sydsvenskan). Den officiella versionen som kommer att presenteras efter händelserna brukar sällan i detalj redovisa sina bevis och det finns anledning att tro att politiska överväganden spelar in i slutsatserna. Att en rebellrörelse tar på sig attentatet är inte heller något säkert bevis, eftersom man kan se anledningar för de stridande att vilja höja sin profil, särskilt efter den senaste tidens bakslag för islamisterna i Kaukasus.
Se också kommentarer till likvideringen av de högt uppsatta islamisterna Anzor Astemirov och Said Burjatskij under de senaste veckorna.
Det har dessutom förekommit attentat i stort sett varje vecka de senaste månaderna mot myndigheterna i framför allt republikerna Ingusjien och Dagestan. Därtill kommer att antalet ”specialoperationer” mot rebellerna har ökat, som den i början av februari, då inte bara ett antal stridande utan även några lökplockande tjetjener som befann sig i närheten omkom (se Kalle Kniiviläs blogg).
Mot den bakgrunden kunde man spontant vänta sig två saker. Dels att ledningen för det Kaukasiska Emiratet, den islamiska virtuella staten i Nordkaukasus som utropades i Tjetjenienkrigens efterföljd, planerar hämndaktioner. Dels att ryssar i gemen borde ha känt på sig att något sådant här skulle kunna hända. Men det är inte självklart att något av det är sant.
Återigen rör det sig enligt de preliminära rapporterna om kvinnliga självmordsbombare. Första gången den typen av attentat inträffade i Moskva var 2024, då 15 personer på en utomhuskonsert föll offer för sprängladdningar funna hos två kvinnor. I Tjetjenien genomförde inte långt dessförinnan en kvinnlig självmordsbombare ett mordförsök på Achmad Kadyrov, den putintrogne nuvarande tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs far. Dessutom var flera av gisslantagarna kvinnor vid det traumatiska gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2024, då totalt ungefär 170 personer omkom, liksom vid gisslantagningen vid skolan i Beslan 2024 med långt över 300 offer, varav 155 barn.
Varför? Liksom hela den ”wahhabitiska” islamistiska vågen i Kaukasus är fenomenet ett resultat av krigen i Tjetjenien. Efter över ett decennium av strider var det tjetjenska samhället så i grunden raserat att en stor del av människorna förlorat inte bara flera närstående utan även möjligheter att råda över sin egen framtid. UNICEF uppskattar t ex att en tredjedel av barnen lider av posttraumatisk stress. Kvinnor utsattes inte sällan för våldtäkter under ”upprensningsaktioner” av ryska trupper. Det antas att två av kvinnorna under Dubrovkadramat var systrar som rövats från sina hem och utsatts för gruppvåldtäkt. En mycket stor andel har också förlorat man, bröder eller andra närstående och möjligheten till utkomst. Dessutom kan en våldtäkt i ett samhälle som det traditionellt tjetjenska ofta innebära utfrysning och att giftermål blir en omöjlighet.
Vem som än eventuellt tar på sig attentatet – om det till slut blir kaukasiska islamister kan det liksom efter bombningen av tåget Nevskij Express 2024 tänkas bli Doku Umarov, upprorets högste ledare och emiren av Kaukasiska Emiratet – säger det inte automatiskt särskilt mycket om strukturen i organisationen eller planeringen bakom dådet. I dagsläget ligger det i flera separatisters intresse att visa upp en enad front. Om det sedan visar sig vara två kvinnor som genom att ha blivit födda i norra Kaukasus’ kaos berövats sina chanser till ett verkligt liv, då är de hädanefter automatiskt frontsoldater i den heliga kampen.
Det sägs från flera håll att de här attackerna kom oväntat. En ung man sade till RIA Novosti att han efteråt gick igenom nyheterna från Kaukasus på nätet och blev förvånad över hur mycket våld som försiggår där, nästan varje dag. Man tittar bort, förtränger, och förvånas.
Två kvinnor med kaukasiskt utseende misshandlades snart efter händelserna i Moskva av några unga män, rapporterar Echo Moskvy. Polisen ingrep, men inga fördömanden av sådana handlingar har hörts. Irina Lagunina på RFE/RL rapporterade att myndigheterna hade gjort uttalanden om att genomföra en DNA-analys för att avgöra om förövarna verkligen kommer från Kaukasus, något som givetvis knappast är tekniskt rimligt. Men hon reflekterar över ett faktum som har blivit tydligt även efter tidigare terroraktioner. Media, som ju till stora delar återspeglar Kremls officiella hållning, förmedlar bilden av ”terror från Kaukasus” utan att skilja på extremister och fredliga invånare.
För allmänheten i Ryssland som inte söker aktivt ges mycket få chanser att avgöra hur brett stödet verkligen är i de kaukasiska republikerna eller bland kaukasierna i Moskva för den här typen av handlingar, än mindre den fulla bakgrunden till hur det kan komma sig att detta stöd ändå finns hos en del av befolkningen. ”De har alltid hatat oss”, som en man sade till nyhetsmedia just efter dådet.
Islam är Rysslands näst största religion med flera miljoner anhängare, tillsammans med ortodox kristendom, buddhism och judendom ansedd som en inhemsk religion. I stället för att ena folket mot extremism och övergrepp riskerar tragedier av det här slaget att splittra Rysslands folk än mer.
Måndagens attentat mot Moskvas tunnelbana har tolkats på olika sätt i media. Moskvas tunnelbana är en av världens tyngst belastade tunnelbanesystem. Moskvas ”röda linje” är huvudstadens äldsta linje. Det är där det hänger kristallkronor i taket och stationerna är vackert byggda för att hedra Stalintidens arbetare. Första gången jag var i Moskva ägnade jag en dag åt att stanna vid varje station på röda linjen bara för att se på byggnadskonsten. (Ett billigt nöje, dessutom, då man betalar för ”inträde” till tunnelbanesystemet och därefter kan resa runt en hel dag om man vill.)
Både Moscow Times, Pravda, DN och BBC för fram misstankar mot olika typer av grupperingar från Norra Kaukasus och från tjetjenska rebellrörelsen. BBC rapporterar att:
”In February, Chechen rebel leader Doku Umarov said ”the zone of military operations will be extended to the territory of Russia… the war is coming to their cities”.”
Webbredaktörer på DN.se har dock snurrat till det hela något. Klickar man på rubriken ”Kaukasisk konflikt bakom terrordåd” kommer man till en artikel med rubriken ”Tjetjenienkonflikten bakom terrordåd”. Rubriksättaren drar dessutom nog det hela något för långt, för artikelrubriken ”Tjetjenienkonflikten bakom terrordåd” återspeglar inte alls den osäkerhet kring skuldfrågan som faktiskt framkommer i själva texten.
Från Krasnoyarsk I Sibirien sager Putin:
”I am confident that law enforcement bodies will spare no effort to track down and punish the criminals. Terrorists will be destroyed”.
Mitt i morgonrusningen på måndagen inträffade två explosioner i Moskvas tunnelbanesystem, på stationerna Lubjanka och Park Kultury. Ovanför Lubjanka-stationen ligger högkvarteret för den ryska säkerhetstjänsten FSB. Det kan möjligen tolkas som en …
Mitt i morgonrusningen på måndagen inträffade två explosioner i Moskvas tunnelbanesystem, på stationerna Lubjanka och Park Kultury. Ovanför Lubjanka-stationen ligger högkvarteret för den ryska säkerhetstjänsten FSB. Det kan möjligen tolkas som en …
Natten till söndagen blev Ryssland mindre: två av landets elva tidszoner ströks. Fram till i går var tidsskillnaden mellan Kaliningrad i väst och Kamtjatka i öst tio timmar, nu är skillnaden nio timmar, eftersom de östligaste, glest befolkade regionerna Tjukotka och Kamtjatka övergår till Magadantid. Dessutom försvann de märkliga tidsöarna kring Samara när tidszonen Moskva plus en timme avskaffades.
Ikeas tidigare Rysslandschef Lennart Dahlgrens bok Ikea älskar Ryssland har nu kommit ut i en utökad och omarbetad rysk upplaga med titeln Вопреки абсурду: Как я покорял Россию, а она — меня. (”Trots det absurda: Hur jag erövrade Ryssland, och hur Ryssland erövrade mig.”) Med anledning av boken har han gett flera intressanta intervjuer till ryska massmedier.
Västliga massmedier ger en alldeles för ensidig och negativ bild av Ryssland, säger han i Echo Moskvy. Visst kan rysk byråkrati och korruption vara hemsk, men i Ryssland finns också de absolut mest effektiva och vänliga tjänstemännen i hela världen. Både de bästa och de sämsta tjänstemännen finns i Ryssland, säger han – allt handlar om huruvida de högst upp vill att något ska bli gjort, eller att det inte ska bli gjort.
Continue reading ‘Om hur Ikea erövrade Ryssland – eller tvärtom’
I förra veckan fick jag i personalrummet här på statsvetenskapliga institutionen en fråga som jag inte direkt kunde svara på. Frågan rörde varför man ofta säger ”the Ukraine” i bestämd form, men inte lika ofta ”the Belarus”. T.ex. är ju en uppräkning av några länder i stil med ”Russia, Belarus and the Ukraine” inte helt ovanlig. Spontant så höll jag med; jag skulle t o m själv kunna säga just så utan att tänka på saken. Eftersom jag blev nyfiken på orsaken till detta sätt att säga så googlade jag lite. Nedan delar jag med mig av de två klipp jag fann mest relevanta.
“Some country names are preceded by an article—like “The United States” and “La France”—but most are not. Sometimes it depends on what language you are speaking: in English we call the latter country simply “France” and “La República Argentina” is just “Argentina” although in the nineteenth century the British often referred to it as “The Argentine.”
When the region formerly known as “The Ukraine” split off from the old Soviet Union, it declared its preference for dropping the article, and the country is now properly called simply “Ukraine”.
[Klippt från www.wsu.edu]
“THE NAME UKRAINE, which first appeared in the historical chronicles in 1187, has been common in the English language for almost 350 years. In the earliest years it appeared without the definite article ”the” but in this century the definite article increasingly preceded the name Ukraine.
First of all we might note that the Ukrainian language has no articles so this is not a factor except indirectly. The reason for this is that many Ukrainian immigrant scholars, due to their imperfect knowledge of English, used the form ”the Ukraine” in their books thus helping to perpetuate this usage.
Some people have mistakenly thought that Ukraine is a general word meaning ”the borderland;’ ”the steppes” or ”the prairies;’ which would require the article.
For example, the authoritative five volume Encyclopedia of Ukraine edited by Danylo Struk and published by the University of Toronto Press does not use it. The article is not used by such prominent publications as The Ukrainian Quarterly (New York), Ukrainian Review (London, England), Forum Ukrainian Review (Scranton, Pa.), Ukrainian Voice (Winnipeg), Ukrainian Echo (Toronto), Journal of Ukrainian Studies (Toronto), Ukrainian News (Edmonton) or News From Ukraine (Kiev). In fact, today there is no Ukrainian periodical in English which uses the article although Harvard Ukrainian Studies once forced it on scholarly contributors.”
[Klippt från www.infoukes.com]
I helgen protesterade tusentals ryssar i tjugo regioner från Vladivostok till Kaliningrad mot ökande boendekostnader, skattehöjningar, korruption samt mot makthavare på olika nivåer. Årets protestvåg började med jättedemonstrationen i Kaliningrad den 30 december. Då krävde demonstranter inte bara guvernörens utan också Vladimir Putins avgång.
Lördagens demonstrationer som ägde rum i flera städer var de största sedan den stora protestvågen 2024. Den viktigaste anledningen till protesterna var den försämrade ekonomin och den ökande arbetslösheten, i kombination med kraftigt höjda priser på fjärrvärme, vatten, avlopp, gas, el och andra boenderelaterade kostnader som avgiften för sophämtning. Dessa priser är till stor del reglerade och subventionerade för hushåll, men steg i genomsnitt med 20% under förra året, samtidigt som hela ekonomin krympte med 7,9%.
En ytterligare anledning till att demonstrationerna spridit sig är troligen president Dmitrij Medvedevs upprepade utspel om mer demokrati. Någonting måste hans ord väl ändå betyda, tycks folk anse – det kanske inte längre är förenat med fara för liv och lem att demonstrera mot regeringen?
Continue reading ‘Oppositionella telefontjuvar och andra banditer’
1. Dragkampen om Rosenholzakterna över svenska Stasiagenter som jag redan skrivit om här. Det som gjorde mig undrande var främst ett pressmeddelande från Säpo, där man tonade ned den moraliska betydelsen av att i hemlighet tjäna Östblockets intressen.
2. Att pressombudsmannen Yrsa Stenius nu anmält Expressens avslöjande om Jan Guillous förflutna som KGB-agent, eftersom han lidit skada av publiceringen. (Peter Wolodarski skriver om det i dagens DN.)
3. En dokumentär på radions P1 om attentatet mot Norrskensflamman 1940. Programmets fokus på de fem tragiska dödsoffren, bland dem två barn som var åtta och tolv år gamla, kändes mycket mänsklig – men hanteringen av den politiska kontexten var minst sagt märklig.
Norrskensflamman stödde Sovjets invasion av Finland, vilket gjorde att de svenska kommunistena i den dåtida opinionen kom att betraktas som förrädare. Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna vara något annat än rimligt. Men programmet väljer ensidigt att, genom intervjuer med människor som kände attentatsoffren, framställa denna opinion som utslag av en obehagligt antikommunistisk tidsanda. Om en av intervjupersonerna, Ruth Boman, får vi i programmets slutkläm veta att attentatet blev startpunkten för ett livslångt engagemang – ”för kvinnors rättigheter”.
Programmet nämner inte att denna kamp fördes i forum som tidskriften Vi Mänskor, en del i det sovjetdominerade Kvinnornas demokratiska världsförbund som leddes av Hertta Kuusinen, dotter till den ökände finske sovjetmarionetten Otto Ville Kuusinen.
Hur kan Sveriges radio göra så här?
Sovjetunionens insatser för att besegra nazismen, framförallt dess 26 miljoner dödsoffer, har gett landet ett oförtjänt gott anseende. Att dödsoffren i stor utsträckning nog var en konsekvens av den egna ledningens totala likgiltighet inför människolivets värde, att andra världskriget började med en samordnad sovjetisk-nazistisk aggression (överenskommen i Molotov-Ribbentroppakten och dess hemliga tilläggsprotokoll), och att de områden som i slutet av kriget hade ”befriats” av Sovjet sedan fick vänta ytterligare fyrtiofem år på sin frihet borde sätta segern över Nazistyskland i perspektiv. Men av någon anledning verkar man på många håll fortfarande vara fullkomligt ovetande om denna sida av historien.
Att Yrsa Stenius och Säpo väljer att bortrelativisera kalla krigets moraliska dimension är kanske litet mer svårt att begripa. Något tyskt nazihot existerade ju inte under den här tiden, och man kan tycka att den allmänna minnesbilden av förtrycket i och hotet från Östblocket borde vara mer tydlig än vad den är.
Nyheter om Ryssland Russia news Новости России