Nu har jag gästbloggat hos chefen igen, om sista sommaren med Aleksander.
Archive for juni, 2024
En av mina absoluta favoritböcker är Bulgakovs Mästaren och Margarita. Därför noterade jag med visst intresse att det är en tecknad långfilm utefter boken på gång! Det är Rinat Timerkaev som leder med projektet ("många undrar nog om jag mist förståndet" skriver han på sin blogg), filmen beräknas ha premiär nästa år. Det är långt i från första gången denna klassiker ska bli film, senaste version är en tv-serie från 2024.
I en del länder är det väljarna som bestämmer vilka partier som ska sitta i parlamentet och vem som ska styra landet. I Ryssland är allt upp och ner. Här ska partierna ha makthavarnas förtroende, och det är presidenten som bestämmer vilka partier som ska sitta i parlamentet.
Enligt tidskriften Forbes är Michail Prochorov Rysslands tredje rikaste man, med en förmögenhet på 18 miljarder dollar. Förutom sina pengar har han tidigare mest uppmärksammats för sina klagomål på den ryska arbetslagstiftningen som han tycker är på tok för restriktiv. Fyrtiotimmarsveckan måste avskaffas och arbetsgivaren måste kunna ge sina anställda sparken utan några begränsningar, då blir det fart i den ryska ekonomin, menar han.
Nu är han också ledare i det låtsasparti som enligt de ryska makthavarnas plan ska få representera liberala värden i det ryska parlamentet efter valet i december. Partiet heter Pravoje delo (Den Rätta saken, eller Högerns sak). Målsättningen är att partiet nu ska få 15% av rösterna, och så blir det nog. För två dagar efter det att Prochorov valts till partiledare fick han en inbjudan till ett tv-sänt möte på presidentens datja utanför Moskva.
Men om Prochorov är Medvedevs nickedocka, vems nickedocka är då Medvedev? Eller har han egen vilja just i den här saken?
Det är nu exakt 70 år sedan operation Barbarossa inleddes, och med detta stora fosterländska kriget. Det började i gryningen, det är tydligen så krig gör. De jämna åren gör nog att minnes- och sorgedagen, som den 22 juni sedan 1996 officiellt kallas i Ryssland, kommer att högtidlighållas mer än vanligt.Jag gissar dock att ceremonin med stort C kommer att hållas i Brest, symbolen för krigets katastrofala inledning. Fästningen i Brest, som numera ligger i Vitryssland, var ett av de första målen för den tyska attacken. Striderna om fästningen var hårda, men dess försvarare hade inte någon större chans mot anfallarna.
Fästningen i Brest har sedan kriget inte bara fått utmärkelsen hjältestad och omvandlats till ett minnesmärke – den har även blivit filmstjärna. I höstas hade den påkostade Brestskaja krepostpremiär. (Därifrån kommer bilden.) ”Den enda krigsfilmen det senaste decenniet som inte är skit” gick ryktet bland mina sökförbandsbekanta. Jag såg den på bio med företrädare för nyss nämnda skara och fick en fortlöpande kommentarer viskade till mig om alla detaljer som inte riktigt stämde, om uniformer som var fel och kronologi som ändrats. Filmen börjar den 21 juni 1941. Det gör så många filmer om kriget. Den vackra sommardagen, de glada intet ont anande människorna. Publikens insikt om vad som komma skall när de ser datumet. ”Men det är inte bara en film om hjältar som försvarar sitt fosterland, utan i lika hög grad ett relationsdrama” skriver den svenskryska filmfestivalen Kinorurik som visade filmen under festivalen i vintras. Jag minns inte mycket av några relationer, jag orkade inte ta in några felaktiga detaljer. Snarare kände jag mig överkörd av brutaliteten. Jag menar, utan att förstöra något av spänningen kan jag avslöja att (nästan) alla dog. Det bör inte förvåna någon. Dels för att det var vad som hände i Brest 1941, dels för att ryska filmer har ihjäl sina hjältar betydligt oftare än Hollywood. (Det har jag skrivit tidigare om här.)
De felaktiga detaljerna till trots, min kamrat är nöjd. ”Inte skit” instämmer han med tidigare bedömare. Jag nickar bara, går ur biosalongen lätt illamående. Jag ett drygt halvår senare fortfarande inte kommit fram till om jag tyckte filmen var bra eller inte. Underhållningsvåld är inte min grej, och om det är verklighetsbaserat gör det definitivt inte saken bättre. Jag ger mig ut i ett novemberruskigt St Petersburg med en brutal påminnelse om krigets grymhet.
I dag är det 22 juni. Det är årets ljusaste och vackraste tid. Jag ska njuta av den i tacksamhet över att jag kan lämna kriget kvar på kontoret vid dagens slut.
Det är inte jag som säger det, det är en kommentar i den populära bloggaren Drugois blogg. Men jag är böjd att hålla med.
Här kommer en sång till av Igor Rasterjajev. Av samma kaliber som sången ”Georgiebandet”, men nu om kriget i Tjetjenien. Vad kan man säga – han är Rysslands Bob Dylan. Han är som Dan Andersson och Cornelis Wreeswijk i en person. Eller en ny Vysotskij. En sådan som kan beskriva världen så att man blir sorgsen och lycklig på en och samma gång.
Песня про Юру Прищепного
автор Игорь Растеряев
Лето на исходе, солнце жаром пышет,
Только вот жарою нас пугать не надо –
Мы температуры видели повыше,
Мы ведь ребятишки из-под Волгограда.
Лихо разгоняюсь с горки по привычке,
В хуторок Субботин я въезжаю снова,
Вижу на заборе синюю табличку
«Улица Героя Юры Прищепного».
Юрка – мой ровесник, мы из тех мальчишек,
Что в садиках советских, после запеканки,
Подтянувши шорты, начитавшись книжек,
Шариковой ручкой рисовали танки.
Было всё прекрасно: все о мире пели,
Олимпийский мишка полетел куда-то,
И никто не ведал, что на самом деле
В этот год рождались новые солдаты.
В этот год рождались те, кого позднее
В горные ущелья загоняли маршем,
Чтобы повстречались с теми, кто смуглее,
Чуть побородатей и слегка постарше.
Те, кто расплатился за чужую подлость,
Уходил под пули прямо, не сутулясь,
Превращаясь в слезы, превращаясь в гордость,
В синие таблички деревенских улиц…
Время боль не лечит, а смиряет с нею.
Будет постоянно мысль меня тревожить:
«Вот проходят годы, а не я взрослею:
Это просто Юрка с каждым днем моложе.»
Но пора настанет, верю без оглядки,
И в огромной книге летоисчисления
В год восьмидесятый лягут, как закладки,
Синие таблички – символ поколения.
Прокричат таблички нам открытым текстом:
«Надо жить достойно! Надо жить непошло!»
Всё, что было Юркой, всё, что было детством,
С этого момента сразу стало прошлым…
En eloge till Sam Klebanov som ordnat filmprogrammet på det civila forumet Antiseliger i Chimkiskogen utanför Moskva. I programmet ingår två svenska filmer: De ofrivilliga och Sounds of noise. Den killen har ju koll! Han har även valt ut kiniesiska, italienska och amerikanska filmer. Dem vill jag se.
Ryssland firade den 12 juni «Rysslands dag». En av landets viktigaste och största högtider, påstod åtminstone den statliga televisionen. I år inföll festligheterna på en söndag och därför var även måndag en ledig dag. I praktiken betydde högtiden att folk flydde staden, där myndigheterna arrangerade pompösa marscher, konserter och fyrverkerier, för att åka ut till sina sommarstugor.
Själv satt jag den dagen ute på vår sommarstuga i Vaskelovo på Karelska näset. Det här samhället består av hundratals datjor tätt packade kring en sjö. Här sitter den ryska medelklassen på egna små tomter där de satsar enorma summor på att bygga hus och odla trädgård.
«Rysslands dag» är en officiell flaggdag. Inne i städerna vajar det flaggor överallt. Flaggor som myndigheterna ser till att hissa. Men här ute i datjasamhället finns inga flaggstänger, inte heller flaggor. Jag tog en sväng bland stugorna här men kunde inte upptäcka en enda rysk trikolor. Och det förvånade mig. På det personliga planet verkar den ryska patriotismen vara på noll. Åtminstone när det kommer till flaggor.
Den här högtiden är den äldsta i det nya Rysslands korta historia. Den 12 juni år 1990 godkände det sovjetiska Ryssland en deklaration om statlig suveränitet. Exakt ett år senare arrangerades det första presidentvalet som vanns av Boris Jeltsin. Högtiden började firas år 1992 och hängde då ihop med förklaringen om suveränitet. Först år 2024 döptes den om till Rysslands dag.
I dagens läge ser en minoritet negativt på den här dagen. Man anser den vara startskottet på Sovjetunionens fall och en början till all oreda. Andra vet inte vad högtiden heter, eller så kallar man den för självständighetsdagen. De flesta är likgiltiga, tackar för den lediga dagen och försvinner till stugan.
Personligen skulle jag gärna se många hissade flaggor på de välvårdade stugtomterna här i Vaskelovo. Jag inbillar mig att en hissad flagga skulle symbolisera att ägaren upplever sig vara mer än bara en tillfällig invånare i detta odefinierade land. Kanske skulle han uppleva sig vara en del av ett folk, kanske till och med en nation. Och vara stolt och förnöjd över det hela. I bästa fall skulle flaggan visa att det har slutits fred mellan stat och medborgare. Ett tecken på att staten slutat utnyttja och stjäla av medborgarna. Och vice versa. Då skulle kanske också den ryska skogen sluta brinna.
Ifjol brann rekordstora skogsareal på grund av den heta torkan. I år brinner det redan mer skog än under samma period ifjol. Åtminstone om man får tro statistiken. Men enligt ryska grävande journalister är den här statistiken en ren lögn. Mycket av skogen, uppskattningsvis en tredjedel, brinner bara på «pappret».
Det existerar nämligen en hemlig överenskommelse mellan lokala tjänstemän och vissa skogsbolag. Idéen går ut på att man tänder eld på gräset i ett skogsområde, låter det brinna under kontrollerade former för att sen snabbt släcka. Den ryska lagen kräver att bränd skog bör avverkas omedelbart. Sagt och gjort. Skogen huggs ner innan nån ens hinner kontrollera området. På det här viset tar skogsbolaget sitt virke gratis. Vinsten delas sen med tjänstemännen.
Så ser den nuvarande ryska patriotismen ut i ett nötskal.
I en intervju i tidningen Chef (13 juni) kommenterade jag Putins ledarstil i relation till med andra populära politiska ledare.
Ett roligt klipp:
”Det är lätt att avfärda den putinska ledarstilen som något främmande för vår chefskultur, men visst finns det organisationer även hemma i Svedala där den skulle passa – med vissa modifikationer, förstås. Mi Lennhag nämner spontant militären eller räddningstjänsten.”
Artikeln finns här.
Jag har skrivit en hel det om nasjisternas årliga Seliger-läger. Nu pågår en anti-Seliger i Chimkiskogen! Min favvobloggare Oleg Kozyrev är en av organisatörerna, och naturligtvis är Jevgenia Tjirikova där. Mot Sherwoodskogen!
På engelska: Global Voices Online: Anti-Seliger
Har precis lyssnat igenom en ljudbok, där en ganska viktig biperson heter Popov. Den svenska inläsaren lägger dock betoning fel, han säger Pópov, istället för Popóv. Det är väl inte så viktigt egentligen, men… är det bara jag som kommer att tänka på en rumpa? Visst låter det som om stammen är ordet popa (rumpa) och inte pop (präst), när man lägger betoningen så?
Jag blev häromdagen intervju i P4 om den eventuella folkomröstning i Staffanstorp, med anledning av det omdebatterade politiska beslutet om utförsäljning av kommunala bostäder. Länk till intervjun på Skåne Direkt.
Rättvisan segrade till slut. Det är inte troligt att han blir fälld i högre instans, trots att Kadyrov har överklagat. Det värsta godtycket sker i första instans. Det här gäller alltså det straffrättsliga åtalet, det civilrättliga målet däremot pågår fortfarande, han har förlorat i första och andra instans och nu förbereder de sitt case för att ta det till Europadomstolen. Det skall bli spännande att läsa hur domstolen motiverar den friande domen (domskälen kommer troligtvis om en vecka eller två). Den domen kommer ju utgöra ett viktigt underlag för Europadomstolen när de skall göra sin bedömning av rättsläget och sakförhållandena. Vissa rekvisit är ju gemensamma för den straffrättliga och den civilrättsliga lagstiftningen, det är mest när det gäller bevisbörda och uppsåtskrav som de skiljer sig åt.
Det var detta pressmeddelande från 2024, strax efter mordet, som Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov ansåg vara brottsligt:
Uttalande från Memorial om mordet på Natalija Estemirova
I dag dödades vår vän och kollega, en människa som står oss nära.
I nästan tio år var Natasja en av Memorials viktigaste medarbetare i Norra Kaukasus, i första hand i Tjetjenien. Hon inte bara kartlade brott mot de mänskliga rättigheterna. Hon var en människorättsförsvarare med stor begynnelsebokstav, en folkets försvarare.
De boende i Tjetjenien utsattes för bombräder, ”rensningar”, bortrövanden, tortyr – Natasja försökte hjälpa dem alla. Hon krävde det omöjliga av makten – att sätta stopp för laglösheten. Ibland lyckades hon – övertygelsen om sitt arbete och tron på rättvisan gav henne styrka. Detta arbete gjorde att Natasja blev känd i Tjetjenien, människor drogs till henne, hoppades på att få hennes beskydd eller på att rättslösheten åtminstone skulle uppmärksammas.
Flera gånger blev Natasja hotad av makthavarna, men hon kunde inte tänka sig att arbeta någon annanstans än i sitt hemland Tjetjenien.
Oleg Orlov, ordförande för Memorial:
”Jag vet, jag är säker på, vem som är skyldig till mordet på Natasja Estemirova. Vi känner alla den personen. Han heter Ramzan Kadyrov och han är president för Tjetjenska republiken. Ramzan hade redan tidigare förolämpat och hotat Natasja, och höll henne för sin personliga fiende. Vi vet inte om han gav en direkt order att mörda henne eller om hon blev mördad av hans anförvanter, för att göra honom till lags. President Medvedev är tydligen tillfreds med att ha en mördare som president i en av Ryska federationens delrepubliker.”
När Natasha hade kritiserat att flickor tvingades bär sjal på offentlig plats, hade hon ett samtal med Ramzan Kadyrov. Hon berättade att han hotade henne och bokstavligen sa: ”Ja, jag har blod på händerna upp till armbågarna. Och det skäms jag inte för. Jag har dödat och jag tänker fortsätta döda dåliga människor. Vi kämpar mot republikens fiender.”
Vi vet att det senaste materialet som Natasja tagit fram om nya bortföranden, utomrättsliga avrättningar och offentliga arkebuseringar i en tjetjensk by, framkallade ogillande i det tjetjenska ledarskapet. Chefen för vårt kontor i Groznyj blev informerad om detta av den så kallade ombudsmannen för mänskliga rättigheter i Tjetjenien Nudri Nuchazjijev. Han sa att han inte ville att något skulle hända och därför ville han tala oss till rätta. Vi tog ändå risken, det visade sig vara en risk vi inte borde tagit. Vi bär en stor skuld.
Det är dags att kalla saker och ting vid deras rätta namn. I Ryssland just nu pågår en statlig terror. Vi känner till morden i Tjetjenien och morden utanför Tjetjeniens gränser. De som försöker säga sanningen och som kritiserar makten blir mördade. Ramzan Kadyrov har gjort det omöjligt för människorättsförsvarare att arbeta i republiken. De som dödade Natalija Estemirova, ville sätta stopp för flödet av sann information från Tjetjenien.
Kanske har de lyckats med det.
-
Stalin och Natalija Estemirova « Lindrig huliganism 24 okt 2024 … Natalia Estemirova arbetade för Memorial i Tjetjenien. Oleg Orlov tänker inte, … Förresten: Ramzan Kadyrov mördade Natalija Estemirova. …
-
Snart ett år sedan Natalija Estemirova blev mördad « Lindrig … 4 jul 2024 … dagar sedan så var det ett år sedan människorättsaktivisten Natalija Estemirova mördades. Och Oleg Orlov, som anklagade Kadyrov för mordet …
-
Kommer Kadyrov vittna? 23 mars 2024. Den 28 mars fortsätter domstolsförhandlingarna i det straffrättsliga åtalet mot Oleg Orlov. Han blev ju åtalad för att ha förtalat Tjetjeniens president. Det har han inte. Hans uttalanden efter mordet på Natalija Estemirova var fullkomligt rimliga. Det blir det åttonde domstolstillfället och enligt planeringen skall Kadyrov vittna.
-
Domen mot Oleg Orlov på svenska 1 november 2024. Utdrag ur min examensuppsats (kan bli föremål för redigering). På ryska finns domen här. Ramzan Kadyrov mot Memorial och Oleg Orlov[1] Detta är ett rättsfall som fått en del uppmärksamhet i media eftersom den rör aktuella politiska förhållanden i Ryssland. I september 2024 lämnade Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens president, in en stämningsansökan, där han krävde fem [...]
-
Så marscherar Putin mot ett nytt Tsarvälde, DN, februar 2024
-
Oleg Orlov arresterad igen, Anna Ek, Svenska freds
I dagens Sydsvenskan publiceras min artikel om ”Rysslands Assange” – som han fick heta där – Aleksej Navalnyj.
Här på bloggen har jag tidigare skrivit två texter om honom [1,2]. En fråga som jag inte blev riktigt klok på var hur extrem han egentligen är i sin nationalism, och det försökte jag sätta fingret på när jag häromdan gjorde en telefonintervju med honom för Sydsvenskanartikeln. Han säger inte rakt ut att han stödjer den nyligen förbjudna extremistorganisationen DPNI:s politik, men det är inte mycket som saknas heller. DPNI står för “rörelsen mot illegal invandring” och har en logotyp som liknar en parkeringsförbudsskylt men som också kan leda till helt andra tankar. Titta själv.
Här under är en fullständig översättning av telefonintervjun. Intervjun finns också tillgänglig på ryska, och som en ljudinspelning. Här på bloggen kan man även läsa en version av Sydsvenskanartikeln på esperanto.
Jo, och givetvis niade jag honom under intervjun, det gör man alltid på ryska, i alla fall om man inte är nära vän med den man intervjuar. Men jag översatte med “du” på svenska, för jag tyckte det passade samtalstonen bättre, Aleksej Navalnyj var öppen, trevlig och lätt att prata med.
Continue reading ‘Navalnyj: ”Visst är jag en rysk nationalist”’
Imorgon klockan halv fem Moskvatid faller dom mot Oleg Orlov, som är åtalad för förtal av Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov. Oleg försvaras av den kände advokaten Genri Reznik. Åklagaren kommer att yrka på 150 000 rubel i böter (ca 45 000 SEK), vilket väl kan ses som ett lågt straff, eftersom maxstraffet är 3 års fängelse.
På något sätt oroar det mig. Kanske tänker man döma honom – så att Kadyrov skall få sin symboliska hämnd, men till ett lindrigt straff, för att det skall bli mindre upprörande?
Medvedev har varit ute i veckan och talat om att helt ta bort fängelsestraffet för förtal. Det är bra, men det är egentligen inte där skon klämmer när det gäller den ryska förtalslagstifningen. Felet ligger i att domstolarna är totalt oförmögna att göra avvägningen mellan behovet av en öppen debatt och grävande journalistik å ena sidan, och rätten till skydd för sitt goda namn och privatliv å andra. Därför döms hederligt folk som om de vore brottslingar. Det är fel och upprörande. Om så böterna eller skadestånden bara är en kopek, så är det ett grovt brott mot yttrandefriheten. Och ett fruktansvärt slöseri med goda människor tid.
Amnestys uttalande om fallet ger en mycket bra sammanfattning av turerna och visar tydligt vad som är rätt och fel.
Allt om rättegången på Memorials hemsida: http://www.memo.ru/2009/09/10/sud.htm
Robert Hårdh blogg: Bollen är rund i Tjetjenien
SvD: Kadyrov anklagas för mord i Wien
Lindrig huliganism: Kommer Kadyrov att vittna?
Lindrig huliganism:Ett år sedan Natalija Estemirova blev mördad
Lindrig huliganism: Stalin och Natalia Estemirova
Kalle Kniivilä: Luzjkov vill ha kämpande patrioter
Lindrig huliganism: Ett år sedan de blev mördade
Lindrig huliganism: Domen mot Oleg Orlov på svenska
Aktuellt i ryska bloggar idag är mordet på Jurij Budanov. (I DN och SvD kallar de honom för ”skandalöverste”, usch vad jag ogillar tidningsord med förledet skandal, sex eller chock.). Han blev dömd till tio års fängelse 2024 för mordet på Elza Kungajeva, en 18-årig tjetjensk flicka. Han försvarade sig med att påstå hon hade varit krypskytt och att han tappat besinningen. Jag minns hur debatten gick då – det var flera som tyckte att det var en rimlig ursäkt.
Nu resoneras om vem som ligger bakom mordet på Budanov, många tror att det är någon eller några som vill piska upp nationalistiska stämmingar. Frågan är bara vem, ryska nationalister eller tjetjenska islamister/kriminella.
http://dolboeb.livejournal.com/2111300.html
http://krispotupchik.livejournal.com/219881.html
http://wild-che.livejournal.com/99262.html
Nej, men det här är sjukt. Nu kan det inte bli mer sovjetiskt. Nu kan företag gå med i Putins nya organisation Allryska folkfronten.
10.06.2011Теперь и предприятия могут вступить в Общероссийский народный фронт (ОНФ). «Такое решение принял Премьер», – сообщил пресс-секретарь В.В.Путина Д.С.Песков.
Он рассказал, что после того, как в «Народный фронт» была открыта дорога общественно-политическим организациям и простым гражданам, стали поступать просьбы от коллективов предприятий разрешить вступать в ОНФ и им.
Det är alltså ”företagskollektiv” – ett sovjetiskt ord för de anställda på ett företag – som själva vänt sig till OGF och bett om att att få gå med. Jag undrar om de var företrädda av VD eller av fackorföranden. På vilka bevekelsegrunder, kan man fråga sig.
Dmitrij Rogozin, den ryske diplomat som företräder federationen vid NATO, uttryckte för en tid sedan Rysslands oro över utplaceringen av västs nya missilförsvar i Östeuropa. ”Redan år 2024 kan USA, för den händelse våra relationer försämras, ha en betydande del av Rysslands strategiska potential under kontroll. Man säger att det inte är riktat mot oss, […]
I alla fall har de färre ”garanterade platser” enligt den här artikeln på partiets egen hemsida. Och det blir nog så, illusionen om en flerpartistat, med sund politisk konkurrens måste ju upprätthållas. Det verkar som om någon i den styrande eliten kom på det någon gång 2024 eller 2024, eftersom partiets resultat då började sjunka - de fick inte ens egen majoritet i de flesta regionerna. När jag reste genom Ryssland förra månaden sa många av dem jag träffade att Ryssland är en enpartistat. I varje stad jag var fann jag partiets mottagningskontor centralt belägna. Jag letade inte, men de gick inte att missa.
Tydligen är det bara genom att skrämmas som man kan få dem att arbeta, kommenterar galleristen och twittraren Marat Gelman det faktum att partiet på sin egen hemsida skriver att det kommer krympa nästa val. När det inte finns någon yttre konkurrens, får man skärpa konkurrensen inom partiet för att få medlemmar och potentiella kandidater att lägga in en extra växel, antar jag att han menar.
DN: Spänd väntan på besked i den ryska maktkampen
Kalle Kniivilä: Brodskij stödjer Putins parti, En ring att härska över dem alla
Lindrig huliganism: Unga jabloko sätter upp en alternativ minnesskylt
PS: Men den stora snackisen är inte parlamentsvalet, utan vem som skulle ställa upp i presidentvalet – Putin eller Medvedev eller båda två? Kommer tandemokratin att fortsätta? Och vad faan är den Allryska folkfronten för påhitt? Kanske insåg Putin-Medvedev-Surkov att de där foran för demokratisk debatt som man kvävt de senaste åren, trots allt gjorde lite nytta i form av input? Att det är bekvämare att styra auktoritärt kanske bara är en illusion.
Rysslands snabba nedrustning av kärnvapenmaterial har förvånat många. Det så kallade Start-avtalet med USA anger att Rysslands bestånd av kärnstridsspetsar får uppgå till maximalt 1550 år 2024. Detta mål är nu dock redan uppnått. USA har däremot, enligt uppgifter från USA:s utrikesdepartement, ännu 1800 stridsspetsar kvar.
Start-avtalet reglerar emellertid långt mer än bara det maximala antalet kärnstridsspetsar. T.ex. regleras parternas möjlighet att ha avskjutningsramper som kan skicka ballistiska robotar till andra kontinenter.
USA:s senat ratificerade det nya Start-avtalet i december 2024. Ryska duman och federationsrådet gav sitt slutliga godkännande för avtalet i början av 2024.
Här kan man på US State Departments hemsida se den officiella sammanställningen över hur många olika ”vapen” de båda parterna har.
Obama har beskrivit Start-avtalet som ett steg mot en värld utan kärnvapen, men att det krävs tålamod. Först i maj 2024, efter lång tids diskussion mellan Obamas administration och Pentagon, avslöjades siffrorna kring USA:s kärnvapenarsenal för första gången.
Varför har då Ryssland redan nu uppfyllt målen för 2024? För att Ryssland ändå höll på att pensionera sina gamla strategiska missiler? För att det inte finns pengar att investera i nya vapen som ändå skulle tas ut bruk 2024? USA:s motsvarande vapen är inte redo för ”pension” än, och kommer troligtvis inte tas ut bruk förrän det krävs enligt Start-avtalet. Samtidigt, om man tror på diplomati och ”confidence building”, så borde USA visa god vilja och avveckla de egna vapnen snabbare än man kanske tänkt fram till nu.
Visar detta på att ett nytt Start-avtal behövs, där gränserna sätts ännu lägre, och där avtalet reglerar en längre tidsperiod? Behövs i så fall det avtalet ganska omgående, för att förhindra att Ryssland får för sig att uppgradera till 1800 igen?
[Political cartoon by Matson / Roll Call]
