Archive for januari, 2024

Stalinbussar på Sankt Petersburgs gator

Den 2 februari är det sjuttio år sedan slaget vid Stalingrad. Om ni befinner er i Sankt Petersburg kan ni då råka få se en sådan här buss. Det är Kommunistpartiet, den underliga organisationen ”Rysslands medborgares fackförbund” (ja, samma galningar som stämde Madonna, då för att deras kristna värderingar kränkts) samt den för mig hittills okända, men troligen ännu underligare organisationen ”Folkommissariatet för historisk tillförlitlighet” som har avtalat med de privata bussbolagen.

Källa: Fontanka.ru

20130131-224653.jpg

Infångad av vägpolisen

I morse hade jag bråttom och sprang över gatan mot rött ljus. Det är man ofta tvungen att göra som fotgängare i Moskva, eftersom trafikljusen är helt och hållet anpassade efter bilarna. Man kan få stå och vänta i evigheter om man inte väljer att slinka över precis då det uppstår en paus i strömmen. (Dock ingenting jag rekommenderar för den som vill korsa den åttafiliga Trädgårdsringen).

Jag såg inte att två kraftiga polisgubbar i neonfärgade västar med ДПС (Дорожно-патрульная служба, dvs Vägpolisen) på ryggen stod posterade i ändan av övergångsstället. En av dem fångade behändigt in mig där jag kom sprintande över vägen. Han tog mig myndigt i armen och frågade om jag inte inser att jag bryter mot trafikreglerna.

– Ni har helt rätt. Ursäkta, svarade jag.

Ibland har man fel och då är det lika bra att erkänna det.

– Dokumenty! uppmanade han i myndig ton och jag plockade fram min ryska journalistackreditering. Han synade den och undrade sedan om jag är finsk eller rysk medborgare. Jag meddelade att jag är finsk medborgare.

– Springer folk över vägen på det där viset i Finland?! Jag tror vi måste ta och skriva upp er.

Jag hängde med huvudet och sade att jag inser mitt misstag. Poliser gillar att skrämma upp en litet och i situationer där man själv har brutit mot reglerna är det oftast klokare att visa ödmjukhet än att obstruera.

Vägpolisen tittade på mig, gav mig tillbaka min ackreditering och sade sedan vänligt men strängt:

– Hädanefter ska ni vara litet försiktigare! Ni är ju här som gäst hos oss.

Jag lovade att vara försiktigare, stoppade ackrediteringen i väskan och gick vidare.

Detta som ett exempel på att den som tror att man ALLTID måste muta sig fram i Ryssland faktiskt har fel. Det finns många situationer där man klarar sig bara för att man är en människa och det är polisen också.

Situationen hade visserligen varit en annan om jag  hade kommit körande i en Landrover Luxury SUV.

Medförfattat: Transparency Internationals nya korruptionsindex avseende försvarssektorn

Mi Lennhag är en av författarna/forskarna bakom Transparency Internationals världsomfattande rapport (29/1), som även innebär lanseringen av ett nytt korruptionsindex (Government Defence Anti-Corruption Index) som fokuserar på korruptionsrisker samt hur väl länders regeringar förebygger och motverkar korruption inom försvarssektorn.

Det nya indexet uppskattar/mäter alltså inte grad av korruption (vilket är fallet med tidigare indexet CPI, Corruption Perceptions Index) utan fokuserar på hur bra länders regeringar är på att förebygga och motverka korruption inom försvarssektorn. Indexet innebär en djupgående analys av korruptionsrisker inom försvarsministerier och väpnade styrkor i 82 länder runt om i världen.

Det nya indexet fokuserar alltså på en sektor som omsätter stora summor pengar, är hemlig till sin natur och som dessutom ofta är utsatt för korruptionsskandaler.

Transparency International beräknar att den globala kostnaden för korruption inom den här sektorn uppgår till över 20 miljarder dollar årligen. Tillsammans stod de 82 granskade länderna för 94% (1600 miljarder dollar) av de globala militära utgifterna under året 2024.

I arbetet med indexet utgick självständiga landbedömare från ett omfattande frågeformulär med 77 indikatorer, som täcker in korruptionsrisker inom försvarssektorn, uppdelad på fem områden (political, finance, personnel, operations & procurement). Bedömningarna granskades därefter av oberoende bedömare (peer reviewers).

Vilket/vilka länder Mi Lennhag bidragit till att utvärdera framgår inte i rapporten. Många forskare och utvärderare har valt att vara helt anonyma, bland annat av säkerhetsskäl. 

Indexet är även avsett att ge försvarsministerier, regeringar, väpnade styrkor, civilsamhället och medborgarna i de olika länderna verktyg för reformarbete, vilket i förlängningen kan medföra att länderna blir bättre på att undvika både farorna och den ineffektivitet som korruption inom försvarssektorn medför.

Länderna placeras i kategorier, där A är bäst och F sämst. Hela 70% av de studerade regeringarna (d.v.s. länderna, men regeringarna har yttersta ansvar) har höga eller kritiska nivåer av sårbarhet inför korruption (och placeras i grupperna D, E och F). Enbart två länder placeras i grupp A, vilket innebär att de uppvisar en stark, institutionaliserad verksamhet för att motverka korruption inom försvarssektor. Bäst i klassen var Tyskland och Australien. Sverige hamnade inte i den bästa gruppen. (Band A: Very low. Band B: Low. Band C: Moderate. Band D: High. Band E: Very high. Band F: Critical.) 

Följandets följder

Jag trodde att jag lärt mig nu, men tiden för kulturell inkompetens är tydligen  ännu inte över. I Ryssland översköljs du av erbjudanden att bli följd och mött vart du än ska. Jag har lärt mig att det är lönlöst att framhärda i att jag faktiskt kan ta bussen själv in till stan om någon bestämmer sig för att komma och möta mig på flygplatsen. Och visst, det har ju sin charm med en egen välkomstkommitté. Jag har också lärt mig att sluta insistera på att jag kan bära mina väskor själv om det finns en man i närheten. Men jag hade nog inte riktigt insett vidden av det här med att följa någon.

Häromdagen utspelade sig följande lilla drama. Rollfigurer: Min kompis A, hans gravida fru, jag och min resväska. A hade varit och mött mig på flygplatsen (jag hade sagt att det inte behövs men sedan väluppfostrat inte protesterat vidare), vi hade åkt direkt till universitetet och nu några timmar senare var vi på väg därifrån. A tog min resväska och satte fart mot stationen Sportivnaja. A och hans fru bor i St Petersburgs södra utkanter, jag skulle till de norra och att ta metron på Sportivnaja skulle innebära en massa onödigt åkande för mig. Klockan var dessutom strax efter 18 vilket innebär rusningstid och proppfullt i metron. Om jag istället svänger av halvvägs från universitet till Sportivnaja kan jag dock gå till metron Gorkovskaja som är på rätt linje. Det är visserligen längre att gå dit, men resan blir betydligt kortare.

Så när vi kommer till avtaget ber jag att få min resväska och säger att jag går till Gorkovskaja. A protesterar, han tycker det är långt till Gorkovskaja. Jag framhärdar, de behöver naturligtvis inte gå till Gorkovskaja – vi ska ju åt olika håll! Jag säger farväl, försöker utbyta några artighetsfraser och tar sedan min väska och går.  Kvar står två ryssar och tittar frågande på mig. Resan hem går smidigt, men lite senare på kvällen kommer ett meddelande från A ”Varför övergav du oss bara sådär?”. Jag försöker på nytt förklara mina, som jag ser det, högst rationella skäl. (Vi skulle åt olika håll och tog båda närmsta vägen hem.) Han är inte övertygad. Jag ger mig, ber om ursäkt, säger att svenskar är konstiga och lovar att inte göra om det.

Jag vet ju sedan tidigare att ryssar gärna tar en omväg för att ha sällskap lite längre även om de ska åt olika håll, men jag vet också att det faktiskt brukar vara ok att ta närmsta vägen hem. Varför var det inte det den här gången? Svaret ligger nog i resväskan. Jag hade precis kommit, han hade mött mig på flygplatsen och ”mötaransvaret” sträckte sig nog till att åtminstone se till att jag kom på metron ordentligt. Han hade säkert följt mig till den metro jag ville om det inte var för att det hamnade i konflikt med ett annat ansvar: det för den gravida frun som han naturligtvis inte ville dra ut på några extrautflykter.

Berättelsens sensmoral: håll ankomstdatum hemligt om du inte vill riskera att förarga plikttrogna ryska gentlemen.

Den underbara tioåringen

I dag när jag kom in genom porten till mitt hus stod det en ungefär tioårig pojke och väntade vid hissen. När dörrarna öppnades tog han ett steg tillbaka för att jag skulle få gå in först.

Väl inne i hissen vände han sig till mig och frågade:

– Vilken är Er våning?

Därefter tryckte han först på min våning, sedan sin egen.

Han gick ut före mig. Innan dörrarna gled igen sade han:

– På återseende.

Jag skulle vilja pussa och krama den här pojken. Och hans föräldrar. Han räddade min dag.

MR-organisation får inte registrera sig som ”utländsk agent”

Den lokala människorättsorganisationen ”Sjtjit i metj” i Tjuvasjien i Ryssland har som första ideella organisation lämnat in en ansökan om att få registrera sig som ”utländsk agent”. Detta enligt den nya mycket omtvistade lag som antogs i Ryssland i somras och började gälla 21 november där alla organistioner som sysslar med ”politisk verksamhet” och får pengar från utlandet måste registrera sig själva som ”agenter”.

Sjtjit i metj är liksom övriga ryska frivilligorganisationer djupt upprörd över lagen men skickade in en ansökan om att få registrera sig för att få klarhet i vad som gäller. Lagen är nämligen mycket vagt formulerad och från myndigheternas sida har man hittills inte kunnat uppge vad som gällt. Igår fick så Sjtjit i metj mycket överraskande avslag på sin ansökan att ingå i registret. Förklaringen från justitiedepartementet är att deras verksamhet inte kan anses vara politisk. Mer information finns på Agoras hemsida. Justitiedepartementets uttalande finns här.

Rysk människorättsförsvarare till Sverige

2wB13c6c9f2cbee

Den 22 till 25 januari gästas Östgruppen av Pavel Tjikov, jurist och ordförande i människorättsorganisationen Agora. Under hans vistelse i Sverige kommer Östgruppen anordna seminarium och föreläsningar på temat föreningsfrihet i Ryssland. Fokus kommer att ligga på den utsatta situationen för det civila samhället och den senaste tidens utveckling i Ryssland. 

Pavel Tjikov är docent i juridik och ordförande i den välrenommerade ryska människorättsorganisationen Agora. Han har publicerat ett stort antal böcker och artiklar om mänskliga rättigheter i Ryssland, bland annat polisbrutalitet, korruption och rättsväsende.

Agora ger rättshjälp till personer – journalister, politiska aktivister, bloggare – och organisationer som utsätts för övergrepp av ryska myndigheter. Under 2024-2010 lyckades de driva igenom över 250 fall och mer än 50 polismän har fällts för tortyr, rättsstridiga arresteringar och korruption.
_____________________________________________________

Onsdag 23 januari: Föreläsning: Hur tystas Rysslands kritiska röster?
Medverkande: Pavel Tjikov, jurist och ordförande i den ryska människorättsorganisationen Agora.

Plats: Universitetshuset, Uppsala, sal IX.
Tid: 19.15
Språk: Engelska
Entréavgift: 30 kr, gratis för medlemmar

Föreläsningen arrangeras tillsammans med Utrikespolitiska föreningen i Uppsala och Uppsala Forum för Demokrati, Fred och Rättvisa.

_____________________________________________________

Torsdag 24 januari: Seminarium: Ryssland, Putin och demokratin – om mänskliga rättigheter och ett utsatt civilt samhälle.

Medverkande: Pavel Tjikov, jurist och ordförande i den ryska människorättsorganisationen Agora, Maja Åberg, opinion och påverkan, Amnesty International, svenska sektionen och Martin Uggla, Rysslandskännare och ordförande i Östgruppen.

Plats: ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, Per Albinrummet.
Tid: 9.15-10.45. Kaffe/te och smörgås serveras från 9.00.
Språk: Engelska.

Anmäl dig gärna i förväg före 23/1 till anmalan@ostgruppen.se
Seminariet arrangeras tillsammans med Amnesty International, svenska sektionen.
_____________________________________________________

Torsdag 24 januari: Rysk temakväll och medlemsmöte.
Kom och lyssna till Pavel Tjikov som berättar om situationen för det oberoende civila samhället i Ryssland.  Efter föredraget fikar vi tillsammans, har medlemsmöte och diskuterar vad vi i Östgruppen kan och vill göra under våren. Också du som inte är medlem i Östgruppen är välkommen på föredraget.

Plats: Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, Stockholm
Tid: 17.30-18.30 Föredrag (på engelska), 18.30-ca 20.00 Medlemsmöte, fika, diskussion och mingel.

Porr, pengar och syra på gyllene scen

“Teatern är en bild av hela Ryssland, det är vårt land i miniatyr.”

Så kommenterar Bolsjojteaterns förre balettchef Jurij Burlaka förra veckans händelser, när en maskerad attentatsman kastade svavelsyra i ansiktet på den nuvarande balettchefen Sergej Filin.

Det är lätt att förstå jämförelsen.

Efter årtionden av förfall och två inte helt lyckade sovjetiska renoveringar blev Bolsjojteatern, en av världens mest ärofyllda scener för opera och balett, föremål för ett statligt prestigeprojekt. Här skulle Rysslands nya storhet visas upp. Oljepengarna flödade och prislappen spelade ingen roll.

Byggarbetet drog ut på tiden, konflikter och beskyllningar om korruption duggade tätt. En huvudvattenledning i närheten av teatern brast på grund av de omfattande grävarbetena. Översvämningen stoppade trafiken på de kringliggande gatorna i Moskvas absoluta centrum. Arbetet med att lägga ett nytt fundament under teaterhuset från 1820-talet tog fyra år.

Slutnotan för totalrenoveringen hamnade på motsvarande 8 miljarder kronor. Men anledningen till den höga kostnaden var absolut inte korruption, försäkrade kulturministern Avdejev då. I stället handlade det enligt honom bland annat om att tegelstenar och cement hade gått upp i pris. Exakt vart alla pengarna tog vägen har inte kunnat utredas – många av företagen som sysslade med renoveringsarbetet fanns bara på pappret och har nu försvunnit spårlöst.

Även teaterns konstnärliga ledning har omgärdats av skandaler och ömsesidiga beskyllningar. Den största skandalen före förra veckans syraattack kretsade kring utnämningen av ny balettchef våren 2024, när Jurij Burlakas kontrakt tog slut.

En av toppkandidaterna var balettruppens ledare Gennadij Janin, men han tvingades plötsligt avgå och helt lämna Bolsjojteatern, när pornografiska bilder som uppgavs föreställa honom uppdagades på en porrsajt. En länk till bilderna mejlades från en anonym adress till tusentals personer kort före tillsättningen av chefstjänsten.

Även den andre toppkandidaten till chefstjänsten hoppade av i sista stund i sviterna av porrskandalen. I stället gick jobbet som Rysslands högste balettchef till den unga förmågan Sergej Filin, som under sina knappt två år stuvat om ordentligt i hackordningen på teatern. Han har bjudit in stjärnor från andra scener, även från utlandet, och gett yngre dansare från Bolsjojteaterns egen trupp stora roller, förbi näsan på tidigare erkända berömdheter.

De interna konflikterna har varit många, men för en månad sedan blev det allvar. Sergej Filin började få hotfulla telefonsamtal. Någon hackade hans e-postkonto och spred innehållet på nätet och alla däcken på hans bil skars sönder.

Natten mot fredagen, när Filin var på väg hem efter att ha firat 150-årsminnet av regissören Stanislavskij, stoppades han av en maskerad man som ropade hans namn, sprang i kapp honom och kastade svavelsyra i ansiktet på honom. Filin fick allvarliga frätskador i sitt ansikte och på sina ögon, men efter de första operationerna hoppas läkarna nu kunna rädda hans syn.

“Det är någon som inte gillar att jag har framgångar i mitt arbete på Bolsjojteatern”, säger Filin i en video som filmades på sjukhuset bara några timmar efter attacken..

Angreppet kan ha beställts av någon som vill peta bort Filin från chefsjobbet, tror också hans företrädare Jurij Burlaka. “Det förekommer alltid konflikter på en teater, men aldrig tidigare har konflikterna gått så här långt”, säger Burlaka i en intervju till tidningen Izvestija.

Teatern har förändrats till det sämre – på samma sätt som hela landet, menar han.

En version av texten publicerades i Sydsvenskan 2024-01-22

Mer på temat:

Den uzbekiske gårdskarlen som fick nog

Förra veckan såg jag ett nyhetsinslag i Kanal1-nyheterna som för ovanlighetens skull gjorde mig på otroligt gott humör. Det handlade om en uzbekisk gårdskarl i Juzjnoje Butovo utanför Moskva, Bachrom Churramov. Han hade blivit arresterad i början av januari efter att ha smällt till en tolvårig pojke med den spade han höll på och skottade snö med. Till saken hörde att tonåringar i kvarteret under en längre tid hade trakasserat gårdskarlen, bland annat genom att kasta tomflaskor på honom. När det hela fortsatte tappade gårdskarlen behärskningen.

Så här långt kunde detta vara en enbart deprimerande historia om hur våld föder våld. Men så hände något oväntat. Kvarterets övriga grannar marscherade iväg till polisen och krävde att Churramov skulle släppas fri.

Kanal 1 skickade ut några reportrar till Juzjnoje Butovo där grannarna en efter en i meddelade att deras gårdskarl är en trevlig och hjälpsam människa som ständigt hade blivit trakasserad av ett gäng tonåringar. Det är första gången som jag har sett en dylik konstellation i ryska tv-nyheter. Gästarbetaren är plötsligt inte boven, utan hjälten i dramat.

För att undvika missförstånd: det som gjorde mig glad var inte att gårdskarlen hade smällt till en tolvåring med en spade. (Han fick hjärnskakning och hamnade på sjukhus.). Jag gläds över två saker: Att folk reagerar mot något som de upplever som en orättvisa. Och att statlig rysk tv visar hur infödda ryssar ställer upp för en uzbek. Det har en mycket, mycket stor symboliska betydelse i ett land där statliga tv-kanaler i allmänhet avporträtterar gästarbetare som illegala invandrare, okunniga främlingar, ansiktslösa personer.

Nu fick den här gårdskarlen ett ansikte. Han blev en människa med ett namn.

Bachrom Churramov är nu frisläppt i väntan på att rättegången ska börja. Han kan få en fängelsedom på upp till fem år.

En tänkbar händelseutveckling i Ryssland 2024

[Denna text publicerades ursprungligen på bloggen Världen Österut, idag, den 17:e januari]

Den 14 januari började det nya året enligt den rysk-ortodoxa julianska kalendern. Vad kan man då anta att år 2024 kommer innebära för Ryssland och ryssarna? Spekulerande är en vansklig syssla, men jag ska ändå försöka skissa ett tänkbart scenario. Texten nedan är alltså en personlig reflektion över de tendenser man kan se i Ryssland just nu, och vad dessa skulle kunna innebära för utvecklingen under den närmaste tiden.

Jag tror att den vanlige ryssen känner att 2024 kommer bli ett lite besvärligare och lite svårare år än 2024 har varit. Det kan man lyssna sig till exempelvis via ryska radiokanaler, eller läsa i ryska tidningar på nätet. Men det kan även vara en rimlig gissning utifrån var Ryssland just nu befinner sig politiskt, ekonomiskt, juridiskt och medialt, vilket är det som kommer belysas här.

Jag gissar egentligen i svepande ordalag på ett rätt lugnt 2024 i Ryssland: inga stora folkliga protester likt de vi såg för ett drygt år sedan, en ekonomi som hamnar på kanske plus 3 % (vilket är något lägre än vad Världsbanken förutspått, men ungefär vad EBRD uppskattat), Putin i ungefär samma ledarroll (även om han kommer få kämpa hårdare för sin position), en långsam utveckling mot något hårdare lagar och domslut, ett klimat som gör det lite svårare för icke-statliga organisationer att verka (både i det praktiska arbetet och på nätet.). På vissa sätt kanske 2024 bli året då vi känner att Ryssland faktiskt uppvisar en tillbakagång till sovjettiden, vilket jag nu kommer försöka exemplifiera.

Euro-området drabbas sannolikt hårt av inbromsning i BNP-tillväxt under 2024, med hög arbetslöshet m.m. som följd. Även en negativ tillväxt (d.v.s. recession) förutspås av flera analysinstitut, t.ex. inflytelserika Morgan Stanley och OECD. Detta påverkar givetvis Ryssland. Råvaruexporten – som länge utgjort omkring 80 % av Ryssland export, och därmed även en stor del av landets BNP – kommer troligen minska. Redan 2009 uppmanade Världsbanken Ryssland att minska sitt beroende av råvaruexporten. Oljepriserna kommer rimligen heller inte kunna fortsätta stiga i den grad som Rysslands politiker säkert innerligt hoppas på. Putin har ju mycket av sina framgångar att tacka just det förut kraftigt stigande oljepriset för: under Putins åtta ”guldår” som president mellan 2024 och 2024 fyrdubblades världsmarknadspriset på gas och olja. År 2024 varvärldsmarknadspriset för naturgas som högst. Under samma period mer än fördubblades de ryska reallönerna. Putin personifierade det ryska undret. Nu kommer han i stället behöva anstränga allt mer för att vara en rysk motsvarighet till vår svenske landsfader Per Albin.

Ekonomiskt skulle 2024 på vissa plan ändå kunna bli lyckat för Ryssland. WTO-inträdet 2024 och ökad inhemsk konsumtion kan ge tydliga effekter på den ryska ekonomin. Ryska storföretag har på senare år erhållit relativt stora investeringar, även från utlandet, men nu är också den stora gruppen medelstora företag redo för investeringar. Att investerare verkligen skulle vilja satsa i Ryssland kan låta motsägelsefullt, när t.ex.korruptionen fortfarande är ett så utbrett och även tillagande problem, vilket ju vanligtvis skrämmer iväg investerare. I fallet Ryssland har korruptionen även varit så omfattande att man kan tala om en marknad som nästan är satt ut spel, eftersom enorma mutor kan sätta marknadsprinciperna åt sidan, på bekostnad av förutsägbarhet i ekonomin. Dock har ryska fonder och aktier gått bra under lång tid, och Ryssland ses inte längre per automatik som ett högriskområde för utländska investerare. East Capitals Rysslandsfond var t.ex. den fond som lyckades bäst mellan 2024 och 2024, vilket gjort att investerare och riskkapitalister ändå lockats alltmer till den ryska marknaden.

Vad gäller omfattande folkliga protester är det tveksamt om det hinner hända något nytt under 2024. Det finns inga givna tillfällen att protestera, såsom politiska val till duman eller presidentposten. Dock skulle en oväntat ansträngd ekonomisk situation kunna få fart på de mer omfattande protesterna igen, alternativt att en ny oppositionsledar-kandidat framstår som ett gott alternativ och även uppvisar potential att samla folk kring en övertygande agenda.

Vad kan man tänka sig händer med efterspelet efter rättegången mot punkgruppen Pussy Riot? Såvida det inte uppstår en liknande situation som den som föregick rättegångarna 2024, kan man tänka sig att det lär vara rätt tyst om saken framöver. Domen 2024, liksom arresteringar av oppositionella politiker, visar dock hur regimens och rättsstatens hantering av meningsmotståndare har hårdnat på senare tid. Detta lär rimligen inte avta under 2024. Regimkritiker, människorättsaktivister och organisationer kan enligt en ny lag som duman godkänt (men som ännu inte undertecknats av Putin) framöver komma att kunna åtalas för brottet högförräderi, något som Amnesty protesterat mot.

Parlamentet har röstat ja till nya lagar som inskränker mänskliga rättigheter och kriminaliserar förtal, och parlamentet har underlättat för nedstängning av ”besvärande” webbsidor. Putin har nyligen godkänt en lag som tvingar icke-statliga organisationer med utländskt finansiellt stöd att registrera sig som ”utländska agenter”, och demonstranter i fredliga möten hotas numera av mycket höga bötesbelopp (i vissa fall motsvarade en rysk årslön) vilket gör att allt fler ryssar kommer anse att de inte har råd att demonstrera. Kreml har återinfört vissa rutiner med tydligare ”instruktioner” till domare om hur domslut ska fastställas. Dessutom är medierna ofta statligt kontrollerade och journalister som bekant försiktiga eller rent av rädda, parlamentet är tämligen maktlöst, och den offentliga debatten är begränsad och ofta enkelspårig.

I december 2024 uppmanade åtta institutioner – däribland Transparency International, Amnesty, Greenpeace, Freedom House och Human Rights Watch – Ryssland att minska svårigheterna för det ryska civilsamhället.

Putin är nog just nu troligen rätt oroad över att han för tillfället har det lägsta folkliga stödet någonsin, och hans medarbetare har uppvisat oro över utvecklingen. Putin har inte råd att uppfattas som svag just nu, vilket säkert kommer återspeglas i åtstramningar, nya lagar och ett mer kontrollerat maktinnehav. Samtidigt kan Putin vara rätt trygg, eftersom han inte har några direkta motkandidater.  Hur han ”hanterar” Medvedevs ökande popularitet kommer bli intressant att se. Likaså hur relationen till Vitryssland utvecklar sig, där man kan ana att förbindelserna kan komma att bli mer ansträngda. Ryssland kan tröttna på att subventionera Lukasjenkos kritiserade styre, men det lär nog dröja längre tid än ett år innan något tydligt avstånd markeras.

Slutligen har vi förberedelserna inför vinter-OS i Sotji 2024, som ju kommer äga rum bara några mil från gränsen mot Georgien, och som därmed sätter närbelägna konfliktområden på kartan även för en rätt ovetande omvärld. Något riktigt besvärligt som kan hända är om ett attentat riktas mot det evenemanget. Nu kommer säkerheten just i Sotji säkert vara mycket hög (särskilt efter avslöjanden om planerade attentat) men en attack hade likväl kunnat riktas mot andra mål i regionen eller någon rysk flygplats.

Sammanfattningsvis kommer 2024 bli en utmaning för Putin. Han kommer behöva se till att året blir lugnt – om än lite kämpigt för den vanlige ryssen – utan större folkliga protester eller upprop mot strängare lagar, utan oväntade ekonomiska bakslag, och utan en fortsatt nedgång i de egna popularitetssiffrorna.

Dumskallarnas julafton

Duman har bestämt att sätta igång en undersökning mot den fransk-ryska journalisten Vladimir Pozner. Han har haft fräckheten att kalla gosudarstvennaja duma (det statliga parlamentet) gosudarstvennaja dura (den statliga fjollan).

Det var för magstarkt för dumaledamoten Michail Starsjinov från Det enade Ryssland. Han satte igång en undersökning om Pozners lön. Nu ska det undersökas huruvida Pozner får högre lön än andra anställda på Kanal 1 på grund av att han är fransk medborgare.

Det enda man kan säga om den här saken är att Starsjinov dessvärre bekräftar precis vad Pozner säger.

Pengarna spelar ingen roll

Pengar är bara siffror på pappret. Det var huvudregeln inom den sovjetiska militärindustrin. Nu är samma tänkesätt på väg tillbaka, fast åtminstone delvis av andra anledningar.

Under kalla kriget handlade det om terrorbalansen och en kapprustning som till slut knäckte den sovjetiska ekonomin. Under Vladimir Putin behöver Ryssland precis som på Sovjettiden en yttre fiende för att motivera hård inre disciplin – men dessutom är den omfattande militärindustrin en viktig arbetsgivare och dess anställda och chefer en tung stödtrupp för presidenten.

Ett tydligt tecken på att de som räknar pengar lidit ett nederlag var avskedandet av förre försvarsministern Anatolij Serdjukov i början av november. Formellt fick han gå på grund av korruptionsmisstankar, men den egentliga skälen är troligen den långdragna tvisten mellan olika maktgrupperingar om vem som ska bestämma över de lukrativa försvarskontrakten. Stridigheter om priser ledde under Serdjukovs tid som minister också till att exempelvis förhandlingar om inköp av atomubåtar drog ut på tiden. Nu har Vladimir Putin meddelat att sammanlagt 14 nya ubåtar ska byggas och sjösättas fram till 2024 till en kostnad av fyra biljoner rubel eller drygt 850 miljarder kronor.

Efter en svacka under krisen 2024 med fallande oljepriser är den ryska ekonomin återigen i relativt bra skick. Det finns ingen utlandsskuld och statens inkomster från oljeexporten kan användas för att hålla den ineffektiva tunga industrin under armarna. I så kallade enfabriksstäder, som på sovjettiden byggdes kring en enda jättefabrik, är hela stadens överlevnad beroende av fabrikernas fortbestånd. Anhängare av ekonomiska reformer har förespråkat avveckling av de olönsamma sovjetiska kolosserna och en modernisering av den ryska ekonomin. I stället verkar Vladimir Putin satsa på att hålla fabrikerna under armarna – det är där han har sin väljarbas.

Under förra vinterns protestvåg mot fusket i parlamentsvalet släpptes arbetare från en stridsvagnsfabrik vid Uralbergen fram i Putins direkstända telefonväkteri. Arbetarnas talesman Igor Cholmanskich lovade att de själva skulle komma till Moskva och sätta stopp för bråket före presidentvalet, “om inte polisen klarar det”.
Direkt efter presidentvalet besökte Putin stridsvagnsfabriken för att tacka arbetarna för stödet. Han passade på att utnämna stridsvagnsingenjören Cholmanskich till sin personliga representant i Uraldistriktet. Den inhemska försvarsindustrin har blivit en tydlig prioritet och priset spelar återigen ingen roll.

Under sovjettiden fick militärindustrin alla resurser den behövde. Det som blev över kunde användas till civila ändamål – om något blev över. Sovjetunionen hade toppmoderna, atomdrivna strategiska ubåtar. Den som däremot ville ha en bil fick köa i tio år för att få köpa en skraltig kopia av en gammal Fiat.

Efter Sovjetunionens fall har den ryska försvarsindustrin förföljts av katastrofer. Något av det första Vladimir Putin själv fick ta itu med var den nybyggda atomubåten Kursk som sjönk i augusti 2024, efter feltändning i en torped. Ingen ur besättningen på 118 man kunde räddas.

Många tvivlar också på att den planerade upprustningen av flottan verkligen kan genomföras inom utsatt tid. Bygget av jätteubåten Jurij Dolgorukij, som togs i bruk förra veckan, påbörjades redan 1996, men fick avbrytas flera gånger på grund av problem med finansieringen och ändrade ritningar. De misslyckade provskjutningarna med den strategiska missilen Bulava, som de nya ubåtarna ska bestyckas med, är så många att de blivit ett stående skämt.

Den indiska marinen väntar fortfarande på det ombyggda ryska hangarfartyget Amiral Gorsjkov. Köpeavtalet skrevs redan i oktober 2024. Sedan dess har den ryska sidan gång efter annan höjt priset medan renoveringsarbetet dragit ut på tiden. Vid en skarp övning förra året förstördes fartygets ångpannor på grund av dålig isolering, och leveransdatum är nu uppskjutet till slutet av 2024.

Den stora satsning på marinen som Vladimir Putin nu lovat handlar om återupprustning från relativt låg nivå. Mycket av de utlovade pengarna ska spenderas först mot slutet av planeringsperioden som sträcker sig till år 2024, och det är högst osäkert om alla fartyg som utlovats faktiskt blir verklighet.

Mer oroväckande är den allt mer aggressiva nationalistiska retoriken som även märks tydligt i de paranoida lagar som drivits igenom på löpande band det senaste året. Lagarna utpekar tydligt människorättsaktivister och oppositionella som fientliga utländska agenter och gör det möjligt att definiera nästan vilka som helst kontakter med utlänningar som landsförräderi. Putins tredje mandatperiod verkar bli en tid av ökande pseudopatriotism där yttervärlden utmålas som en fientlig omringning och oljepengar öses in i den ineffektiva militära industrin för att hålla arbetarna sysselsatta och den ryska flaggan högt.

En kortare version i Sydsvenskan 2024-01-16

Mer på temat:

”De växer upp utan beröring”

I dag har tiotusentals personer marscherat i centrala Moskva för att protestera mot adoptionsstoppet för amerikanska medborgare. Från den 1 januari är det förbjudet för amerikaner att adoptera ryska barn, vilket är dumans svar på den så kallade Magnitskijlagen i USA.

Det var kallt och rått, men hela Strastnoj bulvar var fylld av folk från början till slut. Polisen uppskattade antalet demonstranter till 9 500, Echo Moskvy till 30 000. Själv har jag svårt att göra en rimlig uppskattning av de totala antalet, trots att jag var på plats. Det handlar åtminstone om tiotusentals demonstranter.

Många av dem hade aldrig demonstrerat förr. Jag talade bland annat med en pensionerad barnmorska som genast sade att hon inte tillhör dem som går med ”vita band” (symbolen för Putinoppositionen). Däremot hade hon beslutat att resa 60 kilometer från sin hemstad in till Moskva för att delta just i den här demonstrationen.

– Jag har själv adopterat ett barn och jag vet hur viktigt det är för barn att få bo i en riktig familj. Våra ledare kan straffa USA hur de vill. Men barnens rättigheter ska inte blandas in i det här, sade hon.

Den pensionerade småskolläraren Olga sade att hon själv har jobbat som volontär på ett barnhem i Moskva, men helt enkelt gav upp. Hon skildrade sina upplevelser på ett sätt som länge ska stanna i mitt minne.

– När jag tog barnen i famnen sade de anställda att jag skulle sluta skämma bort dem. Jag ville ju att även barn som hade svårt att gå skulle få vara utomhus, jag minns en liten mager flicka som knappt kunde gå och därför bar jag henne. Men personalen förbjöd mig. Barnen skulle inte vänja sig vid att få vara i famnen. De som inte kunde gå fick aldrig vara utomhus. Det var ett omänskligt förhållningssätt, men det var egentligen inte personalens fel. De var alldeles för få och slutkörda och deras lön är urusel, sade Olga.

Enligt henne blir barn som växer upp i dessa förhållanden oförmögna att klara sig i samhället som vuxna.

– De institutionaliseras. De kan inte längre ta ansvar för sig själva. Men ännu värre är att de växer upp utan beröring. Inte en kram, inte en smekning. Hur kan man förvägra dessa barn möjligheten att få egna föräldrar?

(Till saken hör att förhållandena i ryska barnhem varierar väldigt mycket. Det finns båda bra och dåliga. Jag kommer själv att göra ett reportage från några barnhem i S:t Petersburg som ni senare får läsa om i Hbl.)

Faktum är att adoptionslagen har upprört framför allt det opolitiska väljarsegmentet i Ryssland. Sjuka och handikappade barn adopteras sällan inom Ryssland. Deras enda chans är att få utländska föräldrar, och majoriteten av de utländska adoptivföräldrarna är amerikaner. Cirka 60 000 ryska barn har adopterats till USA under de senaste tjugo åren.

Det cirkulerar olika uppgifter om antalet adoptionsprocesser som nu måste avbrytas på grund av den nya lagen. Enligt amerikanska har 46 barn nu fått beskedet att de inte får flytta till sina amerikanska familjer, eftersom processen inte hade slutförts innan lagen trädde i kraft. Under de senaste åren har ungefär tusen ryska barn i året adopterats till USA, vilket innebär att det totala antalet berörda är betydligt större.

Det är faktiskt litet märkligt att Putin, som brukar ha ett fint väderkorn för folkopinionen, godkänner den här lagen. Han gör sig impopulär i vida kretsar, inte bara bland de uttalat oppositionella.

En medelålders kvinnlig bokförare jag talade med uttryckte situationen så här:

– Både Putin och dumaledamöterna har tappat kontakten med verkligheten. De har aldrig blivit valda, aldrig tvingas ta ansvar. De har bara placerats på sina positioner. De förstår helt enkelt konsekvenserna av sitt handlande och det intresserar dem inte heller.

 

Jag bifogar några bilder på dagens demonstration.

Obehaglig, men tom retorik? (uppdaterat 13/1 09.00)

I Ryssland står det alltmer klart att ett av landets långsiktiga mål är att inrätta en eurasiatisk union som ska hävda sig gentemot EU i och med att president Putin själv tog upp frågan i sitt tal till nationen innan jul. Unionen ska bl a bestå av Ryssland, Vitryssland och Kazakstan.

Den eurasiatiska tanken är en grundpelare inom den ryska ”Eurasianismen” och även den nykonservativa ”politisk ortodoxin”, vilken filosifie doktorn vid Uppsala Universitet Maria Engström, skrivit om i en artikel i SvD utöver sin egen avhandling. Det har varit osäkert åt vilket håll Ryssland ska fortsätta sin utveckling. Den liberala tankesmedjan ”Valdai Klub” har under många år varit mycket inflytelserik i Kreml, men har på sistone fått konkurrens av den politiska ortodoxins motsvarighet, Izborskij Klub. Den politiska ortodoxin kan på många sätt jämföras med den kristna högern i USA med dess starka konservativism och vapenskrammel, och man ser sig själv och Ryssland som mänsklighetens beskyddare mot det onda.

I och med president Putins utnämnande av Rysslands tidigare NATO-ambassadör Dimitrij Rogozin till ny vice premiärminister, har eurasianismen och den politiska ortodoxin definitivt stärkt sitt grepp om Kreml och Rysslands framtida utveckling, vilket den kommande unionen är ytterligare ett tecken på.

I veckan levererades Jurij Dolgorukij, den första ubåten i den nya ryska klassen av strategiska robotubåten till Norra Flottan. Leveransen kommenterades av vice statsminister Rogozin på följande vis på Twitter:

”Darra västborgare! Er tid är över!” (Дрожите, буржуи! Кирдык вам)

 En retorik som inte ter sig värst lämplig för ett land som utger sig ha demokratiska ambitioner och som fick Norges utrikesminister att återigen understryka att han är bekymrad över den kalla-krigsretorik som kommer från Ryssland.

Den massiva ryska upprustningen och tendenser till att återgå till retorik och handlingar från Kalla Kriget har även diskuterats i Sverige. Bland annat Regeringen menar på att retoriken är ägnad för ett internt bruk för att stärka den ryska regeringens egna ställning i landet och att det därför inte är något att bekymra sig om. Frågan är om så verkligen är fallet. Spelar man an på nationalistiska strängar och blandar dem med vapenskrammel är det lätt hänt att man till slut tappar kontrollen över utvecklingen även om man haft en annan avsikt från början.

Det finns all anledning att noga följa utvecklingen i Ryssland och de nykonservativa strömningarna.

Uppdatering 13/1 09.00: DN skriver om bl a Rogozins uttalande i en artikel om rysk upprustning.

Putin som Medea, säger Misja

En kompis i Ryssland vidarebefordrade ett skämt till mig:

Om amerikanarna går in i Syrien – då bombar vi Voronezj!

Voronezh är en stad i södra Ryssland och skämtet handlar om den så kallade anti-magnitskijlagen, den lag som innebär att amerikaner inte längre får adoptera ryska barn. Lagen är Putins sätt att hämnas på USA för att de infört visumsanktioner mot de som är inblandade i advokaten Sergej Magnitskijs död. För många ryssar är adoptionsförbudet en fullkomligt absurd åtgärd – det är ju barnhemsbarnen, de som skulle få en mamma och en pappa i Amerika, som blir lidande i första hand, anser de. Vad man än tycker om vad Amerika gjort – varför skall man straffa ryska barn?

Lyssna på Johanna Meléns inslag i Studio 1 om de ryska reaktionerna!

Adoptionsförbud

Och titta på filmen om Sergej Magnitskijs död. Är det så orimligt att USA har bestämt att de personer som är inblandade i Sergej Magnitskijs död inte skall få visum till USA?

SvD: USA och Ryssland i Syrienmöte

Sveriges Radio Studio 1: Ifrågasatt ryskt adoptionsförbud

”Vad gjorde Europa när ryska människorättsförsvarare ropade på hjälp?”

Den ryska människorättsrörelsens främsta företrädare, ordföranden i Moskvas Helsingforsgrupp Ljudmila Aleksejeva, skrev strax före jul en debattartikel i New York Times. Den borde varje europeisk politiker med en gnutta intresse för Ryssland läsa. Aleksejeva beskriver där det senaste årets händelseutveckling, från hoppfulla massprotester till ett mycket hårt utsatt oberoende civilt samhälle i skriande behov av utomstående hjälp för att överleva, om rädsla och överhängande hot om repressalier. Hon avslutar artikeln så här:

When European Union leaders meet with Putin in Brussels on Friday they must take a very tough stand on human rights and demand an end to this crackdown. The E.U. must make human rights not a side issue, but the main issue. And it must not mince words. There is nothing more important the E.U. could possibly need to talk about with the Russian leadership than the future of the rule of law in its neighbor and strategic partner. The new laws and rhetoric are primitive and they must be reversed.

It will not be a pleasant conversation. But however difficult it is to confront Putin on human rights today, try to imagine what it will be like to discuss these issues a few years from now, when either the crackdown has become even more intense or the path of repression results in a real social explosion. Many will look back to this moment and ask, what did Europe do when Russian human rights defenders called on you in this time of need?

Det är tänkvärda ord från Aleksejeva. Och viktiga. Artikeln kan läsas i sin helhet här.

Mi i City om Ryssland 2024

Det är svårt att spekulera om framtiden. Här återfinns i alla fall mina gissningar om Ryssland 2024, såsom tidningen City valde att återge dem efter en intervju med mig. Mycket jag sa kom ju givetvis inte med i artikeln, och här på bloggen kommer snart en längre text om mina spekulationer. (Klicka på bilden för att se i större format.)

 

Depardieu, 2ème partie

För en gångs skulle gissade jag rätt – Depardieu ansöker även om ett belgiskt medborgarskap. Dessutom förblir han fransman i sitt hjärta, vilket han nyligen meddelade på en fotbollsgala. (http://www.laprovence.com/article/france/gerard-depardieu-jai-un-passeport-russe-mais-je-suis-francais)

– Jag har ett ryskt pass, men jag förblir fransman och jag kommer också att få belgiskt medborgarskap, meddelade han.

Ett EU-pass är sannerligen bra att ha.

Depardieu påpekade också att många rika fransmän har valt att beskattas utanför Frankrike för länge sedan.

– Mitt beslut har ingenting med skatter att göra. Det kunde jag ha gjort för länge sedan. Jag ser mig som världsmedborgare, meddelade han.

Det finns något i Depardieus känslosamma uppblåsthet som tilltalar mig. Man kan tycka vad man vill om honom, men han är åtminstone sig själv.

När över sin ansenliga kroppshydda drog på sig en rysk folkdräkt och därefter mottog två kattungar av andäktiga Saranskbor kände jag sympati. Det är befriande att en så stor skådespelare inte verkar vara det minsta rädd för att göra sig löjlig.

I morse körde Echo Moskvy nyheten att Depardieu nu ställs inför rätta i Frankrike för rattfylleri. Journalisten kallade honom kärleksfullt ”rossijan Depardieu”.

Här kommer han alltid att vara älskad. Kanske det är precis vad han behöver.

Sista luckan!

I dag är det juldagen enligt den julianska kalendern, och det är ju en glädjens högtid, därför är dagens musikvideo en sång som går i dur. Jag blir lite lycklig varje gång jag ser den.

Det är slutscenen ur filmen Stiljagi, som handlar om en subkultur under femtio- och sextiotalet i gråaste gråaste sovjet. Men i slutscenen befinner sig filmens huvudpersoner i nutiden på Tverskajagatan i Moskva – och det är inte grått alls. Leendet som lyser upp Mels ansikte när han ser sig om och ser punkare och hårdrockare och hiphopare och hippies, är så himla fint, liksom… Som alla sånger i filmen är det en cover på en låt från åttiotalet.

”Ты знаешь, ведь все неплохо,
Этот стиль побеждает страх.
Эта дивная, злая, смешная эпоха
Нас с тобою не стерла в прах.
Давай запомним эти лица и у пластинки острый край…
И пусть хранит всех нас любовь.”

/…/ Du vet, allt är inte så illa
Den här stilen kommer besegra skräcken
Denna underliga, onda, löjliga epok har inte krossat oss
Vi skall minnas dessa ansikten och grammofonskivans vassa kant
Och må kärleken bevara oss från allt ont!”

Kalle Kniivilä: Stiljagi – en färgfläck i det gråa

Och här är hela filmen!

… och här med engelsk text (som spellista):

GOD FORTSÄTTNING!

Text:

Не гони нас, дядя, из подъезда.
Мы не будем больше громко петь.
Мы не будем больше пить, материться и курить.
Ну а если вдруг захочешь сам, лучше нас не приглашай.
Мы прощаемся сегодня с ним.

Я думал, у нас в запасе
Еще как минимум лет пять.
Я был просто уверен, что у нас хватит время
Попить пива и поболтать.
Но вот я вижу твою спину с трафаретом «Не скучай»,
Стой, задержись, хотя б на день,
Шаляй-валяй!

До свиданья, милый друг
Шаляй-валяй
Ты уходишь как-то вдруг
Шаляй-валяй
Ты уходишь не простившись, ты уходишь невзначай,
Так до свиданья, милый друг,
Шаляй-валяй!

Ты знаешь, ведь все неплохо,
Этот стиль побеждает страх.
Эта дивная, злая, смешная эпоха
Нас с тобою не стерла в прах.
Давай запомним эти лица и у пластинки острый край…
И пусть хранит всех нас любовь.
Шаляй-валяй…

До свиданья, милый друг
Шаляй-валяй
Ты уходишь как-то вдруг
Шаляй-валяй
Ты уходишь не простившись, ты уходишь невзначай,
Так до свиданья, милый друг,
Шаляй-валяй!

Privatisering och dödlighet

Jag prenumererar på ett antal maillistor och nyhetsbrev som rör forskning om Ryssland och Östra Europa, samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning vill säga men för ett litet tag sedan noterade jag med viss förvåning ett mail om en studie som just publicerats i ansedda medicintidskriften the Lancet.

Studien, som väl bäst kan kallas tvärvetenskaplig, har undersökt den stora ökningen i dödlighet som följde med privatiseringen och den ekonomiska chockterapin efter kommunismens fall i Öst- och Centraleuropa. Dödstalen gick upp med 13 % och de politiska omvälvningarna hade alltså ett högt pris i människoliv. Den dramatiska ökningen i arbetslöshet är enligt studien den faktor som bär störst skuld till dödstalen, den hade en dubbel effekt då arbetsgivaren ofta var ansvarig för hälsovård och social välfärd och människor inte bara blev av med arbetet utan även med det sociala skyddsnätet.

Studien har undersökt 25 länder och det finns stora skillnader mellan dem. I tillägg till skillnader i arbetslöshet och alkoholkonsumtion har studien också kunnat isolera vissa aspekter av de ekonomiska reformerna som hastigheten i privatiseringen som dödligare än andra som kan förklara varför vissa länder klarade sig bättre än andra. I vad som tycks vara ett intressant eko av Durkheims sekelgamla självmordsstudie, fann de t.ex. att i de länder där mer än 45 % av befolkningen var med i någon social organisation som kyrka eller fackförening var dödligheten lägre. (Så var det ju sociologer inblandade också.)

Studien finns utförligare presenterad på Oxford universitets hemsida: Death surge linked with mass privatisation och den som har tillgång till the Lancet kan läsa artikeln här: Mass privatisation and the post-communist mortality crisis: a cross-national analysis