Archive for juli, 2024

Fina siffror

Det är inte ofta man blir glad av att läsa opiononsundersökningar om ryska val. Men de här siffrorna från Levadainstitutet kan man väl inte tolka som annat än hoppingivande? Folk vill ha lite mer pluralism, det är fint, tycker jag.

Сколько политических партий необходимо сейчас России?
  2001 IX 2004 IV 2004 IX 2005 X 2006 VII 2007 IV 2008 VI 2009 X 2010 X 2011 IV 2011 VI
Одна сильная правящая партия 34  34  34  38  32  30  32  17  18  26  23 
Две или три большие партии 41  41  44  39  42  46  45  59  58  47  47 
Много относительно небольших партий 10  12  12 
Политические партии нам вообще не нужны
Затруднились ответить 13  11  12  14  13  10  11  11  10  14 
КАК ВЫ СЧИТАЕТЕ, ЕСТЬ ЛИ СЕЙЧАС В РОССИИ ПОЛИТИЧЕСКАЯ ОППОЗИЦИЯ ВЛАСТИ?
  июл.04  июл.05  июн.06  июн.07  июл.08  июл.09  июл.10  июл.11 
определенно да 18  14  11  20  15  11  11  16 
скорее да 24  27  26  33  31  28  38  35 
скорее нет 25  22  27  14  22  26  30  33 
определенно нет 13  13  12  13  12  14 
Затрудняюсь ответить 20  24  24  25  19  22  14  *
КАК ВЫ СЧИТАЕТЕ, НУЖНА ЛИ СЕЙЧАС В РОССИИ ПОЛИТИЧЕСКАЯ ОППОЗИЦИЯ ВЛАСТИ?
  май.04  июл.05  июн.06  июн.07  июл.08  июл.09  июл.10  июл.11 
определенно да 32  34  27  25  27  25  23  27 
скорее да 29  30  29  34  34  32  44  46 
скорее нет 12  14  14  15  12  19 
определенно нет
затрудняюсь ответить 22  23  24  27  14  24  16  *

Goran Hadžić, konspirationsteorier och serbiskt EU-medlemskap

Ett klipp från serbisk tv. Året är 1991 och Hadžić intervjuas om det nyligen ”befriade” Vukovar

För en vecka sedan greps den förre kroatserbiske ledaren Goran Hadžić. Därmed greps den siste av de 46 ledare från tiden för Balkankrigen som EU krävt att Serbien ska överlämna ifall landet ska kunna bli aktuellt som medlemsland. Möjligheterna för premiärminister Boris Tadić att verkligen börja förhandla om serbiskt medlemskap förbättrades därmed avsevärt.

Den 25:e juli ställdes så Hadžić inför krigsförbrytartribunalen i Haag, där han fick höra de 14 åtalspunkterna emot honom. Bland annat innefattar åtalet mord, tortyr, förföljelser av kroater och icke-serber, samt fördrivning av tiotusentals icke-serber. Hadžić vägrade dock att ta ställningen till åtalspunkterna – genom att utnyttja en möjlighet att i 30 dagar skjuta upp sitt svar kring om han erkänner eller nekar – varvid tidningar i Europa nu ilsket börjar skriva om hur Hadžić förhalar processen. 

När Hadžić greps strax norr om Belgrad var han beväpnad och på väg att lämna landet, men uppges inte ha gjort motstånd. På samma sätt som när den bosnienserbiske generalen Ratko Mladić greps tidigare i år, började efter gripandet av Hadžić olika påståenden om att polisen mycket väl vetat var han hållit sig gömd att florera. Vad som talar för att polisen (eller personer som kunnat informera polisen) faktiskt haft kunskap om Hadžićs gömställen är att EU på senare tid ställt betydligt tydligare krav på Serbien att verkligen gripa Hadžić, ifall inte EU-samtalen helt skulle avstanna. Han greps alltså lägligt innan samtalen helt avstannade. Därtill verkar det något underligt att Hadžić – efter att i flera år ha varit resultatlöst jagad – greps bara några kilometer från sitt föräldrahem. Detta var i alla fall var journalister lät antyda under presskonferensen med premiärminister Tadić.

Tunga namn i EU har omgående efter gripandet lovat Serbien status som kandidatland. EU:s permanente ordförande Herman Van Rompuy, utrikeschefen Catherine Ashton och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso gick gemensamt ut med ett uttalande där de klargjorde att Serbien nu tagit ett viktigt steg mot medlemskap. Som vanligt formuleras dylikt med att EU starkt välkomnar:

The European Union strongly welcomes the arrest of Goran Hadzic by Serbia’s authorities. This is a further important step for Serbia in realising its European perspective and equally crucial for international justice. We salute the determination and commitment of Serbia’s leadership in this effort.

Vad få nämnde igår var dock den återstående frågan – Kosovo. Om inte Kosovo ”får en lösning” är det tveksamt om EU verkligen kommer att välkomna Serbien in i den europeiska gemenskapen. Så sent som för några dagar ställde EU:s medlare mellan Serbien och Kosovo, Robert Cooper, in de planerade samtalen med de två parterna, eftersom det ändå, enligt Cooper, inte skulle leda någon vart. It became clear there was no chance. It’s not moving anywhere”, sa Cooper till The Guardian.

Simsalabim, radioaktiviteten är borta!

Till slut har de ryska myndigheterna kommit fram till hur man kan bli av med de enorma miljöproblemen i Tjeljabinsk, staden som är berömd för att vara den mest radioaktivt förorenade platsen på hela jordklotet. I alla fall 80% av miljöproblemen kan man slippa snabbt, enkelt och billigt. Mig veterligen har knepet aldrig använts tidigare, det kanske är något som bara en rysk byråkrat kan komma på.

Prislappen på att städa undan 80% av miljöproblemen, däribland följderna av en lång rad allvarliga, mycket allvarliga och extremt allvarliga incidenter på kärnavfallsanläggningen Majak, är anspråkslös, ynka 359.167 rubel, eller drygt 90.000 svenska pengar. Men hur är det möjligt att klara uppgiften med så liten budget?

Continue reading ‘Simsalabim, radioaktiviteten är borta!’

Den stora smällen

Jag tror knappt jag hört ett kusligare ljud än det från tryckvågen efter detonation när den med ett dovt susande rör det sig genom skogarna runt Gajtolovo. Smällen var i sig själv illa nog, det krävs kraft för att generera sådana efterdyningar, men tryckvågen; det är något nästan spöklikt över den när den viner i julinatten.

Vi var mer eller mindre beredda på att det skulle sprängas. Tidigare på kvällen var M och jag på väg för att hämta nya deltagare till minnesvakten vid tåget. Vi såg att några bilar från MTjS (ministeriet för extraordinära situationer) stod uppställda på fältet, och några kilometer längre ner längs vägen mötte vi en av Ingrijas polisbekanta som bekräftar M:s misstanke om att det ska sprängas. Sappörerna samlas.

Markerna här kring Sinjavinohöjderna är inte bara tydligt märkta av kriget med skyttegravar, taggtråd och granatkratrar. Överallt ligger diverse odetonerade otäckheter som fortfarande kan ställa till det. Sådana har poiskoviki inte rätt att hantera. Istället ska man tillkalla sappörer som kommer och tar om hand och detonerar under ordnade former. De dyker upp ibland och inspekterar, som den här Stas som vi möter på vägen. Eller hans kollega ”Djadja Vova” som ringer sen på natten för att höra hur vi klarade smällen. Men, säger M cyniskt, ofta har de ingen lust att ta sig långt ut i skogen för att hämta grejer. Till och med när de grävde i den där trädgården i Otradnoje (och hittade 40-talet soldater i kökslandet!) så dröjde det månader innan sappörerna dök upp. Och där, mitt i samhället, utgjorde naturligtvis de framgrävda granterna en verklig fara. Här ute på mossen är de potentiella skadeverkningarna mer begränsade. Ammunitionen är dessutom blöt när man gräver fram den, och det gäller att lägga den så att den fortsätter att vara det, ner i en vattenfylld krater eller så.

Men ofarligt är det naturligtvis inte. Olyckor händer då och då. En dag stöter vi på en minnesplackett i skogen. Den markerar inte, som de brukar göra, platsen där en soldat som kunnat identifieras har hittats. Istället är den tillägnad ”två kamrater”, som för åtta år sedan omkom i en olycka med en mina. De ständiga förmaningarna om att vara försiktig ska alltså tas på största allvar, även om det är otroligt att du oavsiktligt lyckas skapa det tryck som krävs för att något ska gå av.

MtjS spränger på natten för att det ska vara så lite folk i rörelse som möjligt. Så att det inte vandrar in några intet ont anande bärplockare eller svampletare. När jag sitter där runt lägerelden och hör explosionens kusliga efterdyningar tycker jag mig för ett kort ögonblick att ha fått en liten liten aning om hur det kändes att sitta här då, under de där åren då allt det här eländet härrör från. På den tiden då skogarna var fulla av betydligt farligare faror än myggor, huggormar och rostiga granater.

————–

Den som inte har läst tidigare inlägg om Ingrija och sökrörelsen kan få en bakgrund under fliken saknade soldater.

Huggsexan om Arktis närmar sig

DN har hittills varit den enda svenska tidning som visat Barentsfrågorna något intresse och det fortsätter man med idag då man på nytt skriver om den förestående huggsexan om Arktis naturtillgångar. De till Arktis gränsande länderna fortsätter att försöka positionera sig på bästa sätt inför framtiden och göra anspråk på så stora områden som möjligt i syfte att komma åt de mineral-, gas- och oljefyndigheter som bedöms finnas gömda under isen och havet. I bästa fall löses dessa på fredlig väg vid förhandlingsbordet, liksom Norge och Ryssland förra året gjorde med en segdragen gränsfråga.

Vad som oroar är dock att en arktisk kapprustning verkar vara under uppsegling sedan Ryssland tidigare i år annonserat att man avser starta två nya arktiska brigader. Premiärminister Putins lämnar inget tvivel om avsikterna, när han meddelar att Ryssland inte kommer att ge upp sina territoriella krav i Arktis och att landet ska skydda sina geopolitiska intressen ”fast och konsekvent” (DN). Intressant för svensk del är att man säger sig komma att modellera dem efter svenska, norska och finska förebilder. I slutet av maj meddelades också från rysk sida att man avsatt 20 biljoner rubel (ca 4 biljoner SEK!) för modernisering av de väpnade styrkornas utrustning under den kommande tioårsperioden. Det är motsvarande 400 miljarder kr per år, jämfört med de svenska 40 miljarderna för hela försvarsbudgeten. Det vore intressant att veta var dessa finanser kommer ifrån.

Kanada avser återigen att genomföra militära övningar i landets absolut nordligaste delar och har även talat om att anlägga nya baser där. Som bekant har Norge sedan några fastställt att den absoluta tyngdpunkten i landets försvar ska ligga i landets norra del. Man har därför flyttat högkvarteret dit och efter inköpet av Joint Strike Fighter förväntas endast en flygflottilj bli kvar. Denna blir då antingen i Bodö eller också en helt ny etablering på Evenes (Narviks flygplats). Även från amerikanskt håll har man blivit mer och mer intresserad av marina operationer i arktiska farvatten.

Sverige har inga anspråk på landområden i Arktis, men ingår däremot i Barentsområdet och kommer i högsta grad beröras av grannländernas kamp om Arktis naturresurser. Inte minst genom att Sverige sedan maj är ordförande i Arktiska rådet, men även i hög grad om den säkerhetspolitiska situationen i Barentsregionen skulle förvärras just genom vårt geografiska läge mellan flera av aktörerna.

Läs gärna Cornucopia om hur peak oil och gas snart drabbar grannländerna.

Bloggar: Gyllenhaal, Observationsplatsen

Filmtips: Den ryska dörren

Jag har inte uppdaterat den här bloggen på länge pga tidsbrist, men nu slänger jag upp ett tips på en intressant film. Filmen heter ”Den ryska dörren” och manuset har skrivits av min namne Erik Norberg, dramatiker och regissör från Kiruna! Filmen sändes i SVT under 2024.

Filmen handlar om den svenske busschauffören Stefan som arbetar som kör turister mellan Norrland och Murmansk och förälskar sig i tolken Jana. Han vill inget hellre än att ta med sig Jana hem till Sverige, men hennes mor är orolig för att bli lämnad ensam. Hennes lägenhetsdörr är väldigt tunn och i Murmansk finns ju så många tjuvar och banditer!

Se filmen genom att klicka på länken nedan. Kanske måste man först bli medlem på det ryska sociala nätverket Vkontakte.

http://vkontakte.ru/video_ext.html?oid=3212932&id=160715042&hash=ffbf9cc61beaf5cc&hd=1

Lasse på näset

Finländaren Lasse Zilliacus, bosatt i Stockholm sedan länge, återvänder varje sommar till familjens gamla trakter i Hotokka strax söder om Viborg på Karelska näset. I den här lilla ryska byn äger han hälften av ett gammalt finskt hus. Och varje sommar renoverar han huset på egen hand.
För flera år sedan skrev jag en artikel om honom för Hufvudstadsbladet (finns även här på bloggen http://andersmard.wordpress.com/2011/01/06/ett-nytt-ankare-i-det-forlorade-karelen-2004/).
Förra sommaren bandade jag in material för radion på Lasses sommarstuga. Tyvärr har ingen producent ännu nappat på mitt program.
Därfär lägger jag nu upp en råversion av materialet här. Lyssna gärna. Längd 27 minuter.
Du hittar ljudfilen under spellistan här:
http://www.ipernity.com/home/202635

Att sakna Sovjetunionen

20110711913

Jag möttes av ett berg DN när jag öppnade dörren till lägenheten igår. Tre veckors frånvaro hade lämnat sina spår på hallmattan… Eftersom prenumerationen är uppsagd sedan början på maj hade jag inte beställt uppehåll. Upprepade kontakter med prenumerationsavdelningen har dock inte kunnat stoppa tidningsflödet, jag testar nu med lapp på dörren till tidningsbudet. Men innan jag lägger högen i återvinningen plockar jag ut bilagan DN världen. I den finns bland annat en intervju med Rysslands tidigare vice premiärminister Gennadij Burbulis som beskrivs som "Jeltsins högra hand" och en av arkitekterna bakom de post-sovjetiska reformerna. Intervjun är ganska kort, men innehåller ett och annat tänkvärt. Han säger bland annat att "Många myter lever kvar om Sovjetunionens förträfflighet. Ändå vill ingen återvända dit." Mest fascinerad blir jag av svaret på frågan om han själv någonsin saknar Sovjetunionen:

Jag saknar inte den totalitära staten, men jag känner i djupet av mitt hjärta förlusten av mitt fosterland. Att det föll samman är en tragedi, och jag har ett personligt ansvar för detta. 

Nya kärnkraftverk planeras i Baltikum och Polen. I syfte att minska beroendet gentemot Ryssland?

Sovjettidens kärnkraftverk

Jag har visserligen länge varit intresserad av frågan om kärnkraftens vara eller icke vara, men intresset tilltog under en intensiv vecka av inläsning kring följderna av Tjernobylolyckan i dagens Vitryssland. Jag befann mig då i en hyrd lägenhet i Minsk, bara några hundra meter från den stora Kamarovskij-marknaden, där väldigt få av kunderna litade på de av staten utplacerade ”mätstationerna” för att kontrollera att maten som såldes inte kom från den förbjudna zonen. Mina efterforskningar i Minsk resulterade bland annat i den här artikeln, där jag intervjuade en av Vitrysslands kanske mest envisa debattörer i Tjernobylfrågan (och där jag fotograferade en bestämd dam som sålde kött på marknaden).

Tidigare i år aviserade Tyskland sitt beslut att inom en snar framtid avveckla landets kärnkraftverk. De senaste dagarna har det gått att läsa i internetmedier att det just nu planeras nya kärnkraftsreaktorer i Baltikum, Polen, Tjeckien och Slovakien. Före detta ABB (idag Westinghouse) hoppas troligtvis på en stororder. Många Västeråsbor skulle i så fall bli glada.

Först ut kommer troligtvis det planerade kärnkraftverket Visaginas i Litauen att bli. Från år 2024 ska den nya reaktorn ersätta Ignalina (som stängdes 2024, vilket jag skrev om här). Ignalinas stängning var ett krav från EU för att Litauen skulle bli medlem år 2024. Några år senare enades dock Polen och de tre baltiska staterna om att bygga ett nytt kärnkraftverk nära Ignalina. Det är alltså denna plan som nu ska genomföras.

Polens plan är ett nytt kärnkraftverk nära Gdansk. Enligt en ny energistrategi i Polen ska 15% av energibehovet i framtiden täckas av kärnkraft. Ett argument i sammanhanget är att energiförsörjningen i Polen idag till hela 90% täcks av kolkraftanvändning, vilket inte alls är i linje med EU:s klimatpolicy.

Men givetvis vill Polen även minska beroende av Ryssland och av Rysslands energileveranser och hur dessa används som politiska verktyg. Även Litauen – som idag till nästan 100% är beroende av rysk energi – vill bli mer självständigt. President Dalia Grybauskaite sa nyligen att beroendet av Ryssland skapar en känsla av osäkerhet, och att man ännu inte fullt ut litar på Ryssland (se t.ex. Baltic News Network här).

Vissa källor menar att Rysslands aviserade planer på en ny reaktor i Kaliningrad och en i Vitryssland, främst är ett försök att stoppa byggandet av Visaginas.

Mot denna bakgrund ställer i alla fall jag mig några frågor. Hur påverkar dessa planer den planerade gasledningen Nord Stream, som enligt den officiella webbplatsen ska börja anläggas i slutet av 2024? Enligt hemsidan ska Nord Stream ”säkra tillförseln av gas [och] hjälpa EU att uppnå sitt mål att fram till 2024 sänka koldioxidutsläppen med 20 procent jämfört med 1990 års nivå.” Här fokuseras givetvis på EU:s klimatmål, snarare än säkerhet och oberoende för vissa central- och östeuropeiska stater.

Jag funderar även kring hur man ska tänka kring avveckling av kärnkraft. Förutsatt att man förespråkar en avveckling (även en ganska snar sådan), kommer man inte ifrån frågan kring vilka kärnkraftverk vi egentligen bör fokusera på att stänga ner först. Är det inte bättre att stänga ett ryskt, tämligen gammalt verk (kanske något som har en konstruktion som liknar Ignalinas och Tjernobyls), än att stänga ett ganska nytt, tyskt verk?

Det ska bli intressant att se hur Putin och Medvedev – och Tyskland! – kommer att förhålla sig till de polska och baltiska planerna på ny kärnkraft. 

Klappade i händerna ;-)

På onsdagskvällarna i sommar samlas folk på gator och torg i Belarus’ olika städer och klappar i händerna. Det är en mildare form av civil olydnad – det är civil trots mot regimen. Och regimen tål inte trotsighet, människor blir gripna och bortförda i polisens skåpbilar. Men varje onsdag går de ut igen. Idag samlades ett tjugotal personer i Stockholm vid samma tid och klappade i händerna här i med.

Folk längs Drottninggatan blev kanske lite konfunderade, men de flesta verkade tycka att det var kul, särskilt ungarna.

”Det är nog en sån där flasch mob” sa någon.
”Vad klappar ni för?” frågade en kille.
”För demokrati i Vitryssland”
”Jaha, vad bra!”

(Uppdatering  den 7 juli:) Under manifestationerna i Vitryssland, som alltså pågivck samtidigt, blev 380 personer gripna. Poängen med vår promenad var naturligtvis att våra vänner i Belarus skall se.  Via bekanta i facebook hittade youtubeklippen från vår underliga uppträdande på Drottninggatan till de belarusiska nättidningarna (till exempel tidningen Nasja Niva ) och nu har några tusen belarusier tittat. Det var ju faktiskt inte en manifestation på Drottninggatan, utan en manifestation på internet.

 

Martin Uggla: Handklappsrevolutionen i Belarus

InfoBelarus: Arrested for clapping hands