Rysk mosaik

I går när jag kom hem från jobbet möttes jag av en lapp i trappuppgången. Enligt ryska federationens lag, paragraf si och så, uppmanas alla Moskvabor installera vattenmätare. Ni som bor i dessa bostäder saknar vattenmätare. Det är bråttom att få dem installerade och bör helst göras den här veckan. Ring på det här numret och beställ en installation.

Jag, laglydig medborgare, ringer upp. Jo, det passar bra att komma den här veckan. Kalaset kostar 5 000 rubel (ca 130 €). Varför så mycket? undrar jag. Installationen är gratis! kommer svaret. Det är de bägge mätarna som kostar.

Jag förbannar de nya lagarna i några minuter. Sedan ringer jag en moskovitisk väninna. Inom fem minuter har jag fått klart för mig att den som har satt upp lappen i trappuppgången ingalunda är husbolaget utan ett privatföretag som livnär sig på att installera vattenmätare. Den saken kom minsann inte fram vare sig på lappen eller under samtalet.

Jag ringer upp samma nummer på nytt och meddelar dem att de är lurendrejare och kanaljer. Sedan lägger jag på luren och funderar i några minuter på hur jag efter sammanlagt fem år i Moskva fortfarande är en blåögd protestant som känner en ilning av respekt så fort någon nämner ordet ”paragraf”.

Tur att man har sina moskovitiska vänner.

Sent i går kväll återvände jag från en resa till Donetsk i östra Ukraina. Jag tog alltså ut några kompdagar för att samla material till min nästa bok om så kallade demokratiska revolutioner (bland annat den orangea revolutionen). Östra Ukraina och Donbass-området med sina kolgruvor och tunga industri var en motvikt till den orangea revolutionen 2024, och nu ville jag veta hur de ser på efterspelet. Viktor Janukovitj som senare vann presidentvalet mot de orangea är från den här regionen.

I den lilla kolgruvearbetarstaden Petrovka intervjuade jag familjen Pavlijtjuk där tre generationer har arbetat i kolgruvan: Morfar, mormor, far och tre söner. Deras yrkesstolthet ingav respekt. Mest berörande var ändå mamman i familjen, Marija Pavlijtjuk. Hon hade hållit ihop sina stora familj under år av knapphet och alltid sett till att det fanns mat på bordet, också på 1990-talet då det knappt fanns något att köpa i butikerna. Sönerna behandlade henne med stor aktning.

Marija hade gift sig med Vladimir efter kriget, då Ukraina var utfattigt och svält grasserade på många håll. Vladimir var barnhemsbarn utan tillgångar och utan släktingar, men en sak hade han: Han var gruvarbetare, шахтер. Det var ett mycket prestigefyllt yrke i Sovjetunionen.

- Vova har varit min mur av sten som jag har kunnat luta mig mot under alla dessa år, sade Marija och tittade på sin skallige man med ögonen bräddfyllda av kärlek.

Fyrtio år tillsammans i den lilla byn Petrovka där alla jobbar i gruvan, som har varit nedläggningshotad många gånger. Och de älskar varandra djupt.

Jag ska berätta mer om den här familjen i min bok.

Här ser ni Vladimir och Marija Pavlijtjuk. Marija visar upp deras bröllopsfoto.

I går var jag med om någonting som jag aldrig upplevt i Moskva förr. Jag och min kollega skulle gå ut och äta efter jobbet, stannade en bil på Kutuzovskij prospekt – och vem sitter bakom ratten, om inte vår rumänske stridsvagnschaufför! Jag skrev ett inlägg om denna person för några veckor sedan (http://moskva.blogg.hbl.fi/2012/02/10/med-en-stridsvagnschauffor-bakom-ratten/) och nu återseg vi alltså honom. Han kände genast igen oss och det blev ett mycket glatt återseende.

Vår rumän heter Igor Vlad och är född 1939. (Jag skrev fel i mitt första inlägg då jag trodde att han var drygt sextio år gammal. Uppmärksamma läsare påpekade genast att han måste vara äldre om han blev deporterad till Sibirien som sjuåring i samband med andra världskriget.) Så nu vet vi alltså det.

Igor mådde utmärkt och när fortfarande planer på att öppna en bilverkstad i Europa. 73 år gammal. Det ni.

I dag höll oppositionen sin femte stora demonstration mot Putin och för fria val. Den gick av stapeln på Nya Arbat, mitt i centrala Moskva. Antalet demonstranter var mellan 10 000 och 25 000, det vill säga betydligt färre än i de tidigare demonstrationerna. Egentligen är det inte så överraskande – efter att oppositionen har burits fram på en våg av folkets gunst börjar ivern bland Moskvaborna småningom mattas av. Nu måste oppositionsledarna gnugga geniknölarna för att hitta nya sätt att entusiasmera folk.

Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov sköt i praktiken upp det hela till maj månad, ”när det blir varmare”. Då tänker han ordna demonstrationer varje vecka på Pusjkintorget. Den första maj aviserar Udaltsov en miljonmarsch, där över en miljon personer ska marschera för fria val. Det blir intressant att se om han lyckas.

För övrigt kunde jag konstatera att den ryska oppositionen lider av att varenda demonstration domineras av manliga talare som älskar att höra sin egen röst. De gillar att stå på scen och känslofyllt lägga ut texten om valfusk och att Putin borde skaka galler. Somliga, till exempel Sergej Udaltsov, är också noga med att se till att bli gripna av polisen efter varje demonstration. (För andra gången vägrade Udaltsov avsluta demonstrationen enligt överenskommelsen med Moskva stad. Man kan fråga sig varför. Udaltsov säger själv att han alltid är noga med att följa lagen men frestelsen att höja sin egen profil är tydligen stor.)

Konstruktiva förslag är de mindre bra på. Ur den synvinkeln utgjorde tv-journalisten Ksenija Sobtjak och journalistikstuderanden Vera Kotjanova uppfriskande undantag.

Sobtjak konstaterade att alla nu vet vad oppositionen protesterar emot, men nu gäller det också att formulera sina ”för”. Vad vill vi? Vi måste ha konkreta idéer, konstaterade Sobtjak.

20-åriga Vera Kotjanova, som har vunnit ett mandat i lokalvalet i Moskva, uppmanade alla att delta i den demokratiska processen. Det är inte svårt, bara att sätta igång. Ställ upp i val! uppmanade hon publiken.

Kanske oppositionen skulle tjäna på att släppa upp litet fler kvinnor på scenen?

P.S. Jag bifogar ett litet bildgalleri av dagens sloganer på Nya Arbat.