Author Archive for AmandaLövkvist

Apropå att moralisera

Boris Nemtsov bloggar om valen till lokala lagstiftande församlingar som hölls i söndags. Han konstaterar att valdebatten var styrd och att valresultaten förfalskades. Om man delar Enade Ryssland resultat på hälften så kommer man kanske nära de riktiga siffrorna. Jämförelser av resultaten mellan vallokaler brukar också visa på konstiga oförklarliga trender som tyder på just det. För att se hur valen manipuleras, läs Kalle Kniiviläs blogginlägg om valen i våras - det ser nog ut ungefär på detta sätt även denna gång. Det skriver Nemtsov också - att de redan utarbetade metoderna för manipulation satt som ett smäck.

Varje folk förtjänar sina politiker. Det betyder att antingen är hela vårt folk förrädare och tjuvar eller så var det inte val som hölls i söndags. Jag tror att den andra förklaringen ligger närmare sanningen än den första, skriver Nemtsov

Lindrighuliganism: Politisk söndag

Lindrighuliganism: Kalle om valet i Ryssland

Kalle Kniivilä: Nu ser valet plötsligt bättre ut

LIndrighuliganism: Valfusk! Flyganfall!

Kista också förebild för Ryssland

DN och SvD rapporterar om Schwarzeneggers resa till Moskva. På ryska twitter skämtas om att han har blivit nominerad till borgmästare efter Jurij Luzjkov.

KermlinRussia Сегодня я добавил @Schwarzenegger в список кандидатов на пост мэра Москвы.

Och varför inte? Anything is possible in America/Moscow! (Låter bäst om det sägs med tysk brytning). Det äkta Kremls engelska twitterkonto är dock mer formellt i tonen.

KremlinRussia_E @Schwarzenegger, welcome to Moscow. Looking forward to meeting you and your delegation at @skolkovo

Schwarzenegger själv twittrar om trängseln i tunnelbanan.

Schwarzenegger: People in Moscow apparently love their public transit http://twitpic.com/2wg4l2”

Apropå ämnet för artikeln - skapandet av ett ryskt Silicon valley som en del av Medvedevs moderniseringsprogram, så brukar i rysk debatt även Kista nämnas som en förebild. Det ni, vi är minnsan inte kusinen från landet inte.

Lindrighuliganism: Kremlologi i vår tid – när ryska politiker twittrar

Lindrighuliganism: Vad jag glömde säga på brunchrapporten

Politisk söndag

Idag är det så kallad enhetlig valdag i Ryssland. Enligt valmyndigheten går valet lungt till i de 77 subjekt där val på olika nivåer hålls. Det är allt från val till lokala fullmäktige, till val av lagstiftande församlingar (Tuva, Novosibirsk, Tjeljabinsk, Magadan, Kostroma och Belgorod) och val av borgmästare i Samara, Machatjkala och Pjatigorsk.

Ja, man har faktiskt direkta val av borgmästare på en del ställen i Ryssland, det kan verka lite förvirrande - den uppmärksamme har väl noterat att Moskvas 11 miljoner invånare inte kommer att få välja. Jag skall förklara: Ryssland är en assymetrisk federation bestående av 83 delstater. Delstaterna kallas för subjekt, har lite olika status (formellt) och heter lite olika saker. Så här funkar det, lite förenklat (för det finns undantag):

  • Subjekt som inte tillhör det ”urryska kärnlandet” eller hur man skall uttrycka det, och som under Sovjettiden var egna republiker, heter republiker även inom den ryska federationen. Ledarna heter presidenter, de nomineras av presidenten och bekräftas av subjektets lagstiftande församlingar. Även Tjetjenien och Dagestan är republiker, fast det var de inte under Sovjet, då var de delar av den ryska delrepubliken.
  • Subjekt som ligger inom det som var den ryska delrepubliken i Sovjet heter för det mesta län. Ledarna heter guvernörer, de nomineras av presidenten och bekräftas av subjektets lagstiftande församlingar.
  • Sedan finns det två federala städer: Moskva och Sankt Petersburg. Ledarna för dem heter borgmästare, de nomineras av presidenten och bekräftas av subjektets lagstiftande församlingar.

Men städerna Samara, Machatjkala och Pjatigorsk är inte subjekt, och deras borgmästare är alltså underställda en president eller en guvernör, och på den nivan kan man ha direktval.

Jag tycker att införandet av enhetlig valdag är en bra grej. Istället för att det är val varje vecka någonstans i Ryssland, så har man samlat valen till en dag i mars och en dag i oktober. Det gör att både valmyndighet, valövervakare och media kan arbeta mer rationellt, och sätter mer fokus på valen.

Valövervakning: Golos monitoring elections in Russia

Ryska valmyndigheten: Central Election Commission of the RF

Uppdatering: Nej, valet går inte helt lugnt till. På orten Chadzjalmachi i Dagestan utbröt stort slagmål och ortens ordförande blev ihjälskjuten. Uppgifterna är osäkra, men det sägs att bråket utbröt efter ett försök att stjäla 4500 valsedlar. (I det ryska systemet kvitterar väljaren ut en valsedel, kryssar för den han/hon skall rösta på och släpper sedan själv ner den i urnan. Stöld av valsedlar möjliggör alltså enormt valfusk).

Näverbrev

Min kompis Olia Uljanova i Novgorod brukar skryta om att folk i hennes stad på medeltiden fullkomligt vadade fram i näverbrev på gatorna. Så jag var bara tvungen att läsa om det här: Näverbrevsår 2024. Ett bra näverbrevsår, vad kan mer en historiker i Novgorod önska sig?

Lindrighuliganism: Fjodor Dostojevskij, Vladimir Milov och Tina Kandelaki

Lindrighuliganism: Kremlologi i vår tid – när ryska politiker twittrar

En mer intressant födelsedagspresent

Det finns de som hävdar att pinuppornas kalender bara var ett försök från oppositionen att diskreditera Putin. Hur det än är med den saken så finns det i alla fall studentskor på MGU som valt att göra en mer intressant kalender till Putin. Dessa damer ställer frågor: Hur påverkar inflationen mutornas storlek? När blir Chodorkovskij fri? Gäller mötesfriheten alltid och överallt? Vem dödade Anna Politkovskaja? När inträffar nästa terrorakt?

Tack! Som brud och russofil känner jag mig upprättad nu.

Kalle Kniivilä: Journalister klär av sig för Putin

SvD ledarblogg: Pinuppor grattar Putin

SvD: Politkovskajas utredning förlängs

DN: Politkovskajas minne värt ett nobelpris





Fjodor Dostojevskij, Vladimir Milov och Tina Kandelaki

Jag läser just nu Per-Arne Bodins bok ”Kyssen i Ryssland”. I kapitlet om dödsdomen mot Dostojevskij 1849, där Per-Arne bland annat diskuterar hur idédebatt kan föras när den offentliga debatten är starkt kringskuren av censur, suger denna passage fast i mig:

Jag skulle här vilja skilja på två kulturer under denna tid i Ryssland: en salongskultur, en värdslig samtalskultur full av humor och ironi liksom av distans till verkligheten och sig själv och cirkelkulturen, med större samhälleligt patos och med flera röster.

Det var för deltagande i en cirkel som Dostojevskij blev dömd till döden (och sedan benådad, tack gode Gud). När Dostojevskij i sitt försvarstal beskriver cirkeln och dess ledare, så får i alla fall jag intrycket av att cirkeln var ett gäng grälsjuka och inte så handlingskraftiga typer som inte ens riktigt förstod varandra.

Det var nog behagligare att umgås i salong. Där fanns kvickheterna och den ömsesidiga förståelsen, kanske ibland på den kittlande gränsen till det farliga. Jag tänker mig mjukare soffor och mer fördelaktig belysning.

Men så här i efterhand - vilka har vi mest respekt för? Jag röstar på de grälsjuka och störigt pretentiösa. Så här i efterhand, med facit i hand, då det inte finns någon risk att jag behöver tjäbbla med dem själv.

Det var 160 år sedan, det är en lång tid. I dag är arenorna för idédebatt i Ryssland helt annorlunda, och jag behöver inte få adressen till någon konspiratorisk och dragig lägenhet i Sankt Petersburg för att kunna närvara. Kan man ändå dela in dem i salonger och cirklar? Idag är förresten årsdagen av Anna Politkovskajas död. Hon blev aldrig dömd till döden som Dostojevskij, och det fanns ingen rättslig instans som hade befogenhet att benåda henne. Hon blev skjuten vid hissen i sin trappuppgång när kom var på väg hem från jobbet.

Kalle Kniivilä: Journalister klär av sig för Putin

SvD ledarblogg: Pinuppor grattar Putin

Lindrig huliganism: Stort på ryska twitter och i bloggosfären

Lindrig huliganism: Twitter och det lagom sociala

Lindrig huliganism: Att förstå är att förlåta, skriver ryska bloggaren Ostatki

SvD: Politkovskajas utredning förlängs

DN: Politkovskajas minne värt ett nobelpris

Seminarium på SU: Från totalitärt till posttotalitärt språk

Fasen, man skulle ju sparat några semesterdagar, och inte slösat alla på sommarresan till Dobrjanka… För nu har jag inte en enda semesterdag kvar och kan inte gå på det här superseminariet på Stockholms universitet den 15 oktober.

Slaviska institutionen vid Stockholms universitet anordnar i samarbete med Centrum för Rysslandsstudier (UCRS) vid Uppsala universitet ett symposium ”Ryska: från totalitärt till posttotalitärt språk”. Relationen mellan språk, makt och politik har intresserat många – historiker, sociologer, statsvetare och inte minst språkvetare, som idag fokuserar på språk inte bara som ett kommunikationsmedel utan också som en maktfaktor för att uppnå bestämda syften. Det sjuttioåriga kommunistiska styret i Sovjetunionen har satt djupa spår inte bara i samhället utan även i det ryska språket. Vilket inflytande hade det politiska systemet på språket? På vilket sätt påverkade det officiella språket människorna? Vilket inflytande hade det på vardagsspråket? Finns det några spår kvar i dagens politiska språk? Det är några av de frågor som kommer att diskuteras på symposiet.

Jag ville bara tipsa om det. Ni som går på seminariet kan väl återrapportera till mig om ni skriver något om det?

Apropå politiskt språk gjorde jag en iakttagelse när jag var i Dobrjanka. Angående ordet program som de använder hela tiden. Det är nog för att det känns så bekant och enkelt. Det är som Sovjetssystemets plan; Bats! Antaget! Och så är det slutsnackat, nu skall vi uppfylla den, hej och hå, och den som inte är med oss är mot oss! Det kanske var en banal eller felaktig iakktagelse? Jag skulle verkligen behöva gå på det där seminariet.

PS: Seminariet känns relevant också för min examensuppsats i juridik. Även om jag skrivit klart det (här är pdf:en: Ärekränkning i rysk lagstiftning och praxis i ljuset av Europakonventionen) så kunde jag gott analysera språket i domarna djupare. Juridik på yttrandefrihetsområdet handlar ju så mycket om språklig tolkning.

Lindrighuliganism: Kremlologi i vår tid – när ryska politiker twittrar

Med blicken mot öst: Fegisar och förrädare

SvD: Recension av boken ”Ivans krig”

SvD: Wallenberg försvann när han inte längre var användbar

Ohederliga allianser

Ok, Rogozin följer också Mitrochin, eller ja, Jabloko. Här är hans senaste tweet:

@yablokoru Митрохину: Сережа, разоблачай злых олигархов и оборотней. Меня в 2024-06 так долбали, что если б что-то нашли, вся страна б знала.

I vilket tonläge sägs det? Det retweetades av Mitrochin. Jag måste analysera detta närmare någon dag, nästnästa helg kan jag avsätta lite tid…

Väntar på Rogozins follow

Sergey Mitrohkin is now following you on Twitter”, fick jag ett mail om nyss, det var ju trevligt av honom. Sergej Mitrochin är ordförande för det liberala partiet Jabloko.

Men Dmitrij Rogozin - Rysslands ambassadör till NATO - är mer restriktiv med vem han följer. Jag följer dock honom och fascineras av hans engelska tweets. Det handlar om allt från  NATO:s förhållande till Georgien och Rysslands baser i Abchasien och Sydossetien, till funderingar kring vilken taktik Ryssland borde haft i första världskriget. (Om Lenin inte dragit sig ur första världskriget hade andra världskriget kunnat undvikas och då skulle Ryssland ha tredubbelt så många invånare nu, har han räknat ut.)

I can imagine the reparations Russia would’ve got if it hadn’t pulled out of the war because of the revolution

First Russia got engaged in the war against its potential ally - Germany - and then ingloriously and prematurely withdrew. How stupid!

Then we’d have avoided Hitler offensive, too. We’d be now at least 500 mln or more. But you don’t write history in the subjunctive mood.

 

Men ÄR det verkligen han? Jag tror faktiskt det.

Han är kul också, här nedan rekommenderar han ett georgiskt mineralvatten, som väl ryska hälsoskyddsmyndigeheter har förklarat otjänligt? Jag vet dock inte om det är till en vän eller en ovän.

@glory2caucasus There’s no use crying over spilt milk. Have some cold Borzhomi (Georgian mineral water)

Twittertips för den som kan ryska: @plushev, @rogozin, @kallekn, @blog_medvedev, @mironov_ru, @oleg_kozyrev, @NikitaBelyh, @KremlinRussia, @KermlinRussia @tina_kandelaki

Lindrighuliganism: Kremlologi i vår tid – när ryska politiker twittrar

Med blicken mot öst: Fegisar och förrädare

SvD: Recension av boken ”Ivans krig”

SvD: Wallenberg försvann när han inte längre var användbar

Sovjetunionens historia för barn

Lindrighuliganism: Kremlologi i vår tid - när ryska politiker twittrar

Lindrighuliganism: Lindrig vandalism

Lindrighuliganism: Lenin får ny rumpa!

Lindrighuliganism: De har blivit tokiga, skriver Irina (om Stalinplakat)

Lindrighuliganism: Lenin i livet efter detta

Tobias anteckningar: Sovjet var väl inte så farligt?

Dagens utflykt

Gick till en utgrävning i Gamla stan. Eller Stadsholmen som det heter på historiskt fackspråk. Mitt jobb har nada med Ryssland att göra, men det är faktiskt himla kul ändå ;-) Ibland får jag leka trivselnyhetskorrespondent på chefens blogg till exempel. Idag kunde jag rapportera om märkliga gravfynd och så fick jag se en tandrad från en häst eller en ko som levde för mycket länge sedan.

Kalle säger farväl till kungen i keps

Kalle Kniivilä säger farväl till kungen i keps, och ser tillbaka på de arton åren av styre. En regentperiod som överträffar mången rysk tsars. Han reflekterar även lite över hur Medvedev visa presidentkvaliteter.

En rysk artonårig bloggare som jag följer konstaterade: ”Putin har styrt så långt tillbaka i tiden jag kan minnas - Luzjkov har styrt styrt så länge jag ens funnits.” Kanske ändrades båda de förhållandena i förrgår? Omvälvande i en artonårings liv, kan jag tänka mig ;-)

Kremlologi i vår tid

Förr fanns det något man kallade kremlologer. De tolkade politiken i Moskva genom att se vilken ordning ledarna stod i vid parader, vem som fick tala när (snarare än talens innehåll) mm. Jag vet i sanningens namn nästan ingenting om Kremlologi, för jag bestämde mig tidigt för att inte bli en klurig konspiratorisk uttolkare av rysk politik. Jag ville veta vad folk i allmänhet tyckte, hur politiskt aktiva i olika läger tolkade den politiska situationen. Den källan finns ju nu att ösa fritt ur, till skillnad från på Sovjettiden. Och jag har struttat runt bland partihögkvarter och föreningslokaler, snackat med kompisar och deras föräldrar och följt ryska motsvarigheten till knuff.

Men då och då, när jag hör om ministeromplaceringar, Petersburgsgänget, silovikerna och utspel mot korruption så önskar jag att jag hade de där tolkningsredskapen ändå. Fast vad komplicerat det blir i vår tid! Förr hölls en parad och så kunde det analyseras i månader. Men nu hinner saker knappt hända innan man fått en ohanterlig mängd kommentarer som är lika öppna för tolkningar som själva händelsen. Till exempel; nu twittrar Dmitrij Rogozin om Luzjkov och gamla politiska oförätter - på engelska! Varför det, vem är hans målgrupp?

Rogozin är lite som Zjirinovski, han hade ett brunt nationalistiskt parti för några år sedan och han argumenterade för Stalins kandidatur i tävlingen ”Rysslands namn”. Han borde gjort sig omöjlig för länge sedan, men han är belevad och smidig och nu är han Rysslands sändebud till NATO. Men är det verkligen han som twittrar som @rogozin? Det kanske är fejk?

Och nu på kvällen läser hela ru.net det brev som Luzjkov sägs ha lämnat till Dmitrij Medvedev för några dagar sedan. Detta tack vare nättidningen New Times och bloggare som repostar hela det inskannade brevet, det sprider sig som en löpeld. Det verkar vara äkta. Det är i alla fall just det som Rogozin twittrar om. New Times sägs ha fått det från en tjänsteman på presidentens kontor. Det finns ju inget meddelarskydd i Ryssland, så det här kan bli hur snurrigt som helst. Eller så rinner det ut i sanden. Och då kommer man undra varför…

Ja, ni hör ju själva - kremlologi i de sociala mediernas tidevarv är minst sagt en mardröm.

Lindrig huliganism: Stort på ryska twitter och i bloggosfären

Lindrig huliganism: Twitter och det lagom sociala

Lindrig huliganism: Jag förlåter aldrig Rogozin för vattenmelonerna

Lindrig huliganism: Att förstå är att förlåta, skriver ryska bloggaren Ostatki

Englund om Nobelpriset och Solzjenitsyn

Upptäckte precis Peter Englunds blogg ”Att vara ständig”. Ett riktigt fynd, den lägger jag i min Reader. I förra veckan skrev han några ord om Solzjenitsyn och nobelpriset.

Det jag tycker är intressant kommer alldeles på slutet. Nämligen tidsaspekten på desinformation och lögner. En lögn, som alla förstod var en lögn, för 30 år sedan, poppar hux flux upp igen. Och i vårt nya sammanhang, har vi redan glömt bort vem som ljög om vad på den tiden. Våra granskningsglasögon är av en senare modell, och vi släpper oreflekterat igenom uppgifter.

Och det behöver ju inte gå så lång tid som 30 år. Men det är ändå intressant med tidsaspekten, i en tid när minnet blir kortare och kortare, känns det som.

Jag skulle vilja vara med i ett lajv som återskapar 1990. Det skulle man kunna göra till exempel på ett bibliotek och man kan förbereda sig mentalt genom att titta på filmen ”Tillbaka till framtiden” ;-)

Vad jag glömde säga – det är nu det blir spännande!

Nej, jag blir bara sämre och sämre på att vara med i radio… men det är alltid trevligt att tala med Henrik Torehammar. Vad kan jag säga, en intellektuellt sund person, lite russofobisk, men han har självinsikt om det och håller det tillbaka. I dag till exempel, inte ett spår av russofobi! Idag var det snarare jag som lät lite som en sån där kolonial engelsman som jag brukar kritisera … svårt det där.

 Men vad var det jag glömde säga? Jag hade till och med skrivit upp det på en lapp, och ändå så glömde jag det. Jo - det är ju nu det blir spännande!

1. Kommer det bli någon rättegång mot Jurij Luzjkov? Vad händer då med hans fru Jelena Baturina, genom vilken han har privatiserat halva Moskva? Kommer de skilja sig? Hur påverkar det barnen ;-) ? Nej, men allvarligt, det kan bli huggsexa i Moskva nu, när Luzjkov och Baturina sitter löst.

2. Kommer demonstrationer för att återinföra fria val att bli fler och större?

3. Vad händer med lokalteve? Det finns så mycket bra journalister i Moskva, tänk vad medielandskapet kan förändras i ett hujj om kontrollen lättas vid en instabil situation.

4. Vad händer vid valet till Moskvas stadsfullmäktige nästa år?

Moskva är liksom inte Skövde, det är 10 miljoner invånare och Rysslands hjärta. Nu kan det hända grejer, jag lovar! Den som kan ryska kan läsa hur Boris Nemtsov resonerar kring avsättningen här i hans blogg. Han sätter rubriken ”Medvedev har fått en chans” och anser att Medvedev för första gången visat sig självständig från Putin och att han kanske visar att han har siktet inställt på att inte lämna i från sig presidentposten 2024. Men han säger också att man inte kan räkna ut Luzjkov ännu.

DN: Luzhkov sparkad 

DN: Tre frågor till Ingmar Neveus om Luzjkovs avgång

SvD: Han sparkades av Medvedev

PS: Och jag väntar med spänning på vad en sådan som Igor Rasterjajev kan dikta om intrigerna i Moskva.

Demonstration för val av borgmästare i Moskva

Vladimir Milov bloggar. Oj, vad mycket folk.

Köp boken!

Idag höll Silc och Reportrar utan gränser ett seminarium på bokmässan om situationen för journalister i Eritrea. Jesper Bengtsson, ordförande för RUG och Meron Estefanos, journalist och medlem i Eritrean Movement for Democracy and Human Rights, berättade om vad det egentligen var som hände där på sommaren och hösten 2024 när journalister och politiker fängslades och om hur situationen för journalister ser ut idag.

Vi hann också göra lite reklam för den nya boken som kommit nu, med några av Dawit Isaaks texter. Den är efterlängtad. Redan 2024, när vi på Silc gav ut vår bok om Dawit, så är det klart att man var nyfiken på vad han själv skrev. Men det fanns bara på tigrinja.

Boken innehåller flera texter, bland annat en kärlekshistoria och två artiklar. Meron läste kärlekshistorian när hon var tonåring, berättade hon för mig före seminariet. ”Jag har inte träffat Dawit, men jag tyckte mycket om berättelsen som han skrivit och jag är också journalist nu, så därför känns det lite som jag känner honom ändå.”

Artiklarna skrevs bara någon månad innan han blev gripen, den ena handlar om en markkonflikt som regeringen hanterade dåligt, och den andra om HIV/Aids- frågan, som Dawit ansåg att man måste tala om.

Pengarna från boken går oavkortat till Dawit själv, till hans personkonto. Köp den. Det är en bra bok och ett sätt att visa att vi tror på att han kommer bli fri en dag.

Dawit Isaaks första bok på svenska. Läs mer om initiativet:
http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/atlasbloggen/2010/09/dawit-isaaks-forsta-bok-pa-svenska

Att göra fysiskt motstånd

Imorgon, den 25 september, kommer det vara demonstrationer i Moskva för att återinföra direktvalen av borgästare. De har fått mötestillstånd, faktiskt, men så är det ju så att Kreml efter 18 år har tröttnat på Jurij Luzjkov, så oppositionens och Kremls intressen sammanfaller delvis.

Det jag funderar på är de ryska oppositionellas vana att göra fysiskt motstånd när de blir arresterade vid manifestationer, att vråla och spjärna emot, så det går minst 5 poliser på varje demonstrant. När jag såg det första gången tänkte jag ”Vad håller ni på med, är ni inte kloka, vill ni bli dömda för våld mot tjänsteman också?!” Sen insåg jag att de alltid gör så. Ibland lyckas de till och med bryta sig loss och springa iväg. Och de blir typ aldrig dömda för våld mot tjänsteman (det känns ju som ett liberalt inslag i den ryska rättstillämpningen).

Vad kommer sig det här beteendet av? Ingen av mina ryska kompisar förstår min fråga, de tycker det är självklart att man gör fysiskt motstånd. Är det rationellt? Är det i hopp om att komma loss? Är det för att det ser tufft ut på youtube? Eller skulle man helt enkelt framstå som lam om man inte gjorde det? Kunde man brottas med polisen utan vidare konsekvenser även på Sovjettiden?

Bokmässa!

SILC - Swedish International Liberal Centre - Bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter

Den som skall till bokmässan i Göteborg får inte missa Internationella torget, och den som kommer till Internationella torget får inte missa Silcs monter och seminarier.

För det första så har vi två nya böcker, en om Zimbabwe och en om Syrien och för det andra så har vi fyra spännande seminarier. Jag tänkte göra reklam för de två som jag har fömånen att få moderera:

Fredag 18.00–18.20, stora scenen
Eritrea – bakslag för yttrandefriheten
Nio år efter gripandet av Dawit Isaak är situationen för Eritreas journalister värre än någonsin. Jag kommer samtala med Jesper Bengtsson och den svensk-eritreanska journalisten Meron Estefanos.

Lördag 14.00–14.30, lilla scenen
Arabvärldens mest spännande land
I Syrien har ett halvsekel av krig och intriger format en hård diktatur men också en allt djärvare dissidentrörelse. Jag samtalar med Aron Lund, författare till den nya boken ”Drömmen om Damaskus”.

Igor Rasterjajev

Det är fullkomligt oförklarligt, (det kan ha något att göra med en tidigare inkarnation), men jag känner någon slags själslig släktskap med dem som Igor Rasterjajev sjunger om. (Fast inte när jag träffar dem i verkliga livet, då trippar jag åt sidan.)

Jag ger er här en sång om grabbarna som inte simulerar hemorojder för att slippa armén, som inte hänger på sushibarer, inte vet något om emo-kultur eller om bögar. De som dricker sin С2H5OH och arbetar långa dagar på fälten i Volgograds län, långt från de stora städerna. De reko killarna med motorolja under naglarna, som de glammiga brudarna i Moskva inte ens skulle se åt.

Om känslan av släktskap inte beror på avtryck i min själ från ett tidigare liv, så kan det bero på att jag har blivit uppfostrad att inte vara någon fjolla. Man ska inte springa efter killar och inte vara rädd för att bli skitig under naglarna, det lärde min mamma mig. Och kanske känner jag innerst inne en gnagande oro för att jag egentligen, trots allt, är mer lik de glammiga, bortskämda brudarna i Moskva.

Eller så är det helt enkelt allmänmänskligt att identifiera sig med en bra text - men det är inte första gången landsbygdstrash träffar mig rakt i hjärtat. Ja, jag vet inte, men här får ni i alla fall lite skön dragspelsmusik. Om någon kollega händelsevis undrar varför jag stampade och vevade vid tvåtiden idag, så har ni förklaringen här (jag såg att någon hukande sprang förbi min halvöppna dörr). Jag och Igor, vi förstår varandra. Han sjunger egentligen om mig. Jag känner det.